INNEHÅLL – Sången om livet:

* Preludium (förord)

Pilgrimer i den kosmiska katedralen

* Kap 1: Sången om livet
* Kap 2: Vart tog musiken vägen?
* Kap 3: Pilgrimsfolket – en alternativrörelse i tiden
* Kap 4: Konsumismen, fossilberoendet och jordens framtid

Exodusfolket – när allt står på spel

* Kap 5: Exodusfolket – en profetisk alternativrörelse
* Kap 6: När allt står på spel – profetröster före katastrofen
* Kap 7: Att dela Guds patos – om profetisk andlighet idag
* Kap 8: Sorg, skuld och hemlängtan – i katastrofens skugga
* Kap 9: Att spåra upp vittringen av Gud idag

Guds patos och en ny befrielserörelse

* Kap 10: Den profetiska Jesusrörelsen – då och nu
* Kap 11: Pilgrimsvandringen till Jerusalem 
* Kap 12: Guds patos – en passionshistoria 
* Kap 13: Sången om livet sprider sig
* Kap 14: Pilgrimsfolket och himlajordens befrielse

PRELUDIUM

Sakta vi går genom stan …

När jag kommer upp från den mörka tunnelbanan badar Kungsträdgården i vårsol och de japanska körsbärsträden har slagit ut i blom. Jag instämmer med Monica Zetterlund att det är skönt, när mitt Stockholm är grönt och vinden drar in från fjärdar och öar. Jag slår mig ner på en bänk och njuter av vårens färger och dofter.

Än en gång är jag här för att minnas den islossning och andliga vår som började här i Engelska Kapellet på 1830-talet. När kyrkklockorna dånade över Stockholm på den tiden tvingades varenda svensk medborgare till regelbundna kyrkobesök och nattvardsgång – vid försumlighet hotade straff. Religionen på den tiden har förvisso efterlämnat spår i folkdjupet. Ett undantag från tvånget var de engelska diplomater, företagare och industriarbetare som firade gudstjänst här i kapellet med samma frihet som metodisterna hemma i England.

Här föddes den svenska folkväckelsen, som tillsammans med arbetarrörelsen och nykterhetsrörelsen bröt isen och gav oss den frihet och demokrati vi tar för givna idag. Många av dem fick betala ett högt pris. Unga baptister från Dalarna stod i kö till fängelset i Gävle och nyutbildade lärarinnor tvingades lämna sina tjänster.

På Västkusten landsförvisades ledaren och många valde att emigrera till friheten i USA. Det är detta som skildras i musikalen Kristina från Duvemåla. Församlingarna var spjutspetsar för demokrati, där män och kvinnor hade lika rösträtt – sjuttio år före Sverige i övrigt. Men enhetssamhället var starkt och kontrollen stenhård. Endast två tidningar vågade föra pionjärernas och religionsfrihetens talan.

Det är fredag och jag vandrar sakta vidare mot Slottet och Mynttorget. För inte så länge sedan satte sig en svensk tjej med en skylt utanför Riksdagshuset. Det blev genast rabalder, ingen får med vett och vilja strejka från skolarbetet. Nu rullar svallvågorna från Mynttorget över världen och demonstrationstågen ringlar sig genom stora städer. Bevittnar vi födelsen av en ny global folkrörelse? Kommer unga i Sverige än en gång att gå i spetsen för en alternativrörelse som är lika genomgripande som på 1800-talet – då när Sverige aldrig mer blev sig likt?

I vår tid har enhetssamhället skyddsfärg och våra politiker tvingats bli demagoger, som överbjuder varandra med ständig tillväxt, ökat välstånd och allas individuella valfrihet. Det är sannerligen inte lätt att upptäcka pytonormen, som slingrat sig in i paradiset och nu sakta, sakta kramar vår planet till döds – våra barnbarns hem i kosmos. Vi lever mitt i en epok, då den ekonomiska tillväxtens paradigm härskar från kontinent till kontinent och ve den politiker, som på allvar vågar ifrågasätta Titanics kurs mot fördärvet.

Kyrkan är inte längre lika såld åt makten som förr. Biskoparna skriver radikala miljömanifest och ifrågasätter vapenexporten och behandlingen av flyktingar. När jag passerar Mynttorget ser jag goda vänner med sina vita kragar både från Svenska Kyrkan och frikyrkorna bland skolstrejkande ungdomar. Jag har hört att de ibland delar matsäck, sjunger tillsammans och inspirerar varandra att omställning är möjlig. Kanske någon pekar bort mot Kungsträdgården och berättar om den alternativrörelse, som spred sig som en löpeld genom Sverige – när flera folkliga rörelser kämpade sida vid sida?

Besök i Nobelmuseet – förnuftets högborg

Jag vandrar vidare till Gamla Stan. Här sträcker Storkyrkan och andra katedraler sina spiror långt upp mot himlen.  Även borta på Söder är det tätt mellan monumentala kyrkor. De vittnar om en tid, när de var välbesökta och kyrkan en maktfaktor i samhället. Trots att befolkningen mångdubblats sedan dess är det numera ganska glest i bänkarna i många av dem. Stockholm är en av världens mest sekulariserade städer, sägs det. Här har Förnuftet och Vetenskapen intagit Guds och kyrkans plats.

Enligt färska rapporter ifrågasätts och trakasseras troende ungdomar allt oftare i skolorna av både elever och lärare. Många av dem är ättlingar till de pionjärer, som bröt isen för demokrati och religionsfrihet i Sverige. Kanske den epoken inte finns med i lärares och journalisters utbildning i idéhistoria? Ibland känns det som om den börjar först kring 1968? Jag blev upprörd, när jag lyssnade till en ensamkommande muslimsk tonåring och moskébesökare, som delade sin förvirring och sorg. Han såg upp till sin lärare, men denne sade att nästan ingen tror på Gud längre här i Sverige. Läraren tillade dessutom att många moskéer och kyrkor är bakåtsträvande ”ankdammar”.

Jag är framme vid Nobelmuseet och utställningen om Martin Luther King. Redan i entréhallen blir jag ödmjuk, när jag betraktar fredspristagarna på väggarna. Hur hade vår värld sett ut idag utan Gandhi, Söderblom, Schweitzer, Mandela, Tutu, King, Malala och alla de övriga? Här känns det som om jag hamnat in i en annan andlig klimatzon mitt i Stockholm. Över 95 procent av dessa banbrytare för mänsklig värdighet tror nämligen på Gud. Till råga på allt är Jimmy Carter och King baptister och de två senaste pingstvänner.

Även bland de övriga Nobelpristagarna i Förnuftets och Vetenskapens tempel är det tunnsått med ateister och agnostiker. Endast litteraturpristagarna sticker ut där en av tre har en ateistisk livsåskådning. Den vittra skaran representerar många länder, världsdelar och religioner. Plötsligt slår mig tanken: Är det kanske rent av vi i ”det gudlösa folket” (David Thurfjell), som är den verkliga ankdammen på planeten?

Eller är det kanske så att det finns en andlighet i Norden, som går under radarn på fyrkantiga enkäter om folks inställning till religiösa begrepp och antalet kyrkobesök? Till och med benämningar som ateist och agnostiker är ganska meningslösa – om vi inte vet vilken gudsbild vederbörande sagt nej till. Efter möten med tusentals sökare på Brommadialogen, i behandlingsmiljö och på temadagar runtom i Norden är jag övertygad om att det sjuder av andlighet under ytan. Ja, nu på sistone sprider sig ett rykte i kulturlivet om Guds återkomst (Joel Halldorf).

Stockholm lyssnar – när King talar

Femtio år efter skotten i Memphis öppnar Nobelmuseet en stor utställning om Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen. Vid den inledande pressträffen och panelen (28/9 2018) deltar Bernice A. King, paret Kings yngsta dotter. Hon är ledare för The King Center i Atlanta, Georgia. Vi får veta att av alla Nobelpristagare är King den mest sökta på museets Online.

Jag har i årtionden läst, talat och skrivit om den alternativrörelse King ledde och lär mig egentligen inget nytt. Ändå besöker jag utställningen fyra gånger och tar god tid på mig varje gång. Jag är plågsamt medveten om att vårt folk förlorat kunskapen om den bibliska berättelsen. Därför vill jag med egna ögon se hur besökarna tar till sig Kings budskap, som har sina rötter i berättelsen om Israels uttåg ur Egypten (1200 f Kr), profeternas social-etiska patos och Jesus bergspredikan?

Det går inte att ta miste på uppmärksamheten och respekten hos dem som lyssnar till Kings tal I Have A Dream, som projiceras på en hel vägg. Inga skolelever kollar sina mobiler. Högskolestudenter från Sverige och världen är påtagligt berörda. Jag anar att åtskilliga studerar Mänskliga Rättigheter och är på väg till internationella insatser.

Hur kommer det sig att de blir så berörda, trots att de inte är det minsta bibelsprängda? Jag tror det beror på att King själv talar med en profets glöd och har en unik förmåga att relatera budskapet till åhörarnas existentiella situation. Många av de 250.000 som deltar i Frihetsmarschen vid Lincolnmonumentet i Washington hade rest långt och lyssnat i timmar. Ändå speglar deras ansikten att de är ett folk på väg mot sin frihet. Besökarna i Nobelmuseet berörs av deras ansikten och den lysande retoriken, men de känner också till verkningarna från sina skolböcker och tidningarna.

Vi behöver en stor berättelse

Jag följer flera guidade turer på både svenska och engelska. Jag lyssnar till vad de kompetenta guiderna säger om Kings idéhistoriska rötter. Ingen tycks skygga för att King, hans pappa och flera medarbetare var svarta baptistpastorer. Däremot hör jag ingen nämna att King var inspirerad av berättelsen om exodus från Egypten, profeterna och bergspredikan.  Jag drar slutsatsen: När King talar, då lyssnar Stockholm – men bibelns stora berättelse förblir stum!

Jag är pinsamt medveten om att bibeln, religion och fromhet kan förkrympa ett människoliv och stänga in oss i sektliknande bubblor. Media har i tusentals timmar på bästa sändningstid påmint oss om detta med rapporter från en liten församling i Knutby i Uppland. Min egen erfarenhet är dock en helt annan. Det var mötet med bibelns profeter, som sprängde loss mig ur traditionens grepp och förde mig ut i ett öppet andligt landskap.

När jag sammanfattade vad jag lärt från profeterna, bergspredikan, King och Romklubben i min första bok Shalom Jord (1983), då sprängdes mina frikyrkliga ramar. Miljörörelsen och Nordens lutherska kyrkor blev snabbt mina huvudarenor. Jag fick tala på stora kyrkodagar tillsammans med mina förebilder – i Norge med befrielseteologen Leonardo Boff och i Danmark med ärkebiskop Desmond Tutu. Shalom Jord kom dessutom att kallas den första ekoteologin på svenska.

När jag senare skalade bort kyrkspråket i boken Vägen hem blev det väldigt tydligt att de tusenåriga texterna har en resonansbotten – även hos ett så kallat sekulariserat folk. Böckerna spreds i 140.000 exemplar och lästes av sökare långt utanför kyrkväggarna. En rörelse föddes som kom att beröra tiotusenstals sökare, miljöaktivister, tolvstegare och kyrkligt engagerade i Norden. Brommadialogen blev den gemensamma eldhärden, som spred gnistorna över landet.

Det är dags för bibelns befrielse

I planetens utsatta läge är det dags att än en gång lyssna till dessa skapelse- och profettexter under den höga himmel, där de en gång föddes. Det är dags att befria bibeln från kyrklig instängdhet, europeisk provinsialism och västerlandets fyrkantiga paradigm. Idag ställs alla ideologier, religioner och vetenskapen inför sitt eldprov. Vem har helhetssynen, värderingarna och tillgång till en kraft och ett hopp, som kan bryta dödläget och sätta ord på vår dröm om en rimligare värld?

Det är i detta gemensamma sökande boken lyfter fram det andliga arv, som genererat starka frihetsrörelser i historien och som bidrog till vår egen dyrköpta demokrati. Vi kommer också att få möta några av de modiga förkämpar för mänskliga rättigheter, som hängde på väggarna i Nobelmuseet och som inspirerades av detta arv. Inte minst Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen visar att dödlägen kan brytas i vår värld än idag.

Drömmen om en större pilgrimsrörelse

Boken speglar drömmen om en större pilgrimsrörelse. Som bibelteolog känner jag en djup förpliktelse att lyssna in och finna anknytningspunkter även hos ett folk, som är på väg att förlora sitt andliga arv och sina kulturella rötter. Lyckligtvis uppstår det en beröring, om vi börjar där Gud själv började – med naturens besjälade andlighet och sången om livet i den kosmiska katedralen.

Det är ute under de höga valven vi upptäcker beröringen mellan bibelns tusenåriga texter och den folkliga andligheten i Norden i vår tid. Även bibelns första pilgrimer var privatreligiösa. Ingen av dem hade en färdig tro eller teologi, men erfarenhet fogades till erfarenhet under deras existentiella pilgrimsresa. Det har ofta slagit mig under samtal med sökare på Stockholms caféer, på våra konferenser och som etisk rådgivare på ett behandlingshem hur nära besläktad bibelns skapelseandlighet är med Nordens folk idag. Kanske kan vi rent av återanvända en av våra deviser från tidigare år:

Brommadialogens vision är att vi ska slå oss ner en stund – där vägarna möts – och dela våra erfarenheter. När vi delar vad vi lärt under livsresan och var vi hittat källsprången, som ger oss kraft att vandra vidare, då är vi med och bygger en värld av fred, försoning och demokrati – även i ett mångkulturellt samhälle.

Kapitel 1:

SÅNGEN OM LIVET

Vi vill tacka livet – i Roslagens famn

Det är ute i den kosmiska katedralen vi inser att det inte bara är i kyrkor man upplever något religiöst. Nej, livet självt har en existentiell, religiös dimension. Det ges ögonblick när en stor vördnad och tacksamhet överväldigar oss. Det upplever nyblivna föräldrar när de står med en ny liten sprattlande människa i sina armar, som sprungit fram ur deras kärlek.

Om jag frågar om de tror på Gud är svaret ofta: Nej, jag är inte religiös! Men ute i naturen med alla kyrkspiror på behörigt avstånd visar det sig att många tror på en vishet och en livsenergi som genomsyrar allt. Ja, åtskilliga vänder sig till en Högre Makt och ber om hjälp när livet kärvar. Man använder kanske inte ordet Gud, men man talar om Livet på samma sätt som bibeln talar om Gud.

Det är därför sånger som Jag vill tacka livet av Violeta Parra och Gabriellas sång av Py Bäckman griper lika djupt som finstämda psalmer berör kyrkfolket. Stockholm må vara en av jordens mest sekulariserade städer, men inte desto mindre är den existentiella beröringen påtaglig, när stockholmarna sjunger Evert Taubes Vi gå till Utö för natten – alltunder det att sommarens upplevelser i skärgården passerar revy.

Orsaken är att Roslagens kobbar, skär och höga himmel inte är tysta. Den som glider fram med vita segel och öppna sinnen i denna värld av klippor, hav och himmel vet att en musik vibrerar i luften därute. Man behöver varken vara buddist eller baptist för att känna suget från evigheten ute i havsbandet. Långt bortom dogmer och kyrkspiror laddas här många nordbor med lågmälda andliga erfarenheter.

Dessa upplevelser av livet och naturens brusande symfoni ligger vidöppna för alla, som besöker livets egen ”högmässa”. Det är hemligheten till att så många tror och ber i det tysta. Det slog många med häpnad när de första undersökningarna om privatreligiositeten kom på åttiotalet. Det visade sig att nästan hälften av svenskarna sade sig vara religiösa – men på sitt eget personliga sätt. Det var författaren Marianne Fredriksson och Svenska Dagbladets Idag-redaktion som gjorde begreppet känt.

Forskarna påstod till och med att det bes mer utanför kyrkorna än innanför. Lystrar Gud till sådana böner ur folkdjupet? Vi låter Mikael Agricola, Finlands reformator och det finska språkets fader, besvara frågan. I en tid när finnarna tvingades att umgås med Gud på latin hävdade han: Han som ser i allas hjärtan neder, nog förstår han ock vad finnen beder.

Är naturen Nordens nya tempel?

Jag lyssnar på ett religionsprogram i Sveriges Radio med rubriken: Är skogen svenskarnas egentliga tempel? Det handlar om varför vi nordbor alltmer sällan går i kyrkan och allt oftare ut i naturen för att uppleva en existentiell beröring och ett andligt rum. En religionsvetare bidrar med resultat från ett nordiskt forskningsprojekt om privatreligiositeten.

Jag blir upprörd och beklämd. Programmet gör det tydligt hur teologi och traditionell förkunnelse misslyckats att förmedla bibelns jordnära våglängd till andlighet. Teologerna skrämdes av den massiva religionskritiken, som avfyrades mot dem från akademiska högborgar, kulturpersonligheter och media – inte minst från Ingemar Hedenius (Uppsala universitet) och Herbert Tingsten (Dagens Nyheter).

Teologerna sökte skydd i en mera abstrakt begreppsvärld och en transcendent, filosofiskt oantastbar gudsbild. I andra delar av kristenheten stämde man i stället upp lovsånger, som upphöjde Gud på den himmelska tronen, men även deras gudsbild hade allt mindre med naturen, livet och jordens nöd att göra. I programmet redovisades det förödande resultatet.

Vi fick lyssna till människor som upplever naturen och skogen som sitt tempel. Där känner de ett inre lugn och får kontakt med helande krafter, ja, några besjälas av en närapå andlig känsla. Andra vittnade om att de i naturen upplever sig som en del av ett större kosmiskt sammanhang och inte som ensamma, separata individer. Någon tangerar mystikens värld genom att dela sin upplevelse av att upplösas i sitt jag och förenas med allt levande.

En ekopsykolog hävdar att människan evolutionärt tillhör skogen, vidderna och havet. Där mår vi enligt henne bra och hittar oss själva.  Jag är bibelteolog och känner en djup släktskap med hennes jordnära andlighet. Det är därför vi tillbringar så många timmar vid Ålands hav och i Roslagens naturreservat med uråldriga ekar. Alltfler nordbor ger sig också ut på pilgrimsvandringar och besöker retreater, där naturen och hjärtat får tala.

När religionsvetaren får frågan om de intervjuade relaterar sina erfarenheter till Gud svarar han att ytterst få nämner ”en transcendent Gud” och ”utomvärldsliga verkligheter”. De flesta undviker enligt honom ”religiöst geggiga” begrepp. För mig är det ett tidens tecken att en religionsvetare och Sveriges Radios religionsredaktion behandlar ämnet och försöker besvara frågan varför det blivit så – utan att ens i en bisats nämna att alla dessa djupupplevelser finns beskrivna i bibeln sedan urminnes tid.

Det skulle vara hopplöst att beskriva storheten hos Mozart, Sibelius, Verdi och Puccini för människor som aldrig upplevt när en orkester, kör och solister svetsas samman i en opera eller konsertsal. Det är minst lika svårt att ge ordet Gud en gudomlig klang om man inte vet att det är honom vi möter i den musik som berör oss – i skogen, på fjället och ute i havsbandet. Inte minst för planetens framtid är det tragiskt att denna jordnära våglängd till biblisk andlighet berövats våra nordiska folk.

Bibelns första pilgrimer var privatreligiösa

Skymningen faller över slätten och floden, som likt en huvudpulsåder ger liv och bördighet åt landet. Marknaden har stängt och sorlet på stadens gator tystnar. Det är fullmåne och alla är på väg mot det gigantiska templet nere vid floden. Här bor ett folk med rika religiösa myter från forntidens Summerien, kulturens och religionens vagga. Här dyrkas många gudar, men ingen har en sådan plats i deras hjärtan som månguden Nanna och hans maka Ningal. Denna magiska kväll är alla med facklor i hand på väg för att tacka gudarna för Eufratdalens välsignelse och välstånd.

I fullmånens sken liknar det väldiga templet en egyptisk pyramid med olika avsatser. På den översta platån med vidunderlig utsikt är det månguden Nanna som hyllas. Mitt i skaran står en yngling och hans unga hustru, känd för sin utsökta skönhet. Det syns i deras ansikten att här är det fråga om allt eller intet. När de prästerliga fanfarerna ljuder i natten stämmer de in i sången med full hals.

När vi ser den hängivna ynglingen mitt bland alla gudar är det märkligt att han skulle gå till historien som ”anfader” för tre monoteistiska religioner. Han heter Abraham och är trons fader inom judendomen, kristendomen och islam. I ett tal påminns Israel senare om den brokiga religiösa bakgrund deras tro vuxit fram ur:

– På andra sidan floden bodde era fäder i forna tider. Så gjorde också Tera, Abrahams och Nahors fader. Och de tjänade där andra gudar. Men jag hämtade er fader Abraham från andra sidan floden.

När Evigheten först anropar Abraham (omkring 2000 f Kr) uppfattar han det som en uppbrottsorder. Deras vallfart börjar med att hans släkt bryter upp från staden Ur, en kulturell högborg. De vandrar genom Eufratdalen, från södra Irak ända till östra Turkiet. Bibelvetenskapen tog lätt på historiciteten i dessa gamla berättelser ända fram till arkeologernas spektakulära fynd i Nusu, Mari och Ugarit-Ras Shamra. I fynden finns belägg för de avvikande seder och religiösa föreställningar som finns i patriarktexterna.

Men precis som för flyttfåglarna börjar rymdens klockor åter kalla Abraham till uppbrott och rörelse. Pilgrimerna drar vidare ända ner till Egypten. Därmed knyter deras vandringar samman Mesopotamien, Syrien-Palestina och Egypten, de områden där den kulturella och andliga utvecklingen hunnit längst på den tiden. Här föds en ny form av dynamisk religion, som inte längre är statiskt bunden till bestämda kultplatser och tempel. I stället följer den Osynlige med på deras vandringar som vägledare och beskyddare.

När erfarenhet fogas till erfarenhet

Här finns ännu inget teologiskt lärosystem, utan erfarenhet fogas till erfarenhet av gudomlig närvaro och beskydd. Därför börjar dessa forntidens pilgrimer kalla den osynlige medvandraren för Abrahams Gud. När nya generationer tillförde sina andliga erfarenheter blev gudsepitetet – Abrahams, Isaks och Jakobs Gud.

Privatreligiositeten är alltså ingen modern uppfinning. Tvärtom, det är precis så Guds tusenåriga vandring med mänskligheten börjar enligt bibeln. Som teolog är det spännande att leva i en tid, när det som skildras i dessa texter tycks gå i repris i vår egen tid. Därför börjar min bok med dessa tidiga texter och berättelser, som hjälper oss att förstå vår egen tids andlighet.

Det är denna djupt personliga och erfarenhetsbaserade gudstro, som var grunden för tre av världens stora religioner. Tryggve Mettinger, professor emeritus vid Lunds universitet, har forskat i patriarkernas värld och sammanfattar:

Gudsförhållandets personliga art träder i dagen. Här handlar det inte om religionen som massfenomen. I stället är det fråga om personliga möten med Gud. Abraham, Isak och Jakob var de som först mottog uppenbarelser från denne ”fädernas Gud”, och det är detta som gör att man sedan minns dem århundrade efter århundrade (Namnet och närvaron, 1987 sid 60).

Det är slående med vilken öppenhet och respekt ett av bibelns första religionsmöten skildras i patriarkberättelsen. Abraham möter den kanaaneiske kungen Melki-Sedek, som regerar i Jerusalem långt före staden erövrades av kung David. Melki-Sedek är inte bara kung utan också präst åt Gud den Högste (El Eljon), skaparguden som stod över alla andra gudar i deras panteon. Abrahams högstämda ord visar att han anar sambandet mellan denne himmelens och jordens skapare, som dyrkades i Jerusalem och den Gud (Jahve), som kallat honom ut från det kaldeiska Ur och lett honom ända hit:

Jag lyfter min hand upp till Herren (Jahve),
till Gud den Högste (El Eljon),
himmelens och jordens skapare …

Jag känner gripenhet och tacksamhet för att Gud valt att uppenbara sig på det sätt som dessa tidiga texter speglar. Utifrån sin obändiga längtan att återknyta kontakten med Edens ättlingar slänger Gud inte deras religiösa myter och livsåskådningar på sophögen. I stället låter han uppenbarelsen vävas samman i djupet av deras egen historia och kultur – under en vandring genom tvåtusen år.

Därför känner jag som teolog en förpliktelse att lyssna in och finna anknytningspunkter även hos ett sekulariserat folk långt bortom Eden. Det är dags för kyrka och teologi att börja där Gud själv började – med naturens besjälade andlighet och den eviga sången om livet.

Den kosmiska trosbekännelsen

Under sju års studier i Schweiz bodde min livskamrat Lea och jag på Zürichsjöns strand med snöklädda Alper i bakgrunden. Där föddes våra två döttrar och Schweiz blev för oss känslomässigt vårt andra hemland. Landskapet var ett storslaget komplement till hembygdens skärgård och den österbottniska slätten. Otaliga veckoslut längs slingrande passvägar och bland bönder och betande kor i dalarna har laddat vårt inre med skönhet och tacksamhet.

Låt mig plocka fram ett minne från den tiden, en nattlig vandring uppför det populära berget Rigi (1800 m). Vi börjar vid midnatt i Arth-Goldau och söker oss i fullmånens sken med en lykta i handen upp för de branta, slingrande stigarna. Efter fyra-fem timmar når vi toppen. Det är rysligt kallt och det känns som om svetten fryser till is på ryggen. Vi kurar ihop oss så nära varandra vi kan på en vindpinad stock och betraktar de böljande dimmorna över Zugsjön och Vierwaldstättersjön. Därnere sover människorna fortfarande.

Sakta märks det hur mörkret släpper sitt grepp och hur gryningsljuset ger alperna allt tydligare konturer. Plötsligt dyker solskivan upp, börjar värma oss och solstrålarna spelar på dimbankarna. Här under de höga kosmiska valven får bibelns första trosbekännelse en säregen akustik:

I begynnelsen skapade Gud himmel och jord. Och jorden var öde och tom, och mörker var över djupet … Och Gud sade: ”Varde ljus”, och det vart ljus.

Vi är inte ensamma på berget. När solen börjar värma reser sig korna och deras klingande skällor bekräftar att skapelsen fortfarande fungerar och att en ny dag har grytt. Under dessa mäktiga valv är det lätt för två unga människor att känna sig som futtiga stoftkorn i ett oändligt universum. I Leas mage bärs ett nytt liv, som ska bli vår första dotter och alla tre får vi plats i trosbekännelsen:

Och Gud skapade människan till sin avbild …Till man och kvinna skapade han dem. Och Gud välsignade dem. Och Gud sade till dem: ”Var fruktsamma och föröka er …”

Som teolog vet jag att dessa skapelsetexter vävts samman i historiens sköte och befruktats med färgstarka inslag från de omgivande folkens berättelser och religioner. Just denna bibelns första skapelseberättelse fick sin slutliga utformning femhundra år före Kristus. Den speglar språket och tankarna inom prästkretsar i Jerusalem.

Även Psalm 8 i bibeln kommer från samma tid och samma gudstjänstfirande församling. Den slår en bro mellan tempelberget i Jerusalem och två unga människor på en alptopp 2500 år senare. När jag jämför språket och den existentiella horisonten med hällristningarna i Norden vid samma tid grips jag av ödmjukhet och djup respekt:

När jag ser din himmel, dina fingrars verk, månen och stjärnorna, som du har berett,Vad är då en människa, att du tänker på henne, eller en människoson, att du låter dig vårda om honom? Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom.

Jordens sång och planetens framtid

Åren har gått, jag är morfar och ligger i en hammock i norra Roslagen. Småfåglarna flyger och flänger mellan björkarna för att skaffa mat åt små vidöppna munnar. Två ekorrar leker i träden och i vagnen bredvid sover mitt yngsta barnbarn. Från badstranden hörs ljudet från de äldre barnbarnen.

Jag tror inte att ekorrarna och fåglarna var förgyllda i Edens lustgård. Därför tror jag att den värld jag just nu upplever är vad bibelns skapelseberättelser skildrar som shalom, ett hebreiskt ord för helhet, harmoni, frid/fred och livets mening. Här i hammocken föds en tacksamhet och en lovsång till livet. Jag delar denna andlighet med många i ett så kallat sekulariserat folk under Polstjärnan.

När jag njuter i mitt Eden är jag i gott sällskap. Det står att Gud själv vilade på den sjunde dagen (sabbaten) och gladdes över skapelsens liv. När familjen återvänder från badstranden och vi njuter av kaffe, saft och färska bullar, då kanske Skaparen rent av blickar ner från sin himmel mot norra Roslagen och utbrister – precis som i skapelsens morgontimma: Tänk, så fint det blev!

Människans rikaste stunder är när vi delar denna Guds glädje över det myllrande livet i naturen. Vi står i djup förundran inför en värld, som föddes långt före oss och fungerade till fulländning utan oss. Vi känner tacksamhet att få slå upp vårt lilla tält på den vida tältplatsen och njuta av frukterna och de friska källsprången.

Det är detta perspektiv på tillvaron skapelsetexterna vill förmedla till oss – en gåva från generationer, som levde under samma himmel tusentals år före oss. Frågan är om vi lyckas pejla in den långsamma våglängden och är tillräckligt ödmjuka för att ta emot gåvan? Den frågan kan bli avgörande och slutgiltigt besegla planetens öde.

För dessa tidiga teologer och psalmdiktare är skapelsen inget mekaniskt urverk, som tickar vidare tills det slits ut och dör. Det är inte heller primärt fråga om teologiska formuleringar – utan om en brusande symfoni som måste upplevas. Därför glider de nästan alltid över i hymnens, poesins och bildernas språk.

För dem är det inte tillräckligt att analysera partituret. De vill föra ut sitt folk under de höga valven för att uppleva musiken en stjärnbeströdd österländsk natt. I vår tid, när livet står på spel, räcker det inte heller att begripa. Nej, vi behöver gripas och kavla upp ärmarna – precis som Gud själv.

Ekologisk vishet – men kan naturen hämnas?

När Stefan Jarls film Naturens hämnd (1983) dokumenterade förstörelsen av den svenska naturen väckte den starka känslor och livlig debatt. Långt senare hävdar oceanforskaren Wally Broecker att planeten nu slår tillbaka mot mänskligheten som ett ilsket vilddjur.

Är det sant att naturen kan hämnas? Lever vi som ordspråken säger i ett etiskt universum, där högmod går före fall, där synden straffar sig själv och där vi får skörda vad vi sår? Finns det en sanning bakom Österlandets karmalag? I själva verket tillhör dessa insikter världsarvet sedan tusentals år tillbaka.

I sitt sista stora verk skildrar Gerhard von Rad, en av 1900-talets teologiska giganter, vishetstänkandet i det forna Israel (Weisheit in Israel, 1970). Boken väckte stor uppmärksamhet långt utanför de teologiska disciplinerna. Han skildrar Visheten som en inomvärldslig sinnrik ordning och gudsnärvaro i allt som lever och rör sig. Enligt honom är vishetsteologin en forskande och ibland lekfull gudstro – en positiv tillit och vila i naturens vidöppna famn.

Med nyfikenhet och öppet sinne vände sig dessa tidiga livsfilosofer mot det pulserande livet i naturens och människornas värld. Först tedde sig allt som en myllrande myrstack, ett virrvarr utan mönster. Men det dröjde inte länge förrän de upptäckte regelbundenheter i myrstacken. Ju mer de upptäckte, desto tydligare anade de att regelbundenheterna var glimtar av en större ordning – både i naturen och i samspelet mellan människor.

Det var inget mekaniskt urverk de vise upptäckte, utan en dynamisk värld av pulserande liv och besjälad andlighet. Dag och natt anropar den människan genom sin skönhet och ändamålsenlighet. Den provocerar henne att ge sig ut på en existentiell resa. Eftersom anropet är så personligt och värvande kom de på idén att skildra Visheten som en kvinnlig gestalt: Hör, visheten ropar … Uppe på höjderna står hon, vid vägen, där stigarna möts … (Ordspråksboken, kapitel 8).

Gud talar genom naturen – och sin kvinnliga partner

Ofta framställs Gamla testamentets gudsbild som patriarkalisk. Gud påstås diktera von oben dogmer vi ska tro på och lagar vi ska leva efter. Då missar man Visheten, Guds graciösa partner i skapelsen, som samspelar med honom. Bibelforskarna har slagits av hur sällan Guds namn nämns i vishetslitteraturen. Enligt dessa livsfilosofer talar Gud så tydligt genom naturens vishet att man inte hela tiden behöver förtydliga det med teologiska begrepp.

Vishetstänkarna formulerade sina insikter i små pregnanta ordspråk, som var lätta att minnas och föra vidare till nästa generation. Därför kunde varje familjefar åka snålskjuts på deras ordspråk i det stora folkbildningsprojekt, som pågick i det forna Israel – både vid hovet och i varje familj. Syftet var att lära de unga orientera sig i en storslagen men också förrädisk värld. Denna helhetssyn genomsyrar Gamla testamentet, men den har också paralleller hos de omgivande folken, inte minst i Egypten.

Att handla stick i stäv med Vishetens ekologiska lagar får allvarliga konsekvenser.  De övermodiga, själviska och giriga samlar en ”aura” omkring sig, som sakta drar ner dem i olycka och fördärv. Att inte respektera naturens och livets ordning kallar de vise inte synd – utan dårskap.

Livet är en skola, där insikt och ödmjukhet leder till framgång och välsignelse, men där vi också får svidande bakläxor. Det sker när våra ”dåraktiga” handlingar slår tillbaka och drabbar oss som en bumerang. Och ändå, även de smärtsamma konsekvenserna kan bli vår räddning. De kan leda till besinning, insikt och ett liv på skapelsens villkor.

Jobs bok i bibeln tillhör världslitteraturen. Den speglar en radikal uppgörelse med vishetstänkandet. Job lever ett rättfärdigt liv, men drabbas ändå av lidande och svåra motgångar. Hans tre vänner representerar vishetsteologin och ifrågasätter Jobs fromhet, men Job viker sig inte och på slutet ger Gud honom rätt. Predikaren är den vishetsbok, som vågar ta ut svängarna mest. Den ifrågasätter inte bara vishetstänkandet, utan livets mening – utifrån upplevelser av människolivets tomhet och förgänglighet.

Hur får dessa böcker finnas sida vid sida med Ordspråksboken i samma bibel? Svaret är att i det forna Israel bedrevs inte filosofi och systematisk teologi i västerländsk mening, där tanken och tron måste vara en logisk och begriplig helhet. Här möter vi i stället en erfarenhetsbaserad andlighet, där olika mänskliga erfarenheter får stå oretuscherade sida vid sida. Det är samma ärlighet vi möter i Israels sångskatt. Enligt Psaltaren får människor uttrycka de mest motsägelsefulla erfarenheter av livet inför Guds ansikte i templet på Sions berg i Jerusalem. Det är därför människor i de mest utsatta livssituationer kan identifiera sig med dessa gamla psalmer än idag.

Bibelns befrielse

Ju mer jag reflekterar över vishetstänkandet i Israel, paralleller hos de omgivande folken och hos ursprungsfolken idag, desto mer övertygad blir jag: Det är dags att befria bibeln från kyrklig instängdhet, europeisk provinsialism och västerlandets fyrkantiga paradigm. Med tanke på de utmaningar mänskligheten nu står inför är det hög tid att läsa dessa skapelse- och vishetstexter under den höga himmel där de en gång föddes.

Västvärldens kristenhet skyggar ofta för allt österländskt, men faktum är att patriarken Abraham föddes i Mesopotamien – inte i Rom, Wittenberg eller Stockholm. Det är ingen slump att Gud valde att uppenbara sig mitt i österlandets kultur och helhetssyn. Därför kan dialogen med olika helhetssyner hjälpa oss att återupptäcka den jordnära andlighet, som finns i det judiskt-kristna arvet sedan urminnes tid. Då blir det också lättare att ”docka” kyrkans budskap, både till skogsandligheten och den nya världsbilden med kosmisk horisont.

Edens barn längtar hem

Den andra skapelseberättelsen (1 Mosebok 2:5ff) kommer från en tidig teolog med en förvånansvärd psykologisk insikt. Här är dock scenen en helt annan. Här börjar inte skaparverket med att Gud betvingar de vilda och farliga kaosvattnen som täcker jorden, ett scenario som hör hemma i översvämningarnas Mesopotamien. Här blickar vi i stället in i ett torrt och livsfientligt ökenlandskap, som hör hemma i Syrien och Palestina. Först när regnet bevattnar den torra jorden kan livet göra entré.

Som teolog tror jag att varje folk och kultur får skildra skapelsen utifrån sin egen plats på jorden och sin givna kunskapshorisont. Om jag fått uppgiften att skriva en skapelseberättelse i hembyns skola, då hade jag börjat varken med torra öknar eller översvämningar – utan med den isande kylan på den vintriga österbottniska slätten. När jag som liten kämpade mot den bitande nordanstormen på mina skidor var det svårt att begripa hur det någonsin kunde växa vete, äpplen och blommor på denna gudsförgätna slätt. Men när vårsolen satte in sin väna kraft, då fick vi uppleva en explosion av liv och grönska som många andra folk på jorden aldrig får uppleva.

I den andra skapelseberättelsen ligger fokus på människosynen, det gåtfulla djupet i vårt väsen. Författaren är en driven teolog, men förvisar inte Gud till abstrakt teologi. Han skyggar inte för att skildra Gud med mänskliga drag och livet på en överblickbar miniatyrscen – en trädgård. Vi ser Skaparen i fullt arbete vid en lerpöl, när han konstnärligt modellerar den första människan (på hebreiska: adam) av lera och stoft (adama). Enligt berättelsen är vi alla stoftvarelser, djupt förbundna med jorden och en dag ska vi lämna ifrån oss stoftpartiklarna till att betjäna nya former av liv.

Men vi är också evighetsbarn. I sin kärlek böjer Gud sig ner över den vackra men ännu livlösa människokroppen och blåser in sin livsande i henne. Hon blir en levande varelse, hans egen avbild – ja, nästan ett gudaväsen som Psalm 8 uttrycker det. Det är denna släktskap med Gud, som är upphovet till vår existentiella längtan och den obändiga livstörst som driver oss – på gott och ont. Gudsbilden inom oss är ett känsligt sensorium, som sänder varningssignaler när vi står i fara att missa djupet, meningen och målet med vår stund på jorden.

Andlighet är ett liv i relationer

Gud och djuren i all ära, men enligt berättelsen hemsöks Adam fortfarande av en besynnerlig ensamhetskänsla. Trots att alla brokiga varelser går i parad framför honom blir han inte kvitt sitt djupa kontaktbehov. Då gör Gud ett mästerligt drag när han skapar kvinnan. Det märks på Adams kroppsspråk, när han får syn på Eva, att det är en fullträff. Kärleken dem emellan speglar Guds och universums innersta väsen.

Enligt dessa texter finner vi livets mening i tre relationer – med jorden, med varandra och med Gud (livskällan). På hebreiska kallas det shalom, en gudagiven ekologisk ordning, där alla ger och alla tar emot och ingen är självtillräcklig. Det är därför som minnen av att ha hållit en hand, krupit upp i en famn eller gått längs en strand med någon man älskat kan ge oss ett människovärde i tider av djupaste förnedring. Det är klenoder som visar att vi en gång levt, älskat och varit människor på jorden.

Hur vilse vi än må gå i livet, så kommer Edens barn alltid att längta hem till sitt ursprung i evigheten. Inget annat kan på sikt mätta vår djupa existentiella hunger. Vi tycks bära med oss ett kollektivt minne (C G Jung) från en tid, då livet flödade mellan källan i Gud och människor, djur och växter i en finstämd ekologisk ordning. Det påminner om den grönskimrande snäcka min älskade morfar skaffade på Stilla Havets kust. Jag var bara fyra år, men glömmer aldrig det högtidliga ögonblick i hans röda stuga, när han räckte mig snäckan och bad mig lyssna:

Harry, när det är alldeles tyst i rummet och du lägger snäckan mot örat, då kan du alltid höra oceanens brus i fjärran.

Tony och Maria – i Sångernas Sång

En sångsvit i det forna Israel kallades Sångernas Sång (Höga Visan) och låter våren i naturen och kärleken mellan två unga människor mynna ut i ett gemensamt ackord. Här är det fråga om äkta blodfylld kärlek mellan man och kvinna, men både Israel och kyrkans mystiktradition har också låtit sångerna spegla kärleken mellan Gud och människan.

Hur annorlunda hade inte mötet mellan kyrkan och vår tids andlighet blivit om sådana texter fått befrukta kristenheten? Här finns en vibrerande förening mellan jord och himmel, sinnlighet och andlighet, immanens och transcendens, som berör och skapar kontakt. Här är några sekvenser ur duetterna mellan två älskande 2500 år före Leonard Bernstein gav oss sin West Side Story:

Tony:

Stå upp, min älskade, du min sköna och kom hit ut. Ty se, vintern är förbi … Blommorna visar sig på marken … och turturduvan låter höra sin röst i vårt land.

Maria:

I vinsalen har han fört mig in, och kärleken är hans banér över mig … Hans vänstra arm vilar under mitt huvud, och hans högra omfamnar mig. Jag besvär er, ni Jerusalems döttrar …  Oroa inte kärleken, stör den inte, förrän den själv så vill.

