Intro till Pilgrimsguiden:

Ett folk vaknar – och byter kurs?

Nu efterlyser allt fler en stor berättelse – ett sorts sjökort att navigera efter. Sekulariseringen har närapå lyckats radera ut den berättelse våra värderingar vilar på. Andlighet har reducerats till privatsak utan relevans för samhället och planetens framtid.

Idag lever vi i den epok som kallas antroposcen – människans tidsålder. Hon har själv tagit rodret och säger sig styra efter förnuft och vetenskapsbaserad forskning. Samtidigt är det fråga om en skrämmande förnekelse av vad tusentals klimatforskare säger. Enligt dem är vi likt Titanic på en katastrofkurs som bara accelererat de senaste trettio åren. Det går raka vägen mot ragnarök, i värsta fall ett kollektivt självmord i Vintergatan.

Sången om livet aktualiserar den stora berättelse som varit grunden för vår kultur och våra värderingar. Där finns en profetisk helhetssyn och ett trotsigt hopp som lägger ut en annan kurs. Pilgrimsguiden hjälper oss att tillsammans återerövra detta arv som utlöst andliga uppvaknanden och befrielserörelser i historiens mörkaste stunder.

Sången om livet och Pilgrimsguiden utgör en helhet, men för att delta i existentiella samtal räcker det att läsa Pilgrimsguiden – förutsatt att ledarna fördjupat sig i huvudboken.

 Läsguide:

* Man kan tända ett ljus och fördjupa sig i Pilgrimsguiden enskilt på tider som passar. Läs meditativt och ta gärna pauser för reflektion och inlevelse i de erfarenheter texterna vill förmedla.

* I en samtalsgrupp  berikas man av andras tankar och erfarenheter. Ta gärna initiativet till en existensgrupp då du inbjuder dina vänner till en, två eller fler träffar. Det behöver inte vara i kyrklig regi, det går lika bra spontant i ett hem – gärna med en enkel måltid eller förstärkt fika.

* En kyrka eller annan aktör kan inbjuda till temakvällar med föredrag – följt av öppna samtal. Det blir mer spännande och berikande om kompetens och rörelser från bygden inbjuds att medverka och utmana. Engagera gärna en lokal kör, Gospelkör eller sånggrupp som bidrar kulturellt med några sånger!

Tack för feedback och omdömen!

Rolf Gustafson, diakon och dialogpionjär:  Läs mer.

Mary Philipson, präst och etisk rådgivare: Läs mer.

Björn Wiedel, teol. dr med inriktning mot religionspsykologi och pedagogik:   Läs mer. 

Torhild och Yngvar Ruud, hon är diakon och han präst – med retreater i Norge:
Harry Månsus har genom sina nya böcker gett oss ett livstestamente som kommer att stå sig länge. Det är en god balans mellan fakta/bibelstoff och personliga erfarenheter. Det gör det lättare att bjuda på sig själv i gruppsamtalet. Läs mer.

Tidsanalys och vår framtid

Sången om livet presenterar en tidsanalys och framtidsfrågor som lämpliga när kyrkor och andra aktörer samarbetar (miljörörelser, kulturlivet, vårdsektorn, sociala myndigheter, folkhögskolor och högskolor):

* Klimatet och de unga – en existentiell kris (sid 34-48).
* Fossilberoendet, förnekelsen och vår framtid (sid 49-58).
* Exodusfolket, King och medborgarrättsrörelsen (sid 80-82, 86-94,112-117).
* Pilgrimsfolket – en profetisk alternativrörelse för vår tid (sid 59-79).

INNEHÅLL: Pilgrimsguide

* Intro till Pilgrimsguiden

* Kap 1: Andlighetens ABC

* Kap 2: Exodus – om uppbrott och vägen hem 

 * Kap 3: Profeterna – när allt står på spel 

 * Kap 4: Profeterna – när allt ligger i spillror 

* Kap 5: Jesus och kristen andlighet

* Kap 6: Passionshistorien  – genom död till liv  

* Kap 7: Sångerna från Mindre Asien

Kapitel 1:

ANDLIGHETENS ABC

• Sången om livet (sid 14-41).

What A Wonderful World – om förundran och tacksamhet

Vi lever i hemtama städer och byar. Samtidigt är vi medborgare i ett kosmos med svindlande proportioner. I den frostiga Vintergatan svävar en planet där livet och vi fått en hemvist. Om vi tar en stund för stillhet och reflektion över vår kosmiska hembygd överväldigas många av livets rikedom och vishet in i minsta detalj. Vi står öga mot öga med ett flöde av livsenergi från okända källsprång som förnyar jorden, människorna och alla levande varelser.

I sådana ögonblick grips många av förundran och tacksamhet. Sedan urminnes tider är det i denna förundran och tacksamhet som andligheten föds. Ibland kan det rent av kännas som om något eller någon anropar oss – i skogen, på fjället eller ute i havsbandet. Det är livet självt och kosmos som provocerar människor att ge sig ut på en existentiell, andlig resa. Både Sången om livet och Pilgrimsguide för livsresan vill ge en adress och teckna ett personligt Ansikte som vi kan rikta vår tacksamhet till.

Alla är gudsstämda och kan berika samtalet

Så långt tillbaka som människor efterlämnat bilder och texter har de försökt tolka detta stora pulserande sammanhang. Tar vi bibelns människosyn på allvar är alla – överallt på jorden – Guds avbilder. Det betyder att varje människa har en inre klangbotten för sången om livet och musiken i den kosmiska katedralen. En konsekvens av detta är att varje människas livserfarenhet, varje seriös livsfilosofi och varje religion innehåller ett visst mått av insikt om den stora verklighet som omger oss. Det är detta som gör existentiella samtal i grupp så spännande – speciellt när kyrkfolket möter sökare.

Det finns idag många aktörer på livsåskådningstorget som erbjuder tolkningsnycklar till dessa djupupplevelser. Även bibeln låter oss lyssna till röster som tusentals år före oss levde och tolkade sina liv och erfarenheter under samma höga himmel. Därför kan våra liv berikas när vi delar de insikter vi själva uppfattat och lyssnar till andras – även dem som levde långt före oss.

Dialog innebär inte att vi för fridens skull söker minsta gemensamma nämnaren. Nej, det är när vi tillsammans fördjupar oss i vårt andliga arv och delar våra erfarenheter som vi berikar varandra mest. Det är så vi bygger broar och skapar en värld i fred, försoning och demokrati – även i ett mångkulturellt samhälle.

Katedralen har fått ett kvävande ”mellantak”

I västvärlden har vi steg för steg berövats stillheten och rymden över våra liv. Katedralen har förvandlats till en supereffektiv produktionshall och en gigantisk stormarknad. Här räknas sådant som kan vägas och mätas, köpas och säljas. Kosmos och våra kroppar reduceras till urverk som tickar vidare tills de slits ut och dör. Enligt detta paradigm tillmäts naturen, djuren och även människor i hög grad det värde de har för produktionen och konsumtionen. De som inte levererar känner sig värdelösa – ibland som snyltgäster.

Denna ”utveckling” skulle gå friktionsfritt om inte människan hade sitt gudagivna inre sensorium. Guds avbild inom oss sänder existentiella varningssignaler när vi står i fara att missa djupet, meningen och målet med vår stund på jorden. Ibland kan dessa själens varningssignaler utlösa en oro. När människor samlas och delar denna oro kan den bli en kollektiv revolutionär kraft som driver oss upp ur hjulspåren och leder utvecklingen in i en ny strömfåra. Det är detta som skett i historiens mörkaste stunder genom folkrörelser, reformationer och andliga uppvaknanden.

En förändring på gång?

Det finns en växande existentiell oro i folkdjupet – inte minst bland känsliga unga. Alltfler ger uttryck för att livet måste vara något mer och djupare. Därför har det blivit rumsrent att tala om andlighet i litteratur, på kultursidor och vid välbesökta konferenser. Produktionshallen och stormarknaden upplevs av alltfler som ett fängelse. Ett ”exodus” (uttåg) och en ny befriande alternativrörelse kan ligga i luften.

Kyrkan står inte längre mitt i byn och har monopol på sanning och livstolkning. När västvärlden nu söker byggklossar till ett nytt paradigm välkomnas livsfilosofier och andligheter från världens alla hörn. Många i kyrkan upplever detta hotfullt och åtskilliga väljer att förskansa sig inom de egna väggarna. Men situationen är ingalunda ny.

Ursprungskristendomen spred sig som en löpeld genom det romerska imperiet. Då var den själv en av den tidens alternativa andligheter och livsåskådningar. Deras trumfkort var ett budskap om försoning och en Försonare. De levde ut denna tro i små alternativa gemenskaper där slavar och fria, judar och hedningar, levde sida vid sida. De kallades Vägens folk, därför att de fortsatte det liv deras Mästare levde på norra Galiléens stränder.

Andlighet är ett liv i relationer

Mina två första böcker – Shalom Jord och Vägen hem – förändrade mitt liv radikalt. Jag hade levt och verkat i ett hörn av kyrkans värld, men plötsligt kom jag i kontakt och dialog med tusentals sökande människor – många hade knappt satt sin fot i en kyrka. Det förbryllade mig att sökare som avfärdat kyrkan plötsligt berördes av bibeltexter med tusentals år på nacken.

Förklaringen är att shalom – bibelns helhetsbegrepp – ligger nära vad många menar med andlighet idag. Budskapet fick en resonansbotten hos moderna människor när de läste att  shalom når oss på tre våglängder:

* Den första är jordnära och full av brusande liv. Det är genom naturen som skapelsens liv och förnyande energi når oss. För många är naturen dessutom en katedral för stillhet, reflektion och skönhetsupplevelser – ett tempel med en förnämlig akustik och resonans i ”katedralen” (gudsavbilden) inom oss.

* Den andra våglängdens liv når oss genom gemenskapen med andra människor. Redan som små behöver vi få uppleva värme, kärlek och trygghet för att utvecklas till levande och varma personligheter. Lika viktigt är det att vi själva visar andra ömhet, tillit och kärlek om vi ska förbli levande. Annars stannar livsflödet och vi blir inkrökta, själviska och till slut avstängda. Vi blir vad vi är ämnade till i relation till naturen och varandra.

* Den tredje våglängdens liv kommer till oss när vi öppnar oss för tillvarons bärande verklighet – Livet med stort L, Skaparen själv, som älskar planeten och allt levande. Så här uttrycker aposteln Paulus denna osynliga gudsnärvaro i ett tal till sin tids sökare på Areopagen, ett välkänt livsåskådningstorg i Aten:

– Gud har skapat världen och allt den rymmer … han som själv ger alla liv och anda och allt. Det har han gjort för att de skulle söka Gud … han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. (Apostlagärningarna 17:24-28).

Grundskadan och brustenheten

Det gudagivna, dynamiska livsflödet är förutsättningen för allt liv på jorden. Tyvärr finns det också en annan verklighet som påverkar våra liv. Vi kan kalla den parasitmakten. Parasitmakten kan inte själv skapa liv, men den har en kuslig förmåga att skada, hota och till slut ta ett struptag på livet på vår planet. Den destruktiva verkligheten angriper livets bärande relationer:

* Vi vet att vårt förhållande till livsmiljön är skadat och att vårt jordiska hem är hotat. En betydande del av planetens mångfald och brusande liv har redan tystnat för gott. Ingen kan överblicka de långsiktiga och allt ödesdigrare konsekvenserna av människans övermod och framfart mot naturen, Moder Jord.

* Alla är vi också smärtsamt medvetna om att mänskliga relationer kan skadas och brista ibland. Bakom fina fasader bär många på bitterhet, sorg och oläkta sår efter svek och brustna relationer. Mångas liv förstörs av missbruk och destruktiva medberoenden. Det är tragiskt att hundratusentals oskyldiga barn drabbas och lider i tysthet – de kallas de glömda barnen. För att nu inte tala om skriande orättvisor, torka och översvämningar som hemsöker fattiga länder och tvingar både barn och vuxna på flykt.

* Även många människors relation till den bärande verkligheten (som vi kallar Gud) har skadats och brustit. På våra breddgrader är det inte så konstigt att folk ”gjort slut” med Gud – eftersom en nidbild presenterats i mer än hundra år. Till slut blir gudsbilden så förvriden att han framstår som en fiende till ett sant mänskligt liv. Gudsbilder som binder människor vid skuld och skam florerar både i och utanför kyrkorna.

Vilken gudsbild har vi tagit ställning till?

En ateist förnekar Guds existens, en agnostiker hävdar att vi inget vet med säkerhet, en sökare är öppen för andlighet och en troende tror på en Högre Makt/Gud. Efter ett liv som teolog och etisk rådgivare i behandlingsmiljö upplever jag uppdelning problematisk och vilseledande. För mig blir beteckningarna närmast meningslösa om jag inte vet vilken gudsbild min samtalspartner tagit ställning till.

Jag har samtalat med ateister och känt att även jag hade varit ateist om det en sådan gudsbild jag fått som min dialogpartner nu förnekar. Jag har också suttit i samtal med troende då jag inte önskat vara troende – om det är en sådan gudsbild jag ska tro på och företräda. Det är därför den ärliga och lyhörda dialogen är så viktig för att vi ska mötas på djupet och börja växa tillsammans.

Redan för hundra år sedan hävdade AA:s föregångare (Oxfordgrupperna) att även ateister och agnostiker kan ge sig ut på en andlig resa – förutsatt att de är ärliga och lyssnar till andras erfarenheter. De uppmuntrade att man i vetenskapens tidsålder börjar med ett experiment, om Gud finns eller inte. Man kan testa förslagsvis under ett halvt år: Fungerar bön? Kan man urskilja Guds röst i sitt inre om man har stilla stunder och lyssnar inåt? Kan bergspredikans livsprinciper förändra relationerna i en familj och på en arbetsplats?

Synd, brustenhet, helande

I århundraden har kyrkans vanligaste ord för grundskadan på livet varit – synd, syndafall och arvssynd. Om jag börjar ett föredrag med de orden idag, då går rullgardinen ofta ner direkt. Men om jag i stället skildrar skadegörelsen på livet, då är åhörarna med för det mesta och några får tårar i ögonen när jag skildrar konkreta exempel. Ingen tycker att det är bra att insjöar och världshav försuras, att korallreven dör och att fisken blir oätlig. Inte heller att relationer brister, att människor mobbas och ratas och får sår för resten livet.