Tony:

Vad du är skön, min älskade … Dina ögon är duvor, där de skymtar genom din slöja … Må dina bröst då vara mig som vinträdets klasar och doften av din andedräkt som äpplens doft och din mun som ljuvaste vin!

Maria:

Ja, ett vin som lätt glider ner i min vän och fuktar de slumrandes läppar.
Jag är min väns och till mig står hans åtrå.

Kom, min vän, låt oss gå ut på landsbygden och stanna i byarna över natten.

Tidigt må vi gå ut till vingårdarna, för att se om vinträden slagit ut … Där vill jag ge min kärlek åt dig.

Kapitel 2:

VART TOG MUSIKEN VÄGEN?

När gudsbilden förvrids

Jorden är full av musik. Det är vad Evert Taube, skapelsetexterna och Höga Visan vill öppna våra sinnen för. Det liknar magin som uppstår när en stor dirigent lyfter en orkester till oanade höjder. I livets symfoni är vi människor instrumentalister och konsertsalen med förnämlig akustik – ett kosmos med svindlande valv.

Plötsligt fångar någon längst bak i orkestern upp en eggande röst som viskar: Ser ni inte att han där uppe på dirigentpulten berövar er friheten och utnyttjar er för sina syften? Är det inte rent av en pekpinne han håller i handen, som pekar ut den som gör fel och skambelägger folk? Ju mer ryktet sprids, desto mer förvrids bilden av ”dirigenten”. Han framstår inte längre som den som berikar ett människoliv och svetsar samman en gemenskap, utan som en despot med ett stort Ego, som man helst undviker med blicken.

Konsekvenserna låter inte vänta på sig. Sammanhållningen i orkestern börjar svikta och ersätts av konkurrens och avundsjuka. I vår del av världen har individens frihet och potential drivits till sin spets. Nu ska vi själva både komponera och dirigera våra liv utan inblandning. Men djupt inom oss bär vi aningen om en större symfoni. Därför spelar vi alltmer frenetiskt på vårt lilla soloinstrument i ett desperat försök att ge våra liv en symfonisk klang. Men hur vi än går ”all in” upplever många att lyckan inte infinner sig. Redan för tretusen år sedan tog en författare upp samma ämne.

En livsfarlig parasit invaderar lustgården

Jag njöt av att vandra i Alperna, men hade starkt obehag för stigar med branta stup. Om jag tittade ner greps jag lätt av svindel och en tvångstanke att störta. Själva möjligheten att falla sög in mig i ett förhäxande grepp.

Skapelseberättelsen skildrar ett liknande sug i paradiset. Lustgården dignar av frukter, vinrankor, blommor och hälsobringande örter, men Adam och Eva har fått två träd på hjärnan – de enda de inte skall äta av. Äter de av dem kan de lämna sin mänskliga begränsning och bli såsom Gud. Den suggestiva möjligheten tränger sig in i deras medvetande. Varför i all världen ska vi nöja oss med att vara förvaltare, när vi kan bli jordens herrar? Tanken svindlar, suget ökar och snart knastrar frukten mellan deras tänder. (Första Mosebok 3)

Enligt texten är Gud en relationsvarelse, som längtar efter kontakt med sina avbilder. Han älskar hela skapelsen, men på ett unikt sätt kan han kommunicera med människorna. Sin vana trogen kommer han promenerande i lustgården för att hälsa på människorna. Men den här kvällen är ingen hemma. När Adam och Eva kryper fram ur sitt gömställe är blicken skygg och undvikande. En störning i relationen har ägt rum.

För första gången känner de dessutom att de måste skyla sig för varandra. Adam tar ett stort kliv, när han lägger skulden på sin livskamrat för att han åt av frukten. Han sätter igång en lavin av undanflykter och skuldbeläggande, som rullat vidare genom historien. I följande kapitel vidgar sig sprickan till en ravin då Kain mördar sin lillebror – av ren avundsjuka. När Gud frågar Kain vad som hänt, svarar Kain med ord som fortfarande ekar kring vår jord: Ska jag ta vara på min bror?

Det är en orm som testar människornas lojalitet och utlöser ”syndafallet”. För oss uppstår frågan om vi måste tro på talande ormar i fjärran paradis för att vara troende idag? Knappast, här presenteras ingen bokstavlig teori om hur det onda kom in i världen. Däremot vill texten öppna våra ögon för hur egoism, avundsjuka och hybris skadar livets bärande relationer.

Dessa skadeverkningar är inga myter, utan ohyggliga verkligheter som vi bevittnar i nyhetsflödet varje kväll. Många bär idag på en växande oro att egoismen, girigheten och människans övermod driver oss allt närmare det sugande avgrundsstupet – mänsklighetens kollektiva självmord på sin ensamma färd genom den frostiga Vintergatan.

Parasiten drabbar Österbotten

När häggarna slog ut i blom steg spänningen i min österbottniska hembygd. Alla väntade på beskedet: Nu leker braxen. Det är ett av mina starkaste barndomsminnen att få följa med pappa ut på fjärdarna och under försommarnatten bevittna det oförglömliga skådespelet.

När braxarna leker simmar de i vild fart långt upp i de grunda vikarna så att vattnet stänker i kaskader. Att bevittna denna explosion av liv i vårens tid, det är att stå öga mot öga med något stort. Suget från evigheten är starkt ute på fjärdarna med en pappa, som nyss återvänt från döden i de karelska skyttegravarna.

Om jag återvänder till min barndoms paradis så blommar häggarna som förr, men braxen leker inte längre. Gäddorna slår inte heller i vasskanten efter sommarregnen och abborrarna går inte i stim på hösten. Det är miljöförstöringens parasiter som tagit hem spelet. Jag glömmer aldrig den tysta vår, när alla stränder fylldes med död fisk. En av mina vänner bar bort tolv hinkar från stranden där hans sommarstuga låg.

Än idag känner jag hettan och indignationen välla upp inom mig över att naturens liv ebbat ut på detta sätt. Jag känner en djup sorg att aldrig kunna ta mina barnbarn till en magisk försommarnatt, när häggen blommar och braxen leker. Och skulle Gud inte reagera med sorg och helig vrede inför skadegörelsen, då skulle jag inte vilja tro på honom heller. Därför är det så befriande att bibeln så tydligt talar om Guds glödande patos i kampen mot djävulskapet, som släcker livet på vår planet.

När tystnaden talar

När föräldrarna dog ebbade resorna till hembygden ut. I stället flyttade jag över min kärlek till en liknande bygd i Roslagen. Vi köpte en stuga vid en insjö nära Ålands hav. Det kändes som att komma hem igen, ty här slog gäddorna i vasskanten och det fanns gott om abborrar, när jag metade med barnbarnen.

Faktum är att fiskandet blev min nisch, där jag kände mig behövd på gamla dagar. Jag är nämligen den enda i storfamiljen som vågar sätta mask på kroken och ta loss sprattlande fiskar från reven. Jag stortrivdes, även om det blev lite stressigt ibland av att hålla koll på tre-fyra metspön och hinna få på mask och ta loss alla fiskar.

Men så kom den ödsliga vår, när ondskans parasiter hemsökte vårt nya paradis. När isen gick fylldes stränderna av död fisk precis som i min hembygd. Efter några veckor var stanken så intensiv att ingen ville gå nära den strand dit vinden fört fiskarna. Det var där vi upplevt livets höjdpunkter med våra metspön.

Jag kände återigen en djup sorg och en het, helig vrede välla upp inom mig, när jag såg gäddorna ruttna i vårsolen. Jag tror att Gud, allt livs källa, kände precis samma sak. Sedan dess har jag spanat och lyssnat längs stränderna, men inga gäddor slår längre i vasskanten. Det blir så ödsligt tyst när parasitväldet tar hem spelet – både i naturen och i våra relationer.

Glädjande nog fick vi Ålands hav med på stugköpet. Det glittrar lika fint som förr, men även där hörs ett dovt Kyrie, eleison (Herre, förbarma dig) utifrån havet. Det kommer från fiskar och andra levande varelser, som inte bara tar svalkande sommardopp, utan som ska leva där året om. De mår dåligt och några utrotas i allt snabbare takt. Enligt forskningen har fenomenet fått globala proportioner:

Under de senaste femtio åren har andelen havsvatten helt utan syre fyrdubblats globalt, vilket har gett oss över fyrahundra ”döda zoner”. De syrefattiga zonerna har utökats med flera miljoner kvadratkilometer, en ungefär lika stor yta som hela Europa, och hundratals kuststäder ligger nu vid stinkande, dåligt syrsatta vatten (Den obeboeliga planeten, sid 113-114).

Att slungas mellan hopp och förtvivlan

Hur når klimatforskningens angelägna budskap in i vår tids existentiella landskap? Tar våra klimatprofeter de existentiella frågorna på allvar och ger de oss verktyg att bearbeta dem? Eller förstärker deras budskap känslan av instängdhet och att loppet redan är kört?

Johan Rockström har stigit fram som en av klimatets inträngande profetröster i Sverige och världen. Han har varit sommar- och vinterpratare i Sveriges Radio 2015 och 2020. Då ger han oss på ett oöverträffligt sätt klimatforskningens senaste rön i ett nötskal. Jag är tacksam och har lärt mig mycket. Men för varje gång jag lyssnar, känner jag hur musklerna spänns och desperationen lurar kring hörnet. Utmaningen växer för varje år som går, medan tiden krymper på ett oroväckande sätt. Sommaren 2015 hade vi femton år på oss, nu har vi bara tio.

Det är sant, Rockström slutar alltid med ett hoppfullt anslag, dvs räknar upp allt det positiva som skulle kunna hända, t ex före 2030. Däremot noterar jag en långtgående tystnad kring de existentiella och känsloladdade frågor, som rimligen följer i miljöförstörelsens kölvatten – frågor om rädsla, sorg, skuld och skam. I värsta fall förstärker klimatkunskapen känslan av instängdhet och ensamhet med dessa stora frågor, som är människans adelsmärke.

Det finns en annan ung svensk profetröst, som är ännu mera känd över världen – Greta Thunberg. På en avgörande punkt skiljer hon sig från de flesta andra. Vi lever i en kultur som skyggar för brustenhet, skuld och skam. Att skuldbelägga någon och bli ansedd som moralist är det värsta som finns. Men Greta skyggar inte för att nämna skulden och skammen vid namn och att lägga ansvaret där det hör hemma. Inför världens ledare i FN vågar hon visa sin sorg och indignation och ställa dem till svars: Hur kan och vågar ni stjäla de ungas framtid?

Som sommarpratare 2020 tar hon oss med på sin hisnande, informativa studieresa genom Nord- och Sydamerika. BBC följer henne över Atlanten och på resan och gör en dokumentär. Några futtiga minuter på slutet ägnar hon åt hoppet. När alla ledare har svikit hänger hoppet på folket och folkliga rörelser. Jag håller med och har som arvtagare till folkrörelserna gjort det hela livet. Greta är en hoppets symbol och påminner om Rosa Parks, som också var den tändande gnistan för en viktig folklig rörelse.

I sitt sommarprogram nämner Greta MeToo-rörelsen, Fridays For Future, Extinction Rebellion och skolstrejkande ungdomar som exempel. Jag skulle vilja tillfoga pilgrimsrörelsen och kyrkornas rikstäckande diakoni och omställningsarbete. De kan komplettera Greta och andra profetröster, när det gäller den avgörande existentiella bearbetningen. Inte minst kyrkornas erfarenheter av krisbearbetning, sorggrupper, själavård och kontakten med tolvstegsrörelsen kan fördjupa klimatarbetet och göra det uthålligt.

Det är nu David Wallace-Wells blir ett bevingat namn och hans bok Den obeboeliga planeten en bästsäljare över världen. Precis som Rockström och Greta sammanfattar han som driven journalist klimatforskningen. Boken sägs vara ett ”måste” och jag kastar mig över den med frejdigt mod. Resultatet blir en sömnlös natt, då jag vrider mig i sängen. Jag är hjärtpatient och blodtrycksmätaren visar hur trycket stiger medan jag läser. Jag älskar livet och himlajorden och till råga på allt är jag morfar – det är ju outhärdligt att denna fantastiska planet är på god väg att bli obeboelig. När jag lägger ifrån mig boken känns det som om loppet redan är kört.

Lämnar vi de unga i sticket?

På åttiotalet lade professor Hans Åkerberg vid Lunds universitet fram sin gedigna forskning om svenska gymnasieungdomars existentiella värld. Den fick stor uppmärksamhet och gjorde honom till sommarpratare i Sveriges Radio tre år i följd. Det tog mig mer än en månad att plöja igenom Livet som utmaning – existentiell ångest hos svenska gymnasieelever (1987). Boken förändrade min syn på de unga för all framtid. Åkerberg hävdar att Sverige förlorar många unga, som vi behöver allra mest, därför att de lämnas ensamma med sina existentiella frågor och begår självmord. Några av hans gripande exempel kommer jag aldrig att glömma.

Enligt Åkerbergs djupintervjuer är det fråga om en radikal inre protest, men också en känsla av maktlöshet, inför en samhällsutveckling, som berövar de unga inflytandet över sina liv och hoppet om att få leva i en frisk värld.  Under studentrevolten 1968 tyckte man sig fortfarande kunna identifiera fienden, gå till attack och tro på seger. Idag är det långt svårare att lokalisera och allra minst rå på de anonyma krafter, som styr samhällsutvecklingen och den globala ekonomin.

Åkerberg beskriver hur de vuxna, både föräldrar och lärare, lämnar dessa känsliga ungdomar i sticket. De vuxna uthärdar inte att lyssna på, än mindre besvara, de ångestladdade frågor de unga brottas med: Vad är det för mening att utbilda sig och kämpa ett helt liv för en samhällsutveckling, som man upplever går åt fel håll? Vem kan besvara frågan – om vi är födda för sent och om det är bra att sätta barn till världen som den ser ut? Enligt Åkerberg är de vuxnas reaktion: Om ni inte rycker upp er och gör bra studieresultat, då kommer ni inte att få ett jobb och en framtid.

Vi stannade på en skogsväg i Jämtland och lyssnade på den gripande skildringen av en ung, begåvad människas ensamma uppgörelse med livet. De frågor han ställde och de känslor han beskrev kunde vi identifiera oss med över hela linjen. Därför var det svårt att skaka av sig slutet. Han tar sin pappas bil, åker ut till en vacker strand vid havet, ansluter en slang till avgasröret, sätter på sin favoritmusik och startar motorn. Det är där polisen och de anhöriga hittar honom. Sverige hade förlorat ytterligare en ung människa, som vår tid behöver allra mest.

Mari: Tack alla, jag älskar er!

Mari har en fin uppväxt med sina föräldrar i samma kvarter och rondeller, där jag arbetade på den tiden. De har fritidshus både på Öland och i Dalarna. Mari är begåvad, livsbejakande och har lätt att få kamrater. Men som 16-åring drabbas hon av den existentiella ångesten, svindeln över djupet i tillvaron, som mer än hälften av våra unga drabbas av någon gång i övre tonåren. Varför lever jag? Varifrån kommer jag och vart är jag på väg? Varför måste människor och djur lida?

I detta intensiva ljus blir konturerna skarpa, precis som när blixten lyser upp ett nattligt landskap med sitt blåljus. Det är då de unga upplever att de vuxna ryggar tillbaka och lämnar dem ensamma med livsfrågorna och ångesten. De tycker sig se en vuxengenerationen, som sövts ner i en naiv tro på teknik och materiell tillväxt. Så här skriver Mari i en uppsats:

I varje bil kunde jag tydligt se stadsmänniskornas hårda, tomma ögon. Förlorade människor, som inte hade kärleken kvar i sig och som tappat bort sina känslor på väg till materialismens hägrande mål.

Sådana existentiella insikter och känslor orkar varken yngre eller äldre bära i längden utan att stänga av – om vi inte får dela dem med andra. Mari skildrar en förödande ensamhetskänsla, trots att hon är omgiven av familj och kamrater. Inte ens föräldrarna och nära vänner anar räckvidden av hennes inre uppgörelse med livet. Inte förrän den torsdag föräldrarna hittar sin dotter dinglande i ett rep på vinden. Bredvid stolen ligger hennes brev:

Jag har varit på väg att göra det här så många gånger men när det kommer alltför nära den slutliga handlingen blir jag alldeles lamslagen. Det som håller mig kvar vid livet är den starka känsla av kärlek som strömmar genom mig. Jag är i sådant onaturligt behov av kärlek och stöd att ingen någonsin kommer att kunna orka ge mig det. Man måste stå på egna ben. Det gör inte jag.

Jag vet att det jag gör mot er är helt oförlåtligt. Det är idiotiskt att säga det men FÖRLÅT. Mamma och pappa, ni har gett mig allt stöd jag kunnat önska så klandra er inte. Det är en sak som kommer inifrån mig själv oberoende av er eller någon annan människa. Det är bara så att vissa människor inte har styrkan och viljan att kämpa.

Robban, jag älskar dig och vet att du är stark och klarar det här. Du är den person som har gjort att jag skjutit på denna handling så länge och som kanske kommer i mina tankar just när jag ska sparka undan stolen.

Tack alla. Jag älskar er. Mari

(Mari och Marianne Uddberg, Till minnet av Mari, sid 176-177, Bonniers 1981)

Klimatkrisen – en existentiell kris

Det är nordisk högsommar 2018. På vår tomt i Roslagen är berget brunbränt och rallarrosorna vissnar långt före blomning. Gräsmattan är sönderbränd och från björkarna singlar de gula löven ner mitt i sommaren. Det har inte regnat på månader och aldrig varit så torrt på 260 år. Det känns obehagligt att befinna sig i landets torraste och brandfarligaste region. En dag tvingas vi ta en omväg, då brandkåren bekämpar en skogsbrand alldeles i närheten.

Som alla andra följer vi rapporteringen från 70-80 skogsbränder i landet. De bekämpas med hjälp från både Norden och Europa. Men det är inte bara Sverige som brinner. I Kalifornien rasar ohyggliga bränder och hela samhällen utplånas. I Grekland har åttio barn och vuxna fått sätta livet till, när de inte hann undan lågorna på turistorter utanför Aten. I Portugal härjar förfärliga bränder och befolkningen varnas där, och i Spanien, för temperaturer som aldrig tidigare uppmätts – uppemot 50 grader!

Det är väl inte så underligt att alltfler reflekterande människor börjar känna oro inför framtiden. Inte minst för ett växande antal unga blir de existentiella frågorna brännande, ibland ångestladdade. Enligt klimatforskningen höjs ju havsnivåerna och temperaturen stiger hela tiden. De hör att planetens lungkapacitet försämras, när regnskogar i Amazonas och på Filippinerna bränns ner – allt för den kortsiktiga ekonomiska tillväxtens skull. Var kan de dela denna sin oro och känsla av instängdhet?

Samma heta sommar går kulturchefen på landets största dagstidning, Björn Wiman, på en grusväg vid Sollenkroka i Stockholms skärgård. Det har han gjort sedan han var liten, men nu drabbas han plötsligt av att björken vid vägen är färglös och förbränd och att de gula löven ligger på marken. Det är många som läst och berörts av hans existentiella texter, men denna sommar får de en djupare och mer inträngande ton. I förordet till sin bok ger han förklaringen:

För mig har klimatkrisen, i synnerhet efter sommaren 2018, också blivit en existentiell kris … Man är ömsom livrädd, ömsom förbannad, ömsom bedövad av sorg. Den vardagliga verkligheten blir en påminnelse om allt som riskerar att gå förlorat, ofta upplever man sig klaustrofobiskt ensam om sin insikt.

En tanke bakom denna bok är att visa att vi inte är ensamma. Liksom under tidigare stora omvälvningar i historien kan människors engagemang ta formen av ett andligt uppvaknande. Den akuta klimatkrisen är en sådan ödesstund. Den tvingar oss att möta några av de djupaste och svåraste frågorna om oss själva och vårt samhälle – och att försöka besvara dem så fort och så bra vi kan.

Hopp behöver inte … handla om optimism eller om förvissningen om att allt ska gå bra. Hopp är framför allt övertygelsen att det finns en mening i det som sker … Just nu känns det som om det är sent på jorden – och just därför är det vår plikt att försöka göra världen till en så anständig plats som möjligt, nu och i framtiden (Sent på jorden, sid 12-13).

När det gäller frågan om jordens framtid är Sången om livet en dialog med Johan Rockström, Greta Thunberg, Björn Wiman och Stefan Edman – dvs med aktuell klimatforskning. När det gäller helhetssynen och de existentiella frågorna är boken ett försök att lyssna in vår egen tid och röster i de tusenåriga texter, som ligger till grund för vårt kulturarv och våra värderingar.

Berusning, avgiftning och tillfrisknande

Vi lever i berusningens tid och kultur. Allt ska bli effektivare, lönsammare och snabbare. Det är lätt att ryckas med och börja tro att livets processer kan speedas upp.  Men skär vi oss i fingret tar läkningen lika lång tid som på stenåldern. På samma sätt är det om vi tillfogas ett sår i själen. Inte heller våra skogar, sjöar och hav tillfrisknar i bredbandshastighet. Ingen av oss är opåverkad av denna beroendeframkallande höghastighets- och tillväxtkultur. Därför behöver vi alla – precis som patienter i behandling – avgiftas för att kunna varva ner och börja tillfriskna.

I berusningens tidevarv mår allt fler och allt yngre dåligt och många sjukskrivs på grund av psykisk press, kroppslig ohälsa och utmattning. De känner sig ofta odugliga, när de inte klarar av livstempot och kraven. Men de är ofta människor med ett känsligt inre sensorium, som sänder febersignaler från ett sjukt samhälle och en sjuk planet. Det ligger nära till hands att stänga av de störande signalerna och rösterna. Om vi ska leverera på den ekonomiska tillväxtens villkor, då finns det ingen tid att grubbla och deppa – för då kan samhället rasa ihop, sägs det.

Vår tid behöver en profetisk motkultur, som genomskådar denna livslögn och åter börjar respektera livets långsamma processer för vår hälsa och planetens tillfrisknande. När skymningen faller över Norden och media strålar ut sina larmrapporter är det lätt att antingen stänga av eller förlamas av rädsla och uppgivenhet. Men krisen kan förlösa en revolutionär kraft, som driver oss upp ur hjulspåren och får oss att bilda nätverk, som leder historien in i en ny strömfåra. Det är detta som skett genom folkliga rörelser och andliga uppvaknanden i historiens mörkaste stunder.

Ett av de bästa sätten att varva ner och påbörja avgiftningen är att ge sig ut på en pilgrimsvandring i den vackra nordiska naturen. Ny forskning visar att naturen bidrar till sinnesro och har läkande effekter på både kropp och själ. När pilgrimer vandrar och delar erfarenheter i lågmälda samtal – eller går under tystnad – då hörs hjärtats röst och naturens musik tydligare. Då grips vi av förundran inför livets storhet och gåva, som ger oss nya perspektiv.

När vi sätter oss ner i gräset eller på klipporna vid havet och lyssnar till pilgrimsfolkets nyckelord och meditativa texter, då får vi också perspektiv på vår egen livsresa. Under lyckliga stjärnor kan vandraren i delningarna komma i kontakt med inslag av brustenhet i sitt liv – speciellt om tolvstegare är med och bidrar. I ett samhälle på högvarv döljer vi ofta brustenheten bakom fina fasader. Men ska vi orka engagera oss för jordens och samhällets sår, då behöver vi också en plats där våra egna sår kan helas.

Mänskligheten står inför större utmaningar än kanske någonsin tidigare i historien. Samtidigt har våra möjligheter att lösa problemen aldrig varit större än nu. Vi har tillgång till en verktygspool för friskvård, stresshantering, relationers helande och ny kunskap och teknik som saknar motstycke i historien. Det är precis som om livets Ande svept fram över jorden och samlat redskap från alla håll för en utsatt tid som denna.

Det är bråttom – men inte kört

Det finns knappt en nyinköpt möbel i vårt hem. Ända sedan Romklubbens rapport Tillväxtens gränser (1972) har vi försökt leva enkelt. Därför ger vi oss frejdigt i kast med Världsnaturfonden klimatkalkylator tillsammans med den del av storfamiljen, som lever mest miljömedvetet, äter vegetariskt och kör elbil. Resultatet blir en chock för oss alla – samtliga behöver vi nästan tre jordklot!

Hur i all världen är det möjligt? För Lea och mig är det vårt HSB-radhus med fjärrvärme, som är den tredje största utsläppskällan. På andra plats kommer samhället, dvs hur Järfälla kommun belastar klimatet för vår service. Största miljöboven är våra resor. Ändå har vi mer än halverat bilkörningen. Men de tolv milen till stugan i Roslagen och den årliga flygresan till Grekland är vårt absolut största klimatavtryck. Sedan dess har vi inte bordat något flygplan.

Det är nu jag upptäcker att vännen Stefan Edman ger sig in i hetluften med en debattartikel på självaste DN Kultur (27.2.2018). Tonen är kaxigare än vanligt och han går rakt på fakta och problemets kärna:

Man blir nästan gripen när man som ärrad klimat- och miljödebattör bevittnar hur mediakändisar och kulturredaktörer nu äntligen insett att de med sin starka genomslagskraft både kan och måste delta i samtalet om planetens och mänsklighetens framtid. Jag gläds åt engagemanget, vi är många som längtat efter det i årtionden!

För vår generations största utmaningar kan ju inte lösas med enbart teknik och politik, de handlar innerst inne om kultur i vid mening – värderingar, människosyn, rättvisa, estetik – och hur vi ser på vårt ansvar som relativt välmående individer och nation i den globala byn.

Kändisdebatten har hittills handlat om flygresor och nötkött. Också det är ok, det gör diskussionen konkret och begriplig. Men det kan också få oss att tro att biffen och flyget är de största klimatproblemen. Men så är det ju inte. Flyget står för 4-5 procent av världens nuvarande klimatpåverkan och metangasutsläppen svarar för cirka 5 procent (Källa IPCC).

Den största globala klimateffekten, cirka 70 procent, orsakas av utsläpp från oljedrivna verksamheter, bland andra världens drygt 4 miljarder vägfordon samt från kolbaserad elproduktion till industrier och hushåll. Bästa receptet för en vanlig individ är helt enkelt att minska sin eventuella överkonsumtion av materiella ting. I stället kan man ersätta den med dokumenterat klimatsnål ”konsumtion”, som sätter minst lika mycket guldkant på tillvaron: Musik, konst, naturupplevelser, mänsklig gemenskap.

Stefan och jag möttes och blev ”parhästar” i kölvattnen efter en av de största folkliga rörelserna i Sverige i modern tid – kärnkraftsdebatten och folkomröstningen. Vi ville fånga upp det folkliga engagemanget och inbjöd till miljökonferenser. Den första i Småland fyllde anläggningen till bristningsgränsen. Vi bokade då en konferensplats för 350 på Västkusten, men engagemanget var stort och över 500 anmälde sig. Vi blev helt enkelt tvungna att göra en repris. Kyrkorna vaknade och båda fick vi ett generöst utrymme i programmet vid det stora Kristna Riksmötet i Jönköping (1983). Jag fick skriva förordet till Stefans första bok Jord att älska och han skrev en baksidestext till min första bok Shalom Jord.

Sporadiskt har vi mötts privat och samarbetat vid konferenser sedan dess. Men när jag börjar bli klar med den här boken tar jag kontakt och hör att han snart är klar med sin 50:e bok – Bråttom men inte kört (2020). Det uppstår en djup, men också utmanande dialog mellan oss. Hans bok grundar sig på precis samma klimatforskning som Den obeboeliga planeten, men det är en himmelsvid skillnad mellan dem. Det är oerhört mycket lättare att andas, när jag lägger ifrån mig Stefans bok. Det är min förhoppning att våra böcker ska få komplettera varandra. Här är några smakprov ur boken:

Efter de senaste åren av domedagsstämning i den mediala klimatdebatten fick jag lust att göra en ny bok för alla som vill ta sig ur den förlamande känslan av hopplöshet. En bok som ger fakta och överblick i det enorma informationsflöde som sköljer över oss. Klimatdebatten i Sverige har på sistone varit välgörande intensiv. Men ibland också förlamande svartsynt.

Larmen behövs, sannerligen. Men minst lika viktigt är att vi ser möjligheterna och stakar ut vägar framåt. Och upptäcker positiva trender som trots alla skriande problem pågår runtom i världen … Den här boken handlar om kriser, men framför allt om lösningar. Och att 2020-talet kan och måste bli handlingens tid. Den realistiska klimatoptimismens årtionde.

… Sverige och världen behöver förändras. Och förändringarna pågår redan och kan plötsligt komma att löpa snabbare än vi anar. När tekniken lagt grunden för ett omvälvande paradigmskifte och våra ledare tydligt inser att ekonomin krackelerar om de inte radikalt byter kurs, ja, då kommer vi förhoppningsvis att se en klimatpolitisk tipping point. Lika oväntat som när slaveriet avskaffades, mot alla odds. Eller som när Berlinmuren föll. Till dess måste vi bejaka oron men framför allt det trotsiga hoppet som drivkraft (sid 6, 10f, 200f).

Han har utöver alla kapitel om teknikens roll en avslutning om den inre andliga resan, där han åberopar såväl modern lyckoforskning som Franciskus, påven, Augustinus och bergspredikan. Och så en final om förundran som källa till livslust (sid 19).

Har vi framtiden i våra händer?

Balansgången är känslig och ytterst svår mellan att tala ärligt om vårt allvarliga läge och att samtidigt stå på livets sida i kampen om jorden. Jag vill inte förneka att skymningen lägrar sig över planeten, men som teolog och troende är jag kallad att bära vittne om gryningen – att förmedla tro, hopp och kärlek. Att dra slutsatsen att det redan är för sent skulle vara att förneka min tro och kapitulera för den destruktiva parasitmakten. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Om vi vill bevara tron på livets seger måste vi ha ett starkt gränsskydd mot medias flöde av elände och katastrofprognoser. Där varvas de med underhållning och massiv distraktion, så att vi snabbt ska kunna skaka av oss obehaget, skratta och lösa mordgåtor – och effektivt förtränga allvaret. Däremot är det tunnsått med positiva rapporter och sällan ges vi verktyg att bearbeta oron, sorgen och skulden – när vi inser att vi stjäl de ungas framtid.

Det är ju den existentiella bearbetningen, som är människans adelsmärke och den bästa grunden för en levande demokrati och för att vi själva ska förbli levande, varma och sanna människor. Därför vill den här boken förmedla verktyg för livstolkning och hoppets bilder – en dröm om en folklig rörelse underifrån.

Enligt biblisk helhetssyn har ondskan och parasitmakten ingen egen skapande förmåga och kraft. Dess enda makt består i att skada och förstöra det goda liv som Gud skapar och uppehåller. Precis som en livsfarlig parasit tränger in i en frisk människokropp och börjar nedbrytningen ända tills livet är hotat, så tränger destruktionen in och skadar livsflödet i naturen – ända tills planetens liv är hotat. Enda inkörsporten i alla tider är myndiga människors beslut och handlingar.

Jag är inte oraklet i Delfi och överlämnar ytterst frågan om planetens framtid till Regissören, den enda som kan överblicka historiens väldiga drama. Vad jag med säkerhet vet är att flyttfåglarna och skatorna i Barkarby ännu inte nåtts av någon kontraorder. De sliter och drar i vår häck för att få loss kvistar till sina bon, där ungarna ska kläckas. På andra sidan staketet ligger en förskola, där barnen är fullt upptagna med lekar och projekt. Jag tror inte på en Gud, som är så cynisk att barn fortsätter att födas till en värld, där det är för sent att vara människa, bli förälskad och kämpa för mänsklig värdighet. Så länge hjärtat slår och vitsippsmattan rullas ut i Norden vill jag därför inta min plats på Livets barrikader.                                 

Kapitel 3:

PILGRIMSFOLKET –
EN ALTERNATIVRÖRELSE I TIDEN

Pilgrimsrörelsen är större än vi tror

Kyrkan har kidnappat bibeln. Idag framstår den för många som en kyrklig bok för religiöst intresserade. I själva verket är åttio procent av bibeln gemensam för två världsreligioner, judendomen och kristendomen – och i långa stycken även islam. Patriarken Abraham är de troendes förebild inom dessa tre monoteistiska religioner. Hans liv var en enda lång pilgrimsvandring.

Även i vår tid fortsätter pilgrimsfärderna till Mecka med oförminskad styrka. Vi har sett hur miljoner muslimer från hela världen år efter år trängs på de heliga platserna och ibland trampas några ihjäl. Även i Europa har miljoner människor genom århundradena gett sig ut på pilgrimsvandringar till Jerusalem, Rom, Assisi, Santiago di Compostela, Lourdes och många andra heliga platser och katedraler.

Även i Norden vandrade pilgrimer till de stora vallfartsorterna – Vadstena i Sverige och Nidaros i Norge. Ända fram till dråpslaget 1545, då Gustav Vasa tog struptag på rörelsen och förbjöd pilgrimsvandringar.

Pilgrimer under Polstjärnan

Efter en lång tids dvala upplever pilgrimstanken en ny renässans i Norden. Eldsjälen och stigfinnaren Hans-Erik Lindström har bidragit med inspiration och vägledning. Vi låter honom skildra källsprången och erfarenheterna, som ledde honom fram till den nordiska pilgrimsrörelsens kännetecken idag – inre fördjupning och diakonalt samhällsansvar:

– Så hände något när jag nyss fyllt 20 år. Fortfarande vet jag inte varför jag vek av in mot kyrkan och ställde cykeln mot en björk och gick in i halvdunklet i Dala-Järnas kritvita kyrka. Jag minns väldigt lite från gudstjänsten, det var inte många i kyrkan och jag kände mig främmande inför alltihop. Då – när jag var på väg att gå ut – så läste prästen dagens predikotext. Den handlade om den barmhärtige samariern – han som på vägen mellan Jerusalem och Jeriko bistod en vilt främmande människa som hade blivit nerslagen.

– Berättelsen slog ner som en bomb i hjärtat. En spricka öppnade sig i själen. In strömmade en våg av hänförelse. Om Gud var som denna samarier, då ville jag vara med. Omtumlad vacklade jag ut ur kyrkan och satte mig i ett dike och försökte förstå vad som egentligen hände. I backspegeln förstår jag att jag hade fått en begynnande gudstro. Jag blev kristen.  Som själv ville gå ut bland människor som samariern. Som själv ville följa i hans fotspår. Som nu hade funnit den stora meningen med mitt liv. Att bli en pilgrim.

Många kan identifiera sig med Hans-Eriks upplevelse av att inte bli berörda i kyrkans gudstjänster. Men när han är på väg att lämna kyrkan slår en blixt ner i Dala-Järna från en annan tid – från pilgrimsrörelsen på Gennesarets norra strand tvåtusen år tidigare. Samma sak hände med nobelpristagaren Albert Schweitzer, när han mötte den Okände på stranden och hamnade i djupet av Afrikas djungelskog. Hans-Erik fördes i stället ut i Stockholmsnatten.

Franciskus av Assisi

Efter Dala-Järna kyrka finner Hans-Erik samma höst ännu ett stort föredöme i en blå bok på biblioteket i Solna:

– Jag satt en hel dag på en hård stol med den nyfunna boken i min hand och läste. Och läste. Till dess bibliotekarien meddelade att det var dags att stänga. Jag hade hittat Franciskus av Assisi – Guds lille fattige. Sommarens himlastormande upplevelse fick hos honom färg, substans och innehåll. Jag visste redan då att hans livsberättelse skulle komma att påverka min framtid och mina livsval, min gudsbild, min människosyn, min världsbild och mitt värderingssystem.

– Han var en vandringsman han med. En pilgrim, som älskade att gå, men som aldrig gick förbi. Som den barmhärtige samariern. Så ville jag nu försöka leva. Gå ut, men inte gå förbi. Tidigt fick jag denna längtan efter det som alltmer kommit att prägla den nygamla pilgrimsrörelsen: en andlig fördjupning och ett diakonalt samhällsansvar. Vad jag än har gjort av mitt liv, har jag dessa två gestalter att tacka för att de visade mig vägen till Gud. Som ledde mig ut på gator och torg för att söka upp människor i utsatta livssituationer. Där fördjupades pilgrimstanken.

I vår tid har 1100-talets Franciskus åter hamnat i blickfånget genom nuvarande påve Franciskus, ledare för världens 1,2 miljarder katoliker. Påven fick snabbt något av rockstjärnestatus genom sin enkla livsstil och sin miljöencyklika Laudato si (2015). I sitt sommarprogram sade Johan Rockström, Sveriges egen miljökändis: Jag är ateist, men jag älskar påvens encyklika. Så här motiverar påven varför han antog helgonet Franciskus namn:

Han var särskilt angelägen om Guds skapelse och om de fattiga och utstötta … Han var en mystiker och en pilgrim som levde i enkelhet och i underbar harmoni med Gud, med andra, med naturen och med sig själv. Han visar oss hur oskiljaktiga banden är mellan omsorg om naturen, rättvisa för fattiga, samhällsengagemang och inre frid.

För honom var varje skapelse en syster som förenades med honom genom ömhetens band. Det var därför han kände sig kallad att ge omsorg om allt som existerar. Om vi närmar oss naturen och miljön utan denna öppenhet för vördnad och förundran, om vi inte längre talar broderskapets och skönhetens språk i vår relation till världen, då blir vår attityd herrarnas, konsumenternas, samvetslösa exploatörers, oförmögna att sätta gränser för sina omedelbara behov.

Om vi däremot känner oss intimt förenade med allt som existerar kommer besinning och omsorg att strömma fram spontant … Den helige Franciskus inbjuder oss att se naturen som en storslagen bok genom vilken Gud talar till oss och skänker oss en glimt av sin gränslösa skönhet och godhet (Om klimathot och ojämnlikhet, pocketutgåva, sid 12-14).

Ny Gemenskap – en diakonal rörelse

Hans-Erik berättar vidare: – Under min tid som fältarbetare i Stockholm och Linköping, då jag packade en ryggsäck med kaffe, mackor, plåster, bussbiljetter och en vattenflaska för att söka upp människor i hemlöshet, ensamhet och sorg, så har jag nu, så här efteråt, förstått att pilgrimsidentiteten var stark redan då, utan att jag använde själva begreppet pilgrim om mig själv. Min identitet präglades av det ”ID-kort”, som sedan blev alltmer tydligt för mig – en längtan efter en Inre fördjupning (I) och en diakonal hållning (D). Det identitetskortet blev också min tolkning av själva pilgrimsbegreppet – ”människan är gjord för att gå, men inte gå förbi”.

I över 50 år har Ny Gemenskap – en alternativrörelse från 1968 – arbetat med människor i utsatthet. Hans-Erik Lindström, präst i Svenska Kyrkan, var med och grundade rörelsen . Han menar att det är ett litet mirakel att Ny Gemenskap finns kvar med tanke på att i 30 år bestod allt arbete av frivilliga insatser. I dag möter Ny Gemenskap dagligen ca 500 personer som behöver stöd och gemenskap av olika slag.

Pilgrimscentrum i Vadstena

Pilgrimscentrum i Vadstena startade 1997, det första i Norden i sitt slag. Kjell Karlsson, kyrkoherden i Vadstena, tog med sig visionen från England om ett pilgrimscentrum i heliga Birgittas stad. Den nya biskopen i Linköping, Martin Lind, hade också målsättningen att utveckla pilgrimstanken och tog idén till stiftsstyrelsen. Hans företrädare, Martin Lönnebo, hyste sedan länge en pilgrimssjäl och skapade Frälsarkransen, som många pilgrimsvandrare bär med sig.

Hans-Erik Lindström anställs på halvtid för att bygga upp ett pilgrimscentrum i Vadstena. Här låg Sveriges mest kända pilgrim begraven, Birgitta Birgersdotter, som kallats pilgrimernas pilgrim. Här fanns Klosterkyrkan, landets främsta pilgrimskyrka, som under senmedeltiden hade flest pilgrimsbesökare i Norden. Här på Vätterns strand fanns vacker natur och en stark andlig atmosfär.

När Vadstenas pilgrimsled blev klar, Klosterleden (ca 20 mil), började alltfler vandra på den – dagsetapper, helgvandringar eller veckovisa vandringar. Även Pilgrimssommar och retreater blev samlande tilldragelser. Pilgrimscentrum blir alltmer en mötesplats också för agnostiker, nyfikna, trötta, vilsna, längtande och andligt sökande människor.

– Att vara pilgrim handlar ju även om att leva som en sådan – en livsstilsfråga, skriver Hans-Erik. Vi har märkt att många söker efter en hållbar livsstil idag. Vi tror att den nygamla pilgrimsrörelsen kan bidra till detta. De ofrivilliga pilgrimerna – flyktingar, hemlösa och rotlösa människor – har med tiden blivit en allt viktigare målgrupp, som pilgrimsrörelsen har känt en särskild solidaritet med. Den inre vandringen har haft ett behov att kompletteras med en yttre, samhällstillvänd sida. Det handlar om att människan är gjord för att gå, men inte gå förbi.

Varför lockar pilgrimsvandrandet idag?

Varför vill så många pröva på att gå en vandring i det nordiska natur- och kulturlandskapet? Hans-Erik lyfter fram några inslag som han tror bidrar till det växande intresset:

Naturen: Allt färre går i kyrkan, medan allt fler går ut i naturen för att finna ro och stillhet. För många blir det en andlig erfarenhet. Naturen har blivit de mångas katedral. Med tanke på vad den betyder för stora delar av svenska folket behöver vi i kyrkorna använda oss mycket mer av naturens språk, bilder och miljö. Naturen är ju av hävd det näst bibeln största vittnesbördet om Gud.