Det är denna brustenhet som är människans existentiella dilemma och religionernas utgångspunkt. De försöker var och en på sitt sätt visa en väg till helhet, helande och försoning. I kyrkans terminologi kallas denna hemkomst frälsning.

Andlighetens två sidor

Mot denna bakgrund är det viktigt att skilja på två sidor av andligt växande – den kunskapsmässiga och den känslomässiga. Trons intellektuella sida är att få kunskap om Gud, människosynen, brustenheten och helande/frälsning. Lika avgörande är den känslomässiga sidan – att släppa taget och öppna sig för livsflödet i de tre relationerna. Man kan vara fullfjädrad teolog i huvudet och ändå avstängd från livsflödet känslomässigt i sitt hjärta.

Bakom fina fasader döljer många att de är rädda, kränkta och sårade. Somliga har mobbats i tidiga år och andra har ratats i relationer de satsat sin kärlek på senare i livet. Att utmana dessa kantstötta människor att genast släppa taget och ge sig hän åt livet, människor och Gud – det är att tillfoga dem ännu ett slag i ansiktet. Här behöver tilliten få tid att växa i en trygg och accepterande miljö och i sin egen takt. Först då vågar de åter glänta på grinden till sin inre trädgård och låta någon komma nära.

Inte minst när man samtalar och delar erfarenheter i en grupp är det viktigt att respektera att mänskligt/andligt växande äger rum både i hjärnan och i hjärtat. Om några i gruppen har djupare insikter kan de bidra till att andra växer i kunskap. Samtidigt finns faran att intellektuella resonemang döljer en hjärtats fattigdom – en flykt från egna känslor och smärtsamma erfarenheter. Därför är det viktigt att den talföre ibland avstår från att driva samtalet och i stället lyssnar och tar chansen att ”landa” i processen, att växa känslomässigt. Det är när vi både ger och tar emot som vi kan mogna tillsammans i mänskligt och andligt hänseende.

EXKURSER:

 Skapelsetro eller evolutionsteori?

 Det har hänt att jag avbrutits när jag i ett föredrag använt ordet skapelse och någon har deklarerat: Jag tror inte på skapelsen utan på evolutionen! Många tycks tro att om man har en biblisk skapelsetro, då måste man förkasta evolutionstanken. Jag vill helt kort säga var jag som teolog står i frågan. Som utvecklingsläran framställdes i gymnasiet tyckte jag att den krävde mer tro än skapelsetanken. Det sade jag till en något chockerad lärare. Men han tog inlägget på allvar och började berätta om vad han kallade “nya spännande tankar” – att evolutionen kanske inte är slumpmässig utan sinnrikt styrd av ett högre medvetande.

För mig är det en smaksak om vi väljer att tro att Gud skapade arterna färdiga (som man ofta uppfattar skapelseberättelsen) eller om Han låter världen utvecklas som en symfoni från några enkla temata. Jag tror att Skaparen överlåter åt varje ny generation att följa honom i spåren med sin tids alla till buds stående medel. Det hade varit brutalt om Gud för tusentals år sedan lyft ut alla troende och gett dem en helt annan världsbild än den omgivande befolkningen. Gud uppenbarade inte relativitetsteorin för Abraham. Därför tror jag att alla generationer får uttrycka bekännelsen och lovsången till Livet och Skaparen genom den världsbild det släktledet har.

 För mig innebär skapelsetron att jag ser världen och tar emot livsflödet som en gåva ur Guds hand. Att vara troende är ingen teori om världens tillblivelse utan att öppna sig för ett djupare liv – som ges mig i tre relationer. Skapelseberättelsen ger mig en adress för min tacksamhet och min lovsång (Första Moseboken 1-2).

Människosynen – både bräcklig och gudslik

 En av 1900-talets främsta bibelteologer, Hans Walter Wolff, har skrivit ett standardverk om Gamla testamentets människosyn (Anthropologie des Alten Testaments). Han visar att texterna lyfter fram två paradoxala drag. Å ena sidan betonas att människan är en behövande, beroende och förgänglig varelse. Då används begrepp som “kött” och “livsanda”. Å andra sidan skildras människan som utrustad med kraft, myndighet, förnuft och valmöjligheter. Det sker med hjälp av begrepp som “hjärta” och “ande”.

Samma paradoxala drag i människans existens uttrycks i en psalm som sjöngs i Templet i Jerusalem och som reflekterar skapelseberättelsens människosyn. Det är märkligt att vi än idag kan tolka våra liv i ljuset av en text som är så gammal:

När jag ser din himmel, som dina fingrar format,
månen och stjärnorna du fäste där
vad är då en människa att du tänker på henne,
en dödlig att du tar dig an honom?

Du gjorde honom nästan till en gud,
med ära och härlighet krönte du honom.

Du lät honom härska över dina verk,
Allt lade du under hans fötter … (Psalm 8:4-7)

FÖR SAMTALET:

 Det viktiga i en samtalsgrupp är att utgå från de frågor som deltagarna vill ta upp efter ett föredrag eller en text som alla läst. Här finns några frågor som man kan fortsätta med i gruppen – om tiden medger det:

* Vilka tankar och känslor väcker orden andlighet och Gud hos dig? Vad tycker du om definitionen av andlighet som ett liv i relationer? Hur vill du själv definiera andlighet?

 * Har du smultronställen ute i naturen som du gärna återvänder till? Har du någon gång känt en speciell närhet till naturen – en existentiell beröring? Om du anat närvaron av en kraft och ett livsflöde större än dig själv, vilka ord ligger närmast för sådana erfarenheter?

 * Hur kan vi gå från rädsla till större tillit – om livet tillfogat oss skador och sår? Var finns trygga och accepterande miljöer, där helandet kan äga rum i sin egen takt?

 * Vilken gudsbild har vi tagit ställning till i unga år och hur har den förändrats? Är det sant som Oxfordgrupperna hävdade att även ateister och agnostiker kan ge sig ut på en andlig resa?

Kapitel 2:

EXODUS – OM UPPBROTT OCH VÄGEN HEM

• Sången om livet (sid 80-94).

Det är märkligt att vi kan läsa färgstarka berättelser om pilgrimer som levde för fyratusen år sedan. Minst lika märkligt är att deras berättelser – om vi byter ut namnen till svenska – passar in i moderna forskarrapporter om vår tids privatreligiositet och de s.k. intensiverfarenheterna . Närmare en tredjedel av människorna i Sverige och västvärlden säger sig ha haft sådana upplevelser någon gång i livet. Som teolog ställer jag mig frågan: Går patriarkernas ursprungsupplevelser i repris i vår egen tid? Uppenbarar sig Gud på ett liknande sätt för ett folk som förlorat bibelns stora berättelse om hans vandring med mänskligheten genom historien?

Intensiva existentiella erfarenheter

På åttiotalet publicerades böcker, forskningsrapporter och tidningsreportage om människors privatreligiösa upplevelser utanför kyrkans värld. Då fanns nyandliga center i Stockholm där läkare, forskare och kändisar höll föredrag om bland annat nära-döden-upplevelser. Några tolkade dem som ett belägg för att livet fortsätter efter döden – i en värld av frid och ljus. Jag som dittills levt i kyrkans värld konfronterades med exotiska upplevelser, ofta framförda med samma nyfrälsta entusiasm som vittnesbörden i min hembygds tältmöten. Det kändes i början som att besöka ett Zoo med brokiga djur från fjärran länder.

Då hände något på min nya arbetsplats. Som etisk rådgivare på ett behandlingshem skulle jag hjälpa patienterna att hitta en andlig grund som gjorde att de stod rycken när suget efter alkohol och droger satte in. Plötsligt satt jag öga mot öga med männskor som haft just de existentiella erfarenheter jag läst och hört om. Det som först verkat akademiskt och exotiskt visade sig vara helt vanliga människors erfarenheter i sekulariserade storstäder och ute på landsbygden.

Ofta blev jag berörd av deras berättelser. Ett återkommande inslag handlade om märkliga sammanträffanden då de anat ledning av Försynen, en god Högre Makt. Några hade räddats mirakulöst i sista stund genom ”tillfälligheter” när de redan tagit tabletterna eller klivit upp på en svindlande hängbro för att avsluta sina liv. Andra hade oväntat besjälats av ett inre lugn i hotfulla och kaotiska situationer. En långtradarchaufför tvingades köra nattetid på en beryktad, farlig väg i den arabiska öknen när han får motorstopp. Han gick ut ur hytten, blickade upp mot stjärnhimlen och fylldes av ”frid” och en förvissning om övernaturligt beskydd. Nu sitter han på stolen i mitt samtalsrum och vill bli nykter.

Bibelns patriarker blir ”privatreligiösa”

Medan jag lyssnar kommer jag att tänka på patriarkernas gudsbild. De vandrade i samma trakter tusentals år tidigare. Patriarken Abraham och hans far Terach var de första som bröt upp från en högkultur och en institutionell religion med tempel, präster och religiösa traditioner. De hade urskiljt ett personligt anrop som fick dem att lämna staden Ur i Mesopotamien och bli nomader. Terach dog kort därefter, men Abraham vandrade vidare med sin släkt och sina hjordar över enorma vidder – först från Irak till Turkiet och sedan ända ner till Egypten.

Under dessa vandringar växer en ny gudsbild fram. Här uppenbarar sig Gud inte i ståtliga, stationära tempel, utan på berg och slätter längs färdvägarna. Han följer dem som deras herde och beskyddare. Därför vilar patriarkerna i tron att deras öden – trots många faror – ligger i goda händer.

Det är ett gripande ögonblick när den tredje, då ålderstigne patriarken Jakob får återse sin älsklingsson Josef i Egypten, som han trodde rivits ihjäl av vilddjur för länge sedan. Då får han för första gången se sina barnbarn som fötts där och han kan välsigna dem. När han talar till Josef lyser fädernas gudsbild tydligt fram:

– Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever … Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig se dina barn också … Den Gud som mina fäder höll sig till, Abraham och Isak, den Gud som varit min herde från min första stund till denna dag, den ängel som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa barn … (Första Moseboken 46:29-30; 48:11, 15-16).

Herren är min herde

Samma gudsbild tecknas senare i en av Israels psalmer som sjöngs i templet i Jerusalem. Numera tillhör den världslitteraturen och är en av de mest citerade och älskade andliga texterna:

Herren är min herde, ingenting skall fattas mig.
Han för mig i vall på gröna ängar, han låter mig vila vid lugna vatten.
Han ger mig ny kraft och leder mig på rätta vägar, sitt namn till ära.
Inte ens i mörkaste dal fruktar jag något ont,
Ty du är med mig, din käpp och din stav gör mig trygg.
(Psalm 23: 1-4)

Existentiell beröring i naturens katedral

Jag lyssnar på ett religionsprogram i Sveriges Radio som handlar om Skogen som tempel och varför vi nordbor sällan går i kyrkan och allt oftare ut i naturen för att uppleva en existentiell beröring och ett andligt rum. En religionsvetare bidrar med resultat från ett nordiskt forskningsprojekt om privatreligiositeten. Vi får lyssna till människor som upplever ett inre lugn och som får kontakt med helande krafter i naturen.

Någon säger sig besjälas av ”en närapå andlig känsla”. Några vittnar om att de blir en del av ett större kosmiskt sammanhang och upplever sig inte som ensamma, separerade individer. Någon tangerar mystikens värld genom att dela sin upplevelse av att upplösas i sitt jag och förenas med allt levande. Det är ju sådana upplevelser religionsforskarna kallar intensiverfarenheter. Vi tar ett exempel (inte från programmet).

Solnedgång på norra Öland

På Ölands norra stränder sitter Marie och betraktar den flammande solnedgången över fastlandet. Hennes inre är ett stort, svart hål av kaos och smärta. Det har nyss rivits upp och kommer kanske aldrig att läka. Det gör ont att se den vackra solnedgången och speciellt att se människor vandra hand i hand. Även hon minns somrar med en arm om sin midja när hon gick här bland blåklinten med sin livskamrat och sina barn. Nu sitter hon ensam och ratad på samma strand. Hon har ingen aning om att hon i nästa ögonblick kommer att uppleva en värld av ljus, skönhet och harmoni som sannolikt ingen annan på stranden har tillgång till den kvällen.

Plötsligt i ett ögonblick förvandlas allt. Tillvaron blir besjälad och luften tycks vibrera av liv. Marie upplever en sällsam enhet med naturen och kosmos. Det känns som om hon ”badar” i ett hav av kärlek och försonande ljus. Hon upplever att världen, trots det som hänt, vilar i goda händer och att det finns en mening med allt – även hennes eget liv. Såret läks inte på en gång, men hon känner sig bekräftad och älskad på djupet och vågar påbörja bearbetningen av det svåra som hänt.

Möter man Gud i kaos?

Religionspsykologen Antoon Geels har utforskat detta andliga landskap och människors intensivupplevelser i boken Att möta Gud i kaos. Han ställer frågan vad det är för slags krafter som på några minuter kan förvandla ett människoliv och ge det en ny inriktning?  Som forskare tar han dock inte ställning till om det är Gud eller det mänskliga psykets förmåga att skapa ordning ur kaos.

Geels visar att dessa upplevelser är lika vanliga och lika starka, även om personerna inte vuxit upp i ett religiöst sammanhang. Men här finns en avgörande skillnad – nämligen tolkningen. De som har en kyrklig bakgrund tolkar oftast upplevelsen som ett möte med Gud, Jesus, änglar eller jungfru Maria. En sekulariserad västerlänning däremot tolkar upplevelsen i mer opersonliga kategorier – som ett genomflöde av ljus, kärlek och försoning. De senare säger sig inte uppleva Gud, men ofta enhet med naturen, livet och kosmos. Båda kategorierna har dock en sak gemensam: De flesta har kort före sin upplevelse genomgått en svår kris.  Mystikerfarenheten är ett svar eller en lösning på deras livskris.

Ett folk av sökare

Det är dessa existentiella erfarenheter som satt miljoner människor i västvärlden i rörelse i existentiellt, andligt hänseende. Hos andra har resan börjat i samband med djupa terapiprocesser. Tolkningsramarna för verkligheten sprängs och tvingar dem till ett uppbrott och en omorientering. Den mekaniska världsbilden stämmer inte längre med deras erfarenhet – de blir ett folk av sökare!