Kroppen: I pilgrimsrörelsen får kroppen vara med. Vi är psykosomatiska varelser eller som kristen tro uttrycker det – vi är kropp, själ och ande. Det inträffar ofta när vi går i tystnad och memorerar ett ord på vägen att man åker hiss från huvudet till mage och hjärta. Kroppens rörelse befruktar den andliga upplevelsen.

Enkelheten: Ute på vandring behöver man normalt inte bära med sig mer än ca sju – åtta kilo i ryggsäcken. Man lär sig efterhand att skala av onödiga bördor, som man egentligen inte alls behöver. Att leva enkelt blir en frihetsupplevelse. Det mesta och bästa i livet är gratis. Lusten att konsumera och äga avtar och ersätts av enkelhetens välsignelser. Det blir som en katarsisupplevelse – en rensning i både yttre och inre mening.

Delandet: Det är lätt att samtala under vägen. Att ”byta ett ord eller två, gjorde det lätt att gå” (Hjalmar Gullberg). Under mina snart femtio år som präst har jag aldrig varit med om så många personliga delanden som under mina år som pilgrimspräst. Ibland har det varit som att delta i ett öppet AA-möte. Pilgrimsvandringen underlättar ett delande på djupet.

Pilgrimens ledstjärnor

Genom åren har sju nyckelord utkristalliserat sig som beskriver den nutida pilgrimens själ och längtan efter ett annat sätt att leva. De påminner oss om vår längtan efter mer frihet i en alltför tidskomprimerad livssituation, mer enkelhet i en alltför konsummistisk kultur, mer tystnad i en tillvaro präglad av bild och ljudbrus, en dos av bekymmerslöshet där livspusslet slukar så mycket av vår energi, mer långsamhet i en tid av snabbhet och stress, mer andlighet i en kroppsfixerad tillvaro och mer delande i en tidsepok av självförverkligande och ytliga kontakter.

Pilgrimens livshållning beskrivs i Hans-Eriks Lindströms bok, Pilgrimens sju nyckelord – inspiration för din livsresa, numera en klassiker i den nordiska pilgrimsrörelsen. Den finns också som vacker och prisvänlig pocketbok, lämplig som ”blomma” till vänner man besöker. Pilgrimsrörelsen kan bidra till en vitalisering av våra kyrkor. För att travestera den heliga Birgittas bön: Herre visa din kyrka vägen och hjälp henne att vandra den!

Mer information om retreater, pilgrimsleder och andra möjligheter: www.pilgrimscentrum.se

---

Meditation – bevingade pilgrimer

Utanför vårt fönster i Barkarby växer två björkar. Varje sommar tjänar de som predikstol för små predikanter – flyttfåglarna. Jag skulle vilja leva mitt liv lika intensivt som dem, utan att tappa helhetsperspektivet. Det är fantastiskt hur de flyger och flänger, när de kommer om våren. De sliter och drar i små kvistar och strån, när de bygger boet. Längre fram på sommaren är det samma fart, när små skrikande munnar ska mättas.

Och ändå, de tappar aldrig perspektivet. Inte en enda av dem får för sig att boet måste göras större och bekvämare för varje år som går. Ingen kämpar för att till varje pris överträffa grannen i björken intill. Det är därför dessa små bevingade varelser hinner få ut så mycket av den korta nordiska sommaren. Ingen av dem har hunnit halvvägs och grips av panik, när hösten är inne och rymdens klockor kallar till uppbrott.

Det är då – i uppbrottets stund – som det allra märkligaste med flyttfågeln visar sig. Den lilla lövsångaren föds en tidig sommardag och lever intensivt i en liten värld av husknutar och björksnår. Men när uppbrottets stund är inne, då är lövsångaren plötsligt lika hemma i en annan, långt större värld som den aldrig tidigare sett.

Forskarnas radarskärmar kan följa den lilla kroppen på sju gram, där den flyger fram i natten på tretusen meters höjd över de schweiziska alperna. På andra sidan Medelhavet gör den ett uppehåll. Den äter upp sig ett par veckor för att klara två dygns oavbruten flygning över Saharaöknen till sitt andra, varmare hemland söder om ekvatorn.

Det är så jag ville leva. Bygga bo, bilda familj, se hur ungarna flyger ur boet och intensivt ge mig hän åt allt som Skaparen ämnat med vår stund på jorden. Men när hösten kommer och rymdens klockor kallar till uppbrott, då vill jag vara lika hemmastadd i en annan större värld. Eller som Selma Lagerlöf uttrycker det i sin bok Körkarlen: Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas!

Men det är svårt för oss människor att bevara helhetsperspektivet. Vi liknar ofta en av tre flyttfåglar, som enligt en legend kom till marknaden för att köpa mat. En försäljare sade att de kunde spara pengarna om de gav honom en av sina fina fjädrar i stället. En fågel nappade på erbjudandet och skaffade en massa saker under sommarens lopp. Men när hösten kom och de tre samlades till avfärd, då var det bara två som lyfte mot höjden. Den tredje var omgiven av fina saker – men vingarna bar inte längre.

Givetvis kan man också hamna i andra diket. Pilgrimsperspektivet har i vissa tider lett till världsfrånvändhet, ja ett förakt för jordens glädje. En sådan inställning liknar en flyttfågel, som resonerar så här: Eftersom jag ändå ska flytta är det inte mödan värt att bygga bo och ge mig hän åt den korta nordiska sommaren. I stället drar jag mig undan här i lövverket fram till hösten och betraktar hela sommarspektaklet med upphöjd distans.

Att vara gäst och främling, som bibeln uttrycker pilgrimsperspektivet, är inte att bli främlingar för jorden och för varandra. Tvärtom, det finns inget som ger en sådan tyngd och värdighet åt ett människoliv som evighetens horisont. Då spelar det inte längre någon roll om man är gatsopare eller direktör, lutheran eller frikyrklig, vän eller fiende. Då är vi plötsligt bara människor på väg mot samma mål – vårt eviga ursprung. Biskop Nils Bolander skildrar perspektivet i en av sina dikter:

De lätta orden blir så tunga
och tystnaden så besjälad …
Huvudsak blir bisak
och man får ett ögonmärke
bortom alla nära och kära:
hemlandet.
När man skall till att dö
kommer resfebern över en
som en nordisk skymning
och en iver att få trycka händer
till tack och förlåt
före avfärden.

Bergspredikan – ett freds, miljö och pilgrimsmanifest

Jesusrörelsen för tvåtusen år sedan var också en pilgrimsrörelse. Under några år var vandringsfolket med Jesus som ledare en vanlig syn i städer, byar och längs stränderna. Han helade sjuka längs vägen och undervisade folket på berg och slätter. I bergspredikan (Matteus 5-7) finns ledstjärnor för ett sant mänskligt liv på himlajorden.

Genom sin ”predikan” och bönen Vår Fader leder Jesus sina efterföljare i alla tider in i en pilgrims livshållning och värderingar. Denna jordnära andlighet är ett liv i tre relationer – med jorden, med varandra och med den stora Verkligheten. Det kallas andligt därför att det inte hänger på våra spända muskler, utan på Guds Ande, som sätter fart på björkarna när det är vår i Norden.

* Vår relation till den ekologiska ordningen

Bönen Vår Fader leder oss in i ett tillitsfullt och ansvarfullt förhållande till jorden och dess resurser: Låt din vilja ske, på jorden så som i himlen. Ge oss i dag vårt bröd för dagen som kommer. Bergspredikan ställer frågan om vår primära lojalitet på sin spets: Ingen kan tjäna två herrar … både Gud och mammon (dvs pengar). Vår relation till jorden och dess begränsade resurser speglar allvaret i vår tro och tillit. Miljöfrågan är därför en djupt andlig fråga. Den som tror på Skaparen och Livgivaren hyser också tillit och respekt för livets ekologiska ordning.

Det innebär att vi människor åter går in i den förvaltarskapsroll, som skapelseberättelsen tilldelar oss. Vi sällar oss till den långa raden av människor, djur och växter vars ögon blickar upp mot himlen: Allas ögon är vända mot dig och du ger dem föda i rätt tid. Du öppnar din hand och stillar allt levandes hunger (Psaltaren 145:15f). I den kön finns inga styvbarn och inga gunstlingar – alla hungriga varelser har ett värde i Skaparens ögon. Det betyder att de kortsiktiga ekonomiska lagarna måste underordnas de långsiktiga ekologiska lagar, som lagts ner för allt liv på planeten.

Egentligen presenterar Jesus inga nyheter på det här området. Denna helhetssyn genomsyrar bibelns skapelse- och vishetstexter sedan urminnes tid. Är Jesus en Sörgårds-romantiker, när han uppmanar åhörarna att se på himlens fåglar och liljorna på ängen? Nej, det fanns inget utrymme för idyll och nostalgi i dessa fattiga människors liv i det forna Galileen. Majoriteten levde ur hand i mun. Det fanns en välmående elit i vissa städer, men de flesta levde ett enkelt liv i samklang med naturen – ungefär som ursprungsfolken.

I dag är situationen i vår del av världen radikalt annorlunda och mer komplex. Därför behöver vi dialogen med klimatforskare, experter och olika rörelser för att precisera vad bergspredikan utmanar pilgrimer till idag. Lyckligtvis finns det mycket kompetens inom olika yrkesgrupper och rörelser i de flesta samhällen och församlingar runtom i Norden.

När vi gemensamt söker vad bergspredikan utmanar oss till idag kommer en pilgrimsrörelse att ta form, som är mycket större än kyrkan. Vi inser då att Guds verkstad alltid är större och att vi har bundsförvanter, där vi minst anar. Det är dags för drömmen om en ny folklig rörelse underifrån, där församlingshem, missionshus och Folkets Hus än en gång blir kreativa visionshus – för helhetssyn, demokrati och mänsklig värdighet . Det är dags för en pilgrimsrörelse, som navigerar efter ledstjärnor till ett djupare liv och en rimligare värld.

 * Vår relation till varandra

Redan som barn behöver vi få uppleva värme, tillit och kärlek i samspel med andra för att utvecklas till levande och varma personligheter. Lika viktigt är det att vi själva visar andra tillit och ömhet, om vi ska förbli levande och varma människor. Om inte, stagnerar livsflödet och vi blir inkrökta, själviska och till slut avstängda. Vi blir vad vi är ämnade till – endast i relation till varandra.

Inte heller här presenterar Jesus nya idéer om mänsklig samvaro. Till och med den ”gyllene regeln” – allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, det skall ni också göra mot dem – har paralleller i andra religioner och livsfilosofier. Det radikalt nya med Jesus är att kärleken, barmhärtigheten och försoningen inte har några gränser – inte ens vid dödsfiender.

Det var detta han gjorde tydligt från första stund genom att kalla dödsfiender in i den inre lärjungkretsen. Han höll fast vid samma linje in i det sista, när han under det mest plågsamma dödsstraff som tillämpades på den tiden bad för exekutionspatrullen vid korsets fot: Fader, förlåt dem, de vet inte vad de gör. Hade han respekterat sin tids skarpa kulturella och religiösa gränser mellan människor, då hade han aldrig slutat sina dagar på ett kors.

Enligt bergspredikan och bönen Vår Fader finns det ingen gräddfil förbi utmaningen till försoning och förlåtelse. Det finns ingen billig nåd, som ger ett frikort från att ge vidare vad vi själva fått: Förlåt oss våra skulder, liksom vi har förlåtit dem som står i skuld till oss … om ni förlåter människorna deras överträdelser skall er himmelske fader också förlåta er. Men om ni inte förlåter människorna skall inte heller er fader förlåta er era överträdelser (Matteus 6:12-15).

Bergspredikan är en vision om helade relationer i den enskildes, familjens och samhällets liv (5:21-48). Manifestet är lika jordnära som förlagan – Israels profeter. Jag har i årtionden rest runt i kyrkor och hållit föredrag om detta, men plötsligt ser jag det hända på den ena orten efter den andra, ofta långt ut i glesbygden. Det är inte därför att jag och andra predikat där. Nej, det är därför att de ”ofrivilliga pilgrimerna” anvisats till orten och knackat på kyrkans port.

De har kommit i överfulla gummiflottar från Asien till Grekland. Den tonåring som kom till vår storfamilj trängdes i en flotte med fyrtio andra – ingen av dem kunde simma. Tiotusentals andra hade aldrig sett ett hav, när de i norra Afrika stuvades ner i undermåliga farkoster och fick ge sig ut på ett stormigt Medelhav under mörka, skräckfyllda nätter. Åtskilliga nådde aldrig fram till målet för sina drömmar. De begravdes i ökensanden eller i Medelhavet.

Nu lyser det i kapell och församlingshem under långa, mörka vinterkvällar i Norden. Där pågår språkcaféer och gemenskap över alla gränser. Många kommer från de länder där Abraham vandrade som pilgrim. De flesta som kommer därifrån är muslimer. Andra kommer från Afrika och förföljda folkgrupper i Asien. Många av dem är mer hängivna kristna än vi nordbor.

Det lyser inte bara i kapellfönstren, utan också i många trotjänares fårade ansikten. Visst är det slitsamt och tålamodsprövande ibland, men det har inte känts så meningsfullt och spännande på länge att baka bullar och servera kaffe. Och trots att det ofta är rörigt, så känns det ändå fint med alla färggranna barn springande mellan bänkarna. De egna barnbarnen är ju så långt borta i de större städerna. Vad de kanske inte tänker på är att deras församlingar än en gång skriver historia – när en interkulturell framtid tar form i våra norrfångna länder?

* Vår relation till Gud – den stora Verkligheten

Vi vet inte varför lärjungarna kom på idén att fråga Jesus om han ville lära dem be? Vi kan bara gissa att det var hans unika gudsrelation som var orsaken, då han kallade Gud Abba (det familjära Pappa)? Tilltalet gjorde starkt intryck på de första kristna, så de behöll det arameiska ordet även ute i den grekisktalande världen.

I bönen Vår Fader leder Jesus sina efterföljare in i samma personliga och förtröstansfulla gudsrelation. Även de får närma sig Gud som ”vår Far”. Bergspredikan vimlar av uttryck som ”din far”, ”vår far”, ”er far”. En av Nya testamentets starkaste skildringar av denna gudsbild är liknelsen om pappans möte med sin förlorade son ute på slätten (Lukas 15:11-32). I den liknelsen är vi tillbaka i skapelseberättelsens morgontimma, när Gud i kärlek böjde sig ner och blåste in sitt liv i människorna. De blir då hans barn, inte ett litet urval – utan alla!

Livet på denna våglängd får vi del av, när vi öppnar oss för tillvarons bärande verklighet – Skaparen och Livgivaren, som älskar och har omsorg om oss och allt levande. Den har i olika tider uttryckts på olika sätt. Så här beskrev aposteln Paulus gudsnärvaron i ett tal till sin tids sökare på ett livsåskådningstorg i Aten:

– Gud har skapat världen och allt den rymmer … han som själv ger alla liv och anda och allt. Det har han gjort för att de skulle söka Gud … han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom. (Apostlagärningarna 17:24-28).

Bergspredikan tillhör världsarvet

1900-talet är inte bara militär upprustning, världskrig, förintelse och orättvisor. Det är också epoken för starka frihetsrörelser med kärlek, ickevåld och mänskliga rättigheter som ledstjärnor. Ett viktigt källsprång är ”bergspredikoväckelsen”, som började med greve Leo Tolstoy, Rysslands store författare. Han blev känd över världen för sina storverk Anna Karenina och Krig och fred. Mindre känd är den bok han arbetade med i trettio år, The Kingdom of God is Within You (1894), baserad på bergspredikan. Den fick stor betydelse för Mahatma Gandhis livsfilosofi och aktioner, men även Martin Luther King tog starka intryck, likaså vandrarprästen David Petander, kallad en svensk Franciskus.

I sin närmaste omgivning var adelsmannen Tolstoy inte känd för sina upphöjda moraliska värderingar, utan för sina många personliga problem, inre konflikter, missbruk och spelberoende. I mogen ålder drabbas han av budskapet i Jesus bergspredikan. Det resulterar i en personlig omvändelse, nya värderingar och en radikal samhällssyn med inslag av anarkism, socialism, pacifism och vegetarianism. I stället för att bli kyrkans frontfigur blir han dess vassaste kritiker. Enligt honom har den officiella kyrkan svikit Jesus och allierat sig med den korrupta politiska makten – baserad på militärt våld och förtryck av miljoner livegna bönder i Ryssland.

Tolstoys revolutionära bok förbjöds i Ryssland, men publicerades på andra språk och spreds illegalt även i hemlandet. En motståndsman i Indien ber Tolstoy om hans stöd i deras befrielsekamp från det brittiska imperiet. Tolstoy författar då Ett brev till en Hindu (1908), som hamnar i händerna på Gandhi i Sydafrika. Denne berörs starkt av budskapet att enda vägen till Indiens frihet är kärlekens och icke-våldets kraft. Under Tolstoys sista år brevväxlar veteranen och den unge Gandhi, som senare skriver: När jag läste Tolstoys bok blev jag så överväldigad att alla andra böcker i ämnet förbleknade.

Som ung teologiestudent lyssnar Martin Luther King till en predikan av en universitetsrektor, som nyss besökt Indien och som talade om Gandhis liv och lära. King blir så tagen att han köper ett halvt dussin böcker om Gandhi och fascineras av hans ickevåldskampanjer. Bussbojkotten i Montgomery några år senare vägleds i början av bergspredikans kärleksbudskap, som förenar de svarta pastorerna.

Men en dag dyker en artikel upp i Montgomery Advertiser, som skrivits av en vit kvinna som sympatiserade med deras bojkott. Hon skildrar initierat likheterna med Gandhis kampanjer i Indien. Plötsligt blir Gandhi ett bevingat namn även i medborgarrättsrörelsen och King drar senare slutsatsen: Kristus gav oss glöden och motivationen, medan Gandhi gav oss metoden.

Mitt sista besök på King-utställningen

Strax före Nobelmuseets stängning lyssnar jag ännu en gång på utdrag från två av Kings sista tal. Ingen anade att det var hans sista predikan inför sin församling i Montgomery Baptist Church, där allt hade börjat. Han ville att de skulle minnas honom – inte för Nobelpriset och andra stora händelser, utan som en liten trumslagare (drummer boy) för de fattiga och för fred och rättvisa. Två månader senare spelades utdraget upp vid hans begravning i kyrkan.

Jag lyssnade också på utdraget från hans sista tal kvällen före skotten i Memphis. Det var då han yttrade de bevingade orden att han fått följa sitt folk genom ”öknen”, men att han inte visste om han skulle få följa dem ända in i ”löfteslandet”? I Nobelmuseet var det fullt med folk omkring mig och jag försökte behärska känslorna – men det visade sig svårt. Uppenbarligen hade någon sett att jag kämpade med tårarna.

När jag tar bort hörlurarna frågar en försynt, mörkhyad man om han får ställa en fråga, vilket han givetvis får. Allra först utbrister han: Tänk att det funnits en man på den här jorden som Martin Luther King! I nästa ögonblick pekar han på väggen, där Gandhi presenteras och fortsätter: Och tänk att en son av mitt eget folk finns med på utställningen – men vet du varför? Jag kunde berätta att medborgarrättsrörelsen aldrig fått det genomslag den fick, om inte King mött Gandhis livsfilosofi, som gav dem metoden.

Mannen är från Indien, talar perfekt svenska och bor nu med sin familj i New York. På några minuter kommer vi nära varandra och han frågar när vi skiljs åt, om han får ge mig en kram. Sedan ser jag världsmedborgaren från tre kontinenter försvinna i vimlet mot utgången. I det ögonblicket inser jag ännu tydligare att bergspredikan, King och Gandhi tillhör världsarvet – och att arvet behöver glöda igen på alla kontinenter.

Ledstjärnor för en utsatt mänsklighet

När Hitler och nazismen kastar mörka skuggor över Europa växer en rörelse i styrka. Även Norden dras med i det andliga uppvaknandet med bergspredikans livsprinciper i centrum. Hösten 1934 samlas över tusen ledande personer i tio dagar på ett stort konferenshotell i norska fjällen. De kommer från näringslivet, politiken, kulturlivet och kyrkorna och försöker pejla in vad dessa livsprinciper kan betyda idag – för enskilda, familjer och hela samhällen.

Tre år senare, sommaren 1938, äger ett liknande så kallat Houseparty rum i Visby. Då talar rörelsens ledare, Frank Buchman, till 3.000 deltagare på kyrkoruinen mitt i staden. Han översätts av författaren Sven Stolpe, ett affischnamn inom Oxfordgrupprörelsen. I USA samlas 10.000 deltagare till ett Houseparty, där AA:s grundare Bill Wilson och hans hustru Lois är med. Och vid ett stormöte i Hollywood Bowl lyssnar 30.000, medan 15.000 stod i kö, när portarna stängdes.

Oxfordgrupperna började bland studenter vid de anglosaxiska universiteten. Rörelsen ändrade inriktning på trettiotalet, då Buchman drabbas av en ödesmättad insikt. Han upplever att Europa rustar sig militärt till tänderna och befarar att ett förödande världskrig kan stå för dörren. Enda räddningen är enligt honom en lika målmedveten moralisk upprustning, som då blir rörelsens nya namn. Buchman utser Norden och det neutrala Schweiz som brohuvuden för att nå Europa med budskapet. På kort tid får rörelsen ett genomslag som saknar motstycke. Hur kom det sig?

Även en ateist kan bli pilgrim

Buchman hade en unik förmåga att befria bergspredikan från det sekeltyngda kyrkpaketet. Grupperna möttes på neutrala platser – i universitet, hotell, kursgårdar och privata hem. Bergspredikan kokades ner till kortfattade deviser och de fyra absoluterna: Absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek. Alla utmanades att under en stilla stund varje morgon granska sina liv i denna spegel. Då lyssnade man till den inre rösten för att utröna Guds vilja med ens liv just den dagen.

Alla människor, som ödmjukt lyssnar inåt kan urskilja Guds röst. Även ateister och agnostiker kan ge sig ut på en andlig resa. I vetenskapens tidsålder kan resan börja som ett experiment, då man testar ”arbetshypoteserna”: Talar Gud när jag är tyst och lyssnar? Fungerar bön? Kan de fyra absoluterna förändra livet vid köksbordet och på arbetsplatsen? Andligheten får tid att växa i en ömsesidig process, när man delar sina erfarenheter och ödmjukt lyssnar till andras. Denna erfarenhetsbaserade andlighet attraherade studenter och sökare, som brottades med de existentiella frågorna och kände oro inför en osäker framtid.

Idag finns rännilar kvar av denna mäktiga vårflod under namnet Initiatives of change (IofC). Men i sin krafts dagar föddes ur dess sköte en annan världsvid rörelse, som än idag ger miljoner människor ett nytt liv på andlig grund. Anonyma Alkoholister och övriga tolvstegsrörelser bär det dynamiska arvet vidare – men i en religiöst neutral förpackning.

Historiens första legendariska AA-grupper var i själva verket Oxfordgrupperna i Akron, Ohio, och i New York. Det dröjde några år innan AA:s tolv steg såg dagens ljus och då tjänade de fyra absoluten, bönen Vår Fader, Franciskus Bön och bergspredikan som program för tillfrisknande. Tolvstegsfolkets ursprungliga källflöden skildras utförligt i boken Guds verkstad är större. Läs mer

Två legendariska pilgrimer berikar tolvstegsfolket

AA:s grundare, Bill Wilson och dr Bob Smith, ansåg i början att de behövde stora summor pengar för att ge ut böcker och starta egna sjukhus. De vände sig då till den generösa miljardären John D. Rockefeller, som residerade i en egen skyskrapa i New York. Han lät undersöka rörelsen och blev mäkta imponerad. Han gav ett litet startkapital, men samtidigt ett bryskt besked: Be mig inte om mer, ty jag tror att pengar kan förstöra denna viktiga rörelse! Det är i denna kris grundarna upptäcker Franciskus, som får stor betydelse för AA:s framtid. Bill skriver:

En viktig del i vårt sätt att tänka på den här tiden var den helige Franciskus filosofi. Han startade också en lekmannaorganisation, där en person vidarebefordrade de goda nyheterna till någon annan … Kollektiv fattigdom var fundamentalt för det samhälle (society), som Franciskus ville bygga upp … Hans organisation krävde inte mycket pengar för att fullfölja sitt uppdrag, på liknande sätt som AA fungerar idag.

Därför anammade AA Franciskus visdom och gjorde den till sin egen. Vi skulle ha minsta möjliga serviceorganisation, men inte nog med det – vi skulle klara oss med minsta möjliga pengar … Den helige Franciskus hade gett oss filosofin, men John D (Rockefeller) tvingade oss i sin visdom att leva upp till den också. Dessa två var det omaka paret som i grund och botten ansvarar för AA:s tradition när det gäller pengar. Tack gode Gud för dem båda! (Anonyma Alkoholister blir myndigt, sid 117-118)

Ett annat lika överraskande tillflöde är den ignatianska andligheten. Ignatius av Loyola skildrar sina erfarenheter och insikter i boken Pilgrimens berättelse (1500-talet). Jesuitpatern Ed Dowling blev förbindelselänken mellan Ignatius och Bill Wilson. Han blev också Bills andliga mentor till sin död tjugo år senare. Bill introducerar jesuitpatern som talare vid AA-konventet i St Louis, när 5.000 firar AA:s första tjugo år (1955), med orden:

Med stor glädje presenterar jag för er Fader Ed Dowling, som bor i Jesuit House här i St. Louis.  Han var den förste prästmannen av sin tro att uppmärksamma den förvånande likheten mellan St. Ignatius´ Andliga Övningar och Anonyma Alkoholisters Tolv Steg … I mitt liv har han varit en vän, rådgivare, ett gott föredöme och en källa till en inspiration som jag saknar ord att beskriva. Fader Ed är gjord av samma virke som helgon. (Anonyma Alkoholister blir myndigt sid. 263-4).

– Under åren har jag i fader Ed funnit mycket av den nåd och förståelse genom vilken jag nu kan växa, om än med små steg åt gången. Han är det finaste levande exemplet på andlighet som jag känner till. Han har många gånger styrt mina steg tillbaka till den rätta vägen, när jag varit på väg ut i det vi kallar en torrfylla … Därför är det med de djupaste känslor, som jag här konstaterar AA:s stora tacksamhet till kyrkornas folk: utan deras arbete för oss skulle AA aldrig kommit till; nästan alla principer vi använder kommer ju ursprungligen från dem … Nästan bokstavligt har vi i AA dem att tacka för våra liv, vår lycka och den räddning som var och en av oss har funnit.  (Hjärtats språk, sid. 251-2).

En andlig släktträff – när vägarna möts

Jag frågade insatta vänner vem som skulle kunna vara fader Ed Dowlings motsvarighet i Norden idag. De hänvisar till nestorn bland jesuiterna i Stockholm – pater Rainer Carls. Sedan går det förvånansvärt snabbt. Jag deltar i hans kurs om Ignatius och efter ett år har vi gemensamma temakvällar och konferenser i Eugeniakyrkan, jesuiternas vackra katedral i Kungsträdgården.

En verklig höjdpunkt är vår release för boken Vägar till befrielse – från Ignatius till de tolv stegen (red: Andreas Carlgren och Torbjörn Freij). Jag skriver där om ”De tolv stegens ursprungskällor och kraft” (läs mer) och pater Carls om ”AA:s tolv steg och Ignatius Andliga övningar” (sid 69-110). Hans bidrag om de två livsverktygen är det bästa jag läst på något språk. Så här står det på bokens baksida:

Det är hisnande att se hur pionjärer och vägröjare från tolvstegsrörelsen och den ignatianska andligheten reflekterade över sin väg genom kriser, dimma och töcken så att miljoner kunnat följa deras ”rösade leder” mot befrielse och nytt liv. Bokens författare skildrar dessa rörelser och befruktningen dem emellan i en djup tilltro att de behåller kraften till befrielse för utsatta människor i vår tid.

Pilgrimers perspektiv vidgas under vandringen

Det är vid dessa konferenser jag tycker mig skönja en större pilgrimsrörelse i Norden. Det är åttio år sedan AA lämnade Oxfordgrupperna i Akron och New York. Därför känner vi historiens mäktiga vingslag över Eugeniakyrkan, när veteraner från AA åter sitter sida vid sida med eldsjälar från Initiatives of Change. Både tolvstegare och kyrkligt aktiva upplever mötet med pater Carls och den ignatianska andligheten berikande.

Även för mig blev det en av mitt livs höjdpunkter att se Stora Salen fylld till bristningsgränsen med tolvstegare, miljöaktivister, jesuiter, nunnor, svenskkyrkliga präster, frikyrkopastorer, diakoner och lekmän – alla i en enda salig röra. Till råga på allt kom samma år påvens profetiska miljömanifest. Jag hade under uppväxten varnats för katolska kyrkan, påvar och speciellt jesuiter, men upptäcker nu att ingen bok jag läst är så djupt besläktad med min Shalom Jord som påvens encyklika – och han är den första jesuiten på påvestolen! När pilgrimer bryter upp och vandrar vidare, då flyttar sig horisonten och vidgas hela tiden.

 Kapitel 4:

KONSUMISMEN, FOSSILBEROENDET OCH JORDENS FRAMTID

Alltfler inser att vi tillägnat oss en livsstil som jorden inte orkar bära. I Sverige behöver vi fyra jordklot och redan i augusti börjar vi tära på framtida generationers kapital resten av året. Vi vet att växthuseffekten får oåterkalleliga konsekvenser för dem vi älskar mest – våra barnbarn och deras efterkommande. Det har forskare och media bränt in i vårt medvetande med starka bilder och skrämmande statistik.

Har vi hamnat i alkoholistens svåra sits?

Men vem orkar leva med insikten att vi saboterar våra barns framtid och livskvalitet? Man kan ju knappt tanka bilen och boka sommarens resor om man börjar grubbla på sådana ödesfrågor. Alkoholisten uthärdar inte att se sig i spegeln och andra i ögonen – om han inte förtränger, förnekar och flyr bort från den verklighet, som blivit så skrämmande och skuldtyngd.

På samma sätt krävs det också för oss konsumtions- och fossilberoende allt häftigare underhållning, kickar, projekt och ett uppskruvat livstempo för att hålla ångesten och de existentiella frågorna ”under locket”. Och ju närmare mullret från en global katastrof kommer, desto mer distraktion måste till. När planeten nu får slagsida klänger vi oss desperat fast vid tron på mirakler – att forskning och ny teknik ska rädda oss i sista stund.

Jag är tacksam för forskning och ny teknik. De räddade mitt liv på Karolinska Sjukhuset för några år sedan. Samtidigt vet jag att deras imponerande kompetens fungerar – endast om de samarbetar med livsflödet och självläkningen i våra kroppar sedan urminnes tid. Spetsforskning och avancerad ny teknik har ännu inte lyckats skapa en enda gnutta nytt liv. Livet självt är gåva, mystik och mirakler från källsprång bortom oss själva.

I planetens utsatta läge är inte heller mer fakta om klimathot och de fattiga folkens oförskyllda lidande någon förlösande faktor – lika lite som moralpredikningar för en missbrukare som sitter fast. De förstärker bara försvaret, avtrubbningen och den nedstuvade klimatångesten. Instängda i själens spökrum växer rädslan, sorgen, skulden och vanmakten. De leder så småningom till handlingsförlamning och resignation. Till slut slocknar hoppet och cynismen tar hem spelet. Då har parasitväldet segrat.

Det är smärtsamt att inse hur vilse vi gått, att vi som den förlorade sonen i en av Jesus liknelseberättelser är på väg att föröda vårt arv – himlajorden. Men under lyckliga stjärnor kan de smärtsamma insikterna leda till besinning. När vi som den förlorade sonen inser hur vilse vi gått och vänder om hem igen, då ställer vår Far till med en paradisisk välkomstfest.

Enligt Skaparen är det nämligen inte konstruktivt för någon, allra minst för vår utsatta jord, om vi släpar på skuldbördan en enda dag till. Därför inbjuds vi till förlåtelsens bord. Efter att ha sovit gott på natten får vi följande morgon kavla upp ärmarna och göra en insats för vår planetariska hemgårds tillfrisknande. Då kan vi stämma in i slavskepparen John Newtons älskade sång, Amazing Grace, han som kom till besinning och blev en förkämpe mot slaveriet:

Oändlig nåd mig Herren gav och än i dag mig ger.

Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser.

Tolvstegsfolket visar vägen

Jag mötte ett folk med en säregen livsfilosofi. De hade funnit en väg från förnekelse och djup förtvivlan till hoppets port mot en ljusare framtid. Några påstod att de hade tagit hundra heliga beslut att lägga av med sitt destruktiva beroende, men det hade bara förvärrats. Det var då – med ett ödsligt slut för ögonen – som de nådde sin botten och kapitulerade. Där fann de en rösad led från ångestens och dödsskuggans land. Samma väg är löftesrik också för oss fossilberoende. Här är rösena de följde till befrielse och tillfrisknande:

Vi erkände att vi var maktlösa inför alkoholen (läs: konsumtions- och fossilberoendet) – att våra liv hade blivit ohanterliga. (Vi) kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde återge oss mental hälsa. (Vi) beslöt att överlämna vår vilja och våra liv till Guds omsorg, sådan vi uppfattade Honom. (Anonyma Alkoholister, steg 1-3)

I vår tid används de tolv stegen för tillfrisknande från många missbruk och dysfunktionella beteenden som gör livet ohanterligt. Men den för mänskligheten livsavgörande tillämpningen ligger fortfarande runt hörnet. Alltfler börjar dock inse att det är fråga om samma mentala berusning, tvångsmässiga beroende och djupa förnekelse bakom konsumismen och det ödesdigra fossilberoendet.

Trots hundratals beslut efter FN:s miljökonferens i Rio 1992 tycks ingen riktigt rå på problemen. Alla känner till flygets förödande utsläpp, ändå bokar vi våra resor och de förutspås bli dubbelt fler till år 2030 – mänsklighetens ödesår enligt FN:s klimatpanel. Frågan tränger sig på: När ska den mentala dimman lätta, som nu ockuperar våra hjärnor? Måste vi först se våra barnbarn och deras efterkommande kämpa på en döende planet för att vi ska vakna, kapitulera och byta paradigm?

Alkoholismen kan ödelägga en hel familj och bli ohanterlig på en arbetsplats. Enligt klimatforskningen är fossilberoendet på väg att ödelägga en hel planet – våra barnbarns enda hem i kosmos. Är det inte dags att vi ödmjukt lyssnar till folket, som kan hjälpa oss se smärtsamma verkligheter i vitögat och hitta leden till hoppet och kraften, som förmår bryta dödlägen?

Det är aldrig så mörkt som före gryningen, sade AA:s grundare Bill Wilson utifrån egen erfarenhet. Det är vid vägs ände som även fossilberoende kan släppa det krampaktiga taget om ett paradigm, som fört oss in i återvändsgränden. Men att släppa taget och öppna sig för ett nytt paradigm är en omskakande erfarenhet. Därför behöver vi – precis som tolvstegsfolket – värmen och kraften i en gemenskap. Vi behöver en motkultur av frizoner, där livets långsamma processer respekteras. Där får vi ta rygg på dem som lever i lösningen och vet var rösena finns på vägen mot en rimligare värld.

Ett spärrfilter mot brustenhet

Tommy Hellsten skildrar i sina böcker hur en tystnadens kultur lägrar sig över en missbrukarfamilj med en flodhäst i vardagsrummet. ”Flodhästen” är deras hemlighet och allt överskuggande problem, som ingen längre vill och vågar tala om. Detsamma gäller oss fossilberoende.

Vi känner till klimatforskningen alarmerande slutsatser, men vem vågar framstå som glädjedödare och moralist när vänner möts? Vi vet att klimatkrisen seglat upp som mänsklighetens ödesfråga, men vem vill förstöra stämningen genom att dela sin oro – allra minst ifrågasätta resvanor och konsumtionsnivå? Det är lika laddat som att uttrycka oro för att någon dricker för mycket alkohol i sällskapet.

Vi gör framtiden en björntjänst om vi filtrerar bort smärtan och patologiserar febersignalerna från ett sjukt samhälle och en sjuk planet. Det är nämligen vid historiens smärtpunkter, när människor fått nog, som frihetsrörelser föds och historien oväntat slår in på nya spår. I Montgomery, Alabama, hade generationer av svarta förnedrats ända till den decemberdag då Rosa Parks fick nog – och vägrade lämna sin plats i bussen.

Det blev gnistan som tände 50.000 svarta att resa sig och gå med en ny värdighet under den årslånga bussbojkotten. Svallvågorna från protesten rullade vidare genom Södern och tvingade Vita Huset att beordra ny lagstiftning. Idag finns Rosa Parks monument i Washington bland presidenter och ledare som förändrat USA – även där är hon avbildad sittande. Nyligen fick en svensk tjej nog och satte sig med en skylt utanför Riksdagshuset. Det dröjde inte länge förrän svallvågorna från Mynttorget rullade genom världen.

Sorgen är en del av det kollektiva helandet

Klimatforskarna har in i det längsta försökt peppa oss, att även om vi förlorat trettio år, så kan vi vända skutan på rätt köl igen på tio år. Även om vi just nu har en slagsida på minst 3 grader, så kan vi räta upp den till 1½ grad till år 2030. För att inte tala om lyckoprofeternas tröstande ord att vi kan fortsätta tillväxten precis som förr – bara den blir grön.

Även inom omställningsrörelsen finns det gott om pop-psykologi. Lyckligtvis finns där också profetröster, som ser djupare och ger oss redskap att bearbeta hela verkligheten. På den internationella scenen är Joanna Macy en av de främsta ledstjärnorna. På den svenska scenen är Pella Thiel ett språkrör med en liknande lyskraft. Hon skriver:

Vi har en uppfattning om sorg som något depressivt, men det beror på att vi är så upptagna av att undvika den, menar psykoterapeuten Francis Weller som specialiserat sig på sorgbearbetning. All sorg som inte kommer till uttryck tynger oss. Att undertrycka känslorna inför världens smärta stänger av oss från världen. Vi tappar tillgången till våra autentiska jag; till kreativitet, lust, skönhet, intuition, fantasi.

Sorg är ett sätt för hjärtat att fortsätta vara öppet, säger Weller. När vi undviker sorgen hårdnar våra hjärtan … att släppa in smärtan kan förändra dig för alltid. Din värld kan bli större och vackrare. Systemteoretikern och ekofilosofen Joanna Macy är inne på samma linje: Var inte rädd för att ditt hjärta ska brista, säger hon. Ett brustet hjärta kan rymma hela universum.

Som hos alla organismer har smärtan ett syfte, det är en varningssignal. För att göra stora och krävande förändringar krävs att nuläget är outhärdligt … Därför är det nödvändigt att skapa utrymme för sorgen i våra liv och samhällen. När vi kan dela den blir den lättare att bära; rentav en kraftkälla som hjälper oss att fortsätta vara öppna och kapabla att möta livet och världen i sin helhet med hela oss själva. Sorgen är inte din, den är världens sorg som du bär. När du stannar med den, tillåter dig att känna den, deltar du i det kollektiva helandet av världen. (Landets Fria Tidning den 30 juni 2017)

Men tänk om vi går sönder?

Jag frågade tolvstegsfolket hur de kan leva och behålla sinnesron trots all sorg, skuld och skam som väller upp från deras förflutna? De svarade att det är med hjälp av en gemenskap och stödgrupper, där de kan dela smärtan och skuldkänslorna, men också tacksamheten och hoppet. De sade dessutom att de måste hålla sig till 24-timmarsprincipen – att leva en dag i taget. Om de börjar oroa sig för hur de ska hålla sig nyktra resten av livet, då blir bördan för tung och återfallet hänger i luften. Varje kväll överlämnar de därför sina liv och världen åt en Högre Kraft – åt Livet med stort L. Det är därför de kan sov gott om nätterna.

Jag tror att vi konsumtions- och fossilberoende hamnat i samma båt. Tyngden av alla katastroflarm, all sorg och skuld som väller upp och allt som krävs för att rädda planeten, det orkar ingen av oss längre bära. Ensam är inte stark. Därför behöver även vi en gemenskap av stödgrupper och en tro på en Högre Kraft, Livet självt, som kämpar på jordens och människornas sida. Då är det möjligt även för oss att leva i omställning – en dag i taget.

Men tar inte tolvstegsfolket alltför lätt på de stora frågorna om skuld, ansvar och gottgörelse? Efter hundratals samtal vet jag att det inte är fallet. Men även här gäller deras livsprincip – en dag och en sak i taget. Om de tar itu med hela skuldbördan på en gång, då övermannas de av hopplöshet och står snart i Systemkön igen. Därför söker de upp en människa i taget, ber om förlåtelse och tar upp konkreta frågor om gottgörelse. Det är tufft, ibland mycket tufft, men för varje gång blir skuldbördan lite lättare och hoppet att förändring är möjlig får näring.