Många är så varsamma med dessa inre klenoder att de väljer att inte berätta för någon alls. Andra är villiga att dela sin andlighet och lyssna till andras erfarenheter. De enda sammanhang som attraherar dessa sökare är trygga och accepterande miljöer där deras erfarenheter respekteras och inte omedelbart korrigeras utifrån någon traditionell tro.

Att lyssna in och betjäna processen

Som bibelteolog hyser jag en ödmjuk respekt för dessa mystik- och intensivupplevelser. På något sätt har dessa människor, mitt i kaos och smärta, förunnats nåden att för några ögonblick andas in dofterna och atmosfären från Edens lustgård. De har fått ”bada” i det shalom-flöde som enligt bibeln genomsyrar allt levande och som alltid vill ett helande av brustenheten i skapelsen.

Därför är det min bön och min strävan att inte för snabbt klampa in med min teologi och störa den process som Gud begynt i dessa moderna pilgrimers liv, som lever långt bortom Eden. Jag tror att Gud som skapat och älskar alla människor för en kort stund låtit dem få uppleva den verklighet som bär universum – just när de desperat behövde det. Problemet är att vi lever i en tid när det är snabba resultat som räknas, men om Gud hade tålamod att låta den bibliska uppenbarelsen växa fram i mer än tusen år, då måste också vi ha tid att lyssna in och betjäna andliga processer i vår egen tid.

Det är tragiskt att delar av kyrkan i årtionden ställt sig skeptiska inför sökares upplevelser och i värsta fall avfärdat dem som den Ondes bländverk. Klyftan fördjupas av att nyandliga bästsäljare ofta utgår från dessa intensivupplevelser och ger dem en helt annan tolkning. Marie och många med henne har därför funnit en hemvist i den alternativa andligheten där man tar mystikupplevelsen på allvar och ger den en fantasieggande tolkning. Dessutom erbjuder man nya intensiva erfarenheter och spännande terapeutiska paket.

Håller fädernetron i mötet med verkligheten?

Efter de tre patriarkerna och berättelsen om Josef i Egypten tystnar bibeln helt plötsligt. Det förblir tyst i mer än fyrahundra år. När ridån går upp igen är Abrahams ättlingar inte längre bara en storfamilj – utan ett stort folk enligt Andra Moseboken (1:7). Värst av allt, de har hamnat i tvångsarbete och värsta slaveri hos dåtidens mäktigaste imperium Egypten. Bland annat sliter de med väldiga stenblock till monument och pyramider under den obarmhärtigt heta solen. Då är det sannerligen inte så lätt att hålla fast vid tron på fädernas Gud – han som likt en herde beskyddar dem från allt ont. Det känns inte alls som om deras liv vilar i goda händer.

Nej, deras brutala öde tycks hellre tala för att fädernas Gud glömt dem och att det nu är Farao och imperiets gudar, som bestämmer över deras liv och död. Vi vet att det även nu fanns kretsar som bevarade patriarkernas gudserfarenheter till eftervärlden, men för många slogs deras fäderneärvda tro i spillror – när verklighetens brottsjöar kastade sig över dem.

Gudsuppenbarelse vid smärtpunkten

Det är vid det förslavade folkets definitiva smärtpunkt – mitt i vanmakten och hopplösheten – som den gudsuppenbarelse äger rum som sedan dess är grundvalen för Israels tro. Varje påsk firar de befrielsedramat när deras folk med hast fick lämna träldomshuset i Egypten – ledda av profeten Moses och Guds mäktiga hand. Här föds en ny revolutionerande gudsbild i skarp kontrast till Egyptens gudar. Här står Gud inte på imperiets och den styrande elitens sida – i stället lystrar han till smärtan och klagoropen från ett folk som drabbas och lider under den befintliga ordningen.

Här föds en ny profetisk alternativrörelse, som skiljer sig från Faraos och de egyptiska gudarnas totalitära anspråk och värderingar. Här är det i stället rättvisa, medkänsla och barmhärtighet som är grundvalen. Det leder till nya sociala strukturer och mellanmänskliga relationer – världsunika innovationer, som fortfarande har positiva följdverkningar i historien och i många människors liv än i dag.

Därför har berättelsen om uttåget från Egypten attraherat förtryckta människor och folk i alla tider. Jag läste teologi i Schweiz när kontinenten kokade av revolutionär hetta kring 1968. Det var i den hetluften den latinamerikanska befrielseteologin gjorde ett outplånligt intryck på många av oss. I den mötte vi Exodusguden verksam i vår egen tid – även nu på de förtrycktas och fattigas sida.

Vi läste om hundratusen basgrupper, som hämtade mod och kraft ur den gamla berättelsen. Många hade tvingats lämna sina bästa jordar åt de multinationella storbolagen. De som protesterade hämtades ibland om natten och försvann – ingen vet vart. Mitt i denna brutala verklighet möttes basgrupperna med bibeln i hand och delade maktlösheten, oron och det livgivande hoppet. Utan denna gemenskap hade deras dröm om frihet och mänskliga rättigheter slocknat.

Alternativrörelser föds vid smärtpunkten

Inte minst de svarta slavarna under den brännande solen på Söderns heta bomullsfält identifierade sig med Exodus-berättelsen. I sin utsatthet anropade de samma utpost i tillvaron med sina brinnande böner och gripande spirituals. Det är därför den profetiska alternativrörelse som föddes under Moses ledning har fått en av sina främsta efterföljare i medborgarrättsrörelsen under Martin Luther Kings ledning. Det är den rörelsen som ligger som ett tolkande raster över Sången om livet.

Det är vid historiens smärtpunkter, när människor fått nog, som exodus-rörelser föds. Det var när Rosa Parks fick nog och vägrade lämna sin plats i bussen som gnistan tändes för de svartas uttåg från ”träldomshuset” och deras långa marsch mot friheten – ibland med livet som insats. Nyligen fick en svensk tjej nog och satte sig med en skylt utanför Riksdagshuset. Det dröjde inte länge förrän vi såg hundratusentals unga och en del äldre ringla sig i långa marscher genom världens städer.

Det hade aldrig blivit någon mäktig folkrörelse om inte Martin Luther King, de svarta pastorerna och deras kyrkor samt välkända artister och kulturpersonligheter ställt sig till förfogande. Idag bevittnar vi hur pilgrimer sätter sin kurs mot avgörande klimatmöten och hur kyrkor vaknar och utlyser klimatnödläge på planeten. Kanske närmar vi oss än en gång smärtpunkten då en ny profetisk alternativrörelse föds, som är beredd att betala priset för drömmen om ett rimligare liv och en frisk jord?

Mörkret är kompakt – före gryningen

I min utbildning till etisk rådgivare läser jag några av Anonyma Alkoholisters grundböcker. Jag läser om hur AA:s blivande grundare, Bill Wilson, tappar kontrollen och sjunker allt djupare ner i det han själv kallar ”ett alkoholistiskt helvete”. Efter otaliga beslut och lika många återfall känner Bill i mörka stunder att självmordet är enda utvägen.

Under den sista avgiftningen på sjukhuset slår depressionen sina klor i honom och från sjukhussängen ropar han rakt ut i tomma intet – till en Gud, som kanske inte finns. Då gör han den andliga upplevelse som får till följd att han aldrig mer drack en droppe alkohol i sitt liv. Så här skildrar han sin intensivupplevelse:

– Plötsligt lystes rummet upp av ett vitt sken. Jag fångades i en extas som inte går att beskriva med ord. Bildligt talat kändes det som om jag befann mig på toppen av ett fjäll, där det blåste en vind, inte av luft utan av ande. Och sedan kom det med kraft över mig att jag var en fri man.

Sakta tonade extasen ut. Jag låg på sängen men för en stund befann jag mig i en annan värld, en ny medveten värld. Omkring mig och i mig fanns en underbar känsla av närvaro, och jag tänkte för mig själv ”så detta är den Gud prästerna talar om!” En stor frid kom över mig och jag tänkte: ”Det spelar ingen roll hur illa saker och ting verkar vara, det är ändå som det ska vara. Det är bra med Gud och hans värld.” (AA blir myndigt, sid 66)

– För första gången kände jag att jag tillhörde världen. Jag insåg att jag var älskad och kunde ge kärlek tillbaka. Jag tackade Gud som gett mig en glimt av sitt absoluta jag. Även om jag var en pilgrim på färd utefter en osäker väg behövde jag inte längre oroa mig, för jag hade sett storheten därbortom. (För det vidare, sid 117)

Att bevittna mirakler

Jag fick snart själv se mirakler med egna ögon på Noor och i Stockholms tolvstegsmöten, dit jag följde patienterna i en minibuss. Som teolog blev jag tvungen att ställa frågan: Vilken är Kraften som befriar missbrukare från slaveri och ger dem ett liv i frihet? Det är då jag inser att här – långt utanför kyrkans väggar – står jag åter öga mot öga med Exodusguden. Även idag hör han människors oartikulerade rop på hjälp och befriar dem vid vägs ände. Inför honom behöver de inte uttrycka sig religiöst – han lystrar närhelst nöden är verklig och en liten människa ber om hjälp.

Det gick upp för mig att mina föredrag om de tolv stegen är exodus-teologi – uttryckt med religiöst neutrala ord. I likhet med Exodus-berättelsen börjar AA:s grundbok Anonyma Alkoholister vid smärtpunkten – när människor nått vägs ände. Boken innehåller mer än hundra gripande berättelser om vägen från slaveri till frihet. Och precis som Israels folk får tillfrisknande alkoholister behålla sin nya frihet, om de lever i en alternativrörelse och följer sitt program. I AA:s fall är det inte Guds tio bud – men väl deras tolv steg tillbaka till livet.

Guds nåd och gemenskapens kraft

Jag vill avsluta med en delning jag hörde på ett s.k. temamöte om Andlighet på ett AA-konvent någonstans i norr. Jag kommer sent att glömma den unge mannens ord inför människor som kände honom väl:

– Många av er känner mig från tiden när jag var mest nergången. Socialen gav upp hoppet och jag tror min familj också gjorde det. En kväll mådde jag så dåligt att jag tänkte nu får det vara slut – jag orkade inte kämpa längre. Jag befann mig på stationen och som en sista desperat åtgärd gick jag in på toaletten, böjde mina knän vid toastolen och ropade ut min nöd. Tack vare Guds stora nåd och ert stöd har jag inte behövt dricka en droppe alkohol sedan dess. Jag försöker ta en dag i taget, ber om Guds vilja på morgonen, tackar och ber Sinnesrobönen om kvällen. Det är det här som är andlighet för mig.

 

FÖR SAMTALET:

Det är viktigt att utgå från frågor som deltagarna har efter ett föredrag eller en text som alla läst. Deltagare kan också välja att lyfta fram någon av frågorna nedan som intresserar dem – eventuellt också förbereda den genom att googla på nätet. Det är inte meningen att alla frågor tas upp och allra minst besvaras.

* Många nordbor älskar naturen och har starka upplevelser där. Var tredje person har dessutom en s.k. intensivupplevelse av tillvaron någon gång i sitt liv – vad tror du att det rör sig om? Har du själv upplevt något liknande?

* Vid dessa tillfällen upplever åtskilliga ett försonande ljus över sina liv och känner sig bekräftade på djupet – är det inbillning, psykets förmåga att skapa ordning i kaos eller rent av en kärleksfull Gud?

* Vilka tankar har du om de mycket omskrivna nära-döden-upplevelserna? Säger dom dig något om ett liv efter döden?

* Har du själv varit med om märkliga sammanträffanden någon gång, till exempel möten med människor du just tänkt på eller viktiga insikter du fått i absolut rätt tid? C.G. Jung kallade sådana tillfällen ”synkronicitet”. Tror du att det är slumpen eller kan det möjligen vara en Regissör bakom skeendet?

* Tror du att det kan vara Gud själv som sätter människor i rörelse genom existentiella och andliga erfarenheter så att de blir ett folk av sökare? Vilken inställning skall i så fall kyrkans folk inta till sökares erfarenheter och vad kan kyrkan lära av dem?

* Tror du att Gud på ett liknande sätt kallar och inspirerar unga människor – och en del äldre – att dra ut på gator och torg i den profetisk alternativrörelse som nu växer sig allt starkare?

* Vi vet att det är i historiens mörkaste stunder, när människor fått nog, som andliga uppvaknanden och folkrörelser föds och förändrar historien gång. Tror du att vi närmar oss en sådan smärtpunkt på planeten och vilken roll skulle du själv vilja spela i befrielsedramat?

*  På vilka sätt kan vi ta till oss Kings ord som nyvald ledare (endast 27 år) efter rörelsens första massmöte, när Rosa Parks ställdes inför sina domare i Montgomery:

– Den kvällen började en rörelse, som skulle slå förtryckaren med häpnad och bringa ett nytt hopp till de förtryckta. Den kvällen var Montgomerys ögonblick i historien. Någonting i protestaktionen var irrationellt – det kan inte förklaras annat än den gudomliga dimensionen … Gud verkar fortfarande i historien för att utföra sina under (Vägen till frihet, sid 58).

Kapitel 3:

PROFETRÖSTER – NÄR ALLT STÅR PÅ SPEL

• Sången om livet (sid 95-111).

Alternativ:

Kap 3-4 handlar om Israels profeter före och efter exilen. Det är en utvidgning av den ursprungliga Grundkursen i andlighet. Här kan man därför välja att gå direkt till kap 5-7. Det går också bra att läsa om profeterna efter Grundkursen – den slutar ju med en profetbok (Uppenbarelseboken).  

*** *** ***

I Sången om livet skildrar jag chocken när jag mötte Amosbokens profetgestalt och budskap nere på kontinenten. Jag valde Amoskursen därför att ”teologi” för mig på den tiden betydde att studera vad profeterna säger om tidens tecken och apokalyptiska föreställningar om tidsålderns avslutning. Det blev en chock att Amos knappast hade något att säga om framtiden, allra minst vår avlägsna framtid – men oerhört mycket om sin egen samtid. Den såg han i ett skarpare ljus än någon annan.

Professor John D. W. Watts var en dynamisk lärare och predikant. Han hade nyligen publicerat en bok om Amos. Med sin pedagogiska talang tvingade han mig att bit för bit ta in den radikala samhällskritiken hos denna första profet i bibeln, som efterlämnat en skrift (760 f.Kr.). För mig var det obegripligt att den unge Amos vågade konfrontera regimen, rättsväsendet (5:10-12), religionen (5:4-7) och hela gudstjänstlivet(5:21-24) på detta radikala sätt. Utan tvivel satte han sitt liv på spel för budskapets skull. Jag hade aldrig hört något liknande från predikanter och ”profeter” hemma i Norden.

När världen blir större

Långt senare står jag i Nobelmuseet och ser hur berörda människorna blir när de lyssnar till Kings tal I Have A Dream inför Frihetsmarschens 250.000 deltagare vid Lincolnmonumentet. Filmen projiceras på en hel vägg. Det blir så tydligt att han talar med samma glöd, hängivenheten och språkliga spänst som när Frank Mangs grep människorna i min hembygds missionshus. Samtidigt målar King en radikal dröm inspirerad av profeterna som berör stockholmare än i dag.

Den sista och mycket avgörande pusselbiten blev Romklubbens första rapport Tillväxtens gränser (1972). Den gjorde ett enormt intryck och förändrade livsstilen i vår lilla familj för resten av livet. Plötsligt insåg jag att Amos budskap till ett litet land på Medelhavets östra kust nu gällde hela planeten.

Efter bästa förmåga sammanfattade jag intrycken från profeterna, bergspredikan, King och Romklubben i min första bok Shalom Jord (1983). Den spreds i många upplagor och sprängde mina frikyrkliga gränser för gott. Plötsligt blev miljörörelsen och Nordens lutherska kyrkor mina huvudarenor. När jag skalade bort kyrkspråket i Vägen hem (1986) föddes en rörelse som berörde tiotusentals sökare, miljöaktivister, tolvstegare och kyrkligt engagerade i Norden. Amos som bäddades ner i Österlandets mull för mer än 2700 år sedan fortsatte att tala.

Klimatforskarna – vår tids profetröster

Amos budskap gällde inte en avskild religiös, andlig nisch, som odlades i tempel och teologi. Hans röntgenstrålar avslöjade hur falskt vågarna var inställda på marknadsplatsen, hur rättsskipningen gick till i rättssalarna och vilka fina viner och delikatesser som dukades fram i palatsen, medan de fattiga runt hörnet gick till sängs hungriga om kvällen. När man lyssnat till honom i ”kyrkan”, då fortsatte lyxkvarteren och kåkstäderna att predika under hemvägen – och de fortsätter än i dag.

Israels profeter talar in i samma verklighet och värld där vi alla lever våra liv. De talar om hur övermodet mot den ekologiska ordningen och förbrytelser mot de svaga får allvarliga konsekvenser för människor, djur och natur. Nu när det är sent på jorden har Gud gett klimatforskarna rollen som vår tids profetröster. Precis som Israels profeter genomlyser de verkligheten och ger oss vetenskapliga fakta, som kallar oss till besinning och omställning. Deras alltmer ”apokalyptiska” scenarier är lika allvarliga, ja skrämmande, som profeternas.

Greta Thunberg är en sådan ung profetröst som med stort personligt engagemang lyfter fram budskapet från FN:s klimatpanel. När hon talade i FN och med tårar i ögonen försökte bemästra den uppvällande sorgen och indignationen över en värld som stulit de ungas framtid, då slog det mig – närmare Israels profeter kan man knappast komma i lidelsen för en beboelig planet.

När religion och teologi blir Guds fiender

Karl Marx var inte först på plan med insikten att religion kan bli ”opium för folket”. Redan Amos insåg att religion och rökelsedoft kan svepa in verkligheten i en dimridå som döljer våldet, förtrycket och lidandet hos de fattiga. Det blir otroligt tydligt i hans konfrontation med översteprästen Amasja (Amosboken 7:10-17).

Vi ser två teologer på samma scen i precis samma historiska verklighet, ändå befinner de sig i två helt skilda världar. Översteprästen tolkar Exodustraditionen som ett bevis för att Gud utvalt och alltid kommer att välsigna Israel. Det är ju därför Norra Riket upplever en sådan blomstringstid under Jerobeam II. Hos översteprästen finns det inte en tillstymmelse till profetisk kritik av den samhällsordning som nu drabbar de utsatta så skoningslöst.

Även Amos utgår från den ursprungliga Exodustraditionen, men för honom är Gud inte allierad med eliten och makthavarna – utan med de drabbade, de som lider under trycket av den befintliga ordningen. Amos representerar den profetiska alternativrörelse som under Moses´ ledarskap hade rättvisa och barmhärtighet som ledstjärnor.

För Amos är det uteslutet att acceptera Amasjas förslag att i stället framföra budskapet i Sydriket. För Amos är det ett specifikt budskap till Norra Riket i nationens ödestimma. Israels profeter företräder inte en teologi, som passar lika bra överallt. Deras budskap har en bestämd adress och att förväxla adresserna kan göra budskapet genomfalskt.

Sista profetrösten före katastrofen

Amos budskap var radikalt och han blev utvisad direkt. Då träder en av Norra Rikets egna söner fram. Hosea är den sista inträngande profetrösten före rikets fall år 722. Det finns betydande likheter mellan dessa profetgestalter – men kontrasten är också bjärt.

Amos möter Gud som det rytande Lejonet ute på stäppen, som med obetvinglig kraft kallar honom till profet. Hans förkunnelse är idel åskviggar och blixtnedslag. Hos Hosea möter vi däremot en Gud i besvikelse och vånda. Jahwe är den hängivne älskaren som förde sin unga brud ut ur fångenskapen i Egypten. Den långa bröllopsresan gick genom den ogästvänliga öknen till deras nya hem – landet som flyter av mjölk och honung.

Nu är Gud övergiven och dumpad till förmån för den mer attraktiva fruktbarhetsguden Baal, som lovar folket guld och gröna skogar. För att fånga det språk och den innerliga ton som behövs för att nå folket i historiens sista skälvande timmar sätts Hosea i den märkligaste av profetskolor. Han kallas att ingå ett äktenskap med en prostituerad, sannolikt en av de ”tempelflickor” som ställde sina kroppar till förfogande i den kananeiska fruktbarhetskulten. De begåvas med tre barn, men en dag blir suget för starkt och hon återvänder till utlevelsen i tempelkulten.

Det är som övergiven och ensam pappa med tre barn som profeten börjar ana och leva sig in i Guds egen övergivenhet, när Israel löper efter fruktbarhetsgudarna. Hans dyrköpta erfarenhet gör att han som ingen annan av Israels profeter kan skildra Guds lidelse, sorg och kamp i försöken att nå sin älskade och hela deras brustna förhållande. Här är det inte åskviggar och blixtnedslag. Här talar i stället längtan, sorgen och en kärlek som aldrig ger upp hoppet.

Exodusguden förvisas till en religiös nisch

Amos kastade ett obarmhärtigt ljus över våldet och orättvisorna i Norra Riket. Han avslöjade hur exodustraditionen förvridits till sin motsats. Samtidigt är det mycket märkligt att han aldrig nämner eller fördömer avguden Baal och tjurstatyn som tronade mitt i centralhelgedomen där han håller sitt brandtal.

Hosea fullföljer det profetiska uppdraget genom att från första stund ställa in full skärpa på fruktbarhetskultens segertåg och Exodusgudens reträtt i Norra Riket. Enligt landets ursprungsbefolkning är det Baal som levererar, när livet återvänder om våren och fälten mognar till skörd på hösten.

Det kändes naturligt att dyrka Fädernas Gud som kringströvande nomader. Likaså att dyrka Exodusguden, när de vandrade genom öknen och han försörjde dem. Men nu lever de mitt i Kanaans blomstrande jordbrukskultur och då får Jahwe nöja sig med en ”söndagsnisch”, medan Baal tackas och hyllas för livet i vardagens verklighet.

Dessa gamla avgudar har en otrolig förmåga att finna rätt skyddsfärg i nya omgivningar och nya tider. I vår tid avstår de gärna från sina gamla gudanamn, men inte desto mindre driver Marknaden, Tillväxten, Framstegstron och Mammon mänskligheten som aldrig förr – och med allt ödesdigrare konsekvenser. I dag driver dessa gudar vår planet allt närmare avgrundsstupet. Våra efterkommande tvingas då skörda vad vi sått när upp emot en miljard måste fly från sina förtorkade och översvämmade jordar.

 Hoppets teologi – men inget medberoende

Livet blev ingen dans på rosor för Hoseas livskamrat. Hon hamnade i livegenskap eller regelrätt slaveri. Då lägger sig Gud åter i profetens äktenskapsaffärer. Hosea beordras att köpa henne fri. Men inte nog med det, han ska ta henne till sitt hjärta och älska henne igen. Här skrivs teologi – hoppets teologi, men det är inte fråga om medberoende eller billig nåd (Bonhoefer).

Nej, de skoningslösa assyriska arméerna kommer att utföra sitt blodiga verk och offerröken kommer att sluta bolma mot himlen från Baalstempel och rikshelgedomar. Här är det inget daltande med förtryck och orättfärdighet som fördärvar människornas och planetens liv. Men när allt de levt för ligger i spillror, då får profetens äktenskap än en gång spegla Exodusgudens glödande kärlek till sitt folk.

Slutet är inte slutet, utan gryningen till en ny dag och en ny förälskelse. Jag sitter i Barkarby 2700 år senare och klänger mig fast vid profetens ord. När allt hotfullare molnsystem tornar upp sig över vår horisont väljer jag att tro, att Guds lidelsefulla kärlek till livet aldrig kan glömma sången från jorden. Enligt bibelns sista bok ger han inte upp kampen för denna skimrande pärla i kosmos – förrän segern är vunnen, ondskans parasitvälde är nedkämpat och skapelsen får andas ut.

FÖR SAMTALET:

Vi utgår från deltagarnas frågor och funderingar kring det de läst. Här finns fler frågor och möjligheter:

* Vilka förhållanden och frågor hade Amos adresserat om han levt i dag?

* Vilka personer tycker du påminner om Amos i vår tid – i kyrkan och utanför?

* På vilka sätt kan religion, teologi och andlighet bli en dimridå som döljer verkligheten även nu?

* Hur reagerar Gud enligt profeterna om han förvisas till en ”söndagsnisch”?

* Vilka talare, författare och teologer i vår tid påminner om Hoseas språk, ”ton” och budskap?

* På vilka sätt kan man se klimatforskarna som vår tids profetröster?

Kapitel 4:

PROFETRÖSTER – EFTER KATASTROFEN

• Sången om livet (sid 118-134).

Profeterna använde dramatiska ord och bilder för att väcka sitt sovande folk. Några tillgrep också drastiska symbolhandlingar – de var sin tids Extinction Rebellion. Ändå misslyckades de, folket vände inte om. Förnekelsen och fruktbarhetsgudarnas attraktion var för stark.

Lyckas vår tids profetröster och den vetenskapsbaserade klimatforskningen bättre? Nej, tyvärr fortsätter förnekelsen och tillväxtgudarnas struptag på oss. Vi pratar hela tiden om behovet av att nyktra till, men gasar ändå på i fossilberoende och konsumtion på vägen mot fördärvet.

När profeterna tystnar, då talar verkligheten

När profeterna före exilen tystnar fortsätter verkligheten att tala ett ännu kraftfullare språk. Först när konsekvenserna drabbar med full kraft spricker förnekelsens pansar. Det kan också miljoner tillfrisknande alkoholister vittna om.

De grymma assyriska arméerna intog Norra Riket och huvudstaden Samaria år 722. Många avrättades och en stor del av befolkningen deporterades till Assyrien. Vid slutanfallet mot Södra Riket och Jerusalem skyr babylonierna inga medel. År 588 slår de en järnring kring huvudstaden och skär av livsmedelsförsörjningen.

Det sammanbitna motståndet kan inte rädda staden. Smärtsammast av allt är ögonblicket när Salomos tempel, symbolen för Guds närvaro och beskydd, sticks i brand och lågorna slår upp mot himlen. Då inser alla att profeterna hade rätt. Då drabbar de teologiska frågorna med full kraft: Har Gud lämnat Sion och övergett sitt egendomsfolk? Finns det över huvud taget en framtid och ett hopp?

När sorgen och skulden har sin tid

Många hade stupat i striderna eller avrättats på Jerusalems gator. De ledande skikten hade deporterats och tvingats påbörja den långa vandringen till Babylonien. Vi har en unik möjlighet att lyssna till de kvarblivnas sånger och böner bland ruinerna. Bibelforskarna tror att Klagovisorna sjöngs vid de förkolnade resterna av Salomos tempel. De skildrar Sions berg som en övergiven kvinna som gråter bittert om natten.

Sakta tar dessa människor till sig insikten från profeterna att det är Gud själv som låtit konsekvenserna drabba dem. Läser vi dessa texter i sitt historiska sammanhang speglar de en speciell form av teologi – en erfarenhetsbaserad reflektion och process. I dem möter vi teologer som brottas med verkligheten och söker en mening i spillrorna av sina liv och sin stad.

En grundlig och orädd inventering

Ett antal levitiska präster fanns kvar i Jerusalem. Efter katastrofen är de förvånansvärt tysta, men de är inte sysslolösa. De analyserar hela sitt folks historia för att få svar på brännande frågor: Har Gud övergett Sion och förkastat sitt folk för gott? Gäller inte längre hans löften till Sion om beskydd ”till evig tid”? Kan man skönja ett hopp vid horisonten?

Nu föds Israels största historieverk (Josuaboken till Andra Kungaboken). Det är en grundlig och orädd inventering som det heter i AA:s fjärde steg. Trots den enorma arbetsinsatsen säger de i stort sett ingenting om hoppet – och det finns ett skäl. Om något ska sägas om framtiden efter all förnekelse och folkets alla svek, då måste det komma från Gud själv, när hans tid är inne.

Grundstämningen bland de deporterade i Babylonien är minst lika dyster. Även deras ögon har slocknat och de har redan begravt en generation i den främmande mullen. Psalm 137 skildrar varför det sjungande folket tystnat:

Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror. De som höll oss fångna bad oss att sjunga, de som släpat bort oss bad om glada visor: ”Sjung för oss en sång från Sion!” Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land?

Avbryt inte processen – med hoppet!

Det är sent på jorden och idag söker människor efter strimmor av hopp i den accelererande klimatkrisens tid. Även klimatforskare uttrycker oro att deras rapporter blivit så skrämmande att folk stänger av. Någon måste inge hopp. Alltfler vänder sina blickar till kyrkan och teologin som hoppets bärare.