Vår gottgörelse mot jorden och de unga

Det är samma väg vi fossilberoende får beträda, dvs inventering och gottgörelse. Vi får vända oss till Moder Jord (Franciskus), som burit och närt oss och som vi tillfogat djupa, blödande sår. Likt Corona-patienter har hon allt svårare att andas och hennes liv kan vara hotat på sikt. Vår gottgörelse består i att minimera skadegörelsen med den bästa kunskapen och de effektivaste verktygen – så att hennes sår kan läka och tillfrisknandet börja. Hennes öde är också vårt.

I gottgörelsen får vi också vända oss till den unga generationen och uttrycka vår sorg och be om förlåtelse för att vi stulit deras framtid (som Greta Thunberg uttryckte det i sitt tal till FN). Det är tufft, mycket tufft, för det är en obegriplig synd vi begår mot kommande generationer. Men under lyckliga stjärnor kan det förunnas oss, att de räcker oss händerna till försoning och samarbete. Då ges vi nåden att sida vid sida få arbeta för en tillfrisknande värld. Här är de rösen AA:s pionjärer lämnade efter sig på resan från förnekelsens töcken till ett andligt uppvaknande och gottgörelse:

(Vi) gjorde en grundlig och orädd moralisk inventering av oss själva. (Vi) erkände inför Gud, oss själva och en annan människa den exakta innebörden av våra fel. (Vi) gjorde upp en lista över alla personer(tillägg: Moder Jord och de unga) vi hade gjort illa och blev villiga att gottgöra dem alla. (Vi) gottgjorde så långt möjligt dessa människor personligen, utom då det kunde skada dem eller andra. (Steg(4-5, 8-9)

Det finns en Golfström i tillvaron

Familjeveckan är Minnesotabehandlingens kraftfullaste verktyg. Det är då missbrukaren får möta sina anhöriga och lyssna till deras smärtsamma minnen från åren som gått. Många patienter upplever det som rena skärselden att sätta sig i ringen och lyssna till sina egna anhöriga. Även de anhöriga skälver inför tanken på att berätta om sin sorg, ilska och besvikelse, som de stuvat ner genom åren.

I min utbildning ingick att delta i en familjevecka. Då fick jag uppleva något av vad vår generation nu står inför i mötet med de unga. Det var starka upplevelser, när de unga i familjeveckan satte ord på åren som de bestulits på. Jag glömmer aldrig vad en tonårstjej sade till sin mamma i allas vår närvaro: Mamma, det var julen året … Det var den julen min syster och jag köpte julgran för egna veckopengar. Vi klädde granen, men när vi skulle fira, då låg du i soffan och var så full, så vi kunde inte nå dig längre. Därför försökte vi fira så gott vi kunde på egen hand.

Det kändes helt naturligt att sända runt en förpackning pappersnäsdukar till varandra för de tårar, som borde ha fått bryta fram för länge, länge sedan. Men vi upplevde också, att när mörkret fick vara mörkt först, då spred det sig under veckans senare del ett säreget försonande ljus över våra liv. Det finns en ”Golfström” och en varm sydvästvind genom tillvaron, som får frusna marker att tina upp och blommor att slå ut – även i familjer och relationer, där tjälen tycktes ha tagit hem spelet för gott.

På fredag blev det ett långt avsked på gräsmattan utanför Familjehuset. Vi hade delat våra liv till långt in på småtimmarna och upplevt, att när sår läggs till sår, då börjar ett helande på djupet. Medan vi kramades utbrast en av kvinnorna: Tänk att man måste vara gift med en alkoholist för att få uppleva något så här fint! En familjevecka borde ingå i de Mänskliga Rättigheterna för alla.

Den varma majsolen lyste över oss och vitsippsmattan hade just rullats ut. Fåglarna och våra hjärtan sjöng – musiken hade återvänt.

Kapitel 5:

EXODUSFOLKET – EN PROFETISK ALTERNATIVRÖRELSE

David Korten är en profetröst för omställning och hållbarhet. Som ekonom var han predestinerad att överta familjens affärsrörelse, men blev i stället professor vid den meriterade Harvard-fakulteten. Snart byter han bana igen och ger sig ut i världen för att bekämpa fattigdomen med stöd av Ford Foundation. Den nya utsiktspunkten förändrar hans världsbild radikalt. Han inser att de rika länderna inte hjälper de fattiga, utan stjälper dem genom den ekonomiska världsordningens dominans.  I bästsäljaren  (1996) redovisar han slutsatserna och blir internationellt känd.

Joanna Macy, professor i buddism, blev tidigt känd för sin envetna kamp mot kärnvapnen. Idag är hon en portalgestalt inom omställningsrörelsen, inte minst genom boken Aktivt hopp (tillsammans med Chris Johnstone). Boken kom ut på svenska 2019 och i Omställningsnätverket anordnas kurser med verktyget som grund. Korten och Macy samarbetar och driver tesen om berättelsens avgörande betydelse.

Berättelser förslavar och befriar

I sitt viktiga verk, The Great Turning – From Empire to Earth Community (2006), hävdar Korten att vi befinner oss vid en vändpunkt i historien. Han lånar uttrycket ”The Great Turning” från Joanna Macy. Enligt dem kämpar två världsordningar (paradigm) om herraväldet på planeten. Den gamla hierarkiska ordningen, som härskat i tusentals år, kallar han Imperiet. Den nya och växande motkulturen kallar han  – Earth Community.

Enligt Korten är det avgörande vilket ”sjökort” vi navigerar efter. I hans terminologi är sjökortet en berättelse (story). Vi styrs av den berättelse, som vår kultur förser oss med. Vi tolkar tillvaron med berättelsens glasögon. Den formar vår människosyn, vår världsbild och våra värderingar. Den som har kontroll över berättelsen styr framtidens vägval. Idag framstår den ekonomiska tillväxtens berättelse för många som enda vägen.

Nu växer emellertid en världsvid rörelse, som genomskådar imperiets uppdiktade berättelse. Då förlorar den sin hypnotiska kraft. En ny generation navigerar i stället efter en annan berättelse – Earth Community. Den inspirerar oss att visualisera och skapa en rimligare värld. För Korten och Macy är Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen det lysande exemplet på berättelsens och visionens kraft. Så här skriver Macy:

Den 28 augusti 1963 höll Martin Luther King Jr ett av historiens mest berömda tal … Han hade hittat ett mål som skulle kunna nås, en verklighet som var möjlig att skapa … Våra drömmar och visioner om framtiden är nödvändiga för att vi ska kunna navigera genom livet eftersom de ger oss en riktning att röra oss i … När vi rör oss mot ett mål som engagerar och inspirerar oss får vi vind i våra segel och kraft att ta oss förbi de hinder vi stöter på under resan … När vi delar en vision med andra kan vi också hämta kraft ur den gemenskap som uppstår (Aktivt hopp, sid 201-202).

Jag har lyft fram Kortens och Macys bidrag i olika sammanhang. Men på en avgörande punkt skiljs våra vägar. Ingen av dem ger utrymme åt den faktiska berättelse, som inspirerade och bar King och medborgarrättsrörelsen genom svåra tider. I stället kidnappar de det eggande exemplet för en annan berättelse och andlighet, som var helt främmande för King och de svarta ledarna. I planetens utsatta läge är det hög tid att lyfta fram ursprungsberättelsen som inspirerade och vägledde King. Vi börjar med förspelet, ett tidigt exempel på berättarkonst i det forna Israel. Du kan också hoppa över Exkursen och gå direkt till avsnittet ”Som slavar på imperiets skuggsida”.

EXKURS:

Finns det en Regissör för våra liv?

I vår tid läses livsberättelser som aldrig förr. Men vad gjorde man, när det inte fanns några böcker och endast ett fåtal kunde läsa och skriva? Även då skapades berättelser, som faktiskt inspirerar författare än idag. Svaret är: Den tidens ”bibliotek” fanns vid lägerelden, när människor samlades för att lyssna på bygdens bästa berättare, visa män och kvinnor.

En av de äldsta är Patriarkberättelsen. Den handlar om tre generationer – Abrahams, Isaks och Jakobs. Den speglar närvaron av en osynlig Regissör, som likt en herde leder och beskyddar dem på deras vandringar som nomader. Den kulminerar i skildringen av Josefs öden och äventyr, men då ställs också tron på gudomlig ledning på sin spets. Josef är nästyngst bland Jakobs tolv söner (hela storyn finns i Första Mosebok 37-50).

Berättelsen har blick för psykologiska processer. Det är närmast obegripligt att texten har sitt ursprung för så länge sedan. Josef är sin fars favoritson vilket inte ses med blida ögon av hans bröder. Syskonens förhållande blir inte bättre, när Josef berättar sina drömmar, där han själv står i centrum och bröderna måste buga sig för honom. Fadern späder på brödernas ilska genom att ge Josef en dyrbar dräkt.

Avundsjukan och hatet kulminerar i beslutet att mörda Josef. Deras plan är att dölja brottet genom att söla ner hans mantel i blod och sända den till fadern med beskedet att ett vilddjur rivit ihjäl älsklingssonen. Alla bröder är dock inte beredda att gå så långt och Josef säljs i stället till en slavkaravan på väg till Egypten. Här dyker frågan upp: Kan man verkligen tro på Guds ledning, när så tragiska händelser inträffar?

Kungen i Egypten kallas Farao. En av hans närmaste män heter Potifar. Denne skickar sina talangscouter till slavmarknaden, där de får syn på en ung och välväxt hebré med ett fördelaktigt utseende. De gör slag i saken och köper Josef, som över en natt får byta nomadernas liv mot maktens korridorer i dåtidens mäktigaste imperium. För den som lyssnar till berättelsen vid lägerelden ställs nu frågan: Är katastrofen mot alla odds på väg att vändas till något gott?

Enligt dåtidens berättare och vishetstänkare går livet inte på räls. Människors beteende och relationer kan trassla till det när man minst anar. Vi vet inte hur manligt attraktiv Potifar var och hur mycket tid han hade för sin hustru på grund av alla ansvarsfulla uppgifter i imperiet, bland annat som chef för Faraos livgarde? Enligt berättelsen börjar i alla fall hustrun ”kasta sina blickar” på den unga, välväxta och spännande ynglingen som rör sig i huset hela dagarna. Snart kommer hennes första inviter att ligga med henne. På sätt och vis är det hon som bestämmer vad Josef ska syssla med på dagarna.

Suget växer och en dag omfamnar hon Josef och vill att de skrider till verket. Men Josef är lojal mot sin herre och vrider sig ur hennes grepp – manteln blir dock kvar på golvet, när han rusar ut ur rummet. Då Potifar kommer hem tar berättelsen en drastisk vändning. I upprörda ordalag berättar hustrun att den hebré han tagit till palatset försökt våldta henne, men när hon ropade för full hals sprang han sin väg. Här ser du hans mantel som blev kvar på golvet. Potifar blir förbannad och ger på stående fot order om att Josef ska kastas i fängelse. Frågan väcks nu: Hur går det med tron på Guds plan och beskydd, när lögnen så uppenbart styr utvecklingen?

Drömmar tycks vara Josefs specialitet och även i fängelset gör han sig känd som drömtolkare. Farao har haft obehagliga drömmar som oroar honom djupt. Han har kallat till sig Egyptens vise män och drömtydare, men alla har gått bet på uttydningen. Då nås han av ryktet att det finns en gudabenådad drömtolkare i fängelset. Plötsligt vänds Josefs öde igen över en natt. Efter att ha blivit tvättad och rakad får han träda fram inför självaste Farao, gudarnas ställföreträdare på jorden. Han lyssnar uppmärksamt på drömmarna och svävar inte på målet: Egypten har sju feta år framför sig med dignande skördar. Sedan följer sju magra år av torka och missväxt. För att rädda sitt folk måste Farao bygga magasin i hela imperiet och fylla dem med säd. Farao är imponerad och utnämner Josef på stående fot till ledare för räddningsaktionen.

Är försoning möjlig i en trasig familj?

Även ute på Kanaans stäppmarker slår den obarmhärtiga torkan och hungersnöden till. Ryktet når Jakob och hans söner att det finns säd att köpa i Egypten och i en sista desperat åtgärd beger sig bröderna dit. De känner inte igen sin bror i den mäktiga general, som nu bestämmer om människors liv och död.

Här stiger spänningen förvisso hos dem som lyssnar till berättelsen. Josef har nu ett enastående tillfälle att ta ut hämnd på dem som sålde honom till slav. Men Josef bryter den onda spiralen och sänder bröderna oskadda hem med välfyllda säckar. De får dock order om att återvända med sin yngsta bror, som är hemma med fadern – dvs Benjamin, Josefs enda bror med samma mamma.

När bröderna återvänder till Egypten inbjuds de märkligt nog till en festmåltid i generalens palats, utan att ana att det är deras egen bror. Det är ett starkt ögonblick när Josef får syn på sin lillebror. Så här skildras det: Och Josef skyndade ut, eftersom kärleken till brodern överväldigade honom och han var nära att brista i gråt. Han gick in i ett annat rum och grät. Sedan tvättade han ansiktet och gick ut igen. Han behärskade sina känslor och befallde att man skulle sätta upp maten.

En kort tid därefter kommer ögonblicket, när Josef avslöjar sin identitet och ger sig till känna. Men bröderna blir inte glada – utan dödsförskräckta. Minnet och skulden har följt dem genom åren: Vi såg hur förtvivlad han var, han bad om förbarmande, men vi lyssnade inte på honom. Därför har vi nu själva drabbats av denna olycka … nu kommer vedergällningen för hans blod.

Det finns ytterst få utsagor om Gud och teologi i berättelsen, men här får vi en viktig tolkningsnyckel. Josef uttrycker en orubblig tro på Guds ledning, att Guds plan syftar till att rädda människors liv och att det finns ett försonande ljus över tillvaron: Jag är Josef, er bror, som ni sålde till Egypten. Men var inte bedrövade för att ni sålde mig hit och förebrå er ingenting. Det var för att rädda liv som Gud skickade mig hit före er … för att bevara  er vid liv och rädda många. Det är alltså inte ni som skickat mig hit, utan Gud …

Kroppsspråket som följer talar tydligt om att försoning är möjlig, även i en familj med skuld och djupa sår. Josef faller sin bror Benjamin om halsen och grät, och Benjamin grät i hans famn. Josef kysste alla sina bröder, tog dem i famn och grät. Sedan talade han och bröderna med varandra.

När sönerna återvänder hem till sin gamle far och berättar att Josef lever och vill möta honom i Egypten, då ”levde han upp” efter många år av sorg och saknad. I den långa Josefsberättelsen finns knappt några referenser till kultplatser och offer, men när Jakob passerar sin far Isaks boplats i Beer Sheva, då offrar han till fädernas Gud. Då hör han också Gud tala, regissören som leder deras öden: Jag är Gud, din fars Gud. Var inte rädd att fara till Egypten, ty där skall jag göra dig till ett stort folk. Jag skall själv fara till Egypten tillsammans med dig, och jag ska själv föra dig därifrån.

Det är ett gripande ögonblick när den gamle patriarken får återse sin älsklingsson Josef och får uttala välsignelsen över sina barnbarn, som han aldrig tidigare sett. Jag citerar:

– När han nu stod framför honom föll han honom om halsen och grät länge. Och Israel (dvs Jakob) sade till Josef: Nu kan jag dö, nu har jag sett dig och vet att du lever … Jag trodde inte att jag skulle få se dig igen, och nu har Gud låtit mig se dina barn också.

– Den Gud som mina fäder höll sig till, Abraham och Isak, den Gud som varit min herde från min första stund till denna dag, den ängel som löst mig från allt ont, han må välsigna dessa barn. Genom dem skall mitt namn leva vidare, mitt och mina fäders, Abrahams och Isaks. Må de föröka sig och bli talrika på jorden.

**************

Som slavar på imperiets skuggsida

Alla imperier har en solsida och en skuggsida. Patriarkberättelsen slutar med idyllen på Egyptens solsida. Tack vare Josefs livsräddande insatser får Jakobs storfamilj bosätta sig i Gosen, Egyptens bördigaste jord i Nildeltat. Där får de Faraos välsignelse att fortsätta sitt fria nomadiska liv precis som i Kanaan – ungefär som Amish-folket i sina enklaver i USA.

När ridån går ner över idyllen i Första Mosebok (Genesis), då blir det helt tyst om deras öden i mer än fyrahundra år. När ridån äntligen går upp i Andra Mosebok (Exodus), då är idyllen och privilegierna brutalt bortspolade från scenen. Löftet att bli ett stort folk har visserligen uppfyllts, men samtidigt har de hamnat på imperiets värsta skuggsida. I stället för privilegier sliter de nu som slavar från morgon till kväll i imperiets stora byggprojekt.

Detta är inget nytt fenomen i Egypten. Här har människor i århundraden slitit med imperiets stolta monument. Den mäktiga Cheops-pyramiden är 4.500 år gammal och än idag en av världens största underverk och turistattraktioner. Där släpade uppskattningsvis 20.000 människor i årtionden med över två miljoner stenblock. De flesta vägde 2,3 ton, men de största ofattbara 50 ton. Granitblocken transporterades längs Nilen ända från Assuan (800 km).

Än idag kan forskare och arkeologer inte förklara hur dessa människor i det forna Egypten lyckades få de enorma stenblocken 150 meter upp i luften. I projektledningen stod en elit av dåtidens bästa ingenjörer och arkitekter, men grovjobbet utfördes av skaror av slavar och tvångsutskrivna, både invandrare och infödda. Denna gigantiska satsning som krävde oräkneliga människoliv gick ut på en enda sak – att farao Cheops skulle få en grav som motsvarade imperiets och hans egen gudomliga status. Gudarna och faraonerna stod nära varandra och hade en självklar rätt att bestämma över Egyptens befolkning och resurser.

Precis som sina föregångare ville även den mäktige farao Ramses II (1200-talet f Kr) manifestera sin gudomliga betydelse genom monument och stora byggnadsverk. Han beslöt till och med att anlägga en helt ny huvudstad och placera den i Gosen – just där Israels folk bodde. Därför tvångsutskrivs de arbetsföra och placeras i stenbrott, tegelbruk och transportkedjor under Österlandets brännande sol. Familjer splittras och många dyker under. Detta förorsakade inte bara ett oerhört mänskligt lidande, det skakade också grundvalarna för deras tro på fädernas Gud.

I detta utsatta läge är det sannerligen inte lätt att hålla fast vid tron på en Gud, som leder deras öden så att allt samverkar till det bästa. Hur i all världen kan man tro att Gud likt en herde beskyddar dem från allt ont i dessa omänskliga omständigheter? Det hade varit ett hån mot dem som släpade på stenblocken att be dem lovsjunga och njuta av skapelsen – trots magiska solnedgångar i den dallrande kvällsluften över Nildeltat.

Det mesta tycktes ju tala för att fädernas Gud glömt dem och att det är Farao och imperiets gudar, som nu bestämmer över deras liv och död. Vi vet att det även nu fanns kretsar, som bevarade patriarkernas gudserfarenheter till eftervärlden, men för många israeliter slogs tron i spillror – när verklighetens brottsjöar kastade sig över dem.

Befrielsen ur imperiets grepp

Det är mitt i denna utsatthet, vanmakt och hopplöshet, som den gudsuppenbarelse äger rum, som är grundvalen för Israels tro. Varje påsk lever gamla och nya generationer sig in i den dramatiska berättelsen om hur deras folk med hast fick lämna träldomshuset i Egypten. En av världens ledande bibelteologer, Walter Brueggemann, betonar att det är vid tillvarons smärtpunkter som Exodus-teologin föds. Den skildrar en helt ny gudsbild. Här griper Gud in – inte som svar på välformulerade böner och lovsånger, utan på människors klagorop och skrik rakt ut i gudsförgätenheten:

– … och israeliterna suckade över sin träldom. De ropade i sin nöd, och deras klagan steg upp till Gud. När Gud hörde deras jämmer tänkte han på sitt förbund med Abraham, Isak och Jakob och tog sig an israeliterna … Herren sade: ”Jag har sett hur mitt folk plågas i Egypten. Jag har hört deras klagorop över sina slavdrivare – ja, jag vet vad de får lida …”

Brueggemann betonar två radikalt nya inslag i berättelsen om uttåget från Egypten. Det ena är gudsbilden. Här är inte längre Gud allierad med eliten och imperiets makthavare – utan med de drabbade, de som lider under trycket av den befintliga ordningen. Det andra inslaget är lika viktigt: Under Moses ledarskap föds en ny och unik profetisk alternativrörelse, som dramatiskt skiljer sig från Faraos och gudarnas totalitära anspråk. Här är i stället rättvisa, medkänsla och barmhärtighet som är grundvalen. Det leder till nya sociala strukturer och mellanmänskliga relationer, världsunika innovationer som inte kan överskattas.

En profetisk alternativrörelse

Vem betänker idag, när lediga veckoslut och semestrar är självskrivna rättigheter, vilken oerhörd revolution sabbatsbudet är när det först såg dagens ljus?  Denna grundpelare i den profetiska alternativrörelsen saknar paralleller hos de omgivande folken. Sabbaten är arbetsbefrielse, vila och njutning för alla människor och djur:

– Sex dagar skall du arbeta och sköta alla dina sysslor, men den sjunde dagen är Herrens, din Guds, sabbat. Då skall du inte utföra något arbete, varken du eller din son eller din dotter, din slav eller slavinna, din oxe eller din åsna eller något annat lastdjur du har, inte heller invandraren i dina städer … Kom ihåg att du själv var slav i Egypten och att Herren, din Gud, förde dig ut därifrån med stark hand och lyftad arm. Därför har Herren, din Gud, befallt dig att fira sabbatsdagen. (Femte Mosebok 5:13-15)

Berättelsen om exodus ur Egypten har attraherat förtryckta människor i alla tider. De svarta slavarna på Söderns heta bomullsfält identifierade sig med berättelsen om en utpost i tillvaron, som inte glömmer de utsatta. Deras gripande spirituals anspelar ofta på exodus-temat och bar dem genom svåra tider. Även många av medborgarrättsrörelsens frihetssånger speglar samma berättelse. I sitt gripande tal kvällen före sin död påminner Martin Luther King om hur han fått följa sitt folk genom ”öknen” fram till löftets land. Följande morgon stupade han för en dödande kula i ett annat mäktigt imperium.

Imperier har skyddsfärg

Vilket bestialiskt imperium beordrade Afrikas befolkning till samma hänsynslösa slavtjänst som Israels folk i Egypten? Imperierna har en otrolig förmåga att uppträda under allehanda förklädnad, ofta allierade med det bästa inom kultur, filosofi och religion. Det var det europeiska imperiet, som brutalt tömde de afrikanska samhällena på deras bästa arbetskraft, skeppade miljoner likt boskap över Atlanten och sålde dem med god vinst på slavmarknaderna. Triangelhandeln gjorde att England och Europa blomstrade ekonomiskt och kunde bygga sina imponerande monument, slott och katedraler. Där kunde eliten äta delikatesser, dansa Wienervals och fira gudstjänst till Johann Sebastian Bachs odödliga musik.

Tyvärr tycks Europa ha ett svagt immunförsvar mot dessa återkommande imperier och ideologier. När miljoner av det folk, som räddades från Egypten, transporterades som boskap till nazisternas läger och gasades ihjäl, då njöt Adolf Hitler av Richard Wagners majestätiska musik och hans officerare lekte med barnen på gräsmattan under sina permissioner. Idag frågar allt fler med växande oro – är det dags igen?

Befriar Exodus-guden i vår tid?

Jag läste teologi i Schweiz, när kontinenten kokade av revolutionär hetta (kring 1968). Ibland tvingade studenter professorerna att tala ur skägget vilken relevans deras föreläsningar hade för brännande samhällsproblem. Alla akademiker var inte bekväma med frågor om hur deras föreläsningar bidrog till arbetarnas medbestämmanderätt i företag och industrier. Det var i den hetluft den latinamerikanska befrielseteologin gjorde ett starkt intryck på många av oss. I den mötte vi Exodus-guden verksam i vår egen tid.

Vi läste om hundratusen basgrupper, som hämtade mod och kraft ur den tretusen år gamla berättelsen om ett folk i imperiets och diktaturens järngrepp. Många bybor hade tvingats lämna sina bästa jordar åt de multinationella bolagen. De som vågade protestera hämtades ibland om natten och försvann – ingen vet vart. Mitt i denna brutala verklighet möttes basgruppen med bibeln i hand och delade maktlösheten, oron och det livgivande hoppet. Utan denna gemenskap hade deras dröm om frihet och mänskliga rättigheter slocknat.

Dessa frihetsrörelser inspirerade mig, men jag kom till en kritisk punkt. Då räckte det inte att Gud befriade förtryckta i Egypten och Latinamerika eller svarta i USA och Sydafrika. Det var ju i Europa jag levde och skulle tolka dessa texter. Men plötsligt började oväntade saker hända även på vår kontinent. Frihetsrörelser bröt fram och började underminera ett imperium, som länge förtryckt och tvingat folken till tystnad – med början i Polen, Östtyskland och Rumänien. Ofta var kyrkorna revolutionens brohuvud.

Vem av oss som levde då kan glömma den magiska kvällen 1989, när människor från båda sidorna om järnridån klev upp på Berlinmuren och hälsade ett nytt Europa? Inga historiker och framtidsforskare hade kunnat förutsäga detta historiska mirakel i hjärtat av en delad kontinent. Det betydde inte att alla Europas problem och konflikter löstes i ett trollslag – lika lite som genom frihetsrörelserna i Sydafrika och den amerikanska Södern. Ändå skulle Europa aldrig mer bli sig likt.

Exodusfolket är större än vi tror

Jag hade just fyllt femtio år. I hela mitt liv hade jag levt och arbetat i kyrkans värld. Det kändes som ett stort steg att byta ut den religiösa sektorn mot ett arbete i den profana – på ett religiöst obundet behandlingshem för missbrukare och deras anhöriga. Flera vänner och pastorer beklagade mitt beslut och undrade om det verkligen kunde vara Guds vilja? De menade att jag och min teologi behövdes i kyrkan och i Guds rike.

Redan när jag höll mina första föredrag i Kungssalen i Karl XI:s jaktslott i Knivsta insåg jag att det är en annorlunda publik jag nu har framför mig. Många patienter hade i unga år upplevt livets solsida under ljusa sommarkvällar, då livet log och vinet förhöjde stämningen i glada vänners lag. Det var en tid för kärlek, då de ville så väl med sina relationer, inte minst när barnen föddes. Nu hade de hamnat på skuggsidan – i förnedring och slaveri. ”Farao” hade långsamt tagit dem i sitt järngrepp, en skoningslös tyrann och slavdrivare, som slog ut alla deras värderingar och drömmar om livet.

De hade tagit otaliga beslut att dra ut ur ”träldomshuset”, att lämna drogerna och börja ett nytt liv med sina nära och kära. Men Farao var starkare och deras slavtjänst bara förvärrades. För många i Kungssalen låg stora delar av livet och familjen redan i spillror. Det var därför sorgen, skulden, skammen och hopplösheten lyste ur deras pupiller. De tillhörde folket, som lider – ofta bakom fina fasader – i det svenska folkdjupet.

Att komma med en hurtfrisk optimism, att appellera till deras potential och att be dem spänna musklerna ännu mer, det hade varit att ge dem ett slag i ansiktet. Därför går AA:s tolv steg, som låg till grund för behandlingen, i en helt annan riktning. Första steget använder ord som ingen av oss vill ta i sin mun: Inse att du är maktlös, att du mött din överman, att du inte längre kan hantera ditt liv! Inse att farao, Kung Alkohol, är starkare och tagit rodret ur din hand och nu bestämmer om liv och död! Acceptera verkligheten och inse vart allt ditt kämpande fört dig!

De två följande stegen pekar på Kraften, som både vill och kan öppna porten till befrielse. Jag citerade aldrig Andra Mosebok på det religiöst obundna behandlingshemmet, men i mina föredrag uttryckte jag samma budskap med andra ord:

– Ni ser att den Högre Makten i tredje steget kallas Gud. För många av er går rullgardinen ner direkt. Ordet är förknippat med en gudsbild, som avslöjar våra fel och brister och dömer oss. En sådan gudsbild förvärrar bara vår situation och fyller oss med ännu mer skuld och skam, som binder oss till vår drog.

Martin Luther Kings Gud

– Den Gud de tolv stegen talar om är en Kraft som kämpar för oss, när vi inte längre orkar kämpa själva. Det är en kärlek som tror på oss, när vi inte längre vill se oss själva i spegeln. Jag brukar kalla honom Martin Luther Kings Gud. King hävdade att ingen är född till förnedring på grund av sin hudfärg. Här på Noor hävdar vi att ingen alkoholist eller narkoman är dömd till ett liv i slaveri under drogerna. Det finns hopp och vi säger precis som King: Livet självt, tillvarons starkaste kraft, är på vår sida!

Jag fick bevittna mirakler på Noor och i Stockholms tolvstegsmöten, dit jag följde patienterna i en Mini-buss. Jag mötte en värld som jag inte ens visste fanns. Som teolog blev jag tvungen att ställa frågan: Vilken är Kraften som befriar dessa missbrukare från slaveri och ger dem ett liv i frihet? Det är då jag inser att här – långt utanför kyrkans väggar – står jag öga mot öga med Exodus-guden igen. Än idag hör han människors oartikulerade rop på hjälp och befriar dem vid vägs ände. Inför honom behöver man inte uttrycka sig religiöst – han lystrar närhelst nöden är verklig och en människa ber om hjälp.

Det blev allt tydligare för mig att mina föredrag om de tolv stegen är Exodus-teologi – uttryckt med religiöst neutrala ord. I likhet med Exodus-berättelsen börjar AA:s grundbok, Anonyma Alkoholister (ofta kallad ”Stora Boken”), vid smärtpunkten – när människor nått vägs ände. Stora Boken innehåller över hundra gripande livsberättelser om vägen från slaveri till frihet. Och precis som Israels folk får tillfrisknande alkoholister behålla sin nya frihet, om de lever i en alternativrörelse och följer sitt program. I AA:s fall är det inte Guds tio bud – men väl deras tolv steg tillbaka till livet. Läs mer

Kapitel 6:

NÄR ALLT STÅR PÅ SPEL

   – profetröster före katastrofen

 

Amos – när Lejonet ryter

En av de första kurserna jag tog på det teologiska seminariet i Schweiz handlade om profeten Amos. Professorn hade nyligen publicerat en bok om honom och var själv allt annat än en torr akademiker i katedern. Mötet med profeten blev omskakande och förändrade min teologi för resten av livet. Jag ska antyda varför.

Amos är den första av Israels profeter som bevarats i skrift (ca 760 f Kr). Till yrket är han herde och fruktodlare i Tekoa, en garnisonstad sjutton kilometer söder om Jerusalem. Frånsett militärförläggningen är det ett vanligt samhälle, där barnen leker mellan husen, kvinnorna malar sina handkvarnar före måltiderna och männen samlas om kvällen för att dryfta dagens händelser.

Det är inte i Templet eller i en profetskola Amos blir profet. Han är ensam ute på betesmarkerna, när kallelsen drabbar honom med obetvinglig kraft. Han jämför det med nattliga upplevelser, då lejonen ryter och han vakar över de vettskrämda fåren: Vem kan höra lejonet ryta utan att gripas av skräck? Vem kan höra Herren Gud tala utan att bli hans profet?

Amosbokens sjunde kapitel antyder vad som hände. Amos ser bilder på katastrofer som kommer att drabba hans folk. Han blir förfärad och försöker avvärja olyckorna genom att vädja till Guds medkänsla och förbarmande med sitt folk – det är ju så ”litet” och hjälplöst! Faktum är att Gud ändrar sig två gånger efter profetens förbön. Den tredje synen visar emellertid att ondskans mått är rågat och att konsekvenserna kommer att drabba folket.

Detta visar tydligt att Amos inte blir profet och samhällskritiker, därför att han är på kant med samhället eller drivs av en medfödd rättskänsla. Tvärtom, han upplever själv budskapet nytt och skrämmande och grips av djup solidaritet med sitt folk. Det är därför han dristar sig till att försöka avvärja katastrofen genom sin förbön. Israels profeter har en dubbel roll: De är sitt folks representanter inför Gud och Guds representanter inför folket.

Vi vet inte hur männen om kvällen kommenterade Amos´ uppbrott. Vi vet inte heller hur familjen tog det, när han sade farväl och med ränsel på ryggen satte kurs mot centralhelgedomen i norr. Budskapet var så radikalt att det sätter hans liv på spel. Därför vet han inte om han återser den hembygd, som nu badar i morgonsol – men vad gör man, när ”Lejonet” har rutit?

Profeterna ser samtiden i ett skarpare ljus

Att mötet med Amos blev en sådan chock för mig hänger samman med min ursprungliga fromhetsmiljö. Där stod profeterna högt i kurs. De hade ju förutsagt Jesu födelse, liv och död århundraden i förväg. Viktigast av allt, de hade i detalj skildrat världens sista tider – dvs. den apokalyptiska tidsålder vi sannolikt själva levde i? Den förkunnare som gjorde det starkaste intrycket på mig kallades ”lakanspredikant”. I sina eldiga predikningar utgick han från en stor ”karta”, som täckte hela väggen framme i kapellet. På den fanns världshistoriens sista dramatiska händelser med krig och vedermödor inprickade med citat från profeterna och Uppenbarelseboken.

Under Amoskursens gång rasade alla dessa föreställningar samman som ett korthus. Det fanns knappast något om en avlägsen framtid i boken. I stället skildrade profeten sin samtid med skarpare konturer än någon annan på den tiden. Efter Salomos död delades imperiet i två riken. Helgedomen i Betel blev Norra Rikets motsvarighet till Södra Rikets stolthet – Salomos ståtliga tempel. Det är i Betel Amos dyker upp vid en av årets stora religiösa högtider. Hur han lyckas komma på talarlistan förblir en gåta.

Hans första framträdande är en attack på grannfolkens obarmhärtighet och bristande respekt för mänskliga rättigheter. Profeten belägger anklagelserna med exempel på krigsförbrytelser i stil med Amnesty International. Stämningen är på topp i gudstjänstpubliken. Amos är på väg att bli deras favoritprofet från första stund. Hur har de inte längtat efter dagen, då Gud tar itu med dessa besvärliga grannar och visar vem som är hans eget utvalda folk. Nu är äntligen den stora Herrens dag inne.

Men Amos är inte färdig. Plötsligt tar hans bevingade tal en chockerande vändning. Det är glöd och sting i varje ord, när han vänder sig direkt till de begeistrade åhörarna: Även ni har trampat på människovärdet, ja, ni har överträffat era grannar i obarmhärtighet! Medan grannfolken nonchalerat mänskliga rättigheter i krig med andra folk har ni förgripit er på de svaga, fattiga och änkorna inom ert eget folk:

– Brott på brott har Israel hopat … De säljer den oskyldige för pengar och den fattige för ett par skor. De trampar ner de svaga och skuffar undan de hjälplösa … Vid alla altaren vräker de sig på kläder de fått som pant, och i sin Guds hus dricker de vin som de tagit i mät (Amosboken 2:6-8).

Åskviggarna och blixtnedslagen måste ha fått en chockeffekt på den gudstjänstfirande församlingen. Argumentationen var bestickande och de hade själva jublat över att Gud tar itu med grannfolkens omänskliga kärlekslöshet – nu gällde det plötsligt dem själva! Genom applåderna en stund tidigare hade de fällt domen över sitt eget handlande.

När religion och teologi blir Guds fiender

Amos anknyter till grundvalen för Israels tro och existens – uttåget från Egypten. Om det är något folk på jorden, som borde veta att Gud står på de svagas och lidandes sida, då är det ni av Israels folk! Det var ju detta Gud uppenbarade när han hörde era klagorop och befriade er från ”träldomshuset”. När ni utnyttjar de fattiga och svaga, då trampar ni på den gudsuppenbarelse, som ligger till grund för er frihet och existens.

Helgedomen i Betel är direkt underställd kungen i huvudstaden Samaria. Ansvarig på plats är översteprästen Amasja, nära allierad med kungahuset och den politiska makten. Han inser att han måste ingripa och sänder en anmälan till kung Jerobeam II: Amos uppviglar folket mot dig; riket tål inte hans profeterande. Och visst har översteprästen hört rätt. Amos efterlyser en så radikal förändring av rikets politik och ekonomi att kungahuset och hela den välmående eliten skakas i grunden.

Här står två teologer i samma tempel i exakt samma historiska situation – ändå befinner de sig i två helt skilda världar.  För Översteprästen är Exodustraditionen ett bevis för att Gud utvalt och alltid kommer att välsigna Israel. Det är ju därför Norra Riket blomstrar och han själv läser Välsignelsen över den gudstjänstfirande församlingen och den politiska eliten. Hos honom finns inte en tillstymmelse till profetisk kritik av den samhällsordning som drabbar de utsatta så skoningslöst.

Profeten Amos däremot finner ingenting värt att välsigna. Han utgår nämligen från den ursprungliga Exodustraditionen, där Gud inte är allierad med eliten och imperiets makthavare, utan med de drabbade – de som lider under trycket av den befintliga ordningen. Amos är representant för den profetiska alternativrörelse, som under Moses´ ledarskap hade rättvisa och barmhärtighet som sina ledstjärnor.

Ändå föredaller det som om översteprästen tagit ett visst intryck av Amos budskap? I varje fall tycks han vilja undvika att profetens blod ska spillas på Norra Rikets jord. Amasja tipsar Amos om att sätta sig i säkerhet före sändebudet återvänder. Det tar nämligen två dagar tur-retur till Samaria. Hans kompromissförslag lyder: Gå din väg, siare, försvinn till Juda – där kan du tjäna ditt bröd med att vara profet! Men här i Betel får du inte längre uppträda som profet, ty detta är konungens tempel, en rikshelgedom.

Amos svävar inte på målet när han svarar. För honom är profetkallet inget levebröd, han är ju herde och fruktodlare. Men att framföra budskapet i Sydriket är uteslutet, eftersom det är ett specifikt budskap riktat till Norra Riket i just denna historiska situation. Det är detta som utmärker Israels profeter: Deras budskap har en bestämd adress! De företräder inte en teologi, som passar lika bra överallt.  Att förväxla adresserna kan göra budskapet genomfalskt. Vi som läste Gerhard von Rad och tyska bibelteologer fick detta inpräglat i vårt medvetande för resten av livet.

Kriteriet för äkta andlighet

Hur vågar lekmannen Amos angripa gudstjänstlivet vid Norra Rikets centralhelgedom över hela linjen? Varifrån kommer den auktoritet, som gör att han vågar ta följande ord från Gud i sin mun vid en stor religiös högtid:

– Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider. När ni offrar och kommer med era gåvor vill jag inte veta av dem … Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel! Men låt rätten flöda fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström! (Amosboken 5:21-24)

Det finns bara en förklaring till profetens mod – mötet med Lejonet, den levande Guden, som värnar om rättvisa och barmhärtighet i alla tider. På Sydlandets ensliga marker drabbades Amos av de ”röntgenstrålar”, som visar att det blomstrande Nordriket i själva verket är orättfärdigt, genomsjukt och på väg mot sin undergång. Det enda som kan rädda folket är ett radikalt kirurgiskt ingrepp.

Varken jag eller mina hjärtläkare visste att det var något allvarligt fel med mitt hjärta. Men efter en halv timme i kranskärlsröntgen på Danderyds sjukhus fick jag ett chockerande besked: Tre av dina kranskärl är svårt skadade och du måste genomgå en bypass-operation med förtur, dvs så snabbt som möjligt! Diagnosen var hemskt obehaglig, men den räddade mitt liv. Det är samma brutala genomlysning av ett samhälle bibelns profeter drabbas av – och efter den chocken blir ingenting mera sig likt i deras liv.

Amos budskap gäller inte en avskild religiös nisch, som odlas i tempel och teologi. Hans profetiska röntgenstrålar avslöjar hur falskt vågarna är inställda på marknadsplatsen, hur rättsskipningen går till i rättssalarna och vilka fina viner och delikatesser som dukas fram i palatsen, medan de fattiga runt hörnet går till sängs hungriga om kvällen. När man lyssnat till Amos i ”kyrkan”, då fortsätter lyxkvarteren och kåkstäderna att predika under hemvägen.

Det är väl inte så underligt att jag som ung teologiestudent drabbades av den kusliga känslan att denne profet, som begravdes i Österlandets mull för 2700 år sedan, talade mera direkt in i Europas och västerlandets situation än jag hört någon predikant eller teolog hemma i Norden. Till råga på allt kom Romklubbens första rapport Tillväxtens gränser (1972), som i hög grad påverkat livsstilen i vår familj sedan dess.

Det var dessa insikter jag ville ge vidare i mina två första böcker Shalom Jord och Vägen hem. Jag visste inte då att profeterna och mångtusenåriga skapelsetexter hade en sådan resonansbotten – både i kyrkan och hos ett sekulariserat folk långt utanför kyrkväggarna. Böckerna berörde många tiotusentals människor och svallvågorna gjorde att även mitt liv i profeternas kölvatten aldrig mera blev sig likt. Jag har skildrat vad som hände i självbiografin Min resa (2008).

Hosea – i ett folks ödestimma

Jag var arton år, elev på Betelseminariet och bad hängivet om Guds vilja med mitt liv. Ändå hade jag panikbromsat, om jag plötsligt hört Gud säga: Gå till Malmskillnadsgatan, där ska jag visa dig din blivande livskamrat! Det är precis så drastiskt Hoseas bok börjar.