Här lurar emellertid en fara. Teologerna kan lockas att alltför snabbt avbryta den viktiga sorgeprocessen och den nödvändiga skuldinventeringen. Det är genom dessa processer vi tar till oss den verklighet vi förnekat och varit på flykt ifrån i årtionden. Ett framtidshopp utan verklighetskontakt är förödande för våra efterkommande, jordens fattiga och en allvarligt sjuk planet.

Nu lever vi i en kultur där ingen ska skuldbeläggas. Före millennieskiftet vällde nyandliga böcker in över västvärlden som passade som hand i handske i en kultur på flykt från skulden och verkligheten. En av de många bästsäljarna bar titeln Farväl till skuld. Enligt grunddokumentet Mirakelkursen är Jesus korsdöd ett missförstånd och talet om skuld kyrkans stora misstag, som binder människor vid skuld och skam.

När förnekelsens pansar brister

Jag arbetade som etisk rådgivare på ett behandlingshem när dessa böcker spred sitt ”evangelium” att det inte finns någon skuld. I mitt arbete ingick att hålla föredrag för patienter och anhöriga – om sorg, skuld och skam. Framför mig satt idel goda människor som ville så väl med sina liv och sina relationer. Först hade flaskan förhöjt stämningen i glada vänners lag, men sedan tog den överhanden och nu ligger stora delar av deras liv och relationer i spillror.

Genom föredragen och genom att lyssna till andras erfarenheter i grupperna fick de hjälp att inse hur de stuvat ner obehagliga och smärtsamma känslor ”under locket”. När år lades till år hade de fjättrats vid sin drog för att kunna förtränga hur de skadat de människor de älskat mest på jorden. Inte minst i familjeveckan blev det tydligt när de anhöriga – utan att anklaga – berättade om sina smärtsamma erfarenheter genom åren.

Även vi fossilberoende är goda och moraliska varelser som älskar naturen, våra barn och barnbarn. Därför blir det allt svårare att ta in vad klimatforskare säger om de ödsliga konsekvenserna av vår livsstil. Precis som alkoholisten blir vi tvungna att förtränga och förneka verkligheten som blivit så sorglig och skuldtyngd.

Vi förfasas över morden i Knutby och över att sektledare kan ta med sina anhängare in i döden. Att vi själva genom vår överdådiga livsstil kan vara på väg att dra med oss miljarder människor i ett plågsamt, kollektivt självmord – den tanken är outhärdlig.

Att komma till besinning – och hem till sig själv

Största delen av min tid i behandlingen gick åt att följa upp föredragen och under tystnadsplikt samtala med patienterna om deras förluster, sorg, skuld och skam. Många hade också själva blivit kränkta och sårade under livsresan. Ju mer de vågade sätta ord på vad som hänt, desto lättare fick de att andas. Ju ärligare de blev, desto mer släppte drogen sitt grepp om dem.

Det hade varit cyniskt om vi bara bett alkoholisterna lämna flaskan, men inte varit beredda att följa dem in i det ångestladdade landskap som band dem vid drogen. Tolvstegsfolkets stora hemlighet är deras accepterande gemenskap, där man kan säga som det är och där sår läggs till sår. Om vi ”peppat” patienterna med budskapet att det inte finns någon skuld, då hade vi fjättrat dem vid slaveriet och förnedringen ännu mer.

Kyrkans och teologins utmaning idag är inte bara att leverera hopp – utan att som hoppets bärare gå in i det ångestladdade själsliga landskap som vårt stegrade fossil- och konsumtionsberoende skapat. För detta har inte minst bibelteologer en unik kompetens. Nu behövs kyrkans krisgrupper, själavård, diakoni och profetiska helhetssyn som aldrig förr.

Lyckoprofeterna är seglivade

En dag kom profeten Jeremia in i templet i Jerusalem med ett stort ok kring halsen. Han ville varna sitt folk för den stundande fångenskapen. Då sliter lyckoprofeten Hananja av honom oket och bryter sönder det inför öppen ridå – mitt bland präster och gudstjänstfirare. Det dröjde dock inte länge förrän Jeremia fick rätt.

Även efter katastrofen framhärdar denna lyckoprofet i sin optimism. Hananja profeterar om ett snabbt återvändande från exilen – inom två år. Då sänder Jeremia ett brev till de deporterade och ber dem ignorera lyckoprofeternas ”drömmar”. Enligt honom kommer processen att ha sin gång och folket att stanna i Babylonien – i sjuttio år. Hans brev andas en förvånansvärd realism och solidaritet med det folk som höll dem fångna:

– Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten av dem … Gör allt för att den stad dit jag har deporterat er skall blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång (shalom) är er välgång (shalom) … Jag vet vilka avsikter jag har med er … välgång (shalom), inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp … Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från (Jeremia 29:5-7, 11, 14).

Profeternas Gud är inte medberoende

Israels profeter erbjöd ingen snabbfil undan konsekvenserna av folkets olydnad och förhävelse. De fick också själva dela sitt folks öde. Hesekiel tvingades följa med den första deportationen till Babylon och Jeremia togs emot sin vilja till Egypten.

Faran är överhängande att teologer och predikanter sällar sig till lyckoprofeterna och erbjuder vår generation en billig nåd (Bonhoeffer) – ett hopp utan omvändelse och omställning. Då blir andligheten åter en dimridå och rökelsedoft som döljer en orättfärdig verklighet – precis som på Amos tid.

Även om inflytelserika västländer framhäver hur kristna de är, så vägrar Gud att bli medberoende till nationer som behöver fyra jordklot för sin livsstil. Gud står fortfarande på de utsattas sida och välsignar ingen fromhet som vältrar över konsekvenserna på barnbarnen, jordens fattiga och Moder Jord. Jesus är tydlig på den punkten:

– Akta er för de falska profeterna, som kommer till er förklädda som får men som i sitt inre är rovlystna vargar … Inte alla som säger ”Herre, herre” till mig skall komma in i himmelriket, utan bara de som gör min himmelske faders vilja (Matteus 7:15,21).

Guds stormfåglar lyfter i motvind

Det är exilens modlösa och sörjande människor som får ta emot löftet om en framtid och ett hopp – men först när tiden är inne. Precis som i Egypten tänds hoppets båge över ett lidande folk i ett främmande imperiums grepp.

Bibelforskarna urskiljer två litterärt begåvade profetröster i Jesajaboken. Den första (kap 1-39) verkade i Jerusalem vid samma tid som Amos och Hosea i Nordriket. Den andra kallas Andra Jesaja (kap 40-55) och finns bland de deporterade i Babylonien.

Profeterna är inte bara Guds spårhundar som först får upp vittringen av Guds nya aktivitet i deras egen tid. De är också Guds stormfåglar som lyfter i motvind. Före exilen aviserade de krig och fångenskap när ännu ingen annan såg någon fara på taket. Exilens profeter ges ett minst lika halsbrytande uppdrag. De ska förkunna ett nytt exodus för människor som gett upp drömmen om en framtid på fädernejord.

Andra Jesaja målar med starka färger ett storslaget scenario för sina trötta och modlösa åhörare. Han skildrar en febril aktivitet ute i öknen, där höjder schaktas ner, så att vägen från Babylon och hem till Jerusalem blir jämn och bekväm. Han uppmanar Jerusalems bebyggare att redan nu bestiga Sions berg för att hälsa Gud och hans befriade folk, när de anländer hem igen:

– Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad … Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion … säg till Judas städer: Er Gud kommer … Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt (Jesaja 40:2,9-11).

Ett framtidshopp – förankrat i verkligheten

Gick de storslagna profetiorna i uppfyllelse? Svaret är både ja och nej – åtminstone på kort sikt. Perserkungen Kyros intog Babylonien år 538 och utfärdade ett edikt, som öppnade vägen för den judiska befolkningen, och även andra folk, att återvända till sina hemländer. Men judarnas exodus blev långt ifrån så glamorös som profeten utmålat. Det var relativt små kontingenter som valde att återvända. Enligt samtida krönikörer var deras nya liv fyllt av kamp och motgångar.

Den första kontingenten tog genast itu med det allra viktigaste. Enligt Moses föreskrifter byggde de upp altaret på Sions berg och började offra igen. De lade grunden för ett nytt tempel och hyrde för ändamålet yrkeskunnigt folk från andra länder, bland annat för transporten av cederträ från Libanon. När grunden var färdig klädde prästerna och leviterna sig i festskrud. Trumpeter och cymbaler ackompanjerade folkets jubel och lovsång vid invigningen.

Men alla stämde inte omedelbart in i glädjen och lovsången. De gamla som hade sett Salomos stolta tempel grät högljutt. De insåg att Israels storhetstid med det ståtliga templet i centrum var förbi. Så här skildrar en samtida krönikör invigningen:

– Många … som var så gamla att de hade sett det förra templet grät högljutt. Men många jublade och ropade ut sin glädje för full hals, så att det inte gick att urskilja gråten i det väldiga jublet. Folket jublade så högt att det hördes vida omkring. (Esras bok 3:12-13)

King Baby, kliv ner från tronen!

Behandlingsarbetet har sin egen terminologi. Där kallas missbrukspersonligheten King Baby, en kung som styr sitt imperium och samtidigt är en bebis, som ska ha sina behov tillfredsställda omedelbart – annars skriker han. Familjen dras in i medberoendet och går på tå när kungen mår dåligt och andas ut när han är på bättre humör. Tolvstegsfolket daltar inte med den uppblåsta personligheten, utan ger ett rakt besked: Kliv ner från tronen och bli en del av mänskligheten!

Jag hyser fortfarande ett hopp att det uppblåsta och fossilberoende imperium vi själva lever i ska abdikera i tid och inte dra in hela världen i ett så katastrofalt medberoende – att denna fantastiska planet förvandlas till en starröken. Vårt ekonomiska övertag och våra omättliga behov omsluter och suger ut världen med sina bläckfisksarmar. Tyvärr kapitulerar många inbitna missbrukare först vid vägs ände – med döden för ögonen – och väljer livets väg.

Jag hyser ett hopp om ett rimligare liv och en tillfrisknande planet för kommande generationer. Men jag föreställer mig inte att den radikala omställningen sker utan rejäl baksmälla och födslovåndor. Kanske blir det som när tempelgrunden invigdes i Jerusalem för länge sedan? De unga med uppkavlade ärmar sjunger ut sin glädje, medan andra gråter högljutt – att imperiets storhetstid är förbi.

Den gåtfulla lidande profeten

Israels profeter börjar alltmer inse vilken djupverkan ondskans parasiter och förnekelsens kraft har på människor och samhällen. Det kom en tid, när de själva började tvivla på sitt folks förmåga att vända om. Ändå slocknar inte glöden i deras pupiller. De tycker sig ana en gestalt i fjärran som kan förmedla ett djupare helande – en gestalt i en hemlighetsfull relation till Gud.

Otaliga böcker och artiklar har försökt identifiera vem denna tjänare-profet är, men den säregna gestalten glider ur händerna på dem alla. Ändå, med de bilder profeterna gav oss var det inte svårt att känna igen honom – när han kom:

– Detta är min tjänare som jag ger kraft … Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken … Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte … Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset (Jesaja 42:1-7).

– Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark … Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån … Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

– Han blev fängslad och dömd och fördes bort … Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott … Herrens vilja skall förverkligas genom honom … Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld … (Jesaja 53).

FÖR SAMTALET:

Gruppen utgår från de tankar och frågor som väckts hos deltagarna under läsningen/föredraget eller från frågor nedan som känns viktiga.

* Varför lyckas inte vår tids profetröster och klimatforskare väcka oss och vända utvecklingen? Måste konsekvenserna drabba oss ännu kraftfullare för att det ska ske?

* Är vi och vår kultur på flykt undan sorgen, skulden och skammen över den värld och den framtid vi skapat åt våra efterkommande genom vår överdådiga livsstil?

* Finns det motsvarigheter i dag till den kultur och gemenskap vi möter i Klagovisorna där man tillsammans tar in verkligheten och säger som det är och känns – även i vår tids ödesfrågor?

* På vilka sätt äÄr vi i kyrkan beredda att möta och dela smärtsamma känslor som sorg, skuld, skam och klimatoro/ångest? Det är ju vid sådana smärtpunkter folkliga rörelser föds som kan ändra historiens gång.

* Hur undviker vi att det bibliska hoppet blir en ny flyktväg från verkligheten? Vad innebär det att vara hoppets bärare i en ödesmättad tid och där bevisa hoppets kraft?

* Vad skulle det kunna betyda rent konkret om den rika delen av världen klev ner från tronen och blev en solidarisk del av mänskligheten? Hur föreställer vi oss att en sådan värld ser ut och är vi själva beredda att leva i den?

Kapitel 5:

JESUS OCH KRISTEN ANDLIGHET

• Sången om livet (sid 135, 144-5, 149-156).

De troendes gemenskap är större

I min hembygd frågade man på femtiotalet: Är du troende? Alla visste att det rörde sig om kristen tro. Så enkelt var det i enhetskulturen. Men redan i bibeln är frågan mer komplicerad. Abraham är ”trons fader” i tre världsreligioner – för kristna, judar och muslimer. Men varken Abraham, Mose eller Israels profeter var kristna. Ändå tillhör samtliga de troendes gemenskap.

I vår tid frågar många i stället: Är du religiös? Åtskilliga svarar då: Nej, jag är inte religiös, men andlig. Som teolog vill jag inte heller kallas religiös – utan kristen. Redan profeten Amos såg att religion kan urarta och bli Guds fiende. Att kalla Jesus ”religiös” är totalt missvisande. Det var ju religionen och politiken som ville tysta och till slut lyckades avrätta honom. Orsaken var att hans gudsbild och hans måltidsgemenskap med syndare var totalt förkastlig för de religiösa.

Kriteriet för kristen andlighet

Kriteriet för en genuin kristen andlighet är vår relation till denne Jesus och hans profetrörelse, som den skildras i evangelierna. Att vara kristen är att vilja leva inför Ansiktet som avtecknar sig i den berättelsen. En kristen ser Jesus som Immanuel (Gud med oss) och har en önskan att vandra i hans fotspår. Därför kallades de första kristna Vägens folk (Apostlagärningarna 9:2; 24:14,22).

Kristen andlighet står inte och faller med hur många lärosatser vi omfattar. Min relation till min fru hänger inte på om jag accepterar alla hennes idéer – och vice versa. Gud är inte så småskuren att han avvisar oss om vi inte förstår allt eller har problem med både det ena och det andra i bibeln. Även Jesus lärjungar visade prov på rätt befängda tankar om Gud och hans rike. Ändå fick de fortsätta att växa i hans gemenskap.

Man kan underminera en bra parrelation om man tar alltför starka intryck av vår kulturs romantiska idealbilder om kärlek. Livskamrater kan övermannas av mindervärdeskänslor och i värsta fall börja tvivla på sitt förhållande. Samma fara finns på det andliga området. I vissa kristna miljöer krävs långtgående renlärighet och i andra är en exalterad hängivenhet stilbildande. Då är det viktigt att vi vågar vila i vår egen relation till Jesus, som vi fått i mötet med berättelsen om honom.

Gåtan Jesus pockar på ett svar

Sången om livet (sid 135-182) är berättelsen om Jesus från Nasaret. Pilgrimsguiden ger ingen kortversion av den berättelsen här, utan kompletterar endast med reflektioner och frågor som inte passade i den löpande texten. Vill du möta och ta ställning till Immanuel, lev dig då meditativt in i de tre kapitlen i boken och lyssna till ditt hjärta – kanske möts vi på Vägen?

Han växte upp bland enkla, fattiga människor i en liten avkrok av världen. Största delen av sitt liv tillbringade han som obemärkt hantverkare. Några år före sin död steg han in i offentlighetens ljus och lyste då så klart att ingen annan människa har haft en sådan djupverkan på mänskligheten.

Idag räknar den världsvida kristenheten två miljarder människor. Vårt kulturarv och våra värderingar har i hög grad sina rötter hos honom och de profeter han vägleddes av. Åtskilliga av världens skarpaste hjärnor och eldsjälar för fred och rättfärdighet, som nu finns i Nobelmuseet, har haft honom som sin eggande förebild. Oavsett vilken livsåskådning vi har, gåtan och fenomenet Jesus pockar på ett svar.

Vi är alla Guds avbilder med en unik kombination av gener och livserfarenheter, som format vår personlighet. Vår Skapare kommer aldrig att våldföra sig på någon av oss. Han vill att vårt gensvar ska få mogna fram i sin egen takt och uttryckas med ord som är naturliga för oss. Detta blir tydligt i Jesus möte med sin tids människor. De kände att han såg dem och att de kom hem – till sig själva och sitt ursprung i Gud.

Befrielseteologi – från verkstadsgolvet

Jesus var hantverkare i närmare två årtionden. Om han var snickare, timmerman, murare eller stenhuggare kan man inte avgöra från ordet som används. Det är under denna tid hans teologi och förkunnelse utmejslas i mötet med många människor och livsöden. Det är en mycket avgörande och kreativ tid, då himlen och jorden knyts samman igen – bit för bit. Teologerna kallar det inkarnation.

Först när teologin, strategin och det nya språket är utmejslade träder han in i offentligheten. Han svävar inte på målet vid sitt första framträdande i hembygdens synagoga, utan gör genast ett starkt intryck på åhörarna. Nasaret är en by där alla känner alla, men nu är byborna så överväldigade av hans ord att de frågar sig – är inte detta Josefs son? (Lukasevangeliet 4:22)

* Från kyrkspråk till vardagsspråk.

Eftersom religionen tryckte ner människorna på den tiden undviker Jesus det traditionella religiösa språket. Med idel öppna öron har han lyssnat in deras vardagsspråk under åren som hantverkare. Därför doftar hans kärnfulla förkunnelse och sprakande liknelser människornas egen värld och plötsligt upplever de att gudsriket även är deras arvedel – de känner sig välkomna hem till Gud.

Det är bara en glänsande retoriker som Martin Luther King som kan gestalta sitt budskap som Jesus gör. Med sin genialiska liknelse om pappan och hans två söner ger Jesus ett pregnant och träffsäkert svar till de religiösa ledare, som attackerar honom för att han umgås och äter med syndare. Hans kaxiga svar får deras religiösa grundvalar att vackla: Jag gör det därför att Gud är sådan!

Gud är som pappan som kramar sin förlorade son ute på slätten – trots att sonen slösat bort hela sitt arv från hemgården. Enligt Jesus kan ingen människa hamna så långt bort och bli så förnedrad i skuld och skam att det inte finns en dörr på glänt därhemma (Lukasevangeliet 15:11-32).

* En ny alternativ gemenskap.

Jesus väljer inte sina adepter från den religiösa eliten, som rabbinerna gör. Nej, i stället ger han sig iväg ner från höglandet flera mil till Gennesarets stränder. Där kallar han fem-sex unga fiskare till sina lärjungar. En av de första är Petrus, ett till synes riktigt stolpskott. Petrus är trosviss och passionerad, men sviker bedrövligt när allt står på spel. I dessa kallelsescener står vi åter öga mot öga med den stora gåtan. Vad är det för utstrålning och inneboende auktoritet som gör att ynglingarna genast bryter upp från sina näringar – när han kallar på dem?

Ju mer vi lär känna den tidens religiösa ideal, desto skarpare blir kontrasten till den alternativa gemenskap Jesus formar. Han distanserar sig inte från besudlade yrken och syndiga människor, utan delar deras måltider i hemmen. Han bryter de strikta renhetsreglerna på löpande band. Över hela linjen konfronterar han den religiositet som förslavar människor och separerar dem från varandra. Därmed går han medvetet rakt in i det minfält som kommer att kosta honom livet.

Hans programförklaring är klockren från första stund: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare (Markusevangeliet 2:17). Det är skapelsetexternas gudsbild och människosyn, som nu gestaltas på Gennesarets stränder och hemma i husen. Guds rike är enligt Jesus inget renhållningsverk, utan ett fältsjukhus, där sårade förbinds och helandet kan börja. Precis som vid Exodus från Egypten börjar helandet vid smärtpunkten, där såren svider mest och nöden är störst.

* Bergspredikan – rörelsens befrielsemanifest.

Det är sant att Jesus visar syndare, tullindrivare och prostituerade en oerhörd kärlek. Men det är lika sant att han vill att de svarar med samma mynt. Det är även till dem han riktar bergspredikans djärva utmaning: Ni är jordens salt och världens ljus. Bergspredikan är en vision om helade relationer i den enskildes, familjens, samhällets och hela skapelsens liv. Den är lika jordnära som förlagan – Israels profeter.

Bergspredikans gudsrikesvision är inte något ”religiöst” – utan befrielse till ett sant mänskligt liv på den här jorden. Frälsningen förandligar oss inte, utan hjälper oss att bli djupt mänskliga som det var tänkt i skapelsens morgontimma. Att det nya livet kallas ”andligt” beror på att vi behöver Andens hjälp för att bli sant mänskliga.

Bergspredikans värderingar ingår i mänsklighetens etiska världsarv och är en grundval även för vår kultur. När allt mörkare orosmoln tornar upp sig över vår horisont är det hög tid för besinning och att än en gång lyssna till bergspredikans livsprinciper – för livets och planetens skull (utförligare i kapitlet om pilgrimsfolket, sid 68-79). Här finns en helhetssyn, ett rättvisepatos och ett profetiskt hopp som hjälper oss att navigera i tider av vilsenhet, förnekelse och verklighetsflykt. Ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det (Johannesevangeliet 1:4-5).

FÖR SAMTALET:

Även denna gång utgår vi från reflektioner och frågor som väckts hos gruppens deltagare under läsningen (eller föredraget). Här finns ytterligare några frågor – om tiden medger det:

* Vad lägger du in i beteckningarna kristen, troende, religiös och andlig?  Håller du med om att de troendes gemenskap omfattar fler än kristna och kyrkligt aktiva?

* Varför tror du att en hantverkare från den lilla ”hålan” Nasaret har fått en sådan djupverkan på mänskligheten?

* Vilka uttalanden och handlingar i Jesusberättelsen stöter bort dig – och vilka attraherar dig?

* Tycker du att ribban sätts för lågt att frälsningen gör oss sant mänskliga? Behöver vi verkligen Andens hjälp för att lösas från vår egoism och bli djupt medmänskliga – som Jesus?

* Om tiden medger det, samtala gärna om följande citat:

– När människans behov och nöd krockar med de religiösa traditionerna, då står Gud på människans sida … Därför drar Jesus den teologiska slutsatsen Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten.

– Korset restes i världen som en konsekvens av att Jesus ständigt överskred gränserna för att förmedla Guds kärlek, helande och försoning. (Sången om livet, sid. 154-155).

* En djupt personlig fråga (som vi inte behöver besvara i gruppen, om vi inte är mogen för det): Vill jag leva mitt liv inför Immanuels ansikte och slå följe med hans Vägens folk?

 

EXKURS:

Relationen till min livskamrat innebär inte att jag talar nedsättande om alla andra kvinnor i världen eller förnekar givande samtal med mina kvinnliga kolleger. Om du blir kristen behöver du inte förneka rika erfarenheter i andra sammanhang på din andliga resa. Minst av allt ska du bli Guds ställföreträdare och döma ut andra pilgrimsvägar som människor färdas längs i sin längtan efter ett djupare liv. Lev i stället nära Ansiktet och för den utstrålningen vidare så gott du kan – Gud tar hand om resten.

Kapitel 6:

PASSIONSHISTORIEN – GENOM DÖD TILL LIV

• Sången om livet (sid 161-182).

Det som börjat med tolv efterföljare växte på ett par år till en av Galiléens starkaste folkrörelser. Jesus var en magnetisk folktalare och regionens många fattiga längtade efter en förändring. De lystrade till hans glädjebud för de fattiga och att profeternas löften nu skulle gå i uppfyllelse. Även lärjungarna kände att något stort var på gång.

När det är som bäst gör emellertid Jesus sina efterföljare bekymrade. Först berättar han om sin plan att de ska fira årets största högtid i Jerusalem – den judiska påsken. Där har Jesusrörelsens farligaste fiender sitt starkaste fäste. Dessutom börjar han i gåtfulla ordlag tala om sitt lidande och sin förestående död. Det stämmer inte alls med deras ljusa framtidsbild av gudsrikets seger.

Petrus vill avvärja en katastrof och ber om ett enskilt samtal med sin Mästare. Han protesterar mot talet om lidande och död, men får Nya testamentets mest chockerande svar: Håll dig på din plats, Satan. Dina tankar är inte Guds tankar, utan människors (Markusevangeliet 8:33). Enligt Jesus ingår lidandet och döden i Guds plan med hans livsgärning.

Vi omhuldar Jesusbilder efter egen smak

Det är inte bara Petrus och de tolv som fick anledning att korrigera sina Jesusbilder. Det ligger nära till hands för oss alla att vi skapar bilder utifrån våra egna önskningar och föreställningar. I vissa tider och teologier har Jesus stannat kvar och alltid vandrat fridfullt på Galiléens soliga stränder. För dem är han vishetsläraren som uppmanar oss att betrakta ängens blommor och himlens fåglar. Han förmedlar en oförgänglig filosofi om kärlek, harmoni och försoning i ett själens inre rike, som inte är av denna världen.

Hur annorlunda är inte den Jesusbild evangelierna tecknar när han nu sätter kurs mot Jerusalem. Här är det sannerligen inte fråga om något fridfullt inre rike, utan om en jordnära och utmanande alternativrörelse som väcker motstånd – en ny världsordning. Det leder till allt farligare konfrontationer med den befintliga religiösa och politiska ordningen. Vi följer med på pilgrimsfärden och bevittnar vad som händer enligt Lukasevangeliet.

För att inte befläckas av samarierna går de flesta galileiska pilgrimer den längre vägen genom Jordandalen ner till Jeriko. Därför sticker det i ögonen på de rättrogna att Jesus väljer vägen genom det besudlade och halvhedniska Samarien. Där håller han och lärjungarna inte heller distans till de besmittade. I stället befriar de människor som plågas av demoner, helar deras sjuka och förkunnar att Guds rike nu kommit till Samarien.

Men Jesus spänner bågen ännu hårdare. I en annan berättelse framställer han en samarier i ett avgjort fördelaktigare ljus än en judisk präst och levit. Det handlar om ett rövaröverfall på den beryktade vägen mellan Jeriko och Jerusalem. Samariern liknar Gud själv när han fylls av medlidande och hjälper den nerslagne, rånade och blödande mannen på vägen. Prästen och leviten som kom först skyndade däremot förbi på sin väg till templet.

Vem står riktigt nära Gud?

Jesus är inte ute på någon charmoffensiv för att i sista stund blidka sina fiender i Jerusalem. Nästa provocerande berättelse om en farisé och en tullindrivare på bönetimma i templet är ett frontalangrepp på den religiösa ordningen. Hans slutsats att tullindrivaren går hem från bönestunden rättfärdigare, dvs. närmare Gud, än representanten för landets religiösa elit, det är ren och skär hädelse! Enligt Jesus står ingen så nära Guds hjärta, som en människa vid vägs ände som ber om hjälp – en människa med ett förkrossat och bedrövat hjärta som Psaltaren 51 uttrycker det.

Varför kunde inte Jesus göra gemensam sak med fariséerna, som mer än de flesta levde ett rättfärdigt liv i profeternas efterföljd? Svaret är att endast en religiös elit orkade leva enligt deras krävande program med 613 regler. Ju bättre eliten lyckades, desto mer misslyckade och fjärran från Gud kände sig vanligt folk. Det är därför Jesus tar upp striden med varje form av religiös utövning som förstärker brustenheten i den värld han kommit för att hela och försona – då och i alla tider.

I Jeriko går skammen på torra land

För Jerikoborna är det en av årets höjdpunkter när tusentals pilgrimer från Galiléen anländer till deras stad. Här äter de sina kvällsmåltider, sover över natten och provianterar följande morgon för den strapatsrika vandringen till Jerusalem. Den här gången är det en särskild spänning i luften, eftersom den nya folkledaren från norr är på ingående med sitt följe. Alla vill få en skymt av honom och därför kryllar det av folk på de trånga gatorna.

När Jesus anländer banar han sig snabbt och beslutsamt väg genom folkmassan. Som styrd av en osynlig GPS går han fram till ett av stadens åldriga sykomorträd. Där sitter den hatade högsta tullchefen uppkrupen i lövverket. Han är kort till växten, men vill ändå få en skymt av den andliga ledare, som enligt ryktet umgås med tullindrivare och lär ha intagit måltider i deras hem. Jesus tittar upp i lövverket och säger: Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem.