Amos budskap var så radikalt att han blev utvisad efter sina första framträdanden. Kungahuset och prästerskapet kunde andas ut. Deras politik och gudstjänstliv kunde fortsätta som förr. Då träder profeten Hosea fram, en av Norra Rikets egna söner. Han är den sista inträngande profetrösten före rikets fall. År 722 slår de fruktade assyriska arméerna till mot huvudstaden Samaria med en grymhet, som överträffar IS framfart i våra dagar. Många avrättas och hängs upp längs vägarna. Det ledande skiktet deporteras  till främmande land.

För att fånga det språk och den innerliga ton, som behövs för att väcka ett folk i dess ödestimma sätts Hosea i den märkligaste av profetskolor. Han ska ingå äktenskap med en prostituerad, ”en trolös kvinna”, som heter Gomer. Sannolikt är hon en av de unga kvinnor, som ställde sina kroppar till förfogande i den kanaaneiska fruktbarhetskulten. Dessa ”tempelflickor” låg med de manliga gudstjänstbesökarna inom Baalsdyrkans ram. Den sexuella akten förmedlade kultens innersta väsen – upplevelsen av fruktbarhetsgudens närvaro och livskraft, han som förnyar livet och naturen i vårens tid.

Hosea hyser väl förhoppningen att deras unga kärlek ska lyfta hans älskade ur det gamla livet. I början ser allt bra ut och hemmet begåvas med tre jollrande barn. Men så kommer den ödesdigra dag, när suget blir för starkt och Gomer återvänder till tempelkulten. Efter att ha lagt barnen en kväll står profeten ensam och blickar upp mot den österländska stjärnhimlen. Stjärnorna lyser i sin fulla glans, men Hosea omges av ett kompakt mörker. Barnens fråga bränner i hans inre: När kommer mamma tillbaka, hon har väl inte glömt oss, när hon är borta så länge?

Det är här under de tysta valven profeten börjar ana och leva sig in i Guds egen övergivenhet, när Israel löper efter fruktbarhetsgudarna. Folket ger sig hän åt Baal, guden som ”levererar”, när livet återvänder om våren och fälten mognar till skörd på hösten. Profetens egen erfarenhet av att vara ratad och övergiven gör att han – som ingen annan profet i Israel – kan tala in i den religiösa situationen i nationens sista skälvande timmar.

Utfärda inte dödsattest över gamla avgudar!

Fruktbarhetskulten hade en lång inkubationstid i Norra Riket. Folket hade ett avgjort sämre immunförsvar än Sydriket. Det berodde på ett ödesdigert beslut som deras första kung (Jerobeam I) hade tagit och som sedan refereras till som ”Jerobeams synd”. I Templet i Jerusalem tronade den osynliga Exodusguden ovanför Förbundsarken. I arken (lådan) fanns de tio budorden huggna i sten – riktlinjerna för den profetiska alternativrörelse, som gudsfolket skulle gestalta alltsedan Moses dagar.

Jerobeam fruktade att folkets pilgrimsresor till det ståtliga Templet i Jerusalem kunde leda till avfall från honom. De kunde ju attraheras av kungen, som sitter på den mytomspunna Davids tron. Därför låter han bygga två egna rikstempel, det viktigaste i Betel där Amos framträdde. Problemet var att det fanns bara en enda Förbundsark. Därför bestämde han att Exodusguden skulle trona ovanför två kraftfulla tjurar i Nordriket. Tjurstatyerna hade emellertid en suggestiv ”aura” omkring sig, eftersom de var kultsymboler i Baalstemplen runtom i landet. För vanligt folk var det sannerligen inte så lätt att koncentrera sig på den osynlige Exodusguden, när det enda de såg med egna ögon var de kraftfulla tjurarna med sådan laddning från hembygdens fruktbarhetskult.

Exodusguden frikopplas nu alltmer från den profetiska alternativrörelse, som uttåget från Egypten befriade Israel till att gestalta – nämligen rättvisa och barmhärtighet. Det kändes naturligt att dyrka Fädernas Gud som kringströvande nomader. Likaså att dyrka Exodusguden, när de vandrade genom öknen och han försörjde dem i landet där man inte sår. Men nu levde de mitt i Kanaans blomstrande jordbrukskultur och enligt ursprungsbefolkningen var guden Baal herre över fruktbarheten. Fädernas Gud och Jahwe retirerade till en religiös ”söndagsnisch”, medan Baal hyllades för det pulserande livet i vardagen.

Varför nämna dessa gamla fruktbarhetsgudar, som ingen längre tror på? Man måste ju googla eller bläddra i uppslagsverk för att veta vilka de var. Men vi ska akta oss för att alltför lättvindigt utfärda dödsattest över gamla avgudar. De har en enastående förmåga att finna rätt skyddsfärg i nya omgivningar. I en sekulariserad tid avstår de gärna från sina gamla gudanamn, men inte desto mindre driver Marknaden, Tillväxten, Framstegstron och Mammon mänskligheten som aldrig förr i historien – och med allt ödesdigrare konsekvenser.

Som individer kämpar vi förtvivlat med att prestera vårt värde inför dessa ”gudar” och slavdrivare. Många går på knäna och närmar sig utmattningens gräns. Vissa nationer klarar sig bättre och får en helgongloria, medan andra framstår som snyltgäster och hamnar i skamvrån. Idag driver dessa nygamla gudar oss och hela vår planet – med forskningsbaserad precision – allt närmare avgrundsstupet. Våra efterkommande tvingas då skörda vad vi sått, när kanske upp emot en miljard människor tvingas fly från sina förtorkade och översvämmade jordar.

Slutet är inte slutet

Livet blev ingen dans på rosor för Gomer. Vi känner inte till omständigheterna, men Hoseas livskamrat hamnade i livegenskap eller regelrätt slaveri. Då lägger Gud sig åter i profetens äktenskap. Hosea utmanas att satsa sina pengar och köpa Gomer fri. Ännu mer, Gud ber honom att ta henne till sitt hjärta och älska henne igen. Berättelsen stillar inte vår nyfikenhet hur det kändes, när deras blickar åter möttes? Vi får inte heller veta hur Gomer upplevde ögonblicket, när hon efter år av svek återser sina tre barn?

Nej, här skrivs i stället teologi – hoppets teologi. Men det är inte den billiga nådens teologi – en nåd utan efterföljelse – som teologen Dietrich Bonhoeffer varnade oss för kort före sin avrättning av de nazistiska bödlarna. De skoningslösa assyriska arméerna kommer förvisso att utföra sitt blodiga verk och offerröken från Baalstempel och rikshelgedomar slutar bolma mot himlen. Men när allt de levt för tycks ligga i spillror, då får profetens äktenskap än en gång spegla Exodusgudens glödande kärlek till sitt folk. Slutet är inte slutet, utan gryningen till en ny dag och en ny förälskelse:

– Jag ska skövla hennes vinstockar och fikonträd, som hon tror är den lön hon fått av sina älskare … Jag skall straffa henne för dagarna då hon tände offereld åt baalsgudarna och följde sina älskare. Mig glömde hon, säger Herren.

Därför skall jag locka henne ut i öknen och söka vinna hennes hjärta … Där skall hon svara mig som i sin ungdom, som när hon drog ut ur Egypten.

Den dagen … skall du kalla mig ”min man” och inte längre ”min Baal”… Jag skall äkta dig för evigt, jag skall äkta dig i rättfärdighet och rätt, i kärlek och förbarmande. (2:12-19)

Guds patos – sorg, helig vrede och evig kärlek

Hosea skildrar en gudsbild med ett glödande patos. Det är inte en Gud, som är medberoende och daltar med förtryck och orättfärdighet – det sataniska parasitvälde, som fördärvar människornas och planetens liv. Samtidigt är det en obändig kärlek, som aldrig ger upp drömmen om skapelsens brusande symfoni. I skildringen av Guds kärlek använder profeten ett känslospråk, som får teologer att rygga tillbaka och inte vilja ta nostalgin i sin mun:

– När Israel var ung fick jag honom kär och från Egypten kallade jag min son. Men ju mer jag kallar på dem, desto mer går de bort från mig. De offrar åt baalsgudarna och tänder offereld åt belätena.

Ändå var det jag som lärde Efraim (Norra Riket) gå och jag tog dem i mina armar men de förstod inte att jag botade dem … Jag var den som lyfter upp ett barn till kinden. Jag böjde mig ned och gav dem att äta. De skall vända tillbaka till Egypten och Assyrien skall regera över dem …

(Men) hur skulle jag kunna släppa dig, Efraim, och överge dig Israel … Mitt hjärta är i uppror, all min medkänsla väcks … Jag är Gud och inte människa, den Helige mitt ibland er … Jag skall låta dem återvända hem, säger Herren. (11:1-11)

Jag sitter i Barkarby 2750 år senare och klänger mig fast vid profeten Hoseas ord. Jag följer med växande oro rapporterna från FN:s klimatpanel och inser att det är sent på jorden. Men när allt hotfullare molnsystem tornar upp sig över vår horisont väljer jag att tro, att den Kärlek till livet, som suttit vid planetens vagga genom miljoner år inte kan glömma sången från jorden. Enligt bibelns Credo (trosbekännelse) är Gud en relationsvarelse, som vill oss människor och hela sin skapelse. Och bibelns sista bok visar att han aldrig ger upp kampen för denna skimrande pärla i kosmos – förrän segern är vunnen, parasitväldet är nedkämpat och skapelsen får andas ut.

 

Jeremia – en obeboelig planet?

Profeterna träder in på scenen, när skeendet blir dramatiskt för ett folks framtid. Nordrikets fyra sista årtionden beledsagas av Amos och Hosea fram till katastrofen 722 f Kr. I Sydriket verkar samtidigt profeten Jesaja, också han i fyra årtionden, fram till år 701, då Assyriens arméer slår en järnring kring Jerusalem. Staden räddas mirakulöst och då tystnar Jesajas stämma och det förblir tyst i sju årtionden. Men när Sydrikets historia drar ihop sig mot ett definitivt slut, då träder en ny och mycket ung profet fram – Jeremia, även han i fyra årtionden.

Amos hamnade direkt på kollisionskurs med prästerskapet vid Nordrikets nationalhelgedom. Jeremia däremot föds och växer upp i en prästfamilj i Anatot. Samhället ligger fem kilometer nordost om Jerusalem och här bor präster av levitisk härkomst. De delar sin tid mellan livet därhemma och tempeltjänsten i Jerusalem. Redan med modersmjölken får därför Jeremia god kännedom om Israels Credo – exodus från Egypten och Guds vilja uttryckt i Lagen.

I mer än ett halvt sekel har Sydriket då regerats av kung Manasse. Han öppnade landet på vid gavel för Baals fruktbarhetskult, dyrkan av Himmelsdrottningen och planeterna, samt för allehanda ockultism och vidskepelse. Även i templet lät man tända offereld åt de främmande gudarna och i Hinnomdalen offrades levande barn till guden Moloks välbehag. Så snart Josia blir, sätter han igång en genomgripande reformation. Han rensar ut avguderiet både från templet och landet. Kriteriet är en bok som hittats i templet. Den genomsyras av levitisk teologi och förkunnelse, nämligen Femte Mosebok (Deuteronomium).

En profets ensamma livsöde

Jeremia tycks i början ha sympatiserat med Josias reformation. Det dröjer dock inte länge förrän han drabbas av ”röntgenstrålarna”, som avslöjar att reformationen inte går på djupet och leder till verklig förändring av gudsförhållandet. Den chockerande insikten rycker honom ut ur hembygdens trygga gemenskap och prästerliga fromhetsmiljö. Ingen annan av Israels profeter förvisas till så stor ensamhet och livslångt lidande i uppgiften.

Bland annat tvingas Jeremia utstå häftiga angrepp och konfrontationer vid templet, där hans far går ut och in som präst. Efter ett av sina budskap grips Jeremia, pryglas och sätts i skamstocken utanför templet – allt på order av en av de ledande prästerna. Om hans far fortfarande var i tjänst är det förvisso ett laddat ögonblick, när deras blickar möts. Ingen präst kan uthärda Jeremias gudstjänstkritik till dem som går in i templet: Lita inte på lögner som ´´Här är Herrens tempel, Herrens tempel, Herrens tempel¨.

Vid ett annat tillfälle dyker Jeremia upp i templet med ett stort ok kring halsen för att illustrera folkets stundande fångenskap. Då sliter profeten Hananja av honom oket, bryter sönder det och avfärdar hans budskap som nonsens – allt inför öppen ridå bland präster och gudstjänstfirare.

Bibelns profeter är människor som oss andra. De älskar naturen, livet och sina familjer. Men Jeremia kan inte längre återvända till Anatot och halstra fisk i solnedgången med sin familj och sina vänner från ungdomstiden. Även där söker man ett tillfälle att mörda den hädiska kättaren, som ifrågasätter det heliga templet, gudstjänsten och prästernas livsgärning som bor här i Anatot.

Jeremias budskap påminner i långa stycken om Amos, Hosea och Jesaja före honom. Här finns ett starkt socialt patos och en skarp kritik av en religiositet, som döljer orättfärdighet och förtryck i en dimridå. Precis som hos Hosea finns angreppet på fruktbarhetskulten och även Jeremia ser Israels tid i öknen som ett hängivet förhållande mellan Gud och folket: Jag kommer ihåg dig till godo, din ungdoms kärlek, hur du älskade mig under din brudtid, hur du följde mig i öknen, i landet där man ingenting sår.

Som inga andra låter Hosea och Jeremia oss blicka in i en profets livsöde. Texterna är gripande och ibland chockerande ärliga. Jeremia upplever att ingen vill lyssna på budskapet och att han trängs av fiender som skränar: Ange honom! Vi skall ange honom! … Alla som stod mig nära väntar nu på mitt fall. Han delar denna ensamhet och utsatthet med Gud och drar sig inte för att anklaga i raka ordalag:

– Aldrig får jag skratta tillsammans med glada vänner. Jag sitter ensam, tyngd av din hand, ty din vrede uppfyller mig. Varför måste jag ständigt plågas, varför är mitt sår obotligt? Det vill inte läka. En sinande bäck har du blivit för mig, ett vatten som sviker (Jeremia 15:17f).

Gud låter profeterna skrika ut sin nöd och sina hämndböner, när redskapet sviktar under kallelsens tyngd. I Jeremias fall går det så långt att han förbannar sin födelsedag med tydlig adress till Gud – givaren av allt liv. När ett folks öde och en planets framtid står på spel lägger Gud beslag på budbärarens hela liv – för de mångas skull. Den svenska översättningen mildrar Jeremias drastiska ord, slungade rakt i ansiktet på Gud – du förförde och våldtog mig! Profeten har lika svårt att slå sig fri som valen, som kämpar för sitt liv i de blodiga arktiska vattnen, när harpunen gått djupt in i kroppen:

– Du förledde mig, Herre … Du blev mig för stark, du fick övertaget. Jag har blivit ett ständigt åtlöje, alla gör narr av mig. Ty varje gång jag talar måste jag ropa, måste skrika ut ”Våld och förtryck” … Men tänker jag: ”Jag bryr mig inte om honom, aldrig mer ska jag tala i hans namn”, då blir det i mitt bröst som brann där en eld, instängd i mitt innersta. Jag försöker stå emot, men förmår det inte. (Jeremia 20:7-9)

Jag ser en obeboelig planet

Vad är det Jeremia inte förmår hålla tyst om?  Det är föraningen om vad som är på väg att hända, när han i sitt inre hör härskri och krigsbasuner – långt före de babyloniska arméerna dykt upp vid horisonten. Han kan inte hålla tyst om ondskan, girigheten, övermodet och orättvisorna, som redan nu påverkar den ekologiska ordningen i naturen, så att regnen inte längre kommer i rätt tid. I visioner ser han hur stadsbefolkningen förgäves söker efter vatten och hur bönderna återvänder tomhänt från sina odlingar. Till och med det tåligaste bland djuren, vildåsnan, flämtar och försmäktar.

Med tydliga anspelningar på skapelseberättelsen ser han med sorg och förfäran hur jorden drabbas och ödeläggs: Hjärtat vill sprängas … jag kan inte tiga. Jag hör hornstötar och stridsrop … hela landet blir härjat … Jag ser på jorden – den är öde och tom, på himlen – där finns inget ljus … Jag ser – där finns inte en människa, alla himlens fåglar har flytt. Jag ser – det bördiga landet har blivit en öken, alla dess städer ruiner … därför sörjer jorden … Också hinden på fältet överger sin nyfödda kalv då det inte finns något grönt. Vildåsnorna står på de kala höjderna och flämtar som schakaler. Deras ögon är matta, ty det finns inget gräs.

Profeten delar Guds egen vånda och sorg. Även från himlen hörs en klagosång över skövlingen av den lustgård, som skulle vara ett hem för människor, djur, fiskar och korallrev. Det är Guds eget Requiem: Min älskade har jag utlämnat åt hennes fiender … Herdar i mängd har härjat min vingård, trampat ner min åker. Min ljuvliga åker har de gjort till en öde öken. De har ödelagt den, sörjande och öde ligger den framför mig, hela landet är förött, ty ingen bryr sig om det. Över öknens kala höjder rycker förhärjare fram.

Klimatforskarna – vår tids profetröster

Jeremia talar inte om en andlig, religiös nisch av tillvaron, utan om precis samma verklighet och värld där vi alla lever våra liv. Han talar om övermodet mot den ekologiska ordningen och förbrytelser mot de svaga, som får allvarliga konsekvenser för människor, djur och natur. Idag har klimatforskarna klivit fram som vår tids profetröster. De använder inte religiösa termer, utan vetenskapliga fakta. De visar att det är mycket sent på jorden och att det verkligen är dags – för besinning och omställning/omvändelse. Deras ”apokalyptiska” visioner är minst lika skrämmande som profeternas. David Wallace-Wells sammanfattar läget i Den obeboeliga planeten (2019):

* Utsläppen hotar att göra delar av vår planet mer eller mindre obeboeliga för människor vid slutet av detta århundrade. Det är den väg vi så bekymmerslöst gasar vidare på … hela regioner i Afrika, Australien och USA … skulle bli obeboeliga till följd av direkt värme, ökenspridning och översvämningar … Faktum är att hälften av all koldioxid som hamnat i atmosfären genom förbränning av fossila bränslen har släppts ut bara de tre senaste decennierna … Samtidigt som planeten har drivits till klimatkatastrofens gräns inom en enda generations livstid ligger ansvaret att undvika den därmed också hos en enda generation … (sid 12, 15)

* År 1992 fastslog FN sin klimatkonvention och visade upp en otvetydig vetenskaplig samsyn klart och tydligt för världen. Det betyder alltså att vi orsakat lika mycket förödelse fullt medvetna om konsekvenserna som vi under alla år tidigare gjort i vår okunskap … Att vi först i okunskap och sedan i förnekelse har skapat ett klimatsystem som nu kommer att föra krig mot oss i många århundraden framåt, kanske tills det förgör oss fullständigt. (sid 32)

* Det finns ingenting som hejdar oss från fyra grader utom vår vilja till förändring – något som vi ännu inte har visat några tecken på. (sid 25)  Facit på det här området är dessvärre dystert. Tre kvarts sekel efter att den globala uppvärmningen först började uppfattas som ett problem har vi inte gjort någon betydande justering av vare sig produktion eller konsumtion av energi för att ta hänsyn till den och skydda oss själva. (sid 58)

Greta Thunberg är en ung profetröst som med skärpa och stort personligt engagemang lyfter fram budskapet från FN:s klimatpanel. Jag vet inte vilken livsåskådning hon har, men jag känner igen hennes socialetiska patos och glöd hos de hebreiska profeterna. När hon talade i FN och med tårar i ögonen försökte bemästra den uppvällande sorgen och indignationen över en värld som stulit de ungas framtid, då slog det mig – närmare profeten Jeremia kan man knappast komma i lidelsen för en beboelig planet.

Kapitel 7:

ATT DELA GUDS PATOS

– om profetisk andlighet idag

Året är 1907 när Abraham Heschel föds in i en rabbinsläkt i den stora judiska befolkningen i Warszawa. Sinsemellan talar de flesta jiddisch och den begåvade pojken deltar tidigt och hängivet i den judiska mystikrörelsen Hasidismen. Där betonas Guds närvaro i varje människa och i vardagens pulserande liv, speciellt i stunder av glädje. Redan som tonåring vigs han själv till rabbin och skriver djupsinnig hasidisk poesi. Som ingen annan har han fördjupat vår förståelse av profeterna. Senare träder han själv fram som profetgestalt – då hand i hand med en annan och på en annan kontinent.

Den unge Heschel ville vidga sina vyer och studerar vid tyska universitet. Där får han sin doktorsgrad i religionsfilosofi redan vid 26 års ålder. Han konfronteras då med totalt andra gudsbilder än dem han mött i Gamla testamentet och den levande judiska fromheten. Han känner sig främmande för de opersonliga, abstrakta gudsbegreppen vid de akademiska högborgarna. Skapelseberättelsen skildrar ju en gudsnärvaro i naturen och en personlig Gud, som längtar efter kontakt med människorna. Och vid varje påskhögtid lever sig det judiska folket in i berättelsen om en Befriare, som hör de lidandes rop, engagerar sig i historien och räddar dem ur imperiets grepp.

Heschel tar spjärn mot de akademiska gudsbegreppen genom ett fördjupat studium av Israels profeter. Det leder fram till doktorsavhandlingen på tyska (Die Prophetie, 1936). Verket ges senare ut på engelska i två volymer (The Prophets, 1962). Verket har fått en epokgörande betydelse för profettolkningen, som även jag tagit starka intryck av. I fokus står Guds glödande patos för världen och mänskligheten. Begreppet The Pathos of God kom för att stanna på teologernas näthinna.

En ny Farao bestiger tronen i Tyskland

Kontexten är avgörande för den teologi som föds. I Tyskland hade en ny ”farao”, Hitler, intagit tronen och blir allt hotfullare mot det judiska folket, instängda i det nazistiska imperiet. Heschel undervisar vid ett judiskt lärosäte i Tyskland tillsammans med 1900-talets mest kända rabbin – Martin Buber. Båda engagerar sig i kampen mot nazismens ideologi i katedern, föredrag och böcker. De vill ge sitt folk mod och identitet i allt svårare tider. De gängse gudsbilderna som ”The Unmoved Mover” och ”The Ground of Being” (Paul Tillich) är till föga hjälp för ett folk på väg mot gaskamrarna.

Efter ett föredrag mot nazismen utvisas Heschel till Polen, där han undervisar en tid vid ett judiskt seminarium. I sista stund räddas han undan transporterna från Warszawa till Ausschwitz genom en kallelse till professor i USA. Han glömmer dock aldrig de hängivna människor han bett, lovsjungit och firat påskmåltiderna med som stuvades in i boskapsvagnar, gasades ihjäl och eldades upp i utrotningslägren. Därför investerar han all sin tid och kraft som professor vid Hebreiska universitet i New York, som föreläsare runtom i USA och som författare att förmedla det rika judiska idéarvet till eftervärlden. Än idag finns hans böcker på akademiska kurslistor och läses utöver vår värld.

Mitt under arbetet med profetboken lystrar Heschel plötsligt till en radikal och intensiv röst med en profets glöd och rättvisepatos. Det är en svart akademiker och baptistpastor, som inte ens fyllt 30 år, när han väljs till ledare för medborgarrättsrörelsen. Heschel hör Martin Luther King citera Amos, skildra konfrontationen med ”Farao” i Södern och de svartas strapatsrika vandring genom ”öknen” på vägen till löfteslandet – ett liv i frihet, rättvisa och demokrati.

Rabbinen i sin soffa hemma i New York följer teve-sändningarna med stigande spänning. Han känner igen gudsbilden och sin egen teologi i Kings ord redan efter det allra första massmötet, när Rosa Parks ställdes inför sina domare i Montgomery:

Dagen D, måndagen den 5 december 1955, led mot sitt slut … Den kvällen började en rörelse, som skulle slå förtryckaren med häpnad och bringa ett nytt hopp till de förtryckta. Den kvällen var Montgomerys ögonblick i historien. Någonting i protestaktionen var irrationellt – det kan inte förklaras annat än som den gudomliga dimensionen. Gud verkar fortfarande i historien för att utföra sina under. Det ser ut som Gud hade utvalt Montgomery som experimentfält för den segerrika kampen för frihet och rättvisa i Amerika.  (King, Vägen till frihet, sid 58)

De möts på barrikaderna

Efter ett liv i katedern och den stillsamma hasidiska fromheten kliver Heschel plötsligt upp på offentlighetens barrikader. Han möter King första gången i Chikago 1963. Båda är talare på en konferens om ”Religion och ras”, anordnad av kristna och judar. I sitt föredrag säger King att segregationen går stick i stäv med det judisk-kristna arvet och att det är dags att de tillsammans står upp för att varje människa är Guds avbild.

Nästa talare är Heschel, som använder sitt typiska, dramatiska språk: På den första konferensen om religion och ras möttes Farao och Moses. Processen fortsätter än idag eftersom Farao inte vill kapitulera … Det var lättare för Israels barn att gå genom Röda Havet än för svarta studenter att korsa vissa universitetsområden idag. Rasism är satanism, ren och skär ondska. Du kan inte ära Gud och samtidigt se på din medmänniska som en häst.

Den sommaren äger Frihetsmarschen till Washington rum, då King håller sitt berömda tal I Have A Dream, det mest kända och citerade någonsin. Talet är genomsyrat av profeternas framtidshopp, men inte som en avlägsen apokalyptisk tidsålder, utan som en glödande vision om den kamp de 250.000 svarta och vita vid Lincolnmonumentet just nu utkämpar. Jag hade unnat Amos, Hosea, Jesaja och Jeremia att vara med vid detta magiska ögonblick i historien. De verkade i ständig motvind och snålblåst och Amos karriär blev mycket kort, men det är hans ord King citerar explicit 2700 år senare!

Det blodiga slaget vid Selma, Alabama

Ett avgörande ”slag” om de svartas rösträtt utkämpas i Selma, Alabama, i februari-mars 1965. För King är det snabba kast. Han har just tagit emot Nobels fredspris ur den norska konungens hand i festsalen i Oslo. Nu efter den första marschen i Selma grips och fängslas han tillsammans med tvåhundra andra.

Vid den följande marschen stoppas och misshandlas de fredliga demonstranterna brutalt vid Edmund Pettus Bridge – en av pastorerna avlider av sina skador. Teve-kamerorna sänder direkt och miljoner amerikanare hemma i sofforna blir chockerade och börjar inse vad som pågår i ett land med Frihetsgudinnan som sin stolta symbol.

Kort därefter leder rabbi Heschel en marsch genom New York, då 800 ledare från kyrkor och synagogor tågar till FBI:s högkvarter i protest mot våldet i Selma och Södern. I nästa scen ser miljoner teve-tittare baptistpastorn King och rabbinen Heschel marschera sida vid sida i främsta ledet i den berömda marschen från Selma till Montgomery.

Heschel avslöjar I sin dagbok att han redan på flygplatsen blev förfärad över hatet som låg i luften. De svarta ledarna avrådde King från att delta i protesttåget på grund av alla dödshot, men hans samvete fällde ett annat utslag. Framme i Montgomery talar han till 10.000 deltagare, som lägrat sig utanför den baptistkyrka, där han som nybliven pastor valdes till ledare för ickevålds-revolutionen tio år tidigare.

På hemvägen från Nobelfesten i Oslo hade King överläggningar med president Lyndon Johnson i Vita Huset. Presidenten visade stor förståelse för att nya lagar måste till, men han ansåg att tiden ännu inte var mogen. Då åkte King hem till sitt folk i Södern, som inte kunde vänta längre. De arrangerade protesterna i Selma, som fick en kontinent att vakna och plötsligt insåg också Vita Huset – att tiden är inne.

Kings profetiska agenda

På Kings agenda fanns tre huvudfiender: Rasismen, fattigdomen och militarismen. Susannah Heschel, paret Heschels enda barn, är själv teolog och har skrivit artiklar om sin fars och Kings vänskap och samarbete (finns på Youtube). Heschel tog tidigt avstånd från USA:s krig i Vietnam. Susannah minns att de ofta vid måltiderna samtalade om huruvida King skulle utmanas att ta ställning offentligt mot kriget och vilka konsekvenser det kunde få för medborgarrättsrörelsen. Skulle kanske Vita Huset dra tillbaka sitt stöd efter ett sådant landsförräderi?

Den 4 april 1967, på dagen ett år före sin död, håller King ett av sina viktigaste tal, när han tar ställning mot Vietnamnkriget inför media och en väldig publik i Riverside Church i New York. Det är Rabbi Heschel som introducerar honom och King anslår genast tonen med en devis från medborgarrättsrörelsen – To save the soul of America.

I det långa och väl förberedda talet säger han bland annat: Om Amerikas själ blir totalt förgiftad, då kommer vi i obduktionsprotokollet att läsa ordet Vietnam … En nation som år efter år spenderar långt mer av sin budget på det militära försvaret än på att lyfta sina fattiga medborgare ur misären närmar sig sin andliga död. Det känns nästan som om det är profeten Amos, som intagit talarstolen i Riverside Church.

King och Heschel möttes sista gången vid födelsedagsfirandet, som Rabbinical Assembly of America arrangerat för sin mest kända rabbin – Abraham Heschel. King är huvudtalare och introduceras av Heschel med orden: Var i USA kan vi lyssna till en röst så lik Israels profeter? Martin Luther King är ett tecken på att Gud inte lämnat Förenta Staterna. Hans närvaro ibland oss är Amerikas hopp.

De planerade att mötas igen inom kort. Paret Heschel hade ofta hört King tala om Israels uttåg från Egypten och inbjöd därför Martin och Coretta till sitt hem i New York för att få uppleva en äkta judisk seder-måltid. Det är den kvällen det judiska folket över hela världen återupplever exodus-dramat.

Måltiden blev aldrig av. King stupade kort före påsken under en insats för de underbetalda renhållningsarbetarna i Memphis. Det var inför dem och andra han höll sitt sista, gripande tal om hur han fått följa dem från ”Egypten” och genom ”öknen”, men han visste inte om han skulle få följa dem ända in i löftets land. Följande morgon mötte han sitt öde på hotellets balkong i ett annat imperium – på den ”adress” han fått av Amos och Jesus från Nasaret.

Kapitel 8:

SORG, SKULD OCH HEMLÄNGTAN

– i katastrofens skugga

 Profeterna är innovativa när det gäller att kommunicera sitt budskap. Här finns inget invaggande religiöst ”kyrkspråk”, utan dramatiska uttrycksformer i ord och symbolhandlingar. Den ena gången framförs budskapet som en smäktande kärlekssång på torget, vid ett annat tillfälle som dödsklagan över en avliden. Någon gång är det prosa, men ofta lysande poesi. Ändå måste vi konstatera: De når inte fram till sitt folk! Förnekelsen och fruktbarhetsgudarnas attraktion är för stark.

Lyckas vår tids profeter bättre? Vi möter aldrig FN:s klimatpanel på torget med sånger om sviken kärlek eller dödsklagan över Moder Jord. Deras alster är inte heller lysande poesi. De vill nå ett folk, som ersatt känslorna och gudarna med tron på Förnuftet och Vetenskapen. Därför klär de sina fakta i en akademisk, vetenskaplig språkdräkt.

Budskapet är dock lika allvarligt som profeternas. Enligt klimatforskarna står planetens och mänsklighetens framtid på spel. Vi frågar: Har de lyckats tränga igenom förnekelsens pansar och bryta tillväxt-gudarnas hypnotiska kraft? Tyvärr, efter årtionden av rapporter och varningar gasar mänskligheten på i konsumism och fossilberoende som aldrig förr.

När profeterna tystnar, då börjar verkligheten tala

Profeterna satsade sina liv på att väcka sitt folk och avvända katastrofen. När de misslyckas inträder ett nytt skede med ett ännu kraftfullare språk – verklighetens. Först när konsekvenserna drabbar med full kraft spricker förnekelsens pansar. Det är vad miljoner nyktra alkoholister också kan vittna om.

Profeten Jeremia hade långt i förväg förutsagt de babyloniska arméernas ankomst. År 598 tilldelar de Jerusalem ett första förödande slag. Templets dyrbara skatter förs bort och delar av befolkning deporteras, bland dem Jeremias profetkollega Hesekiel. Vid det slutgiltiga anfallet år 587 skyr babylonierna inte längre några medel. De slår en järnring kring Jerusalem och skär av livsmedelsförsörjningen. Andra elitförband gör upp räkningen med de befästa städerna ute i landet.

Jeremia är kvar i den belägrade staden, där hungersnöden och vattenbristen härjar. Återigen hamnar han i hetluften, när han uppmanar befolkningen att desertera och underkasta sig babylonierna (här kallas de kaldeer): Den som går över till kaldeerna, han kommer undan med livet, han får leva. Detta landsförräderi resulterar i en omedelbar dödsdom: Den mannen måste dö, för han sprider modlöshet bland soldaterna som är kvar i staden och bland hela befolkningen. Jeremia kastas i en torr brunn för att sakta dö av brist på föda och vatten, men räddas av en invandrare.

I stadens sista skälvande timmar händer något märkligt. En släkting från Anatot anländer och meddelar att Jeremia, enligt arvsrätten, nu kan köpa ett jordstycke på sin hemort. Profeten tillkallar genast vittnen, skriver under köpekontraktet, betalar och ger instruktioner hur dokumentet ska bevaras: Ty så säger Herren Sebaot, Israels Gud. Än en gång skall hus och åkrar och vingårdar köpas i detta land.

Det sammanbitna motståndet kan inte rädda Jerusalem. Bilderna från de sönderbombade tyska städerna efter andra världskriget kan hjälpa oss att föreställa oss förödelsen. Rökpelarna från brinnande hus och hem stiger upp mot himlen. Utsvultna familjer och barn tillfångatas i desperata flyktförsök. Politiker och präster avrättas eller tvingas påbörja den långa marschen mot Babylonien.

I förvirringen lyckas kung Sidkia fly med sin familj, men fångas in nära Jeriko. Då måste han bevittna hur hans söner arkebuseras, den ena efter den andra. Sedan sticker de ut ögonen på kungen själv och han får som blind påbörja marschen mot Babylonien. Säkert kretsade hans tankar under vandringen kring hur hans liv och Jerusalems öde hade tett sig, om de lyssnat till Jeremia och accepterat Babyloniens överhöghet?

När sorgen och skulden har sin tid

De som lämnats kvar bland ruinerna i Jerusalem hade sett sin stad och sina hem gå upp i rök. De hade bevittnat hur nära och kära avrättats eller tvingats bege sig mot okända öden i främmande land – de skulle aldrig se dem mer. Ändå var det svåraste ögonblicket, när Salomos ståtliga tempel stacks i brand och eldslågorna slog ända upp mot himlen. Då var det läge att ställa de helt avgörande frågorna: Har Gud lämnat sitt folk? Finns det över huvud taget en framtid?

Vi har en unik möjlighet att lyssna till de förtvivlades sånger och böner bland ruinerna. Forskarna tror att sångsamlingen Klagovisorna sjöngs vid de förkolnade resterna av Salomos tempel. De skildrar Sions berg, där templet stått, som en övergiven kvinna som gråter bittert om natten. Texterna speglar också en hungersnöd, som antagit förfärliga proportioner.

Denna äldre och fattiga befolkning som lämnats kvar hade satt sin tro till prästernas och lyckoprofeternas förkunnelse. Nu får dessa ledare ett svidande omdöme: De syner som dina profeter såg var lögn och bländverk. De visade dig inte din skuld, så att ditt öde kunde vändas. Falska och förledande var deras profetord … Profeternas synder och prästernas brott har vållat detta, de lät oskyldigas blod flyta i staden.

Sakta tar dessa människor till sig den smärtsamma insikten, att det är Gud själv som låtit konsekvenserna drabba dem: Mot Jakob uppbådade Herren grannfolken som fiender… Herren har gjort rätt, ty jag trotsade hans bud … Mina unga män och kvinnor har förts bort i fångenskap. Jag kallade på mina älskare men alla svek mig. Mina präster och äldste gick under i staden, då de sökte efter föda för att uppehålla livet.

En sommarkväll i Venedig

Jag minns en fin sommarkväll med min livskamrat på en trappa i Venedig. Vi såg gondolerna med glada människor glida förbi, medan tenorerna längst bak sjöng Verdis och Puccinis odödliga arior. Vi sökte oss närmare varandra, när en gudagiven tenor stämde upp O sole mio med fin akustik mellan husen.

Vi skulle så gärna unna våra efterkommande en magisk kväll i Venedig, när tenorerna ger sin hyllning till kärleken. Det är så overkligt och gör så ont, när forskarna påstår att sångerna kan tystna och att denna kulturmetropol, som en gång behärskade Medelhavet, nu är på väg mot den sista vilan – under havets vågor.

Jag erinrar mig också några fantastiska kvällar på Manhattan med Broadways oförglömliga musikaler. Nu skallar klimatförnekarnas budskap mellan skyskraporna i ett försök att göra ”America Great”. Hur svåra måste konsekvenser bli för att förnekelsen pansar ska brista? I ett av sina favoritnummer besjunger Frank Sinatra sitt älskade New York – staden som aldrig sover. Måste också Manhattan, tillsammans med många miljonstäder, läggas under havet och somna för gott – för att vi ska vakna och ta itu med sorgearbetet?

Nu föds Israels största historieverk

De ledande prästerna hade avrättats eller deporterats, men ett antal leviter fanns kvar i Jerusalem. De äldsta kunde minnas hänförelsens tid under kung Josias reformation. Det var deras ideal som vägledde kungens reformarbete. Efter slaget vid Megiddo, då Josia stupade, hade mycket försämrats. Men så länge Templet och Förbundsarken fanns kvar på Sions berg hyste de ändå en lågmäld framtidstro.

Efter katastrofen är de förvånansvärt tysta, men de är inte sysslolösa. De brottas med de stora frågorna: Har Gud lämnat Sion och förkastat sitt folk? Kan vi lita på Guds löften om beskydd ”till evig tid”? Eller är det som segrarna hävdar att Babyloniens gudar är starkare än Jahwe? För att få svar på frågorna ger de sig i kast med en grundlig och orädd inventering av Israels historia. Även nu är Femte Moseboken deras kriterium.

I katastrofens skugga föds nu bibelns största historieverk, som omfattar allt från Josuaboken till Andra Kungaboken. Till all lycka ger de oss en koncis sammanfattning av vad de kom fram till i Andra Kungaboken 17:7-23. De placerar slutsatserna efter Nordrikets fall, så att vi kan läsa Sydrikets historia i samma ljus. Här är deras slutteser:

* Hela Israels historia kännetecknas av en konstant olydnad mot Gud och en notorisk benägenhet att dyrka fruktbarhetsgudarna vid sidan av honom.
* Historien visar att Gud hela tiden varnat folket genom sina tjänare profeterna.
* Israel har inte lyssnat på profeterna, utan förhärdat sig och fortsatt i orättfärdighet och synkretism.
* Därför har Gud låtit konsekvenserna drabba dem med full kraft – först Nordriket och sedan Sydriket.

Finns det enligt dessa teologer fortfarande en framtid? Trots den enorma arbetsinsatsen säger de i stort sett ingenting – och det finns ett skäl. De har tidigare tagit stora ord i sin mun om framtiden och ifrågasatt olyckskorpar som Jeremia. Nu har Gud själv bringat de stora orden till tystnad, när verkligheten fällt utslaget. Om något ska sägas om framtiden, då måste det komma från en högre instans – från Gud själv, när hans tid är inne.

Har kyrkorna en gräddfil i klimatkrisens tid?

Jag sitter i kyrkan den dag som kallas domsöndagen – den stora inventeringens dag. Om en vecka ska FN:s miljökonferens i Madrid starta med 25.000 deltagare från hela världen. FN:s klimatpanel har just publicerat en larmrapport om stigande havsnivåer och att hundratals miljoner människor kan tvingas på flykt. Enligt dem är det alltså domsöndag – inte bara i kyrkan, utan på hela planeten.

Trots hög svansföring ligger vi i Sverige illa till som en av jordens värstingar. Vi är nämligen så glupska och har sådana krav på livet att vi behöver fyra jordklot. Men det pratar vi inte om. Ve den varelse, som vågar bli glädjedödare och börja moralisera över vår självklara livsstil och konsumtion. Det är ju vi själva som gjort oss förtjänta av välståndet genom vår skicklighet, hårt arbete och konkurrenskraft.

Jag är spänd på vad kyrkan har att säga i detta läge. Gudstjänsten börjar med en psalm, vi hälsas varmt välkomna och får genast ett lugnande besked av mötesledaren. Som kristna behöver vi inte frukta för domen, ty Jesus har redan förlåtit oss. Nattvardsbordet står dukat framme i kyrkan, som säger oss att hans blod sonar och renar oss från våra synder.

Ämnet för predikan är Himlen – ett underskattat resmål. Det är en stark och gripande predikan och församlingens gensvar är överväldigande. Även jag tar budskapet till mitt hjärta, men noterar samtidigt att inget sägs om klimatkris, inventering, gottgörelse och profeternas utmaning – varken bibelns eller FN:s klimatpanel.

Jag lyssnar också på några kända predikanter, som lagt ut domsöndagens predikningar på nätet. En av dem hävdar att kyrkans absolut viktigaste budskap även denna söndag är att Gud älskar oss alla villkorslöst – oavsett hur våra liv ser ut. Egentligen finns det ingen domsöndag i kyrkoåret, spetsar prästen till det. Andra predikanter är mer profetiska och refererar till klimatforskningen, men skyndar snabbt vidare och slår fast: Kyrkans uppdrag är att förkunna hoppet!