Folkets reaktion låter inte vänta på sig. Att Jesus väljer att gå in och äta en måltid med den värst besudlade syndaren i Jeriko, det kan ingen varken förstå eller tolerera i den här landsändan. Inne i huset sker ett mycket jordnära mirakel, som kommer att mätta många munnar i de fattiga kvarteren för lång tid framöver. Mitt i måltiden reser sig nämligen Sackaios och deklarerar:

– Hälften av vad jag äger, herre, skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen fyrdubbelt. Jesus sade till honom: Idag har räddningen (frälsning) nått detta hus … Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det (Lukasevangeliet 19:9-10).

Den lidande tjänarens väg

Här sluts cirkeln kring Jesusberättelsen. Den började med en måltid i tullindrivaren Levis hus. Då gav Jesus sina motståndare också en teologisk motivering: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare. Den gången var det bara ett fåtal som skuggade honom. När de nu ska lämna Sackaios hus är gatan full av arga människor som ”mumlar” hotfullt. Lärjungarna upplever situationen synnerligen obehaglig.

Det är i detta läge Jesus kommer med sin tredje och sista förutsägelse om sitt lidande och sin förestående avrättning. Stämningen är nu radikalt annorlunda än när Petrus begärde ett enskilt samtal med sin Mästare efter den första förutsägelsen. Så här beskriver Markus situationen:

– De var fyllda av bävan och de andra som följde med var rädda. Då samlade han de tolv och talade om för dem vad som skulle hända: Vi går nu upp till Jerusalem. Människosonen skall utlämnas åt översteprästerna och de skriftlärde, och de skall döma honom till döden och utlämna honom åt hedningarna … (10:32-34).

När förväntningarna kolliderar

Det låter allvarligt, men det visar sig snart att lärjungarna inte förstått. Efter den tunga vandringen uppför bergen kommer de först fram till staden där allt började – Betlehem. Väl en timme senare är det stora ögonblick, när de trötta galileiska pilgrimerna rundar Olivberget och får syn på Jerusalem och templet på Sions berg. Som alla generationer före dem stämmer de upp en välkänd vallfartspsalm.

Plötsligt händer något som aldrig hänt förr – jublet övergår i en hyllning till Jesus som den efterlängtade Messias, ättling till storkonungen David. Palmkvistarna vajar, folket breder ut sina mantlar framför honom och sången brusar:

Hosianna Davids son!
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Hosianna i höjden.

Inne i Jerusalem är beredskapen hög för att äntligen göra upp räkningen med den hädiska rabbinen från norr. Fansens hosiannajubel mjukar inte precis upp de låsta positionerna. Det blir inte bättre följande dag, när Jesus med ett profetiskt patos välter omkull penningväxlarnas bord inne på tempelområdet och utropar:

Det står i skriften ”Mitt hus skall vara ett bönens hus”, men ni har gjort det till ett rövarnäste.

Påskmåltid i exodusnatten

Hela eftermiddagen pågår den blodiga föreställningen när tusentals lamm slaktas på tempelområdet. Då solen går ner och stjärnhimlen tänds börjar påskmåltiden. Det är nu barn, unga och gamla tillsammans lever sig in i nationens svåra födelsestund – natten då deras fäder befriades och drog ut ur imperiets järngrepp. Även lärjungarna känner historiens mäktiga vingslag över sina liv.

Som varje annan husfar leder Jesus måltiden enligt liturgins givna moment. Han bryter det osyrade brödet i bitar och ger åt de tolv som följt honom hela vägen. Det är nu han förväntas skildra exodusnattens dramatik. Men plötsligt säger han något helt annat: Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.

När han senare lyfter och välsignar bägaren, då säger han inget om blodet som ströks på dörrarna i Egypten. I stället säger han något som ingen någonsin hört förr:  Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.

Den sista striden

Efter den sista bägaren sjunger de lovsången och lämnar våningen de fått låna. De hör hur sången från många hushåll inne i staden blir allt avlägsnare, när de går genom Kidrondalen till en mörk lund vid Olivbergets fot. Den kallas Getsemane.

Där drabbas Jesus av oro och ångest inför det som väntar. Inget är oss så kärt som livet, denna spröda låga som tänds och brinner bara en gång. Jesus är sann människa, som en trosbekännelse uttrycker det, och älskar livet precis som alla andra. Han säger till sina lärjungar: Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.

Själv går han in bland träden och kämpar ensam med sin kallelse och sin ångest. Läkaren Lukas målar hans kamp med starka färger: I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. Jesus anropar himlen om en lättare väg: Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill.

Döden har inte sista ordet

Jesus sista vägsträcka är en ensam vandring längs Via Dolorosa – genom förhör, hån, tortyr och slutligen samtidens mest plågsamma avrättningssätt. Vi skulle komma verkligheten närmare om vi bytte ut alla förgyllda kors mot handbojor, läderpiskor, törntaggar och tortyrjärn på kyrkornas altarväggar.

Ändå är det inte de romerska soldaterna, de hånande fariséerna, de flyende lärjungarna, tortyren och spikhålen som är det tyngsta för Jesus denna långfredag. Nej, det är upplevelsen av det mystikerna kallar själens dunkla natt – Guds totala frånvaro och tystnad. Därför slutar han sitt liv med ett högt rop rakt ut i det existentiella mörkret: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Så drar han sin sista suck. Politikens och religionens företrädare kan andas ut och återgå till påskfirandet.

Men slutet är inte slutet. När påskdagens morgon gryr sträcker dramats Regissör ut sin hand över graven och uttalar sitt stora JA till Jesus – hans liv, död och försoningsrörelse. Genom hans liv i lydnad för Guds vilja har en ny möjlighet för mänskligheten öppnats – en exodusväg från slaveri till frihet. Den alternativrörelse han skapat bland Galiléens marginaliserade människor kan nu påbörja sitt segertåg genom imperiet som avrättade honom.

EXKURS: TOLKNINGSMODELLER

Ingen mänsklig hjärna och inga ord kan någonsin få grepp om försoningens mysterium fullt ut. Gud är alltid större än våra ord, religiösa symboler och lärosatser. Därför används i bibeln olika bilder och bildspråk – teologerna kallar det modeller – för att skildra försoningens mysterium. Vilket bildspråk som berör människor mest varierar från tid till tid och från kultur till kultur. Kort och summariskt, här är de två viktigaste:

Offermodellen

Offermodellen kan tala till människor som har god kännedom om Gamla testamentets prästerliga funktioner och blodiga offer. Detta bildspråk finns även i vissa delar av Nya testamentet, men saknas nästan helt i evangelierna – även om många läser in det där.

Modellen betonar Guds upphöjdhet och absoluta helighet. Gud varken kan eller vill umgås med syndare, om inte deras synd först sonats genom ett blodigt offer. Det är därför Jesus måste dö på korset för att avvända Guds vrede från oss människor. Detta bildspråk används i bibeln och jag vill inte stänga denna väg in i försoningens mysterium för kristna som vuxit upp i en sådan fromhetstradition och föreställningsvärld.

När offermodellen renodlas på bekostnad av andra bilder blockerar den tyvärr vägen för många människor, som saknar kännedom om och inlevelse i denna offersymbolik och mystik. Modellen kan i värsta fall förvrida Guds kärleksfulla ansikte till oigenkännlighet och blockera vägen till en kristen andlighet i vår tid. Framför allt rimmar renodlingen av offermodellen väldigt illa med den gudsbild Jesus själv förmedlar enligt evangelierna.

Där skildras en helt annan gudsbild sida upp och sida ner. Det mest chockerande inslaget i Jesus förkunnelse och handlande är Guds gränslösa kärlek till syndare – långt före korset restes på Golgata. Jesus åt och drack med tullindrivare och syndare för att uppenbara att Gud är sådan, här och nu! För religionens företrädare var detta helt oacceptabelt. Det var därför korset restes i världen.

Kamp–seger modellen

Markusevangeliet öppnar med texter som bibelforskarna kallar konfliktberättelser. Jesus tar omedelbart upp kampen både med demoner och med religiösa ledare – inte minst om de heliga sabbatsreglerna. Denna modell skildrar en Gud som ända från uttåget ur Egypten kämpar på de utsatta människornas sida och befriar dem från destruktiva krafter. Evangelierna är fulla av berättelser om hur Jesus befriar människor med samma makt och myndighet – han kastar ut demoner, helar de sjuka och förlåter synder. Hans anletsdrag känner vi igen från Exodusberättelsen.

Det är ingen slump att Jesus går upp till Jerusalem och tar den sista striden mitt under påskfirandet, då hela folket lever sig in i exodus-dramatiken. Inte heller att nattvardens instiftas och tolkas i ljuset av den befrielse, då det ursprungliga påskalammet slaktades. Teologen och biskopen Gustaf Aulén är en internationellt känd företrädare för denna försoningsmodell, som han kallar den klassiska eller dramatiska:

– Jesus Kristus har nyckelrollen i hela det drama som bibeln skildrar. Han är den befriare som vinner seger över de gudsfientliga, destruktiva makterna i tillvaron … Han förverkligade Guds avsikt med människan – människan som ”Guds avbild”. Den seger han vann hade universell betydelse: den betydde att Gud i honom ”försonade världen med sig själv” eller m.a.o. ett genombrott för Guds rike, för hans agapes herravälde (Kristen gudstro i förändringens värld, sid 22, 1967, 3:e upplagan 1972).

FÖR SAMTALET:

I bokens två kapitel kan många frågor och reflektioner dyka upp som fyller hela samtalstiden. Kanske någon väljer att ta upp en av nedanstående frågor:

* Varför utmanar Jesus så konsekvent den religiösa och i viss mån den politiska ordningen – trots uppenbara risker för hans liv?

* Vilken Jesusbild ligger närmast – vishetsläraren, etisk förebild (bergspredikan), revolutionär befriare eller frälsare-försonare? Vill vi kanske kombinera flera av dem?

* Hur vet Jesus vad som ska hända honom i Jerusalem? Kan det bero på att han identifierar sig med Herrens lidande tjänare i Jesajaboken 53? Varför har lärjungarna så svårt att ta in vad han förutsäger?

* Hur kommer det sig att Sackaios ändrar sitt liv så radikalt under måltiden? Det är ju en sådan omvändelse vår värld behöver som aldrig förr.

* I vår tid hängs kyrkliga ledare ut och det skrivs om höga ideal för andligt ledarskap. Hur kommer det sig att de tolv och urkyrkans ledare skildras så brutalt ärligt – deras brister, svek och förnekelse? Evangelierna liknar på denna punkt delningarna i ett tolvstegsmöte.

* Då Jesus instiftade nattvarden var den en del av måltiden – och så fortsatte det länge. I Korint två årtionden senare används samma instiftelseord, ändå vill aposteln sätta stopp för nattvardsfirandet därför att de fjärmat sig från ursprunget. Under måltiden äter de rika sig mätta och dricker sig berusade, medan de fattiga i församlingen sitter hungriga och skamsna (Första Korinthierbrevet 11:17-29).

Kapitel 7:

SÅNGERNA FRÅN MINDRE ASIEN

• Sången om livet (sid 183-202).

Jesus talade arameiska och hans rörelse begränsades nästan helt till Galileen. Även församlingen i Jerusalem började som en inomjudisk företeelse. Lukas, den första kyrkohistorikern, skildrar i Apostlagärningarna hur dessa snäva gränser sprängs och på kort tid utvidgas till världens ände. På den tiden var Spanien sista utposten i väster.

Från judisk sekt till världsreligion

Det dominerande språket i det romerska imperiet är grekiska. Efter pingsten väller grekisktalande judar in i församlingen i Jerusalem – de kallas hellenister. Några av dem har en större vision. Filippos dyker tidigt upp som evangelist bland de föraktade samarierna och många kommer till tro. Två apostlar åker dit för att ”inspektera” och finner en genuin Jesusrörelse på gång. På hemvägen förkunnar även Petrus och Johannes evangeliet i några samariska byar.

Livsåskådningsmässigt är det en omvälvande tid i imperiet. Många hade fjärmats från den officiella religionen – precis som i vår tid. De traditionella gudarna kunde inte beskydda dem när imperiernas härar svepte fram och skrev om historien. Demokratin föddes i Grekland och bidrog till känslan att det är medborgarna själva – inte gudarna – som styr och har framtiden i sina händer.

Bland de intellektuella sprider sig ny kunskap om kosmos och planeternas rörelser. En ny, större världsbild växer fram. Många grips då av känslan att vara utslängda i ett stort och blint kosmos, där Ödet styr med obevekliga lagar. Tillvaron börjar te sig skrämmande – ja, ibland meningslös och ångestladdad. Det är därför idéhistoriker talar om den hellenistiska ångesten.

Stoisk livsfilosofi förmedlar livsmod

För att fylla tomrummet efter de traditionella gudarna gör alternativa andligheter entré på livsåskådningsscenen. Mysteriereligionerna utlovar pånyttfödelse och frälsning. Astrologin och oraklen erbjuder vägledning. Helbrägdagörare utlovar mirakler och healing. Den unga kristenheten – Vägens folk – är en bland dessa alternativrörelser. De möts i hem, lärosalar och synagogor. Ingen kyrka hade ännu byggts under de två första århundradena.

Den i särklass viktigaste livsåskådningen är den folkliga stoiska populärfilosofin. Dessa livsfilosofer gav sig ut på gator och torg för att återge människorna ett grundförtroende för livet. Deras budskap var att Logos (Ordet) – ett universellt förnuft – genomströmmar allt och leder hela tillvaron med sin vishet. Därför hänger allt samman och samverkar till det bästa.

Vi omges inte bara av denna gudomliga verklighet, varje människa har en gnista av Logos inom sig. Om vi är lyhörda för denna inre röst kan våra liv bli meningsfulla och etiskt hållbara. Oavsett om vårt liv blir långt eller kort har Logos gett oss en viktig roll i livets drama. Enligt dessa livsfilosofer lever vi i den bästa tänkbara av världar.

Människans främsta uppgift är enligt dem att tacka och lovsjunga Logos. Det står var och en fritt att se Logos som en universell filosofisk princip eller att identifiera Logos med någon av de personliga gudarna – såsom grekernas Zeus eller judarnas Jahwe. Det säger något om lyskraften i denna ”ekosofi” att man än idag kan köpa böcker av Seneca och Epiktetos i Pocket Shopen på Stockholms Central.