De svenska ”lakanspredikanterna” som besökte Österbotten i min ungdom erbjöd oss troende en gräddfil förbi planetens sista stora kriser. Vi som ”Kristi brud” skulle ryckas upp till himlen för att fira bröllop med vår brudgum Jesus, medan vedermödornas tsunamivågor rullade in över våra grannar och släktingar på jorden. Dagens kristenhet målar inte längre ut sådana scenarier, men här i kyrkbänken 2019 undrar jag ändå: Tar inte kyrkan för lättvindigt på vad klimatforskarna och bibelns profeter talar om?

Guds patos och shalomvision

Israels profeter bars av tron på Guds glödande kärlek till sitt folk, men de erbjöd ingen gräddfil förbi konsekvenserna av folkets handlande. Fiendens härar kom och utförde sitt blodiga verk och deporterade många. Inte ens profeterna själva undkom, utan fick dela sitt folks öde.

Profeten Hesekiel tvingas slå följe med den första deportationen från Jerusalem. Jeremia tvingas senare mot sin vilja följa med andra, som tog sin tillflykt till Egypten. Vem hade inte unnat honom att på ålderns höst äntligen få halstra fisk i solnedgången med sina vänner på den nyinköpta jordlotten i Anatot? Efter leviternas stora omvärdering av profeterna hade även dessa gärna suttit med vid kolelden.

Även om de drabbats av katastrofen är lyckoprofeternas optimism seglivad. Hananja, som bröt sönder Jeremias ok i templet, profeterar nu om ett snabbt återvändande från exilen inom två år. Då sänder Jeremia ett brev till dem som förvirras av budskapet. Han uppmanar de deporterade att ignorera lyckoprofeternas ”drömmar”. Enligt Jeremia kommer folket att stanna på främmande jord i sjuttio år. Hans brev andas en förvånansvärd realism och solidaritet med dem som höll dem fångna:

Bygg er hus och bo i dem. Plantera trädgårdar och ät frukten av dem. Ta er hustrur och avla söner … Bli flera där, inte färre! Gör allt för att den stad dit jag har deporterat er skall blomstra och be till Herren för den. Ty dess välgång (shalom) är er välgång (shalom) … Jag vet vilka avsikter jag har med er … välgång (shalom), inte olycka. Jag skall ge er en framtid och ett hopp … Jag skall låta er återvända till den plats jag har förvisat er från.

Vid Babylons floder

Profeterna är Guds stormfåglar som lyfter i motvind. Före exilen aviserade de krig och fångenskap, när ännu ingen såg någon fara på taket. Ekonomin och gudstjänstlivet blomstrade i både Norra och Södra Riket – men historien gav dem rätt.

Exiltidens profeter ges ett minst lika halsbrytande uppdrag. De ska förkunna hopp och framtidstro för ett folk, som drabbats av en stor förlust och sjunkit ner i en djup sorg. De har resignerat. Deras dröm om en framtid på älskad fädernejord har slocknat.

När den överlägsna ryska armén anföll Finland tystnade kantelemusiken och de glada sångerna i kulturmetropolen Viborg och Karelen. I hast fick 400.000 packa sina viktigaste förnödenheter och fly – med tunga krevader och brinnande byar bakom sig. De spriddes över landet och några kom till min österbottniska hemby, men vi förstod inte deras språk. Det är smärtsamt att ryckas upp från sina rötter, sitt språk, sin kultur och tryggheten i en gemenskap.

Det är samma grundstämning vi möter bland de deporterade i djupet av det babyloniska imperiet: Vid Babylons floder satt vi och grät, när vi tänkte på Sion. I pilträden som växte där hade vi hängt våra lyror. De som höll oss fångna bad oss att sjunga, de som släpat bort oss bad om glada visor: ”Sjung för oss en sång från Sion!” Men hur kunde vi sjunga Herrens sånger i ett främmande land? (Psalm 137)

Profeten Hesekiel hade förvisats med sina landsmän till en plats vid floden Kevar. Även deras ögon hade förlorat sin glans.  Så här uttrycker de sin grundstämning: Våra ben är förtorkade, vårt hopp är ute, vi är förlorade. Det är den existentiella bakgrunden till Hesekiels vision och dialog med Gud.

I visionen ser profeten sitt folk som en slagen armé av stupade utspridda över en dal. Tiden har gått och bara skeletten är kvar i solgasset – och de är helt förtorkade. Gud frågar Hesekiel om benen kan få liv igen och profeten svarar, att det är bara en som kan besvara den frågan, nämligen Skaparen själv.

Förkunna ett nytt exodus!

Då får denna stormfågel uppdraget att spänna ut vingarna i sin fulla bredd och börja predika för skeletten nere i dalen. Medan han profeterar uppstår ett säreget rasslande ljud. Ben fogas till ben, skeletten får senor och kött och det börjar blåsa en säregen vind genom dalen. Vi bevittnar hur Israels barn åter reser sig upp på benen, sträcker ut armarna i solskenet och riktar blickarna mot Jerusalem och Sions berg. Det är dags för det nya exodus, som profeterna före exilen anade vid horisonten.

Jag minns en oförglömlig kväll på operan i Zürich, när Kari Nurmela från Finland kraftfullt gestaltade kung Nebukadnessar i Verdis opera Nabucco. Jag hade hört Fångarnas kör hundratals gånger och kände varenda nyans, men jag var inte beredd på kroppsspråkets kraft, när crescendot kom. Då klev hela den trasklädda kören ett steg framåt på scenen, lyfte händerna och vände sina ansikten fulla av längtan mot Sion och Jerusalem. Det är precis detta profeten Hesekiel får i uppdrag att förkunna – att deras långa hemlängtans tid är till ända!

Exodusfolkets paradgata genom öknen

Vi vet inte var den andra stormfågeln häckade. Bibelforskarna urskiljer två mycket litterärt begåvade profetröster i Jesajaboken. Den första (kap 1-39) verkade i Jerusalem vid samma tid som Amos och Hosea i Nordriket, den andra som kallas Andra Jesaja (kap 40-55) någonstans i Babylonien.

Även denna profet målar ett storslaget scenario för sina trötta och modlösa åhörare. Han skildrar en febril aktivitet ute i öknen, där höjder schaktas ner, så att vägen från Babylon till Jerusalem görs jämn och bekväm. Han uppmanar dem som är kvar i Jerusalem att bestiga Sions berg för att hälsa Gud och hans befriade folk, när de anländer hem igen:

Trösta, trösta mitt folk, säger er Gud. Ge nytt mod åt Jerusalem, kungör att hennes träldom är över, att hennes skuld är sonad … Gå upp på ett högt berg med ditt glädjebud, Sion … säg till Juda städer: Er Gud kommer … Som en herde vallar han sin hjord. Han tar upp lammen i sin famn och bär dem i sina armar, han driver tackorna varligt.

De får vingar som örnar

Profeten vet att hans folk redan bäddat ner en generation i den främmande mullen. Han vet att hans åhörare räknar med att sluta sina dagar i det babyloniska imperiets grepp. De kan inte skönja något vid horisonten, som skulle kunna ändra deras bittra öde. Men profeten vet också att hans folk befunnit sig i ett främmande imperiums järngrepp tidigare – i träldomshuset Egypten. Därför spänner även denna stormfågel ut sina vingar under de kosmiska valven och utmanar sina landsmän med de slocknade pupillerna att lyfta blicken:

Lyft blicken mot skyn och se: Vem har skapat allt detta? Han som mönstrar stjärnornas här … han som ropar upp dem alla. Så väldig är hans makt och hans styrka att ingen av dem uteblir … Han blir inte trött, han mattas inte … Han ger den trötte kraft, den svage får ny styrka. Unga män kan bli trötta och mattas, ynglingar snava och falla, men de som litar på Herren får ny kraft, de får vingar som örnar. De springer utan att bli trötta, vandrar utan att mattas.

Den första Jesaja hade långt i förväg identifierat Assyrien som redskapet för Guds handlande. På samma sätt hälsar nu Andra Jesaja perserkungen Kyros som Guds smorde att utföra det förestående befrielseverket: Så säger Herren till sin smorde, till Kyros, vars högra hand jag har fattat för att lägga folken under honom … Han skall bygga upp min stad och släppa mitt bortförda folk utan betalning och utan lön, säger Herren Sebaot.

Såg profeterna två horisonter?

Gick dessa storslagna profetior i uppfyllelse? Svaret är både ja och nej – på kort sikt. Kyros intog Babylonien år 538 och utfärdade ett edikt, som öppnade vägen för den judiska befolkningen att återvända till sitt hemland. Men deras exodus blev långt ifrån så glamorös som profeten utmålat. Det var relativt små kontingenter som valde att återvända. Enligt samtida krönikörer var deras nya liv i Jerusalem fyllt av motgångar, besvikelser och även återfall till gamla avgudar. Många valde att stanna kvar i Babylon.

Det förefaller som om Israels stora profeter hade två horisonter för ögonen. Det påminner om våra upplevelser i det schweiziska alplandskapet. När vi rörde oss bland bönder och kor i dalarna låg horisonten nära. Men när vi kom upp på alptopparna hade den förflyttat sig så att vi nästan tappade andan. Även profeterna tycks ha haft två horisonter för ögonen – en nära, som de såg med full skärpa, och en annan längre bort, som de blott anade.

Nu behövs ett kirurgiskt ingrepp

Profeterna börjar alltmer inse vilken djupverkan ondskans parasiter och förnekelsens kraft har på människor och samhällen. Det kom en tid, när de börjar tvivla på sitt folks förmåga till omvändelse: Kan nubiern ändra sin hudfärg eller leoparden sina fläckar? Då skulle också ni kunna göra det goda, ni som vant er vid att göra det onda. (Jeremia 13:23)

Ändå slocknar inte profeternas framtidshopp, men de famlar efter ord och bilder, som kan uttrycka vad de anar. Hesekiel föreställer sig ett kirurgiskt ingrepp som var helt omöjligt på den tiden – en hjärttransplantation. Gud opererar bort det förhärdade ”stenhjärtat” och sätter in ”ett hjärta av kött”, dvs ett som kan känna och reagera igen (36:26f). Jeremia tänker sig ett lika radikalt ingrepp, men uttrycker det annorlunda:

Det skall komma en tid, säger Herren, då jag ska sluta ett nytt förbund … Jag skall lägga min lag i deras bröst och skriva den i deras hjärtan … De skall inte längre behöva undervisa varandra och säga ”Lär känna Herren”, ty de skall alla känna mig … Jag skall förlåta dem deras skuld och deras synd skall jag inte längre minnas. (31:31-34)

De gåtfulla sångerna om den lidande Tjänaren

Något av det märkligaste i Gamla testamentet är sångerna om Herrens lidande tjänare. I dem sprängs alla föreställningar och vi anar en gestalt i en hemlighetsfull relation till Gud. Vi känner igen Tjänarens profetiska uppdrag – att förkunna rätten och barmhärtigheten. Men nu har medkänslan, ömheten och helandet fördjupats och perspektivet är globalt:

Detta är min tjänare som jag ger kraft … Jag låter min ande komma över honom, han skall föra ut rätten till folken … Det knäckta strået bryter han inte av, den tynande lågan släcker han inte … Genom dig ingår jag ett förbund med mitt folk till ett ljus för de andra folken. Du skall öppna de blindas ögon och befria de fångna ur fängelset (Jesaja 42:1-7).

Tjänaren öppnar vägen till helande och rättfärdighet, när han själv drabbas av ondskan och besegrar den genom den lidande kärleken. Otaliga böcker och artiklar har försökt identifiera vem Tjänaren är, men den säregna gestalten glider ur händerna på dem alla. Stora kompositörer har inspirerats till odödliga musikverk, t ex Händels Messias. Här är ledtemat i den viktigaste sången, som senare återkommer i Nya testamentets flerstämmiga kör:

Som en späd planta växte han upp inför oss, som ett rotskott ur torr mark  … Han var föraktad och övergiven av alla, en plågad man, van vid sjukdom, en som man vänder sig bort ifrån … Men det var våra sjukdomar han bar, våra plågor han led, när vi trodde han blev straffad, slagen av Gud, förnedrad. Han blev pinad för våra brott, sargad för våra synder, han tuktades för att vi skulle helas, hans sår gav oss bot.

Vi gick alla vilse som får, var och en av oss tog sin egen väg, men Herren lät vår skuld drabba honom. Han fann sig i lidandet, han öppnade inte sin mun. Han var som lammet som leds till slakt eller tackan som är tyst när hon klipps, han öppnade inte sin mun.

Han blev fängslad och dömd och fördes bort … Han blev utestängd från de levandes land, straffad för sitt folks brott … Herrens vilja skall förverkligas genom honom… Min tjänare, den rättfärdige, ger rättfärdighet åt många och bär deras skuld … (Jesaja 53)

Här lämnar vi Gamla testamentets profeter för denna gång. Men om min röst kunde nå dem genom årtusendena, då skulle jag vilja säga dem två saker. Jag skulle vilja tacka dem för glöden i deras böcker, en glöd som berört mitt hjärta och fört mig upp på freds- och miljökampens barrikader i ett norrfånget land, som ännu inte fanns på deras karta.

Det kom en dag, när ni profeter drog slutsatsen att er kamp och er förkunnelse inte längre kunde rädda ert folk. Och ändå ser jag er vända blicken mot framtiden och med allt större tillförsikt spana efter en gestalt, som både vill och kan rädda jorden. Därför vill jag hälsa er: Ni spanade inte förgäves! Och med de bilder ni gav oss var det inte heller svårt att känna igen honom – när han kom (ett citat från Shalom Jord, 1983, sid 136f).

Kapitel 9:

ATT SPÅRA UPP VITTRINGEN AV GUD IDAG

Profeterna är Guds spårhundar, som känner vittringen av Guds aktivitet i sin egen tid. Om Andra Jesaja fortsatt att förkunna samma budskap som Jesaja i Jerusalem före exilen, då hade han saboterat Guds nya plan och handlande. De sorgsna, skuldmedvetna och modlösa i babylonisk fångenskap hade blivit ännu mer förkrossade. Bådas budskap finns i samma profetbok, men att förväxla tidpunkten och adresserna gör det genomfalskt.

Nu var vintern förbi och våren låg i luften. Varma vindar fick öknen att blomma och ett modlöst folk att räta på ryggarna och vända sina blickar mot Jerusalem. Domsbudskapet hade förbytts i ett glädjebudskap (evangelium) – om tröst, försoning, helande och hemkomst. Därför säger Gud: Glöm det som förut var och tänk inte på det förgångna. Nu gör jag något nytt. Det spirar redan, märker ni det inte? Jag gör en väg genom öknen, stigar i ödemarken (Jesaja 43:18f).

Under studietiden greps jag av Amos och Jesajas profetiska patos före exilen och upplevde att deras social-etiska budskap talade rakt in i vår egen tid. Jag var inte ensam om den känslan. När jag skildrade deras budskap i ljuset av Romklubbens rapport i Shalom Jord, då strömmade kallelser in till konferenser och temadagar i Sverige och Norden – långt fler än almanackan rymde. Kristna tidningar slog upp budskapet med stora rubriker.

I boken skildrade jag också hur Jerusalems katastrof 587 speglas i Klagovisorna, hur exilens profeter förkunnar tröst och aviserar ett nytt exodus. Men det som slår mig idag är att det inte finns några tillämpningar på vår egen tid i den delen av boken. Idag upplever jag att just Klagovisorna och exilens profeter har ett viktigt budskap till oss. Det beror på att den existentiella situationen, inte minst bland unga, är en helt annan än när studentrevolterna och den första miljövågen svepte fram över Europa.

Vi hade framtiden i våra händer

Då bars de unga och framtidsrörelserna av grundkänslan att samhället kunde förändras och att vi hade framtiden i våra händer. Jag blev studentkårens ordförande på det teologiska seminariet nere i Schweiz, när revolutionsåret 1968 brakade loss. Då var vi studenter representerade endast i den kommitté, som arrangerade sociala events på campus. När året var slut, efter protester och en strejk från föreläsningarna, hade vi rösträtt i samtliga kommittéer – även om seminariets ekonomi och tillsättningen av professorer. För den amerikanska rektorn blev situationen olidlig och han valde att avgå. Det var han som lärt mig älska Amos och profeterna.

Jag studerade samtidigt vid Zürichs universitet. Där fanns många tyska och en del franska studenter och tonen var ännu kaxigare, ibland obehagligt arrogant. Det var då brandkåren fick sätta in sina högtryckssprutor för att rensa gatorna, när studenterna stoppade spårvagnarna mitt i den fredliga staden. Deras honnörsord var medbestämmande. På journalfilmer från Kårhusockupationen i Stockholm vid samma tid ser jag avlidne vännen Anders Carlberg leda konfrontationen – med samma kaxiga trosvisshet som nere på kontinenten. Ännu vid de kristna miljökonferenserna efter kärnkraftsdebatten 1980 bars vi av tron att samhället och världen kunde – ja, höll på att förändras.

De har stulit vår framtid

Idag bevittnar vi åter hur en ny miljövåg rullar in över Sverige och världen. Demonstrationstågen genom världens storstäder är sannolikt ännu längre än 1968. Men när vi lyssnar på intervjuer med unga deltagare är tonen en annan och trosvissheten som bortblåst.

Deras ansikten speglar i stället besvikelse, sorg och ibland uppgivenhet. De upplever att deras framtid har stulits av den vuxna generationen och deras politiker. De blir inte gladare när politiker vill ta selfies med dem och kallar dem framtidens hopp. De lyssnar ju inte på oss – och inte heller på vetenskapen om vår tids ödesfråga!

Ändå fortsätter de att marschera och kämpa för sina ideal och sin mänskliga värdighet – även om mjölksyran sprider sig i benen och maktlösheten ibland lurar runt hörnet. Greta Thunberg satte ord på deras grundkänsla i sitt oförglömliga tal inför världens ledare i FN. Med tårar i ögonen visade hon sin sorg och indignation, när hon med en profets patos ställde de ungas fråga: Hur kan och vågar ni stjäla vår framtid?

En ung generation går i exil

Redan på åttiotalet visade Hans Åkerberg hur begåvade, känsliga svenska ungdomar går in i en inre exil, när de drabbas av de existentiella frågorna med full kraft. De flesta hittar inget sammanhang, där de kan dela sina brännande frågor och de starka, ångestladdade känslor de ger upphov till. Ju ärligare de unga är mot sig själva, desto mer blir de främlingar i sin egen kultur och sitt samhälle. Upplevelsen stegras då till en klaustrofobisk ensamhet, som gör att de känsligaste tar sitt liv.

Idag matas begåvade, känsliga ungdomar med alarmerande vetenskapliga fakta om klimatkrisens konsekvenser, som kommer att drabba människor, djur och korallrev under deras egen livstid. Ju mer de tar in dessa fakta, desto svårare blir det att bevittna hur den vuxna generationen lever i förnekelse och gasar på med tillväxtideal, konsumism och fossilberoende. De känner sig som fångar i ett cyniskt imperium, som lagt jorden under sig, där ”Farao” styr med järnhand efter sina egna lagar.

Nedsövda i imperiet behöver de vuxna allt starkare doser av distraktion och berusning för att ”må bra” och bevara illusionen att de har kontroll. Därför presenterar de på sociala medier de finaste fasader: Läckra maträtter, smaskiga bakverk, exotiska resor, nya köksinredningar, inglasade uteplatser och glada människor i solnedgången – ofta med vinglas i handen. Som följare är man totalt oförberedd, när det plötsligt slår ner som en blixt från klar himmel: Vi ska skilja oss! Så effektivt filtreras oro och brustenhet bort i vår kultur.

Om människor på en annan planet följde klimatpanelens rapporter och samtidigt alla rafflande underhållningsprogram på bästa sändningstid – om dieter, kärlek, sex, våld, mord och åter mord, då skulle de dra slutsatsen: Människorna på jorden måste ha tappat förståndet. De påstår att de tror på Vetenskapen, men lever i djupaste förnekelse – precis som värsta alkoholist! De saboterar den värld deras egna barn och barnbarn ska leva i.

Nu har livet en bundsförvant inom oss alla – ett känsligt sensorium, som sänder febersignaler närhelst människans och naturens liv är hotat. Mikael Kurkiala kallar det själen och bibeln Guds avbild inom oss alla. Det får ödesdigra konsekvenser, om vi överröstar och patologiserar dessa inbyggda varningssignaler. Läs gärna Kurkialas skarpa tidsanalys i boken När själen går i exil. Vi har båda vuxit upp i samma österbottniska mylla.

Ta för livets skull de ungas känslor på allvar!

Maria Ojala, docent i psykologi vid Örebro universitet, har i mer än tio år forskat om ungas existentiella känslor och ångest inför klimatförändringarna. Både hon och Åkerberg betonar känslornas avgörande roll. I en tid av förnekelse och flykt från brustenhet, sorg och skuld är det dags att ta deras utmaning på allvar. Här är Ojalas slutsatser i en text riktad till pedagoger, men den är lika relevant för oss alla – i media, katedern, predikstolen och hemma vid köksbordet:

* Klimatförändringarna är ett av de mest allvarliga hållbarhetsproblem som mänskligheten står inför. Genom dess existentiella, politiska och moraliska/etiska karaktär är klimatfrågan värdeladdad och förknippad med en mängd känslor …

* Forskningen visar att klimatförändringarna väcker känslor av exempelvis oro, sorg, skuld och hopplöshet, inte minst bland unga. I värsta fall kan undervisning om dessa frågor bidra till att dessa känslor ökar.

* I detta sammanhang menar sociologen Zygmunt Bauman att människors svårigheter att möta plågsamma moraliska känslor i relation till olika samhällsproblem har att göra med ett neoliberalt samhälle, som inte tillåter människor att känna några andra känslor än positiva känslor, känslor som lättast kan främjas genom utökad konsumtion.

* Man riskerar att landa i en kritisk syn på känslor och känslohantering, en terapeutisk syn där anpassning till den nuvarande sociala ordningen står i fokus. Genom en individualiserad syn på känslor hålls de unga på plats och hindras från att formulera en kritisk och alternativ samhällssyn. Sopas då inte samhällsproblem som orsakar denna oro under mattan?

* Fokus bör inte vara på att göra sig av med oro och andra negativa känslor i klassrummet. I stället gäller det att hjälpa unga att möta sin oro och hantera den på ett konstruktivt vis … och att använda den som grund för kritiska diskussioner och i förlängningen kanske också konstruktivt handlande.

* Meningsfokuserade strategier handlar inte i första hand om att göra sig av med negativa känslor utan om att aktivera positiva känslor av exempelvis hopp som kan existera sida vid sida med negativa känslor och hjälpa personen ifråga att konfrontera dessa känslor och göra något konstruktivt av dem. Det är viktigt att aktivera positiva känslor, som kan hjälpa en att fortsätta vara engagerad trots att ingen lösning är i sikte inom den närmaste framtiden.

I denna forskning vänds vedertagna synsätt upp och ner. Är det rent av så att de unga, som anses må dåligt och behöva terapeutisk hjälp, i själva verket är de friskaste i vårt samhälle? Är det så att de som nu demonstrerar i Fridays For Future, Extinction Rebellion och strejkar från skolan inte är överdrivna och hysteriska – utan de som verkligen tagit till sig vetenskapen, som vi alla borde ha gjort för länge sedan?

Ja, är de spektakulära aktionerna på gator och torg i själva verket profetiska symbolhandlingar, som vill väcka ett nedsövt folk – precis som när profeten Jeremia kom in i templet med ett ok kring halsen i sitt folks ödestimma? Är det så att dessa känsliga unga – och ett växande antal äldre – härbärgerar ett existentiellt lidande, som vi alla borde dela och bära? Eller som Pella Thiel, en annan profetröst, uttrycker det:

Som hos alla organismer har smärtan ett syfte, det är en varningssignal. För att göra stora och krävande förändringar krävs att nuläget är outhärdligt … Därför är det nödvändigt att skapa utrymme för sorgen i våra liv och samhällen. När vi delar den blir den lättare att bära; rentav en kraftkälla som hjälper oss att fortsätta vara öppna och kapabla att möta livet och världen i sin helhet med hela oss själva. Sorgen är inte din, den är världens sorg som du bär. När du stannar med den, tillåter dig att känna den, deltar du i det kollektiva helandet av världen. (Landets Fria Tidning den 30 juni 2017)

Ett folk som delar sorgens sånger

Hur sjunger ett folk, när det är sent på jorden och hotfulla moln tornar upp sig över planeten och kommande generationer? Det är begåvade och folkkära artister, som leder det svenska folket i allsång om sommaren, medan flaggorna vajar och skymningen lägrar sig över Norden. Redan när de gör sin entré ropar de exalterat och fortsätter hela kvällen – för att vi alla ska få känna att vi verkligen lever. Jag har lyssnat i årtionden, men kan inte påminna mig några allvarsord om vad som faktiskt är på gång med den natur och himlajord, som vi så hänfört besjunger år efter år. Det skulle förstöra stämningen och kvällens behållning.

Hur annorlunda är inte det folk vi möter i Klagovisorna. När förnekelsens pansar brustit och de tagit in verkligheten, då möts de vid templets förkolnade ruiner och förenas i sorgens sånger. Inte heller deras landsmän ute i exilen kan förmå sig till att ta ner instrumenten från pilträden och sjunga Sions glada sånger – när sorgen, skulden och verkligheten hunnit ifatt dem. De känner sig som en slagen armé utspridda i dalen i främmande land – utan framtid och utan hopp.

Det är i dessa sörjande människors händer löftet om framtiden läggs. Än en gång – precis som i Egypten – tänds hoppets båge över ett folk i imperiets grepp. Det är inte änglar, utan människor, som ges det halsbrytande uppdraget att förkunna gryningen till en ny dag för ett folk, som vandrar i djupaste mörker. I Jesajaboken möter vi två av den tidens språkliga giganter. Den förstas odödliga ord om befrielsen läses än idag i alla kyrkor runt hela vår jord, när adventsljusen tänds och fladdrar i mörkret. Den andra tar kosmos till hjälp, när han skildrar ett nytt exodus och det befriade folkets hemfärd längs paradgatan genom öknen. Då har de tagit ner lyrorna och sjunger åter Sions glada sånger.

Kapitel 10:

DEN PROFETISKA JESUSRÖRELSEN – DÅ OCH NU

Han växte upp bland enkla, fattiga människor i en liten avkrok av världen. Han skrev ingen bok. Största delen av sitt liv tillbringade han som obemärkt hantverkare. Några år före sin död steg han in i offentlighetens ljus och lyste då så klart att ingen annan människa har haft en sådan djupverkan på mänskligheten. Vårt kulturarv och våra värderingar har i hög grad sina rötter hos honom och de profeter han vägleddes av. Var finns förklaringen? Vi följer två tidiga författare, Markus och Lukas, som ville ge världen utanför Palestinas gränser svar på den frågan.

Bibeln är ett bibliotek med 66 böcker. Idag kan vi ta med den på resan – i portföljen eller i mobilen. Om apostlarna tagit med bibeln på sina resor, då hade de fått dra en kärra efter sig genom Mindre Asien. Papyrusrullarna var både stora och dyra. Det är märkligt att Lukas har råd att skriva två böcker till sin vän Teofilus, först evangeliet och sedan Apostlagärningarna.

Apostlagärningarna skildrar Jesusrörelsens snabba spridning från det lilla Medelhavslandet genom det stora romerska imperiet. Sedan dess har det fortsatt, från kontinent till kontinent. Idag är kristendomen världens största religion. Min bok handlar om ursprungsrörelsen för två tusen år sedan, men också om vår tids ”apostlagärningar”. Apostlarna hittade jag på utställningen i Nobelmuseet. Du avgör själv om du vill läsa endast om ursprunget – eller också om verkningarna i vår tid.

Sedan dess har det blivit sent på jorden och mörka skuggor faller över planeten. Då kan det vara värt att än en gång lyssna till mannen från Nasaret och de profeter han vägleddes av. Där finns en helhetssyn, ett rättvisepatos och ett trotsigt hopp, som kan inspirera och hjälpa mänskligheten att navigera i tider av vilsenhet, förnekelse och verklighetsflykt. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Den nya alternativrörelsen – med Markus ögon

Markusevangeliet är den äldsta berättelsen om Jesus skriven omkring 70 e Kr. Vi vet inte mycket om denne Markus, men sannolikt följde han aposteln Petrus på predikoresor ute i det romerska imperiet. Han riktar sig till en hellenistisk läsekrets utanför Palestinas gränser. Därför finns det få anspelningar på Gamla testamentet, som de flesta inte känner till där. I det avseendet kommer Markus nära vår kultur idag, där den bibliska berättelsen håller på att gå förlorad. Hur går han till väga i den situationen?

Markus tar helt enkelt sina läsare med på en vandring längs Gennesarets stränder. I stället för att servera teologiska begrepp och citera bibeln skildrar han gudsriket genom konkreta händelser och människors olika reaktioner. Han överlämnar till sina läsare att själva gå in i berättelsen och ta ställning till Jesus och det han kallar glädjebudet (evangelium).

Idag är evangelium ett slitet religiöst ord, men för de ursprungliga läsarna var det förknippat med goda nyheter, till exempel att en ny arvinge fötts i palatset eller att kejsaren återvänt efter seger över fiendehärar. Det är ett genialt ledtema, eftersom också Markus skildrar en kamp på liv och död och en seger över människans fiender.

Även inom judendomen hade ordet evangelium positiva associationer. Där leddes tankarna till glädjebudskapet hos Andra Jesaja – att Gud förlåtit sitt folk, att befrielsens timme är inne och att ett nytt exodus står för dörren. Trots att Markus undviker anspelningar på Gamla testamentet döljer han inte att evangeliet börjar med Jesajabokens bevingade profetord.

Första gången Markus zoomar in Jesus är när han står i dopkön hos Johannes Döparen – den tidens stora profetgestalt. Denne förberedde Guds återkomst till sitt folk genom att förkunna omvändelse och döpa de botfärdiga i Jordanfloden nära Jeriko. Efter sitt dop beger sig Jesus åter raka vägen till sin hembygd i Galiléen.

Det börjar idylliskt och fridfullt

Jesus promenerar på stranden, när han får syn på två ynglingar som kastar ut sina nät. Han går fram och utmanar dem att lämna fisket och följa honom. Han påminner dem inte om hur orena och syndiga de är, som religionen ofta gjorde på den tiden. I stället säger han att han behöver dem – som ”människofiskare”, vad nu det kan betyda?

Det märkliga är att de genast bryter upp. Längre bort upprepar sig samma scen med två andra fiskare. Redan här ställs läsaren inför den gåtfulla auktoritet, som får de unga männen att lämna tryggheten mitt i arbetslöshetens Galileen. Detta är fröet till den rörelse, som är på väg att erövra världen och som fört Petrus och Markus på predikoresa ända till Rom – imperiets maktcentrum.

Det är från första stund en alternativrörelse, där människor svetsas samman av ett ömsesidigt förtroende. Utan minsta garanti visar Jesus ynglingarna ett enastående förtroende och de svarar med samma mynt. Deras teologiska kompetens är bedrövligt låg i det halvhedniska Galileen med uppblandade folkslag och livsåskådningar. Den skulle så förbli till det bittra slutet enligt Markusevangeliet. Ändå får de uppleva verkligheten ända in i kroppen. Man kan se gudsriket promenera med brunbrända ben på Gennesarets norra strand.

Försoningen känner inga gränser

Något av det mest förhatliga i Galileen är de ideliga tullstationerna. Tullindrivarna hade ropat in rätten på öppen auktion och sedan gällde det att driva in summan från sina landsmän och även få en utkomst själva. Därför hatades dessa ”rövare”, som sålt sin hembygd dyrt – och även sig själva – åt den orena romerska ockupationsmakten.

När Jesus närmar sig en av dessa vägspärrar kan man inte skönja något förakt eller hat i hans ansikte. I stället händer det förfärliga att han går fram till Levi bakom tulldisken och säger sitt: Följ mig! De första lärjungarna är chockerade. Finns det inga gränser för gudsriket? Vad ska folk tänka om de börjar stryka runt här i bygderna med en förhatlig landsförrädare?  Det var denna gränslöshet, som senare skulle kosta Jesus livet.

Hela folket är vid denna tid en kokande häxkittel av frihetslängtan och revolutionära strömningar. Allra radikalast är den selotiska gerillarörelsen. För dem är det en helig plikt att sätta sina vassa dolkar i den romerska fienden och landets förrädare. Det sägs att om en selot och en tullindrivare gick in i en mörk park tillsammans, då var det bara en som kom ut med livet i behåll.

Därför stelnar formligen blodet i ådrorna på lärjungarna – och speciellt på tullindrivaren Levi, när Jesus välkomnar en selot in i lärjungakretsen. Här skriver Markus teologi tydligare än med teologiska begrepp. Alla börjar inse att detta vulkanutbrott av Guds kärlek och mänsklig försoning inte har några gränser – inte ens vid dödsfiender!

Ett renhållningsverk eller ett fältsjukhus?

Att Jesus kallar tullindrivaren Levi in i gemenskapen är inget olycksfall i arbetet enligt Markus. Redan samma kväll sitter Jesus med ett helt sällskap av tullindrivare och syndare på fest hemma hos Levi. Då börjar mörka moln torna upp sig och kasta en hotfull skugga över den unga rörelsen. Fariséer ses stryka runt huset och skugga vad som händer därinne. Frågan som hänger i luften är hur Jesus kan äta med orena syndare, som är strängt förbjudet? Det saboterar visionen om ett rent och avskilt gudsfolk, som håller Mose lag och de äldstes 613 stadgar.

Jesus svarar klockrent och avslöjar att han vägleds av en helt annan vision och gudsbild: Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare (Markus 2:17). Enligt honom firar gästerna kring bordet i Levi hus ett glädjebud, att Skaparen stigit in i sin svårt sargade skapelse – inte som domare, utan som läkare.

Jesus har kommit för att hela de sår livet tillfogat människorna i Galiléen. Precis som vid exodus från Egypten börjar helandet underifrån, vid smärtpunkten, där såren svider mest och nöden är störst. Guds rike är enligt honom inget renhållningsverk, utan ett fältsjukhus, där sårade förbinds och helandet kan börja.

Det är skapelsetexternas gudsbild och människosyn, som nu gestaltas på Gennesarets stränder och hemma i husen. Människorna får möta ett Ansikte, som utstrålar barmhärtighet och respekt och befriar dem från skuldens och skammens slaveri.

Eftersom även religionen tryckt ner dem undviker Jesus det gängse religiösa språket i mötet med dessa kantstötta varelser. I stället använder han ord och liknelser, som doftar deras egen värld och plötsligt inser den ena efter den andra – vi har kommit hem.

Kärlekens lavaström flyter vidare

Lavaströmmen vällde fram genom det romerska imperiet så fullt av orättvisor, förtryck, slavar och olika etniciteter. Arbetsdagen för de flesta började vid solens uppgång och slutade vid dess nedgång. Men före solen gick upp samlades en ung alternativrörelse, som saknade motstycke i den dåtida världen. Den hade sin upprinnelse på Gennesarets norra strand och aposteln Paulus fångar deras grundsyn i orden: Alla är ni genom tron Guds söner … Nu är ingen längre jude eller grek, slav eller fri, man eller kvinna. Alla är ni ett i Kristus Jesus (Galaterbrevet 3:26f).

Genom historien har ständigt nya människor gripits av visionen och satsat sina liv i denna icke-våldets befrielsearmé – för en enad och försonad mänsklighet, där alla har samma gudagivna värde. I den våldsdrabbade amerikanska Södern kämpade Martin Luther King och medborgarrättsrörelsen för de svartas mänskliga rättigheter. Sannolikt räddade de sitt folk från ett blodbad. Det finns många hoppets bärare i vår värld, som vittnar om att ljuset är starkare än mörkret – att sanning, rättvisa och försoning kan segra än idag.

Desmond Tutu: Mörkret är kompakt – före gryningen

Det vilar ett dok av lidande, förtryck och våld över det vackra, solbelysta Sydafrika på åttiotalet. Den vita minoriteten lever och äter gott i sina paradis bakom murar och staket. I kåkstäderna runt hörnet kämpar den mest utsatta befolkningen med fattigdom, förnedring och polisbrutalitet. Religionen är för det mesta tyst eller allierad med regimen. Det är väl inte så underligt att de svartas förtvivlan och uppdämda längtan efter frihet närmar sig kokpunkten.

Nyheten når Sydafrika att en svart ledare artikulerat en dröm om frihet vid en marsch, då 250.000 demonstrerade framför Vita Huset. De fattiga och förtryckta i Sydafrika kan identifiera sig med sina afro-amerikanska syskon i Frihetsmarschen. Även dessa kom raka vägen från våldets blodiga smärtpunkter i den heta amerikanska Södern. Martin Luther King ingjöt en tro att universums starkaste kraft fortfarande kämpar på sanningens, rättvisans och de förtryckta människornas sida.

Hur kommer det sig att uppgivenheten och bitterheten inte slår rot hos en Nobelpristagare och ärkebiskop, som förvägras delta i demokratiska val i sitt eget hemland? Hur kommer det sig att Desmond Tutu förblir en ”hoppets fånge” i ett folk, som ständigt jagas med tårgas, bits av polishundar, slås med batonger, fängslas, torteras, tvingas till landsflykt och döms till döden – därför att de längtar efter frihet och rättvisa? Svaret är att han, precis som King, har sina rötter i en alternativrörelse, som fick ett första brohuvud i världen på Gennesarets norra strand.

En osynlig Regissör

Det tycks finnas en Regissör bakom historiens drama, som griper in i handlingen när långfredagens mörker är som mest kompakt. Apartheid har ett järngrepp om Sydafrika på åttiotalet, när regimen stoppar ett massmöte i Kapstaden. Då sätter Tutu allt på ett kort och utlyser i stället en gudstjänst i katedralen, som fylls till bristningsgränsen. Utanför patrullerar kravallpoliser och inne längs katedralens väggar står poliser, som noterar och spelar in varje ord som sägs.

Spänningen är olidlig när den kortväxte ärkebiskopen går upp i predikstolen. Med ett profetiskt patos förkunnar han att dagarna är räknade för apartheids ondska och förtryck. Han pekar mot poliserna och utropar: Ni är mäktiga, oerhört mäktiga – men ni är inte Gud! Och det går inte att gäcka levande Gud. Därför har ni redan förlorat.

Sedan kliver han ner från predikstolen och går – med sitt smittande leende – rakt mot poliserna med en inbjudan: Välkomna att förena er med den vinnande sidan! Då reser sig församlingen och börjar sjunga och dansa, medan poliserna försvinner ut genom katedralens portar.

Dramat accelererar

Tutu är inte ensam om att se ett annat Sydafrika för sin inre syn. Avskuren från sin familj och det politiska skeendet i 27 långa år finns Nelson Mandela ute på Robben Island. Han har ingen garanti att han någonsin ska få lämna fängelseön. Ändå stiger han upp tidigt varje morgon och förbereder sig själv och omgivningen på livet i det nya, fria Sydafrika.

På fastlandet ökar pressen på regimen, inte bara från den svarta befolkningen, utan från stora delar av världen, däribland Sverige. Inte minst de ekonomiska sanktionerna börjar ta skruv. Till slut tvingas regimen till ett historiskt beslut och den 11 februari 1990 lämnar Nelson Mandela fängelseön. Han slår världen med häpnad genom sin spänst, sitt leende och sin moraliska resning. Någon gav förklaringen: Han kom inte ut till friheten – han hade levt i den hela tiden!

Samma kväll återförenas Nelson och Winnie Mandela hemma hos Desmond Tutu. Följande morgon ringer ärkebiskopen till sin svenska husläkare, Ingrid Le Roux, som vigt 40 år av sitt liv åt utsatta kvinnor och barn i Sydafrikas fattigaste områden. Hon undersöker Mandelas hälsotillstånd, som visar sig vara förvånansvärt gott. Samma dag möter han 200 journalister från hela världen – och resten är världshistoria.

Jag såg människorna i ett nytt ljus

Fyra år senare kan det svarta Sydafrika och nobelpristagaren Tutu för första gången avlägga sin röst i ett demokratiskt val i sitt hemland. Tutu skriver: Det svindlade för ögonen. Det var som att bli kär … Jag såg människorna i ett nytt ljus … De var skapade till Guds avbilder men hade varje dag trampats ner av apartheids hejdukar och av dem som påstod att de var emot apartheid – men likväl fortsatte att åtnjuta de privilegier apartheid gav dem.

Två veckor senare är det dags för en ny historisk höjdpunkt, då 150.000 jublande sydafrikaner deltar i Nelson Mandelas installation som landets första svarta president. Den dagen tycks alla ha förenat sig med den vinnande sidan. Det är nu det nya ledarskapet slår världen med häpnad genom ett djärvt initiativ – tillsättandet av sannings- och försoningskommissionen.

Ingen framtid utan försoning

Att fly från sanningen och det förflutnas makt över våra liv skapar ingen varaktig fred och försoning – varken hemma vid köksbordet eller i djupet av en plågad nation. Därför utser president Mandela ärkebiskop Tutu att leda sanningskommissionens arbete. I stället för segrarnas hämnd ges amnesti åt alla som är beredda att offentligt erkänna sina brott, i detalj berätta vad de gjort och sedan be om nåd.