När livsåskådningarna möts och bryts

Många judiska synagogor ute i den hellenistiska världen välkomnade den stoiska livsfilosofin och vävde samman den med sin egen skapelseteologi. Det föll sig naturligt eftersom Logos beskrevs närapå identiskt med den gudomliga Visheten i deras egna skrifter. I Alexandria, imperiets näststörsta stad, bodde långt fler judar än i Judéen. Där verkade Filo av Alexandria, samtida med Paulus, som skapade den mest stringenta syntesen mellan stoisk filosofi och Moses religion.

Även i Paulus hemstad Tarsus fanns ett välkänt stoiskt lärosäte och en livskraftig synagoga. Det var i denna dynamiska kulturella smältdegel den blivande världsmissionären formades som ung. Senare började han ofta sitt missionsarbete i synagogan bland de gudfruktiga – dvs. de hellenistiska sökare, som redan intresserade sig för judisk tro. I sitt berömda tal till sökare på Areopagen, Atens livsåskådningstorg, använder Paulus formuleringar som han kan ha hört redan som ung i sin hembygds synagoga.

Våldtar Gud sina viktigaste budbärare?

Hade den unge Amos något alternativ, när kallelsen drabbade honom som ett lejons rytande om natten – och lejonet är Gud? Kunde Hosea välja en annan livskamrat, när Gud bad honom äkta en prostituerad? Ingen profet drabbas av ett så ensamt och livslångt öde som Jeremia. Därför slungar han rakt i ansiktet på Gud: Du förförde och våldtog mig! När han tar beslutet att lägga av … då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot men förmår det inte (Jeremia 20:7-9).

Vad hade det blivit av den unga kristenhetens snabba spridning och teologi – om inte Gud lagt beslag på Paulus? Han hade ett skarpt intellekt och en gedigen utbildning i Jerusalem hos tidens främsta och mest kända teolog – rabbi Gamaliel. Denne rabbin var vidsynt, ändå ”radikaliseras” Paulus och blir en hatisk förföljare av kristna. Han skyr inga medel, för honom är det fråga om allt eller intet.

Det är när han hängiven Gud och med ett glödande hat mot de kristna närmar sig Damaskus  som han drabbas av en omskakande intensivupplevelse. Ljuset är så bländande att han faller till marken. Han hör då en röst: Varför förföljer du mig? Paulus frågar vem det är som talar? – Jag är Jesus, den som du förföljer. Stig upp och gå in i staden, så får du veta vad du skall göra. Paulus teologi kastas nu över ända och han får börja om från början igen. Gud använder hårda nypor när han kallar sina oersättliga tjänare.

Paulus talar till sin tids sökare

Paulus är svaret på den unga kyrkans behov. Efter bearbetningen av Damaskus-upplevelsen kan han som ingen av de tolv apostlarna se var gränsen går mellan rättfärdighet genom laggärningar och det evangelium Jesus förkunnade och levde ut (Galaterbrevet 2:11-14). Minst lika viktig är en annan erfarenhet: Genom sin uppväxt i skärningspunkten mellan synagogan och stoicismen kunde han som ytterst få översätta kristen tro till de hellenistiska sökarnas språk- och tankevärld. Areopag-talet är ett strålande exempel på detta.

Det finns ingen bandupptagning av talet på Areopagen. Men om någon ska kunna spegla hur Paulus uttryckte sig, då är det Lukas som följde aposteln på predikoresorna i Mindre Asien och Grekland. Här visar Lukas hur Paulus anknyter till det gudomligas närvaro i kosmos och till klangbottnen inom varje människa – precis vad de stoiska livsfilosoferna lärde ut. Han citerar också en av deras egna poeter, Aratos från Soloi.

– Gud som har skapat världen och allt den rymmer … han som själv ger alla liv och anda och allt … Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunde treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom … (hela talet finns i Apostlagärningarna 17:22-31).

Johannesprologen – en hymnisk trosbekännelse

Precis som Paulus på Areopagen knyter Logoshymnen samman den stoiska filosofins Logos med bibelns skapelseberättelse (Johannesevangeliet 1:1-18). Dess budskap till människor som drabbats oro och ångest är livsbejakande – mörkret har inte sista ordet:

-I begynnelsen fanns Ordet (Logos) … Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet (Logos) var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det.

Det här är inledningen till Johannesevangeliet, men namnet Jesus Kristus nämns först mot slutet. Först talar hymnen rakt in i den hellenistiska kulturens språkvärld och existentiella utmaningar. I hymnens senare del blir den teologiska avsikten tydlig:

– Och Ordet (Logos) blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet … och han var fylld av nåd och sanning … Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus.

Här byggs broar och utgår inbjudningar åt olika håll. Till populärfilosofins många sökare säger hymnen: Här har Logos fått ett ansikte och det är fullt av nåd och sanning! Till den hellenistiska ångestens människor: Här lyser Ljuset och mörkret har inte övervunnit det! Och till judendomen: Här har Skaparordet och Visheten inkarnerats i världen!

Det hörs en sång i natten

När skymningen lagt sig över Mindre Asien möts enkla människor och slavar efter den långa arbetsdagens slut för att sjunga och be tillsammans. De har inga kyrkolokaler och institutioner till sitt förfogande, men deras tro och deras sånger sprider sig genom imperiet. Sångerna är Kristus-hymner med en förvånansvärd teologisk pregnans – de är trosbekännelser i hymnens form. Vi känner igen språket och budskapet från Areopagen och Johannesprologen:

– Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden … allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom … han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. (Kolosserbrevet 1:15-20)

Han antog en tjänares gestalt

När aposteln Paulus skriver till församlingen i Filippi i norra Grekland citerar han en äldre hymn från Mindre Asien. Den skildrar Jesus ödmjukhet och lydnad precis som Passionshistorien gör. Hans beslut att i allt underordna sig Guds vilja leder till uppståndelsen och upphöjelsen – med ett namn som står över alla andra namn:

– Han ägde Guds gestalt men vakade inte över sin jämlikhet med Gud, utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt då han blev som en av oss.

När han till det yttre hade blivit människa, gjorde han sig ödmjuk och var lydig ända till döden, döden på ett kors.

Därför har Gud upphöjt honom över allt annat och gett honom det namn som står över alla andra namn … (Filipperbrevet 2:6-11)

En världsmakt i profetisk belysning

De frön som Paulus sådde under tre års verksamhet i Efesos på 50-talet hade en enastående växtkraft. Redan på 90-talet är staden och regionen det starkaste fästet för kristenheten i världen. Efesos är en kulturmetropol på Turkiets västra kust och imperiets tredje största stad. Det är här i Efesos och Mindre Asiens församlingar som konfrontationen mellan kejsaren i Rom och de kristna blossar upp och blir akut.

Kejsarna hade skapat ordning, välstånd och fred – den berömda Pax Romana. Därför krävde de tacksamhet och tillbedjan av medborgarna. När Dominitianus bestiger tronen befaller han att alla skall tillbe honom som gud – åtminstone en gång om året. För ändamålet finns speciella tempel och ett prästerskap som registrerar allt.

En appell till bojkott

Det är nu profeten Johannes, församlingsledare i Efesos, mönstrar de kristna till motstånd. För honom är det otänkbart att tillbe en människa som gud. Regimen svarar med att skära av varje förbindelse mellan den inflytelserika profeten och församlingarna. Han förvisas till den grekiska ön Patmos – ett fångläger för imperiets värsta förbrytare.

Att Uppenbarelseboken över huvud taget såg dagens ljus är ett mirakel. Hur kunde profeten författa detta glödande revolutionära dokument mitt i imperiets förvisningsläger? Och vem vågade smuggla den stora pergamentrullen den sju mil långa sjöresan till fastlandet? Vi vet att varje länk i stafetten över havet och genom Mindre Asiens sju församlingar satte sina liv på spel.

Här lästes budskapet i skydd av natten i just de städer där kejsarkulten hade sina ståtligaste tempel. För dessa pilgrimer fanns det något som var viktigare än det egna livet, nämligen vittnesbördet om det frambrytande gudsriket – Lammets herravälde.

Lammets seger är historiens vändpunkt

Historien tog en dramatisk ny vändning genom ett brohuvud på Gennesarets norra strand och påskens avrättning i Jerusalem. Enligt profeten är det övermodiga imperiets dagar räknade och redan står Lammets folk i kulisserna. Även den lidande skapelsen anar att befrielsens timme är nära och finns med i den himmelska lovsången:

– Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och genom ditt blod, har du friköpt åt Gud människor och språk och länder och folk … Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och härligheten och väldet i evigheters evighet. (5:9-10)

De flesta av Mindre Asiens kristna är fattiga och åtskilliga är slavar som hunsas, utnyttjas och förnedras. Men i profetens visioner får deras liv och lidande en ny mening och värdighet. De är redskap för jordens och folkens befrielse. De är jordens salt och världens ljus som bergspredikan uttrycker det. Hur mörkt och hopplöst det än må se ut – de vet att de är med på den vinnande sidan.

Vällustens Babylon förför världen

Ondskans parasitvälde når sin mest imponerande höjd i slutskildringen av det stora Babylon – ett täcknamn för Rom, kejsaren och imperiet. Likt en oemotståndlig sköka förför Babylon jordens alla nationer till att acceptera hennes överdådiga och vällustiga livsstil. Alla blir små skökor som berusar sig tillsammans vid den stora köpfesten. Profeten ute på Patmos skildrar Rom som en världsomspännande stormakt där jordens köpmän har blivit rika genom hennes makt och lyx … ty alla folk förfördes av din trolldom.[1]

Man behöver inte vara speciellt begåvad för att inse att dessa profettexter talar rakt in i vår egen tid. Nu är Babylons globala charmoffensiv desperatare än någonsin. Vi bevittnar hur en livsstil marknadsförs som planeten definitivt inte orkar bära. Enligt klimatforskarna drabbar nu förhävelsens bumerangeffekt jorden som aldrig förr – våra barnbarns hem i Vintergatan.

Berusningens tid är förbi

Stormfågeln ute på Patmos avslöjar att vällust-Babylons orättfärdighet ”har tornat upp sig ända till himlen” och att Gud ingalunda ”glömt det onda hon har gjort”. Berusningens solskensdagar är till ända när det globala handelsutbytet plötsligt kraschar. Köpmännen och fartygens kaptener står handfallna inför det oväntade sammanbrottet. De sörjer när de ser röken bolma upp från den oövervinneliga staden:

– Och jordens köpmän gråter över henne och sörjer över henne eftersom ingen längre köper deras skeppslaster … Alla skeppare och alla som seglar med sina varor … stannade på avstånd och ropade när de såg röken från bålet: Var fanns maken till denna stora stad?

Och de strödde jord på huvudet och ropade, gråtande och klagande: Ve, ve, denna stora stad, som gjorde alla som har skepp på haven rika med sitt överflöd … Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom. (18:11-23)

Dra ut från henne, mitt pilgrimsfolk!

Mitt i skildringen hörs plötsligt ett dramatiskt exodusrop: Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor. Givetvis menar inte Johannes att de kristna ska lämna sina städer och byar – endast Babylons överdådiga livsstil som ”fördärvar jorden”. De utmanas att leva som Lammets befriade exodusfolk.

Uppenbarelsebokens slutvision låter oss blicka in framtidslandet. Himlen och jorden har åter funnit varandra tack vare Jesus försoning. När Lammets folk träder fram och sjunger jordens sång, då är det änglarnas tur att häpna och deras skimrande klanger tystnar för en stund. En av dem går fram till den kosmiske Kristus och frågar: Varifrån kommer detta folk och dessa toner – med ett djup vi aldrig tidigare hört? Då svarar Lammet på tronen:

– Detta folk kommer från ett land med brustenhet, lidande och onda bråddjup. Där fattade de varandras händer och sår lades till sår. Det har inte varit förgäves – först nu är kosmos fulländat!

Det är en värld som åter brusar av liv och rörelse. Anspelningarna på den ursprungliga skapelsen är uppenbara. Profeten Johannes ser hur en ström med livets vatten flyter från Guds tron och sätter fart på hela den försmäktande skapelsen. Han ser hur jordens folk använder trädens blad som läkedom för de sår som livet och historien tillfogat dem.

När pilgrimer slår sina rötter djupt i denna framtida värld kan inga larmrapporter och katastrofprognoser knäcka dem för gott. De har sett gryningsljuset bortom natten. De vet att jorden har en framtid och att sången om livet aldrig tystnar.

FÖR SAMTALET:

Vi utgår som vanligt från de reflektioner och frågor som deltagarna vill ta upp. Här kan det visa sig att vi ser ganska olika på framtiden. Inte minst när det gäller tolkningen av Uppenbarelseboken skiljer sig olika kyrkliga traditioner och fromhetsinriktningar åt. Här är ytterligare frågor och reflektioner:

* På Nya testamentets tid hade många fjärmats från de traditionella religionerna och tomrummet fylldes av alternativa andligheter. Vilka likheter ser du med vår tid och vilka är alternativen idag?

* Många synagogor i den hellenistiska världen välkomnade den stoiska filosofin och vävde in den i sin skapelseteologi. Det skapade en språklig bro för många sökare in i judisk tro. På Areopagen sänder aposteln Paulus det kristna budskapet på samma djärva språkliga våglängd. Undrar hur Paulus hade uttryckt om han talat på vår tids livsåskådningstorg?

* Tidiga kristna hymner besjunger Jesus Kristus både som Visheten och som Logos – ursprungsordet. En av 1900-talets främsta bibelteologer (Ernst Käsemann) lär ha sagt att kyrkans språk förändrades innovativt mer de första femtio åren än vad det gjort under hela tiden sedan dess. Fattar folk som inte rör sig i kyrkorna vad vi takar om idag? Hur kan vi ändra på det?

 * Uppenbarelseboken representerar en radikal profetisk strömning med källflöden någonstans i Syrien. Den skiljer sig markant från andra böcker i Nya testamentet som riktar sig till den hellenistiska omvärlden, framför allt därför att den dryper av anspelningar på Gamla testamentet, inte minst exodus från Egypten.

* Lever vi i ”Babylons tid”, då man berusar sig vid en köpfest som jorden inte orkar bära? Vad innebär i så fall profetens uppmaning att pilgrimsfolket skall dra ut från Babylon idag?

* Finns det profetröster också i vår tid – i så fall vilka? Vad säger dom som berör dig starkast?