Som i en familjevecka får också offren skildra sina hemska erfarenheter i de offentliga förhören som pågår i månader. I boken Ingen framtid utan förlåtelse skildrar Tutu processen. Det är ett viktigt kapitel i vår tids ”apostlagärningar”:

Sedan hörde vi deras historier och undrade hur de kunnat överleva så länge när de burit på en sådan börda av bedrövelse och ångest, så stilla, försynt, värdiga och enkelt. Vår skuld till dem är omätlig. Deras motståndskraft mot fasansfulla utmaningar och plågor … fick åhörarna att till sist tappa andan.

 Så ofta blev vi i kommissionen helt bestörta över det djup som människorna i sin inneboende ondska kunde sjunka till, och vi skulle, de flesta av oss, säga att de som begick sådana lömska dåd var monster. Men teologin hindrade oss från att göra det. Teologin säger att de fortfarande, trots det avskyvärda i deras gärningar, är Guds barn med förmåga att känna ånger och kunna ändra sig. Enligt denna teologi får vi aldrig ge upp någon, eftersom vår Gud är särskilt svag för syndare!

En högexplosiv entré enligt Lukas

Enligt traditionen är Lukas läkare och hans språk har litterära kvaliteter. Han har forskat i källorna och hittat berättelser, som saknas i de andra evangelierna. Han är ensam om att skildra när Galileens nye kändis, cirka trettio år gammal, har lämnat verkstan och gör entré i hembygdens synagoga i Nasaret.

Regionen kännetecknas av notorisk arbetslöshet, fattigdom och förödmjukelsen under en utsugande ockupationsmakt. Därför vibrerar folkdjupet av en het längtan efter den messias, som enligt profeterna ska befria dem. Ingen är oberörd, när Jesus med en sällspord auktoritet läser från Jesajaboken:

Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig till att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Lukas 4:18f). Han rullar ihop boken och riktar sig till åhörarna med ett dramatiskt besked: Idag har detta skriftställe gått i uppfyllelse inför er som hör mig. Lukas skriver att alla är tagna av hans ”ljuvliga ord”.

Profeternas radikala social-etiska vision går som en röd tråd genom hela Lukasevangeliet. Redan i den inledande Marias lovsång, som tonsatts av stora kompositörer, hälsas Jesus med orden: Han störtar härskare från deras troner, och han upphöjer de ringa. Hungriga mättar han med gåvor, och de rika skickar han tomhänt bort.

Hos Lukas finns det inga kryphål att förandliga Jesus-orden. Nej, denna proklamation om rika och fattiga är revolutionär dynamit – inte bara för åhörarna i Galileen, utan varhelst hans evangelium läses i det romerska imperiet så fullt av orättvisor, slavar, våld och förtryck. Det är väl inte så underligt att ockupationsmakten genast sätter Jesus under sin bevakning. I sitt tal inför en större publik skärper han tonen ytterligare:

Saliga ni som är fattiga, er tillhör Guds rike. Saliga ni som hungrar nu, ni skall få äta er mätta. Saliga ni som gråter nu, ni skall få skratta … Men ve er som är rika, ni har fått ut er glädje. Ve er som är mätta nu, ni skall få hungra. Ve er som skrattar nu, ni skall få sörja och gråta. Ve er när alla berömmer er. På samma sätt gjorde deras fäder med de falska profeterna (Lukas 6:20-26).

En ny exodusrörelse

Jesus flyttar tidigt sin verksamhet från den avsides ”hålan” Nasaret till den sjudande knutpunkten Kafarnaum. Hamnstaden på Gennesarets norra strand har kontakt med den stora världen genom Via Maris (Havsvägen), som förbinder Medelhavet med städerna och marknaderna i det inre av Asien. Även här får hans framträdande i synagogan djupverkan och en rörelse ur de undre skikten uppstår.

Det ligger ett dok av lidande, förtryck och skam över dessa människor i det vackra, solbelysta landskapet. Ockupationsmakten suger ut dem ekonomiskt. Religionen trycker ner dem som mindervärdiga i Guds ögon. Dessutom härskar föreställningen att alla som lider av en sjukdom har syndat, övergetts av Gud och nu ockuperas av demoner. Här i synagogan driver Jesus demoner på flykten och helar deras sjuka. Befrielsekampen mot den invaderande djävulska parasitmakten har börjat.

Alla som drabbats av spetälska måste på den tiden leva isolerade i skräckfyllda getton utanför samhället. Jag berördes starkt av ett reportage från Indien, där denna plåga fortfarande hemsöker människor. Bakom taggtrådsmurar utanför Delhi fanns ett 30-tal leprakolonier med i snitt 100 familjer i varje. På en av bilderna sitter en ensam man. Rädslan gör att hans hustru inte vill möta honom mer och han har aldrig fått träffa sitt femåriga barn.

Trots rädslan och de religiösa förbuden berör Jesus dessa olyckliga varelser. Han sätter livet på spel, när han tar upp striden med de religiösa ledarna och deras renhetsregler, som sorterar folket i rena och orena, syndiga och fromma. En ny befriande exodus-rörelse har lämnat startblocken. Det är väl inte underligt att också religionens väktare blir oroliga över hans växande popularitet och sätter honom under bevakning.

Albert Schweitzer – Lukas´ sentida kollega  

Det är inte bara över människorna i det forna Galileen, som det vilar ett dok av lidande, orättvisor och förtryck. Romimperiet är inte heller den sista ockupationsmakten, som lade världen under sig och tvingade människorna i sin tjänst. Albert Schweitzer, som fick Nobels fredspris 1952, är redan som ung akademiker en av kolonialismens vassaste kritiker:

Å denna ”ädla” kultur vi kallar vår. Den talar så fromt om människovärdet och mänskliga rättigheter och i nästa ögonblick struntar den i dessa principer och trampar miljoner människor under sina fötter, därför att de bor på andra sidan haven och har en annan hudfärg … Vi berövar dem deras land och gör dem till slavar …

Vem är läkaren med samma social-etiska patos som kollegan Lukas? Schweitzer är intellektuellt och musikaliskt rikt begåvad. Redan vid nio år spelar han orgel i sin pappas kyrka och blir en av 1900-talets främsta Bachtolkare. Vid 24 års ålder tar han en doktorsgrad i filosofi vid Strasbourg-universitetet och senare två till – i teologi och medicin. Den röda mattan ligger utrullad för detta framtidslöfte som professor, forskare, författare och Bach-specialist.

Då väljer Schweitzer plötsligt att bli missionsläkare, där behovet är störst – bland fattiga, sjuka och spetälskedrabbade i djupet av Afrika. Han bygger sjukhuset Lambaréné i nuvarande Gabon, som vid hans död har 350 bäddar och en leprakoloni för 200. Han säger att det är hans svar på kallelsen Följ mig. Han vet vad han talar om efter att ha skrivit en bok om den historiske Jesus, som teologer utmanas av än idag:  

Han kommer till oss som en okänd, utan namn, från en annan tid, vid kanten av sjön … Nu talar Han till oss med samma ord: ”Följ mig” och utmanar oss att fullborda det uppdrag han måste förverkliga i vår tid … för dem som väljer att lyda Honom, vare sig de tillhör de kloka eller de enfaldiga, kommer Han att uppenbara sig själv, i det slit, konflikter och lidande de kommer att gå igenom i Hans närhet. Och genom ett obeskrivligt mysterium kommer de genom sin erfarenhet att förstå Vem Han är (översättning: Pekka Mellergård).

Ett annat skäl till att han lämnar karriären i Europa är att han vill göra gottgörelse för de europeiska kolonisatörernas övergrepp mot Afrika. Han skriver: Om de vitas brott mot de svarta samlats i en bok, då skulle vi få bläddra förbi många blad, som vi inte uthärdar att läsa … Vi måste gottgöra för alla förfärliga brott vi läser om i tidningarna och även för brott som är ännu värre och som vi inte läser om – de som är fördolda i den mörka djungelnatten.

Vördnad för livet

Redan som liten känner Schweitzer medlidande med alla levande varelser, inte minst djuren. Han begriper inte varför aftonbönen bara handlar om människor. När hans mamma bett färdigt och kysst honom god natt, då ber han tyst vidare: Himmelske Fader, beskydda och välsigna alla varelser som andas och låt dem sova i ro.

Schweitzer söker intensivt efter en universell formel för etiken och livsfilosofin, men stöter ständigt på en järnport som vägrar öppna sig. Under en tre dagars flodresa har han gott om tid att reflektera och skriver ner olika formuleringar. Till sist ger han upp, men då händer något:

På tredje dagens afton, just som vi i solnedgången färdades genom en hjord flodhästar, stod plötsligt för mig orden ”Vördnad för livet”. Järnporten hade gett vika; stigen i snårskogen hade blivit synlig. Nu hade jag trängt fram till den formel, vari såväl världs- och livsbejakelsen som etiken är inneslutna … Jag är liv som vill leva och jag existerar i ett myller av liv där alla vill leva.

Denna etiska grundsyn gör Schweitzer till en skarp kritiker av den civilisation, där tekniska och materiella framsteg tillåts skena utan etisk reflektion kring konsekvenserna för allt annat liv på planeten. Han ger sitt bidrag till framtiden genom skarpsynta böcker och genom att bygga ett sjukhus för de mest utsatta – allt i sin Mästares efterföljd. Det var för detta han fick Nobels fredspris. Pengarna investerade han i Lambarénés arbete för de spetälska.

Efter fredspriset ägnar sig Schweitzer, tillsammans med Albert Einstein och Bertrand Russel, alltmer åt engagemanget mot kärnvapnen. Den sista delen av Philosophy and Culture – The World-view of Reverence for Life föregriper den moderna miljörörelsen. Därför tillägnade Rachel Carson Schweitzer sin epokgörande bok Tyst vår (1962). Han dör 1965 och ligger begravd på flodstranden vid Lambaréné – en sällsynt orchidé, som blommade djupt inne i den afrikanska djungelskogen.

En radikal kommunitet i öknens hetta

Uttåget från Babylon blev ju inte så storslaget som Jesajaboken utmålat. Därför levde drömmen vidare i fromma kretsar om ett större gudomligt ingripande i historien. Ingen tog den drömmen på så blodigt allvar som de tvåhundra, som drog ut i öknen för att förbereda Guds återkomst. De levde i Qumran-kommuniteten på Döda Havets västra strand.

En beduinpojke är ute och söker ett vilsegånget får, när han upptäcker en spännande grottöppning på en av höjderna. Han gör som pojkar alltid gör, kastar in en sten i öppningen och hör då ett märkligt klirr. Det leder till den spektakulära upptäckten av Dödahavsskrifterna, som gömdes i lerkrukor när den romerska hären närmade sig under det judiska kriget (66-70 eKr). Först år 1947 upptäcks skrifterna och världen får kännedom om dessa hängivna människor, som levde och verkade här i det ogästvänliga landskapet i mer än hundra år.

Döda Havet är jordklotets lägsta punkt (400 m under havet) och ökensanden gör hettan olidlig under sommaren. Trots att det var tidig förmiddag upplevde jag själv värmen nästan outhärdlig på en studieresa, när vi guidades runt bland utgrävningarna under några timmar. På gravplatsen har arkeologerna funnit 1100 skelett och kunnat konstatera att medelåldern inte ens nådde upp till trettio år. Men vad utstår man inte, om man förbereder Guds stora segertåg, när han längs paradgatan genom öknen återvänder till sitt folk enligt profeternas löften.

Avskild från syndare – för Guds skull

Kommunitetens ledare kallas Rättfärdighetens lärare och var ursprungligen präst i templet i Jerusalem. Tillsammans med likasinnade begav han sig i protest ut i öknen, när templets prästerskap besudlades av den hellenistiska kulturen, som erövrade noblessen i Alexander den stores imperium. Mackabeerböckerna skildrar kampen och de stora offren i försöken att stoppa det hellenistiska inflytandet.

Qumran-kommuniteten är en spjutspets i kampen mot det hedniska inflytandet. De lever till punkt och pricka efter Mose lag och disciplinen är stenhård. Inget orent tolereras och idealet är total avskildhet från syndiga människor. Snart skulle dessa möta sitt öde, när Gud kom för att rensa ut all orenhet genom ett heligt krig. Utspridda i landet fanns fyratusen esséer, som sympatiserade med Qumrans ideal. De levde sida vid sida med fariséerna och den unga Jesusrörelsen.

Ju mer vi lär känna den tidens religiösa ideal, desto skarpare framträder kontrasten till Jesusrörelsen. Efter dopet beger han sig raka vägen – inte till de heliga i Qumran, utan till det halvhedniska Galileen, där det hellenistiska inflytandet är starkt i många samhällen. Han väntar inte heller som andra rabbiner på att en religiös elit ska anhålla om att få bli hans adepter. I stället går han ut till vanligt folk på stranden och bakom tulldiskar och kallar dem till sina lärjungar.

Han distanserar sig inte från orena och syndiga människor, utan väljer deras sällskap och delar deras måltider. Han bryter de rituella renhetsreglerna på löpande band och vidrör de värst besmittade. Över hela linjen utmanar han den religiositet, som förslavar människor under paragrafer och separerar dem från varandra. Därmed går han rakt in i det minfält som kommer att kosta honom livet. Kontrasten mellan Jesusrörelsen och fariseerna, esseerna och kommuniteten på Döda Havets strand kan knappast bli bjärtare!

Amazing Grace – mitt i konfliktens hetta

Lukas är återigen ensam om att skildra Jesus på måltid hemma hos Simon och några andra fariseer. Jesus har talat i synagogan med sedvanlig utstrålning och kraft, som väckt en fråga hos de religiösa ledarna. I Moseböckerna finns ett löfte att det en dag ska uppstå en profet lika stor som Moses. Kan det möjligen vara Jesus från Nasaret? Det är den frågan de vill få svar på under måltidens gång.

Det är då något förfärligt inträffar, som får de fromma runt bordet att stelna till av avsky. In i huset rusar en ökänd prostituerad med en parfymflaska i högsta hugg. Hon väter Jesus fötter med sina tårar och kysser dem. Sedan torkar hon dem varsamt med sitt mörka, böljande hår och smörjer dem med den dyrbara oljan. Nu kan de få svart på vitt om han är profet eller inte. Profeterna är mästare på att avslöja synd i varje form och vad det här är fråga om är väl inte svårt att fastställa – som hon åbäkar sig på golvet framför honom.

Nej, någon profet är han definitivt inte. Han föser inte bort henne, utan verkar uppskatta hennes tillgivenhet. Vi frågar oss: Varför är Jesus så totalt kompromisslös i dessa konfliktsituationer? Kan han inte för en gångs skull pricka in en annan tid för henne, när han äntligen fått gehör hos det andliga ledarskapet? Förklaringen ligger i hans kallelse att under inga omständigheter dölja Guds kärleksfulla ansikte, som han kommit för att uppenbara.

Nådens perspektivförändring

Men Jesus försöker också nå Simon och hjälpa honom att förstå vad som just nu händer i hans hus. Som vanligt griper han till en liknelse, när teologiska resonemang blockerar. Han vänder sig till sin värd med en liten berättelse: Det var två män som måste låna pengar. Den ene en liten summa, den andre motsvarande två årsinkomster. Tiderna blev kärva och ingen kunde betala tillbaka. Då händer något oerhört – båda får sina lån efterskänkta. Simon, vilken av dem tror du var gladast i det ögonblicket?

Simon tyckte nog att det var lätt att besvara frågan. Den som fick en sådan enorm skuld efterskänkt måste ju ha varit vild av glädje. Då gör Jesus ett av sina mästerliga drag. Han låter berättelsen kasta ett nytt ljus över kvinnan på golvet:

Simon, vad du ser är inte oanständighet, utan en människa som drabbats av den vilda glädjen – att hennes stora skuld är efterskänkt! Även hon fanns med i synagogan och greps av mina ord. Förnedrad, utstött och hemlös i tillvaron uppfattade hon hälsningen från ett hem och en Far, som hon förlorat kontakten med för länge sedan. Först visste hon inte vad hon skulle ta sig till, men så kom hon ihåg den dyrbara parfymen hemma i skåpet. Simon, nu är hon här och hon är inte längre bygdens ökända sköka, utan en ny liten syster i Gud familj på jorden. (Berättelsen finns i Lukas 7:36-50.)

Två experiment med Guds nåd under Polstjärnan

De finaste åren av mitt liv var när jag halv nio på morgonen höll föredrag om Andlighet i Kungssalen på behandlingshemmet Noor. Jag har aldrig förunnats uppleva en sådan värme och tacksamhet som efter dessa föredrag och de efterföljande samtalen. Men en dag ställs jag plötsligt inför ett problem. Patienter som berörts av föredragen frågar till vilken kyrka de ska gå efter tiden på Noor? Jag ger adressen till några jag har förtroende för.

Snart visar det sig att några kommer tillbaka – besvikna. De tycker inte att de funnit samma budskap, som de berörts av under föredragen. De menar att predikanterna använder abstrakta ord som inte berör dem eller ger den kraft de behöver. Det talas mycket om kärlek, gemenskap och försoning, men det är inte lätt att få kontakt och att uppleva att försoning är på gång med människorna som sitter i bänkarna.

Mötet med Claes blev en vändpunkt i mitt liv. När behandlingen var slut kom han för att säga adjö. Ansiktet lyste när han berättade om sitt beslut att gå ”hem” igen. Han syftade på den frikyrka han tillhört som ung, men där han inte passade in då han utvecklade sin alkoholism. När jag ett halvt år senare möter honom igen, då lyser inte ansiktet längre. Han berättar:

Jag gjorde några försök att komma in i gemenskapen, men misslyckades. När gudstjänsten var slut rusade alla till kyrkkaffet och tycktes ha så trevligt, var och en i sin grupp. Ingen såg mig och då slog den gamla skammen till igen – jag hör inte hemma här!

När jag hörde orden och såg det sorgsna ansiktet kände jag hur det började glöda i mitt inre. Om Claes och patienterna inte känner sig hemma i kyrkorna, då är dessa inte längre bärare av den atmosfär som besjälade ursprungsrörelsen bland fiskebryggor och vid måltiderna för två tusen år sedan. Det mest kännetecknande för Jesus var att trasiga och skamtyngda människor drogs till honom och fick en ny värdighet i hans närhet. Det var för dem han offrade sitt liv.

Mötet med Claes ledde till ett djärvt experiment med evangeliet i Bromma – de så kallade sinnesrogudstjänsterna. Många av oss som var med glömmer aldrig höstkvällarna 1992, när vi reste oss, lade händerna på varandras axlar och vaggade med i refrängen till Tove Janssons Höstvisa:

Skynda dig älskade, skynda att älska,
Dagarna mörknar minut för minut.
Tänd våra ljus, det är nära till natten,
Snart är den blommande sommaren slut.

Sedan avslutade vi med Sinnesrobönen och gick ut i höstmörkret, där marschallerna fortfarande brann ner mot Drottningholmsvägen. Ingen av oss anade då att Sinnesrofolket femton år senare skulle tända sina marschaller på 150 platser i Sverige – alltifrån Arvidsjaur i norr till Ystad i söder. Läs mer

Kort därefter börjar ett annat djärvt experiment med Guds villkorslösa kärlek i en träkyrka på Söder. Även därifrån sprider sig marschallerna över Sverige och Norden. Både Allhelgonamässan och sinnesrogudstjänsterna har sprungit fram ur samma erfarenheter med inspiration från de tolv stegens andlighet. I båda fallen sänds evangeliet på brustenhetens våglängd. Läs mer

Jag tror att varje kyrka behöver ”växthus” där brobyggare vågar testa nya frön till framtidens kyrka. Deras kriterium är inte den kyrkliga traditionen utan berättelserna om hur Jesusrörelsen för tvåtusen år sedan mötte människors längtan, behov och inre nöd. Precis som i en tonårsfamilj kommer det att uppstå spänningar mellan det nya och det gamla, när människor med andra kulturer och erfarenheter väller in i kyrkan. Även då Jesus uppenbarade Guds villkorslösa kärlek blev det turbulens – och slutade med korsfästelse.

Guds kärlek är ingen dans på rosor

Vi återvänder till Markus. Det är sabbat, när Jesus och lärjungarna tar den upptrampade stigen genom en åker. Trots att det är förbjudet på sabbaten river lärjungarna åt sig av axen och äter. Vi vet inte om det var i protest mot de äldstes 613 stadgar eller om de som galiléer inte visste bättre? Jesus ber inte fariséerna om ursäkt, utan tar lärjungarna i försvar med en bibeltolkning, som måste ha tett sig halsbrytande för de skriftlärda. Han frågar, om de inte läst att kung David och hans krigare åt av det förbjudna skådebrödet i en helgedom – därför att de var hungriga?

Slutsatsen är chockerande för sin tid: När människans behov och nöd krockar med de religiösa traditionerna, då står Gud på människans sida! Hans tolkning ligger helt i linje med den ursprungliga Exodus-traditionen, som vägledde profetrörelsen. Där var sabbaten en social innovation för både människor och djur – utan parallell i den dåtida världen. Därför drar Jesus den teologiska slutsatsen: Sabbaten blev till för människan och inte människan för sabbaten (Markus 2:27).

Redan i nästa text drar det ihop sig till ett nytt rejält åskväder, när fariséerna och Jesus möts i synagogan på sabbaten. Högspänningen i luften beror på att en handikappad man är med bland åhörarna. Endast om en människa befinner sig i akut livsfara är det tillåtet att bota någon på sabbaten. Om Jesus skrider till verket är fallet kristallklart: En man med en förlamad hand kan definitivt vänta till nästa dag!

Spänningen blir olidlig, när Jesus kallar fram mannen och vänder sig direkt till fariséerna med en provocerande fråga: Är det lovligt att döda eller göra levande på sabbaten?  Han nämner inte ens fariséernas position, nämligen att inte göra något alls – för Guds skull! Jesus å sin sida är helt övertygad om att mannen måste få hjälp omedelbart – för Guds skull. Annars tillåts religiösa paragrafer skymma Guds kärleksfulla ansikte, som han kommit för att uppenbara.

Här använder Markus så känslomässigt starka ord för Jesus reaktion att de andra evangelierna ryggar tillbaka och mildrar ordvalet. Enligt Markus uppfylls Jesus av Guds glödande patos – precis som profeterna: Då såg han på dem fylld av vrede och sorg över att de var så förstockade. Men där finns också kärleken och barmhärtigheten, när han vänder sig till den lidande mannen: Håll fram handen! Mannen lyder och när han ser hur handen återfår sin spänst börjar hans ansikte stråla. Nu kan han återgå till jobbet och försörja sin familj.

Här börjar enligt Markus Jesus via dolorosa (smärtornas väg). Från och med nu kastar korset och den stundande avrättningen en allt mörkare skugga över hans väg. Döden på korset är ingen isolerad offergärning på slutet för att avvända Guds vrede från människorna. Nej, korset reses i världen som en konsekvens av att Jesus ständigt överskred gränserna för att förmedla Guds kärlek, helande och försoning. Markusevangeliet har kallats en enda lång passionshistoria – med en kort inledning.

Fariséerna och Herodes hantlangare hade vanligtvis inte mycket till övers för varandra. Men nu svetsas de samman för att bli kvitt en gemensam fiende, få Jesus avrättad och släcka den växande profetrörelsen för gott. Markus skriver: Fariséerna gick bort och började genast överlägga med Herodes anhängare om hur de skulle röja Jesus ur vägen (Markus 3:6).

Denis Mukwege – läkare och profet i smärtornas land

Vem kunde ana att pojken, som springer omkring på gatorna i Bukavu i Östra Kongo är en blivande Nobelpristagare? Tidigt är Denis klar över vad han vill bli – en man med vit rock, som delar ut mediciner. Han hade följt sin pappa, pingstpastorn, på besök till sjukhuset. Hans eget liv balanserade på en knivsegg efter en illa skött förlossning. Kanske bidrog det till hans livsvision att hjälpa kvinnorna i de omgivande, natursköna Lemerabergen?

Mukwege utbildar sig till läkare i Burundi och studerar sedan gynekologi och förlossningsvård i Frankrike i fem år. När familjen återvänder hem försämras det politiska läget dramatiskt i Östra Kongo. Missionärerna från Norden evakueras på grund av det instabila läget och Mukwege blir ansvarig chefsläkare på Lemerasjukhuset.

Gamla stamfejder blossar åter upp. Mukwege och delar av personalen drivs bort från sjukhuset. Samtidigt väller 100.000-tals hutuer in över gränsen efter folkmordet i Rwanda. Till råga på allt bryter kriget i Kongo ut. Även sjukhuset anfalls och de patienter, som inte hinner fly, mördas brutalt – många skjuts i sina sjukhussängar.

Mukwege får nu starta om från början. I hemstaden Bukavu byggs det numera välkända Panzisjukhuset med stöd från svenska Pingströrelsen, SIDA och Läkarmissionen. Första operationen äger rum 1999. Kvinnan har allvarliga skottskador och flera frakturer i ena lårbenet. Motvilligt berättar hon vad som hände. Sex soldater våldtog henne i hemmet och sedan sköt de henne i benet. Den natten får inte Mukwege tag på sömnen. Kombinationen av våldtäckt och stympning är ett nytt fenomen för honom – men det är bara början på en lång mardröm.

Våldtäkter – ett effektivt vapen i kriget

Snart väller våldtäktsoffer in på Panzisjukhuset från hela regionen. Förövarna tillhör olika soldatförband och milisgrupper. Mukwege och hans team står vid operationsbordet från morgon till kväll. I början lyssnar han till offrens berättelser, men inser att det blir allt svårare att behålla koncentrationen under de svåra kirurgiska ingreppen. När treåriga flickor kommer in med trasiga underliv blir det för mycket – han tvingas stänga av känslomässigt.

Våren 2006 besöker vice generalsekreteraren i FN, Jan Egeland, Panzisjukhuset. Då finns 1100 kvinnor i deras vård. Han håller ett tal till kvinnorna och beskriver senare intrycken: Det var patienter i alla åldrar, allvarliga och mycket värdiga i sina vackra och färgglada kläder. Jag insåg att alla bar på sin egen fruktansvärda historia. Då jag såg dem – detta hav av kvinnor – kunde jag också förstå omfattningen av övergreppen i regionen.

Egeland lyssnar till några av kvinnornas berättelser. En av dem är 26 år och hade gått in i skogen för att hämta ved till matlagning åt sin familj. Där togs hon till fånga av en milisgrupp. De band henne vid ett träd med armarna utsträckta och benen isär. Sexövergreppen skedde flera gånger om dagen i tre veckors tid. Repen hade stoppat blodflödet och skadat nervbanorna. Nu är hon är förlamad i händer och fötter.

Ibland begås våldtäkterna inför ögonen på maken och barnen. Övergreppen är ett vapen som effektivt bryter ner motståndet. Kvinnorna bär upp familjen och samhället, men nu sätts de ur spel och fjättras vid skam på grund av stympningen för resten av livet. Många får svårt att kontrollera urin och avföring och de är oförmögna till sexuellt samliv. Till råga på allt stöts de ibland ut från gemenskapen – ungefär som spetälska.

Kort efter Egelands besök inbjuds Mukwege att tala i FN. Han intervjuas då av journalister och bidrar till att situationen i Östra Kongo uppmärksammas internationellt. Efter hemkomsten ringer en okänd man och kommenterar hans medverkan i FN. Tonen blir hotfull, när den okände ber Mukwege upphöra med att smutskasta sitt land.

Hoten blir allt allvarligare

Mukwege kallas åter att medverka på ett FN-möte om sexuellt utnyttjande i konflikter. FN-sändebudet Margot Wallström är värd för mötet.  Även landets president Kabila ska medverka. På Waldorf Astoria Hotel hamnar Mukwege vid samma bord som en av regeringsmedlemmarna. Där vid bordet delges han ett hot mot hela sin verksamhet: Om du talar i mötet tvingas du lämna Afrika, men om du avstår får du fortsätta ditt arbete!

Mukwege kontaktar genast Wallström och avbokas från medverkan. Hon är rädd att frågan inte är utagerad och det blir förstärkt FN-bevakning kring hemmet i Bukavu. Hoten upphör dock inte. En dag kommer deras dotter hem från skolan och berättar att hennes pappa är nästa namn på en dödslista. Hon vill att de flyttar från Bukavu.

Enligt ett annat hot kommer hustrun Madeleine och döttrarna att utsättas för samma våld, som kvinnorna Mukwege opererar. Efter ett allvarligt samtal i familjen, tar de gemensamt beslutet att stanna kvar i Bukavu. Att flytta skulle vara att ge vika för våldet och överge de utsatta kvinnorna.

En dag när Mukwege kommer hem från sjukhuset rör sig fem män kring huset. Plötsligt trycks ett maskingevär mot hans panna och en pistol mot nacken. Inifrån huset hörs skrik och ut rusar deras tjänare beredd att kasta sig över männen. Det är det sista han gör i livet. Han träffas av ett dödande skott och Mukwege faller avsvimmad till marken. Männen tror att också han dog av skotten och skyndar från platsen. Omtöcknad tar han sig in huset och möts av döttrarna som skriker: Bort från fönstren, de kommer att skjuta igen!

Nu blir Mukwege en väl bevakad fånge instängd på Panzisjukhusets område. Men att lämna Lemerabergens kvinnor och bli en åskådare i väst framstår för honom som en outhärdlig tanke – ett svek mot sin kallelse och sitt lidande folk. Han är också pastor för en församling, vars medlemmar inte kan flytta till ett säkrare ställe. Därför tar han återigen beslutet att stanna och vara en hoppets bärare, där mörkret och rädslan hotar att ta överhanden. Jag citerar ett vittnesbörd om det okuvliga hoppet i smärtornas land från vår tids ”apostlagärningar”:

Det är möjligt att få slut på konflikterna och att få bukt med det grova, förråande våldet. Jag tycker inte att det är naivt att tro att det är möjligt. Att de grova övergreppen mot kvinnorna ska upphöra och att de en dag ska kunna känna sig trygga i samhället. Det är för den dagen jag kämpar och riskerar mitt liv. Min högsta önskan är att få se den komma … Jag slutar aldrig predika fred. Min strategi är att besvara hatet med ännu mera kärlek, visa att ondskan aldrig kommer att segra. Att förmedla kärlek är för mig att vårda de sjuka och ge dem hopp.

Ett nordiskt arv förpliktar

Denis Mukwege såg sig som arvtagare till en profet från Norden, som satte sitt liv på spel i samma kamp hundra år tidigare. Baptistmissionären E V Sjöblom från Heby i Uppland uthärdade inte att hålla tyst som de flesta, när han såg stympade kroppar flyta i floderna, nedbrända byar och massor av avhuggna händer på dem som inte nådde upp till sina kvoter på gummiplantagerna. Plantagerna ägdes då privat av den belgiska kungen Leopold II.

Sjöblom bidrog i hög grad till att avslöja för Europa och världen att det inte var ”ett humanistiskt civilisationsprojekt” som pågick i Kongo – utan ett av historiens värsta övergrepp och rövartåg. Mukwege skriver i förordet till Birger Thuressons bok om visselblåsaren från Uppland, Vittnet som vägrade tiga:

Den svenske missionären … vågade utmana den ekonomiska och politiska makten. Sjöblom var bara 41 år när hans utslitna och febersjuka kropp inte orkade mer. Han begravdes i Afrikas röda jord, i hjärtat av det Kongo han älskade, men minnet av hans livsgärning får inte dö. (Han) är ett föredöme som inspirerar till kamp för rättvisa och rättfärdighet, och till kamp mot den girighet som trampar på mänskliga rättigheter också i dagens Kongo.

I förordet till Berthil Åkerlunds bok, Denis Mukwege – en levnadsberättelse, skriver Margot Wallström:

Ingen ska låta sig luras av det milda och sympatiska sättet och tro att dr Mukwege är naiv – tvärtom! Han gör knivskarpa politiska analyser och väjer inte för makten. I sin förtvivlan över att behöva reparera skadorna gång på gång efter konfliktrelaterat sexuellt våld har han uttalat skarp kritik mot såväl Kongos styrande som FN för deras underlåtenhet att ingripa mot kriget … Vi vill tro på en ljusare framtid för Kongo. Vi behöver hopp som drivkraft och förebilder som Denis Mukwege.

Kapitel 11:

PILGRIMSVANDRINGEN TILL JERUSALEM

I vissa tider och teologier har man stannat vid den Jesus, som vandrar fridfullt på stränderna i det solbelysta Galiléen. För dem är han vishetsläraren, som uppmanar människorna att betrakta ängens blommor och himlens fåglar. Han förmedlar en oförgänglig filosofi om kärlek, harmoni och försoning i ett själens inre rike, som inte är av denna världen. Hur radikalt annorlunda är inte den Jesus våra evangelier skildrar!

Enligt Markus och Lukas är Jesus inbegripen i ett ständigt ställningskrig, som ibland blossar upp i öppna eldstrider. Orsaken är inte en förkunnelse om ett inre, utomvärldsligt rike – utan om ett konkret gudsrike här och nu, en ny världsordning. Det är dock svårt för hans fiender att sätta in en dödsstöt mot honom och hans rörelse i Galileen. Här finns för få fariséer och Jesus är för populär i de lägre folkskikten.

Skulle han däremot komma på tanken att bege sig till Jerusalem, då skulle hans öde snart vara beseglat. Där har fariséerna och prästerskapet ett starkt fäste och stort förtroende hos allmänheten. Därför blir det oro och protester i lärjungakretsen, när Jesus plötsligt aviserar att de ska delta i det judiska folkets största årliga högtid – påsken i Jerusalem.

Inför besöket i Jerusalem gräver inte Jesus ner stridsyxan och övergår till fredsförhandlingar. Vi följer Lukas skildring av pilgrimsresan, som skiljer sig väsentligt från de andras och märkligt nog upptar halva hans evangelium. I sin version radar han upp incidenter och uttalanden, som väcker ont blod i motståndarlägret. Han tycks också väva in berättelser och Jesus-citat från andra tider och platser.

Pilgrimsresa genom besudlat land

Varje år beger sig tusentals pilgrimer från Galileen till påskfirandet i Jerusalem. De tar den fyra mil längre och mer strapatsfyllda vägen genom Jordandalen ner till Jeriko, världens lägst belägna stad (260m u h). Där börjar de stigningen upp till Olivberget och Jerusalem (750m ö h). Pilgrimerna vill inte besudlas genom att ta den kortare vägen genom Samarien med dess avfälliga och fientliga blandfolkning. Därför sticker det i ögonen på de rättrogna att Jesus väljer vägen genom Samarien.

Fiendskapen är ömsesidig. I det första samhället Jesus och hans följe vill besöka blir de brutalt avvisade, när man hör att de är på väg till påsken i Jerusalem. Vi har vanligtvis bilden av att Jesus följs av tolv lärjungar, men enligt Lukas är lärjungaskaran mycket större. Här i Samarien sänder han ut hela sjuttiotvå lärjungar till de omgivande samhällena. De ska gå, två och två, med samma uppdrag som han själv har: De ska driva ut demonerna, hela de sjuka och förkunna att Guds rike nu nått Samarien.

En laglärd frågar då Jesus påpassligt vem som ska betraktas som ens nästa? Inom judendomen begränsades budet att älska sin nästa till det egna folket – alltså inte samarierna. Sin vana trogen besvarar Jesus frågan, inte med bibel-citat – utan med en högst provocerande berättelse. På den ökänt farliga vägen mellan Jeriko och Jerusalem blir en man nerslagen och misshandlad av ett rövarband. En präst från det högsta ledarskiktet kommer och ser mannen, men skyndar snabbt förbi. Sedan kommer en levit från det lägre prästskiktet – även han skyndar förbi. Men när en föraktad samarier närmar sig den blödande mannen berättar Jesus utförligt vad som händer:

En samarier … fick se honom ligga där, och han fylldes av medlidande. Han gick fram och hällde olja och vin på såren och förband dem. Sedan lyfte han upp honom på sin åsna, förde honom till ett värdshus och skötte om honom. Nästa dag tog han fram två denarer och gav åt värden och sade: ”Sköt om honom, och kostar det mer skall jag betala dig på återvägen”.

Blixtnedslaget i Dala-Järna kyrka

Det är denna berättelse, som drabbar en ung man i Dala-Järna kyrka tvåtusen år senare. Den får Hans-Erik Lindström att packa ryggsäcken med termosar och smörgåsar och bege sig ut i Stockholmsnatten. Ny Gemenskap föds och den nordiska pilgrimsrörelsen får sin ideologi. Båda rörelserna visar oss vem som är vår nästa här under Polstjärnan. Ju mer våra ögon öppnas och vi slår följe med Jesus på vandringen, desto mer inser vi att Gud har medarbetare, verkstäder och fältsjukhus – ibland där vi minst anar. Dessa vår tids ”apostlagärningar” skildras utförligare i kapitel tre.

En av mina tolvstegsvänner bjöd mig till en måltid, som han och ett team ansvarade för i Filadelfiakyrkan i Stockholm. De var med i ett nätverk av kyrkor, som samarbetade med Ny Gemenskap och bjöd tusentals utsatta på måltider. Jag betraktade de hemlösa, när de med sina väskor och knyten smög in i källarvåningen från ett råkallt Stockholm i adventstid. Därinne var det varmt, ljusen brann på de långa dukade borden och det doftade av julmaten. Framme vid buffén fyllde ett ungt team våra brickor med rykande mustig soppa, skink- eller ostsmörgåsar och en härlig jultallrik. Vi fick en bakelse med vispgrädde till kaffet, som serverades vid borden.

När jag satt vid ett av borden och betraktade människorna omkring mig vaknade plötsligt teologen i mig: Det var ju precis så här det en gång började i Galileen! Inte ens den mest hårdföra religionen på den tiden eller den lika hårdföra sekulariseringen i vår tid har lyckats släcka kärlekens pilgrimseldar, där människor får värma sina frusna händer och hjärtan. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Vem är rättfärdig i Guds ögon?

Med berättelsen om de två männen på bönetimma i templet slår Jesus ytterligare en spik i sin egen kista på vägen till Jerusalem. Han ger ett chockerande svar på den tidens mest brännande fråga – vem står närmast Gud? Accepterar man svaret, då vacklar den vedertagna religionens grundvalar.

Den ena bedjaren, en farisé, tillhör landets religiösa elit och är allas ideal. Därför tycker lyssnarna att det är helt naturligt att han går längst fram i templet när han ber. Han lever ett hängivet andligt liv och står givetvis mycket nära Gud. Ofta karikeras fariséerna, men i själva verket gjorde de ärliga försök att leva rättfärdigt enligt Mose lag och profeternas ideal. De undvek lyx och visade omsorg om de fattiga.

Den andre bedjaren är en förhatlig tullindrivare. Åhörarna finner det helt naturligt att han knappt vågar sig innanför templets portar och att han tittar ner i golvet när han ber. Även att han tar sig för bröstet i djup förtvivlan, när han stöter fram sina böneord: Gud, förbarma dig över mig! Han är ju ett avskräckande exempel på hur långt från Gud en människa kan hamna.

Ett religiöst jordskalv

Så här långt stämmer allt i berättelsen. Ingen anar att det i nästa ögonblick inträffar ett jordskalv, då allt vedertaget kastas överända. Jesus slår nämligen fast: Jag säger er, tullindrivaren gick hem från templet rättfärdigare – dvs närmare Gud än fariséen! Vad Jesus påstår är alldeles oerhört, rena hädelsen: Det avskräckande exemplet står närmare Guds hjärta än representanten för landets mest hängivna andliga rörelse!

Även här utgår Jesus från gudsbilden att ingen står så nära Guds hjärta, som en människa vid vägs ände – dvs med ett förkrossat och bedrövat hjärta som Psalm 51 uttrycker det. Det är denna hemliga kontaktpunkt mellan himlen och jorden, som är utgångspunkten för hans budskap och handlande. Det är Exodus-guden, som fortfarande lystrar till människornas rop vid tillvarons smärtpunkter. I detta ligger evangeliets glödande centrum, som utlöser både attraktionen och den fientliga oppositionen.

Varför gjorde inte Jesus gemensam sak med fariséerna, som mer än andra levde rättfärdigt i profeternas efterföljd? Svaret är att endast en religiös elit orkade lära sig och leva enligt deras krävande program med 613 regler. Och ju bättre eliten lyckades, desto mer misslyckade, skuldtyngda och fjärran från Gud kände sig vanligt folk. Det är därför Jesus tar upp striden, på liv och död, med varje form av religiös utövning, som förstärker brustenheten i den värld han kommit för att hela och försona – både då och i alla tider. (Berättelsen finns i Lukas 18:9-14)

Amazing Grace – men ingen billig nåd

I vissa fromhetstyper och teologier promenerar Jesus fortfarande på stränderna och distribuerar den villkorslösa kärleken åt alla håll – och inget mer. Det är sant att Jesus visar syndare, tullindrivare och prostituerade en oerhörd kärlek och respekt, men det är också sant att han väntade att de skulle svara med samma mynt – genom att ge honom sin kärlek och sitt förtroende. Det är också till dem han riktar sin bergspredikan med utmaningen: Ni är jordens salt och världens ljus (utförligare i kapitel 3).

Enligt Lukas avger Jesus sin profetiska programförklaring i hembygdens synagoga. Men han stannar inte i synagogan och hyr ett annex för sin lärjungaträning. I stället bjuder han dem med på sina vandringar. De får ta del av glädjebudskapet mitt i verkligheten och bevittna hur han själv lever ut det bland människorna. Kristen andlighet är inte dogmer eller ett självhjälpsprogram, som odlas i en privat sfär. Nej, det är ett liv i relationer – med naturen, andra människor och Gud, den stora verkligheten. Vi inbjuds till en pilgrimsrörelse, där vi vandrar tillsammans och delar våra liv med hjälp av pilgrimens nyckelord, som är bergspredikan i ett nötskal.

Under pilgrimsvandringen mot Jerusalem skärper Jesus tonen betydligt och kraven blir radikalare. Många texter är Lukas ensam om och det skulle vara intressant att få veta i vilken församlingsmiljö han fått tag på dem. Det gäller inte minst hans hjärtefråga – förhållandet mellan de rika och de fattiga. När man läser dessa ohyggligt radikala texter väcks frågan om Jesus är på väg att formera en elitrörelse med högre krav än fariséerna, som han annars är så kritisk mot?

Jag har inget mandat att tona ner åskviggarna i hans budskap och överlämnar det till läsaren att betrakta sitt liv också i dessa ”speglar”. Men jag noterar samtidigt att vår tids klimatforskare, som utmejslar vad bergspredikan utmanar oss till idag, också blir allt radikalare i sina krav på omställning – för livets och planetens skull.

Jeriko – den gröna oasen i öknen

Vi vet inte var Lukas tänkte sig att Jesus och lärjungarna kom ner från Samariens högland och anslöt till den stora skaran av galileiska pilgrimer, som kom genom Jordandalen. De vandrar här 100-200 m under havsytan och luften är kvalmig och solen brännande. På båda sidorna reser sig de brunbrända bergen. Plötsligt öppnar sig en betagande syn framför de trötta pilgrimerna – Jeriko-oasen, på den tiden känd för sin grönska, naturskönhet och sina magnifika träd. Jeriko är världens äldsta stad med obruten bebyggelse i 8.000 år.

Det är inte lätt för oss i Sverige med fred i 150 år att föreställa sig det judiska folkets starka känslor, när de firar sin svåra födelsestund – befrielsen ur tyrannen Faraos järngrepp. Norge kommer betydligt närmare upplevelsen, när de fyller Karl Johan i Oslo den sjuttonde maj och firar befrielsen från Hitler. Detsamma gäller mitt eget folk, när vi på självständighetsdagen tänder tiotusenstals gravljus i decembermörkret på krigargravarna, minns och svetsas samman i Jean Sibelius Finlandia.

Påsken är en oförglömlig upplevelse för alla judiska familjer, som samlas från hela världen för att fira i Jerusalem. Påskmåltiden måste ätas innanför stadens murar och det är fullbokat till sista plats. Redan på den tiden bodde långt fler judar utspridda runt Medelhavet än i själva Judéen. Därför mångdubblades stadens befolkning och påminner om trängseln, när muslimska pilgrimer från hela världen strålar samman i Mekka.

Ändå upplever ingen historiens mäktiga vingslag, som de galileiska pilgrimerna på väg genom Jeriko. Det var hit deras fäder kom under Moses ledarskap från den långa vandringen genom öknen. Moses själv hann blicka in i löftets land, men fick sluta sina dagar på andra sidan floden. Det är detta Martin Luther King alluderar till sista kvällen i Memphis, när han säger att vad än som händer med honom, så är han viss om att hans folk kommer att få gå in i drömmens land. Det var också hit till Jeriko de befriade från Babylonien anlände på sin väg hem till Jerusalem och Sion. Det är samma branta stigningar de galileiska pilgrimerna nu har framför sig.

Även Jesus inspirerades och vägleddes av dessa Exodus-traditioner. Men på en avgörande punkt skiljer sig hans föreställningsvärld från de övrigas – både lärjungarnas och den stora pilgrimsskarans. De förväntar sig en kraftfull Messias, som likt kung David skall befria dem ur det romerska imperiets grepp. Jesus däremot vägleds av en radikalt annorlunda gestalt – den lidande Tjänaren i Jesajaboken. Ännu begriper ingen vad han talar om, men snart skulle de förstå.

Ett profetiskt mirakel i Jeriko

Det är tidig morgon, men den blinde Bartimaios är i full gång. För honom är detta en av årets viktigaste dagar. Det enda han kan göra för att få mat på bordet är att sitta vid vägkanten och tigga. Därför måste han vara på plats utanför stadsporten, när de första pilgrimerna från Galileen anländer.

Han breder ut sin lilla duk på vägen. Snart gassar solen och pilgrimerna rör upp dammet så det sticker i halsen. Med jämna mellanrum stryker han handen över duken för att ”se” om någon förbarmat sig. Plötsligt snappar han upp ett rykte, som får hjärtat att gå upp i varv. Den legendariske Jesus från Nasaret lär vara på ingående – han som helar de sjuka och har ett stort hjärta för de fattiga.

Eftersom han inte kan se vem som kommer och går, börjar han genast ropa för full hals: Kyrie eleison, Davids son, förbarma dig över mig! Ju mer irriterade människor ber honom hålla tyst, desto högre ropar han. Detta är ju världens chans. Plötsligt står Jesus framför honom och frågar: Vad är det du vill mig? Bartimaios svarar: Det är det här med ögonen, jag kan inte se med dem.

I nästa ögonblick bevittnar vi hur en blind, trasig tiggare formligen reser sig ur gruset. Bartimaios ser sin hemstad för första gången. Sakta söker sig hans blick mot den grönskande Jordandalen och upp mot de bruna judeiska bergen.  Ansiktet får en sällsam glans och han slår följe med Jesus. Vi vet inte hur det var med hans kondition efter allt stillasittande, men snart skulle han få se den heliga staden och templet på Sions berg. Det kändes som att ha övergått från döden till livet.

Det här är det sista egentliga undret Jesus gör enligt Lukas. Det ligger helt i linje med den profetiska programförklaringen i Nasarets synagoga, som utlovar syn för de blinda. Där utlovas också ett glädjebud för de fattiga och det är vad nästa berättelse handlar om – egentligen är också det ett mirakel.

Mötet med högsta tullchefen i Jeriko

Bartimaios kände till Jesus och det gjorde sannolikt de flesta i Jeriko. Jesus levde inget undanskymt eremitliv. Han var känd som ledare för en ny snabbt växande folkrörelse. Den fanns nu på allas läppar – både för och emot. Jesus var också känd som en lysande, dramatisk talare med ett sprakande bildspråk. Hans färgstarka liknelser ställde verkligen saker på sin spets. Lukas skriver att alla var tagna av hans ”ljuvliga ord” redan vid första framträdandet i hembygdens synagoga. Markus är inne på samma linje: Alla överväldigas av hans undervisning, för han undervisade med makt och inte som de skriftlärda (1:22).

Jag har sökt genom otaliga Jesusbilder på nätet, men inte hittat någon som motsvarar den bild jag får av texterna. Den bild som kommer närmast och berör mig mest är Michelangelos mästerverk Pieta, där den döde Jesus vilar i sin sörjande mors famn. I stället föreställer jag mig honom som Martin Luther King, när han som 27-åring stiger fram som dynamisk talare och ledare för en ny folkrörelse i Montgomery – när Rosa Parks blev gnistan, som tände proteströrelsen bland de fattiga och förtryckta i Södern.

Även den förmögna tullchefen Sackaios i Jeriko kände till Jesus. Han hade hört märkliga saker berättas av pilgrimer och kolleger från Galileen. Att en stor andlig ledare välkomnar hatade och skambelagda tullindrivare i sin rörelse hade gjort honom minst sagt nyfiken. Men han var kort till växten och gatan fullpackad med nyfikna människor. Hans obändiga längtan får honom att kliva upp i ett sykomorträd för att kunna se – trots hånfulla ord och hatiska blickar som riktas mot honom.

Som styrd av en inre kompassnål går Jesus raka vägen genom folkmassan till trädet och säger: Skynda dig ner, Sackaios, i dag skall jag gästa ditt hem. Sackaios kan knappt tro sina ögon och öron, men kliver genast ner och tar emot honom med glädje, skriver Lukas. Inne i palatset händer ett mirakel, som gör att fattiga familjer i Jeriko får mat på bordet för lång tid framåt. Mitt i måltiden reser sig nämligen Sackaios och deklarerar: Hälften av vad jag äger skall jag ge åt de fattiga. Och har jag pressat ut pengar av någon skall jag betala igen det fyrdubbelt.

Jesus har inte hållit någon domspredikan om allt lidande Sackaios tillfogat människorna i Jeriko och ute på landsbygden. Han bara möter honom med sin starka utstrålning av respekt, kärlek och sanning. Det var samma enastående förtroende, som startat gudsrikesrörelsen på Gennesarets stränder, när glädjebudskapet nådde Levi vid hans tulldisk.

Även nu uttryckte Jesus förtroendet konkret genom att äta en måltid med Sackaios och hans hushåll. Det är då tjälen släpper sitt grepp om själens frusna marker, våren bryter fram och livet börjar spira. Därför säger Jesus: Idag har räddningen nått detta hus. Genom måltiden firar de enligt honom att ytterligare en vilsegången ”son till Abraham” hittat hem: Människosonen har kommit för att söka efter det som var förlorat och rädda det (Lukas 19:10).

En tidig kristen hymn tolkar glädjebudet för människorna ute i den hellenistiska världen och kulturen på deras eget språk. Den kallar Jesus Ordet (logos) och det är evangelium även för vår egen tid – när allt mörkare moln tornar upp sig över vår horisont:

I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det … Ordet blev människa och bodde bland oss … och han var fylld av nåd och sanning (Johannesevangeliet 1:5,14).

Fest- och proteströrelsen provocerar

När festmåltiden är i full gång och glädjen står högt i tak, då mumlas det allt högre och hotfullare utanför på gatan. Hittills har Lukas konstaterat att det är fariseerna och de skriftlärda som är förargade, men här är det plötsligt alla!  Att Jesus gått in och ätit med den värst besudlade syndaren i Jeriko kan ingen i den här landsändan varken förstå eller tolerera. De religiösa ledarna i Jerusalem, dit han är på väg, måste få veta vad som hänt, så att de kan göra upp räkningen med honom – en gång för alla. Om angivarna minglar med de galileiska pilgrimerna på väg till Jerusalem kan de sannolikt säkra ännu fler bevis.

Jesus håller inget försvarstal, när han möter pöbeln utanför huset. Lukas har samlat hans motiveringar i kapitlet om det förlorade fåret, det borttappade myntet och den förlorade sonen (Lukas 15). I den suveräna berättelsen om pappan och hans två söner är det fråga om samma festglädje som hos Sackaios: Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen. Och festen började (vers 24).

Jag har levt med den dramatiska berättelsen om pappan och hans två söner ända från barnsben i de österbottniska kapellen. Ändå var det först när jag tog en kurs med den världsbekante teologen Eduard Schweizer vid Zürich universitet, som jag drabbades av det omskakande budskapet. Det blev en chock att tvingas välja mellan hembygdens ”bönehus-Jesus” och den verklige Jesus i våra evangelier.

Ända sedan dess har Lukas 15 varit ett raster för min teologi, mina böcker och min verksamhet, inte minst i Brommadialogen, som vi kallade en lägereld ute på slätten.  Läs mer Det var också den liknelsen jag utgick ifrån i den första sinnesrogudstjänsten, som sändes på SVT nyårsdagen 1997. Läs mer

När man ska dö, passerar livet revy.

Tidigt följande morgon börjar pilgrimerna vandringen mot Jerusalem i fädernas fotspår. Förväntningarna är stora och med jämna mellanrum stämmer de upp de välkända vallfartssångerna. För Jesus är situationen speciell. Han vet att han ska dö om några dagar och livet passerar revy.

Det var härnere vid Jordanfloden allt hade börjat en gång. Här mötte han profeten Johannes och döptes av honom. Han upplevde hur himlen öppnade sig över honom, hur Anden sänkte sig ner och han hörde Guds röst: Du är min älskade son, du är min utvalda. Men det blev ingen dans på rosor.

Anden förde honom rakt ut i den livsfientliga öknen, dit pilgrimerna nu är på väg. I vår tid finns det en vurm för öknen med sina kloster, retreater och andliga fäder. Nu finns elektrisk belysning, bäddade sängar och måltider, som serveras regelbundet. I det forna Israel var öknen en skrämmande plats, där inget liv spirar, där tomheten, mörkret, de vilda djuren och demonerna har sin hemvist.

Det var här i den stora, ödsliga ensamheten Jesus tillbringade heta dagar och kalla, otäcka nätter – då ingen lampa lyste och inga måltider serverades. Han fastar och när hungern bränner som värst dyker Satan upp: Om du nu är Guds älskade son, då kan du väl förvandla öknens stenar till bröd? Vid ett senare tillfälle låter Satan honom se en vision av alla riken på jorden och utmanar honom bygga sig ett eget imperium. Jesus avvisar konsekvent alla erbjudanden och väljer Guds vilja för sitt liv.

Jesus tänker också på sin mor, som är med på vandringen tillsammans med de galileiska kvinnor, som är hans trogna efterföljare. Hur tungt och skrämmande det måste ha varit för henne som tonårsmamma att i graviditetens slutskede kämpa sig uppför dessa branta, gudsförgätna stigar under den brännande solen. Kejsaren i Rom hade utfärdat ett edikt om skattskrivning och Josef tillhörde Davids stam. Det var bara för Josef och henne att ge sig av från Nasaret, genom Jordandalen och upp till det högt belägna Betlehem.

Vilket livsöde drabbades hon inte av, när hon blev gravid med mig långt före bröllopet. Det fanns väl ingen som kunde tro hennes ord, att det var Gud som gjort henne med barn. Hade inte Josef så resolut ställt sig vid hennes sida, då hade hon kanske stenats utanför stadsporten i Nasaret. Nu hade hon stödd på Josef kämpat sig hela vägen upp till Betlehem. Det är väl inte så underligt att värkarna satte in efter så extrema strapatser.

Nej, det fanns absolut inget rum för dem i staden. Därför föder Maria sin förstfödda i ett stall. De unga föräldrarna gör sitt bästa att linda honom och skydda honom från flugorna och smutsen. Tiden har gått och nu har hans mor sett alldeles tillräckligt och dessutom förlorat sin man. Det smärtar honom, när han tänker på vad som väntar henne i Jerusalem – att se sin förstfödde dömas, plågas och avrättas. Herdarna som kom till stallet den natten påstod att de hört en änglakör sjunga om fred på jorden, men varken Maria eller han själv hade sett så mycket av den varan – åtminstone inte hittills.

Det är alltid ett gripande ögonblick, när de galileiska pilgrimerna rundar Olivberget och får syn på Jerusalem och templet på Sions berg. Som alla generationer före dem stämmer de upp en välkänd vallfartspsalm. Plötsligt händer något som aldrig hänt förr – jublet övergår i en hyllning till Jesus från Nasaret. Palmkvistarna vajar, folket breder ut sina mantlar framför honom och sången brusar:

Hosianna Davids son!
Välsignad vare han
som kommer i Herrens namn.
Hosianna i höjden!

Inne i Jerusalem är beredskapen hög. Inte bara för att ta emot hundratusen pilgrimer, utan också för att äntligen göra upp räkningen med den hädiska rabbinen från norr. Jesusfansens hosiannajubel mjukar inte precis upp de låsta positionerna. Det blir inte bättre följande dag, när Jesus i en profetisk aktion välter omkull penningväxlarnas bord inne på tempelområdet och utropar i protest:

Det står i skriften ”Mitt hus skall vara ett bönens hus”, men ni har gjort det till ett rövarnäste.

Kapitel 12:

GUDS PATOS – EN PASSIONSHISTORIA 

Det är allt annat än ”stilla veckan” och en meditativ, andäktig stämning under påsken (pesach) i Jerusalem. Det är en strid ström av bofasta och pilgrimer på väg uppför tempelberget med levande lamm på ryggen. Det är trångt på tempelplatsen och alla präster är inkallade i tjänst. Det är en enda stor kakafoni av bräkande lamm, högljudda pilgrimer, påflugna affärsmän vid sina bord och präster, som försöker göra sig hörda.

Ikväll ska folket minnas och leva sig in i sin dramatiska historia – befrielsens ögonblick, när deras fäder ”med hast” drog ut från slaveriet i Egypten. Det är därför alla äter osyrat bröd hela veckan, eftersom inget bröd hann jäsa när de gav sig av. Folket väntar intensivt efter den Messias, som likt Mose ska göra det igen – befria dem från det förhatliga romerska imperiet. Speciellt i selotiska kretsar kokar det av revolutionär hetta. Därför är Templets hela vaktstyrka på plats och de förstärkta romerska förbanden håller ett vakande öga på allt från sitt höga vakttorn.

På sista tiden har Jesus förgäves försökt förmedla sin bild av Messias som den lidande Tjänaren, men för lärjungarna är det obegripligt och omöjligt att ta in. När han red in på sin åsna till Jerusalem hyllade de honom därför som den messianska befriaren – med vajande palmkvistar och genom att breda ut sina mantlar framför honom. De sjöng och jublade: Hosianna Davids son! Välsignad vare han som kommer i Herrens namn. Ännu efter hans död och uppståndelse klänger de sig fast vid föreställningen: Herre, är tiden nu inne då du skall återupprätta Israel som kungarike? (Apostlagärningarna 1:6)

Den historiska måltiden förbereds

Exakt klockan tre blåser leviterna i sina horn och en kör av levitiska präster stämmer upp det mäktiga Hallel (Psalm 113-118 i bibeln). I hymnen firar de minnet av exodus från Egypten, då de gick torrskodda genom Röda Havet och sedan över Jordanfloden: När Israel drog ut ur Egypten, Jakobs släkt från främlingars land, då blev Juda Guds heliga egendom, Israel hans välde. Havet såg det och flydde, Jordans vatten vek undan … (Psalm 114).

Hela eftermiddagen pågår den blodiga föreställningen. Tusentals lamm slaktas, tappas på blod, som stänks på altaren. Även lärjungarna lämnar tempelplatsen med sitt slaktade lamm och går genom gränderna till huset, där de ska grilla lammet och inta påskmåltiden. Alla måste äta påskalammet innanför Jerusalems murar i matlag på minst tio personer. Bofasta med lediga rum är skyldiga att låna ut dem till gästande pilgrimer. Däremot finns inte sovplatser för alla och somliga väljer att övernatta på Olivbergets sluttningar.

När solen gått ner och stjärnhimlen tänts börjar festmåltiden. Det är nu barn, unga och gamla tillsammans lever sig in i nationens födelse – natten då deras fäder befriades och drog ut ur imperiets och tyrannens järngrepp. Även lärjungarna känner historiens mäktiga vingslag över sina liv. Precis som varje annan husfar leder Jesus måltiden enligt liturgins givna moment.

Påskmåltid med obehagliga inslag

Men plötsligt – mitt under förrätten – kommer Jesus med ett otäckt besked: En av de tolv kring bordet kommer att förråda honom och en annan kommer att förneka honom! Bestörta granskar de varandra kring bordet. Markus skönmålar inte lärjungarna i sin berättelse. Som ingen annan skildrar han dem som både hängivna och bräckliga människor. Inte ens för Jesus går livet på räls. De människor han utvalt och fostrat faller igenom totalt när det väl gäller – men de får ändå sitta med vid bordet och dela brödet och vinet.

Den givna ritualen flyter på och efter ytterligare någon bägare är de framme vid måltidens höjdpunkt. Precis som varje annan husvärd tar Jesus det osyrade brödet, bryter det i bitar och ger åt alla närvarande. Nu är ögonblicket inne, när han ska skildra exodusnattens dramatik. Men plötsligt säger han något annat, något som ingen hört förr, men som kommer att upprepas ända tills tiden rinner ut: Detta är min kropp som blir offrad för er. Gör detta till minne av mig.

Stämningen är förtätad, när de skär upp det nygrillade lammet och börjar äta. Det är ytterst sällan fattiga människor får smaka en bit kött på den tiden. Plötsligt är det stora mysteriet där igen. När Jesus lyfter och välsignar bägaren, då säger han inget om blodet som ströks på dörrarna i Egypten. I stället säger han något som ingen någonsin hört förr: Detta är mitt blod, förbundsblodet, som blir utgjutet för många. Sannerligen, aldrig mer skall jag dricka av det vinstocken ger förrän den dag då jag dricker det nya vinet i Guds rike.

Vad i all världen är det han säger? Lärjungarnas tankar flyger hit och dit. Det här kan väl ändå inte vara deras sista måltid tillsammans?  Vad har de inte upplevt med honom allt sedan måltiden hemma hos Levi, när deras livs äventyr började. De har fått följa honom till den märkliga måltiden hos fariséerna, då en prostituerad störtade in med en parfymflaska i handen. Och bara för ett par dagar sedan satt de och åt en buffé i skattechefens residens i Jeriko. Ska de plötsligt inte se honom bryta brödet mer – förrän vid den stora festmåltiden hemma i den tillkommande tidsåldern?

Efter sista bägaren stämmer de in i den avslutande lovsången. Det är en säregen upplevelse att vandra genom en stad, som sveps in av dofterna från nygrillade lamm och där lovsången brusar genom vidöppna fönster och dörrar. De vandrar ända bort till stadsporten – men då är plötsligt en av dem borta. De är bara elva kvar. Medan sången tonar bort i fjärran går de vidare genom Kidrondalen till en enslig, mörk lund vid Olivbergets fot. Den kallas Getsemane.

Det krävande slutprovet

Där kommer det obehagliga ämnet upp igen. Jesus påstår att de alla snart kommer på fall. Petrus protesterar vilt: Även om alla andra kommer på fall, så skall inte jag göra det! Men Jesus insisterar att han redan denna natt kommer att förneka honom. Petrus bedyrar att Mästaren har fel: Om jag så måste dö med dig, skall jag aldrig förneka dig. Markus tillägger att de andra säger något i samma stil.

Nu drabbas Jesus av djup oro, ångest och skräck inför det som väntar. Markus använder så starka ord att de andra mildrar hans ordval. Inget är oss så kärt som livet, denna spröda låga som tänds och brinner bara en gång. Jesus är sann människa, som en trosbekännelse uttrycker det, och älskar livet precis som alla andra. Han ber sina tre närmaste lärjungar, däribland Petrus, att de ska vaka och be med honom. Han använder själv starkast möjliga ord: Min själ är bedrövad ända till döds. Stanna här och vaka.

Själv går han in bland träden och kämpar ensam med sin kallelse och sin ångest. Läkaren Lukas målar här med starka färger: I sin ångest bad han allt ivrigare, och svetten droppade som blod ner på marken. Jesus anropar himlen om en lättare väg: Abba! Fader! För dig är allting möjligt. Ta denna bägare från mig. Men inte som jag vill, utan som du vill. Jesus klarade sitt slutprov.

Ett par årtionden före Markus och Lukas författade sina berättelser skrev aposteln Paulus ett brev till Filippi i Grekland. Där citerar han en ännu äldre hymn, som de första kristna sjöng någonstans i Mindre Asien. Där möter vi precis samma teologi om Jesu ödmjukhet och lydnad som här i Passionshistorien. Det är just denna Jesu beslutsamhet att i allt underordna sig Guds vilja, som leder till hans uppståndelse och upphöjelse:

Han ägde Guds gestalt
men vakade inte över sin jämlikhet med Gud,
utan avstod från allt och antog en tjänares gestalt
då han blev som en av oss.
När han till det yttre hade blivit människa,
gjorde han sig ödmjuk
och var lydig ända till döden,
döden på ett kors.
Därför har Gud upphöjt honom
över allt annat
och gett honom det namn
som står över alla andra namn … (Filipperbrevet 2:6-9)

Den sången och teologin har fortplantat sig genom två årtusenden och nådde ända upp till Norden. Så här låter den i Olov Hartmans tappning:

För att du inte tog det gudomliga dig till en krona,
för att du valde smälek och fattigdom, vet vi vem Gud är.
För att du lydde fram till det yttersta – döden på korset,
Vet vi vad seger, vet vi vad väldighet, vet vi vad Gud är

(Psalm 38 i Svenska Psalmboken)

Petrus misslyckas i slutprovet

När Jesus återvänder till lärjungarna sover alla. Han vänder sig speciellt till Petrus, som lovat följa honom in i döden: Simon, sover du? Orkade du inte hålla dig vaken en enda timme? Markus fortsätter berättelsen med något som verkar närmast obegripligt. Jesus finner dem sovande ytterligare två gånger. Då säger han: Ja, ni sover och vilar er! Det räcker nu. Stunden är inne, Människosonen skall överlämnas i syndarnas händer …

I skydd av mörkret har de religiösa ledarna och deras beväpnade män slagit en järnring kring Jesus och lärjungarna. De är fast beslutna att redan denna natt utplåna hans livsverk för gott. På en given signal tänder de sina facklor. Judas rusar fram ur mörkret och identifierar sin Mästare genom att ge honom dödens kyss. De beväpnade männen griper Jesus utan motstånd. De vettskrämda lärjungarna flyr hals över huvud. De syns inte till mer i passionsberättelsen – frånsett Petrus långt ute i periferin.

Jesus förs nu fängslad till sina arvsvurna fiender – översteprästerna, de äldste och de skriftlärda. I all hast har de lyckats sammankalla delar av Stora Rådet mitt i natten. Hela Rådet bestod annars av hela sjuttio medlemmar. Petrus följer Jesus, men på betryggande avstånd. Han sitter och värmer sig vid kolelden ute på gården och hoppas kunna snappa upp något av vad som händer med Jesus därinne.

Det är då en tjänstekvinna känner igen honom och utbrister: Du var också med Jesus, han från Nasaret. Petrus blånekar och säger: Jag förstår inte alls vad du menar. För säkerhets skull flyttar han längre bort ut på förgården. Men även där får kvinnan syn på honom och säger till dem som står i närheten: Han är en av dem. Petrus förnekar igen. De som samtalat med honom har noterat hans galileiska brytning och drar därför slutsatsen: Visst är du en av dem, du är ju från Galileen. Då svär Petrus och bedyrar: Jag känner inte den där mannen som ni talar om.

Misslyckandet är en del av evangeliet

Det är två saker som slår den som läser Markus passionsberättelse. Det ena är att den är så stram och realistisk i skildringen av Jesu lidande och död. Det finns inget av den ibland tårdrypande lidandesmystik, som kännetecknar senare tider i kyrkans historia. Det andra som överraskar är det stora utrymme, som ges åt skildringen av lärjungarnas misslyckande – och speciellt Petrus. Vid sidan av Paulus är Petrus portalgestalten i urkyrkans historia. Båda har lidit martyrdöden i Rom när Markus skriver – Petrus genom korsfästning och Paulus genom halshuggning. Men det nämns inte ens i berättelsen.

Evangelierna skildrar inte kyrkans legendariska ledare med den sedvanliga helgonglorian. Tvärtom, de är bristfälliga människor, som sviker och till och med förnekar sin Mästare när det väl gäller. Det är vid denna tid kejsar Nero startar de svåra förföljelserna av de kristna i Rom. Senare sätter förföljelserna in också i Mindre Asien. Många lider martyrdöden, andra sviktar och några förnekar sin tro. När de lyssnar till passionsberättelsen får de nytt mod och inser att loppet inte är kört för dem heller.

Kärlekens och försoningens pris

Jesu sista vägsträcka är en ensam vandring på via dolorosa genom förhör, hån, tortyr och till slut samtidens mest plågsamma avrättningssätt. Vi skulle komma verkligheten närmare om vi bytte ut alla förgyllda kors mot handbojor, läderpiskor, törntaggar och tortyrjärn på altarväggarna. Ju mer vi lever oss in i vad Jesus faktiskt tvingas genomlida efter påskmåltiden, desto begripligare blir det att han till slut stupar av utmattning på vägen till Golgata. De dödsdömda måste nämligen själva bära det tunga korset genom staden, ut till avrättningsplatsen utanför stadsmuren.

Ändå är det inte de romerska soldaterna, de hånande fariséerna, de flyende lärjungarna, tortyren och spikhålen, som är det tyngsta för honom denna långfredag. Nej, det är upplevelsen av det mystikerna kallar själens dunkla natt – Guds totala frånvaro och tystnad. Därför slutar Jesus sitt liv med ett högt rop rakt ut i det existentiella mörkret: Min Gud, min Gud, varför har du övergivit mig? Han drar sin sista suck och huvudet sjunker ner mot bröstet. En soldat sticker spjutet i hans sida och konstaterar att döden är ett faktum. Politikens och religionens företrädare kan andas ut och återgå till ordningen och påskfirandet.

De manliga lärjungarna syns inte till, men hans kvinnliga efterföljare från Galileen uthärdar att stå kvar i korsets närhet till det bittra slutet. En av dem är speciellt förkrossad och förlamad av sorg. Maria, var inte rädd … han skall frälsa sitt folk från deras synder, hade hon hört redan under graviditeten. Hon har trott mer än hon tvivlat. Men nu är allt definitivt slut. Soldathugget i hennes förstföddes sida är tillräckligt bevis. Hon stapplar ner från avrättningsplatsen och in mot Jerusalem. Hon upplever mörkret förfärande mörkt denna natt.

Den osynliga Regissör, som tilldelat Jesus huvudrollen i mänsklighetens stora Exodus-drama, är inte vid vägs ände. Precis som vid uttåget från Egypten får koreografin nu kosmiska inslag och proportioner. Jorden skälver och ett mörker täcker landet. Följande morgon visar det sig att det stora förhänget i Templet rämnat från golv till tak. Det var bara en gång om året – på den stora försoningsdagen – som översteprästen fick gå in i det allraheligaste och offra på altaret för folkets försoning. Genom Jesu förkunnelse, liv och död hade vägen nu öppnats för alla – av Guds själv.

När påskmorgonen gryr räcker Skaparen ut sin hand över graven och uttalar sitt stora JA till Jesu liv, död och försoningsrörelse. Just det liv i lydnad han levt och den gemenskap han format bland Galileens marginaliserade människor har segrat. Från och med denna påskmorgon är dessa jordens salt och världens ljus – tecknet på att Gud inte släppt taget och gett upp hoppet om sin värld. Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Återseendet på stranden

Det är en tidig morgon, när solen höjer sig över Gennesarets sjö. En fiskebåt glider sakta in mot stranden. Trots att den är full av unga män är det dödstyst i båten. I varje själ ruvar den dova besvikelsen över att deras stora livsäventyr fått ett så abrupt och tragiskt slut. Jesus är död och begraven.

För Petrus är det speciellt dystert. När han blev utpekad av tjänstekvinnan på översteprästens bakgård som en av lärjungarna, då svor han på att han aldrig haft något med den mannen att göra. Efter det sveket drog han den enda logiska slutsatsen – han återvände till de gamla fiskevattnen. De andra följde med.

Det är då de upptäcker en främling som rör sig fram och tillbaka på deras strand där allt började. Plötsligt känner någon igen honom. Mer behövs det inte för att allt ska flamma upp igen för Petrus. Båten går för sakta, så han viker upp manteln och kastar sig i sjön – för att snabbt få möta sin Mästare på stranden. Och Jesus förnekar sig inte. Trots allt det oerhörda han varit med om – rättegång, tortyr, avrättning och uppståndelse – är hans första fråga: Är ni hungriga? Och när han tar den halstrade fisken från glöden frågar han Petrus: Älskar du mig?

– Herre, du vet allt. Du vet att jag har ett hängivet hjärta, men du vet också att allt gått sönder och ligger i spillror.

– Petrus, jag vill att du blir en herde för min hjord. Du kommer aldrig mer att samla människor kring din egen förträfflighet, utan leda dem till mig – en syndares vän. Först nu kan du bli en ledare för min kyrka på jorden. 

Kapitel 13:

SÅNGEN OM LIVET SPRIDER SIG

Fyrstämmigt evangelium

För de flesta som läser evangelierna flyter de ihop till en enda berättelse. I själva verket är det fråga om fyra distinkta versioner, som ibland skiljer sig markant från varandra. Hos Lukas upptar vandringen till Jerusalem halva evangeliet, hos Markus endast ett par verser och dessutom är färdvägen en annan. Jesus är tyst på korset hos Markus – frånsett det sista ångestropet. Hos Lukas talar Jesus vid flera tillfällen till människorna kring korset och till rövaren vid sin sida. Den tidiga kyrkan harmoniserade inte berättelserna, utan lät dem ljuda tillsammans och ge evangeliet en fullödigare klang.

Efter uppståndelsen möter Jesus enligt Markus och Matteus sina lärjungar på stranden vid Gennesarets sjö där de ursprungligen möttes. Han ger dem missionsbefallningen på ett berg i Galileen och lämnar dem där. Lukas däremot låter den uppståndne möta lärjungarna i Jerusalem och på vägen till Emmaus. Enligt honom är det från ett berg i Judéen himmelsfärden äger rum. För Lukas är det nämligen viktigt att församlingen i Jerusalem framstår som utgångspunkt och förebild för den världsvida missionen – genom Samarien, Galileen, Syrien, Mindre Asien, Europa och till jordens yttersta gräns.

Visst brann våra hjärtan

Av evangelierna har Markus den äldsta berättelsen om uppståndelsen, men den är mycket korthuggen – endast de åtta första verserna finns i de äldsta handskrifterna (Markus 16:1-8). Resten är senare kompletteringar från andra källor. Det enda vi får veta är att graven är tom och att en ängel meddelar att de kan möta Jesus i Galileen.

Paulus tar oss mycket närmare denna för kristen tro helt grundläggande historiska händelsen. Han skriver minst ett årtionde före Markus och citerar dessutom en tradition, som har formulerats långt tidigare:

– Bland det första jag förde vidare till er var detta som jag själv tagit emot att Kristus dog för våra synder …, att han blev begravd, att han uppstod på tredje dagen … och att han visade sig för Kefas (Petrus) och sedan för de tolv. Därefter visade han sig för mer än femhundra bröder vid ett och samma tillfälle, de flesta är ännu i livet, men några har avlidit. (1 Korinthierbrevet 15: 3-6).

Endast Lukas berättar om de två sorgsna lärjungarna som är på väg till byn Emmaus en mil utanför Jerusalem. De är lamslagna efter att deras Mästare brutalt avrättats och nu också begravts. De får sällskap av en annan vandrare, som frågar vad de samtalar om. De svarar: Detta med Jesus från Nasaret, han som var en profet, mäktig i ord och gärning … Han blev utlämnad av våra överstepräster och rådsherrar, och de fick honom dömd till döden och korsfäst, medan vi hoppades att det var han som skulle befria Israel.

Solen är på väg att gå ner och de inbjuder främlingen att stanna och äta kvällsmat med dem. Det är när han välsignar och bryter brödet som de plötsligt känner igen honom – sin egen älskade Mästare. I samma ögonblick är han försvunnen. De är helt överväldigade och säger till varandra: Brann inte våra hjärtan när han talade till oss på vägen och utlade skrifterna för oss?

De bryter genast upp och i stjärnornas ljus och med en lykta i handen bär det iväg en mil till lärjungarna i Jerusalem. Svettiga kommer de instormande i den sena timmen och berättar hur deras hjärtan brann redan på vägen när de mötte honom och hur de blev i eld och lågor, när han bröt brödet och de kände igen honom. Det var då de insåg att Jesus lever!

Ändå var detta bara ett förspel till vad Lukas fortsätter att berätta om pingstdagen. Då kommer en stormvind från kosmos och fyller huset där Jesu rädda efterföljare förskansat sig. De ser flammande eldslågor över var och en av de närvarande. Händelsen får stor betydelse för resten av Apostlagärningarna och Lukas tolkar det som händer med orden: Alla fylldes av helig ande och började tala andra tungomål (språk) …

Petrus sätts inte i karantän

Kännetecknet för Jesusrörelsen från allra första stund är det förbehållslösa förtroende Jesus visar sina efterföljare. Pappan speglar samma tillit i berättelsen om den förlorade sonen. Trots att sonen varit ansvarslös och förött hela arvet får han bli son i huset på nytt – utan minsta prövotid. Enligt fariséerna krävdes en lång prövotid, när syndare verkligen skulle visa att de menade allvar med sin omvändelse.

Det är vanligt även i vår tid att andliga ledare som faller djupt inte kan återgå i tjänst med detsamma. Ofta sätts de i flera års ”karantän”, då de får bearbeta det som hänt med en erfaren själavårdare. Det går knappast att falla djupare än vad Petrus gjorde. Han hade varit en av Jesu mest förtrogna lärjungar och försäkrat att även om alla andra svek Jesus – han skulle aldrig göra det!

Ändå, natten när allt står på spel förnekar Petrus sin Mästare flera gånger och i ett trängt läge svär han på att han aldrig haft något med den mannen att göra. Det är just i denne Petrus Jesus investerar sitt oerhörda förtroende, när de återses en tidig morgon på Gennesarets strand. Petrus får kallelsen att bli en herde och ledare för Jesu kyrka på jorden.

När vi läser första hälften av Apostlagärningarna inser vi att Jesus inte satsade på fel häst. När Petrus träder fram och tar till orda inför folkmassan och de religiösa ledarna på pingstdagen, då är rädslan som bortblåst och vi ser en brinnande apostel, som inte längre svävar på målet:

Israeliter, lyssna på mina ord! Jesus från Nasaret, en man vars uppdrag Gud bekräftade inför er genom att låta honom utföra kraftgärningar och tecken mitt ibland er, som ni själva vet, han utlämnades efter Guds beslut och plan, och ni lät laglösa spika fast och döda honom. Men Gud löste honom ur dödens vånda och lät honom uppstå, eftersom det inte var möjligt att döden skulle behålla honom i sitt grepp. (Apostlagärningarna 2:22-24)

Från judisk sekt till världsreligion

Jesus talade arameiska och hans rörelse begränsades till Galileen, frånsett några strandhugg utanför. Även församlingen i Jerusalem var först en helt inomjudisk företeelse. Hur kom det sig att gränserna sprängs och kristendomen blir en världsreligion redan under det första århundradet? Vem byggde broar till den grekisktalande omvärlden och den hellenistiska kulturen som dominerade hela imperiet efter Alexander den Store?

I sin ”kyrkohistoria” visar Lukas att svaret finns närmare än man kunde tro. Efter pingsten vällde grekisktalande judar in i församlingen i Jerusalem. Tusentals judar från Medelhavsområdet önskade leva nära Templet i Jerusalem på äldre dagar. Många andra besökte staden som pilgrimer vid de stora högtiderna. Apostlagärningarna kallar dem ”hellenister”.

Mitt i entusiasmen och egendomsgemenskapen uppstår spänningar och klagomål i urförsamlingen. De grekisktalande upplever att deras änkor inte får samma tilldelning vid utspisningarna som de inhemska. Då utser apostlarna sju ”diakoner” bland de grekisktalande som får ansvara för det praktiska kring måltiderna. Samtliga har typiskt grekiska namn, t ex Stefanos och Filippos.

Några av diakonerna visar sig vara hängivna kristna med en större vision. Stefanos får snabbt stort inflytande men också fiender i den synagoga där hellenistiska judar samlas. Det leder till falska anklagelser och en rättegång som liknar Jesu egen. Han döms till döden men ber för sina avrättare – precis som Jesus gjorde: Herre Jesus, ta emot min ande … ställ dem inte till svars för denna synd! 

Även Filippos begränsar sig inte till bespisningen i Jerusalem. Snart möter vi honom som ”evangelist” i Samarien. Under och tecken gör att många kommer till tro. Ryktet når apostlarna som reser dit för att inspektera vad som händer. Petrus och Johannes finner att en genuin Jesusrörelse fått fotfäste där och ber för de nyomvända, som får den heliga anden. På hemvägen till Jerusalem förkunnar de själva evangeliet i några samariska byar.

Stoisk livsfilosofi – svar på tidens existentiella ångest

Vid vår tideräknings början hade många fjärmats från de traditionella gudarna och den officiella religionen. Gudarna hade inte kunnat hjälpa dem när imperiernas härar svepte fram, skövlade och skrev om historien gång på gång. Dessutom bidrog demokratin i Grekland till känslan att de själva – och inte gudarna – styrde utvecklingen. Samtidigt trängde ny kunskap om planeternas rörelser och en större världsbild fram. Alltfler upplevde sig utslängda i ett stort och blint kosmos, där ödet styrde med obeveklig hand och livet tedde sig skrämmande och ångestladdat. Det är därför man talar om den hellenistiska ångesten.

För att fylla tomrummet efter gudarna och religionen gjorde alternativa andligheter entré på scenen. Mysteriereligionerna utlovade pånyttfödelse och frälsning. Astrologin och orakler erbjöd vägledning. Helbrägdagörare lovade mirakler och healing. Kristendomen var en bland alternativrörelserna. De kallades ”vägens folk” och spred sig genom personliga nätverk och kringresande predikanter. De möttes i hemmen, lärosalar och synagogor. Ingen kyrka hade ännu sett dagens ljus under de två första århundradena.

Den i särklass viktigaste rörelsen vid vår tideräknings början är den stoiska populärfilosofin. Dessa livsfilosofer gav sig ut på gator och torg för att återge människorna ett grundförtroende för livet. De förkunnade att Logos (Ordet), ett kosmiskt världsförnuft, genomsyrar tillvaron och leder allt så att det samverkar till det bästa. Vi omges av den gudomliga verkligheten och varje människa bär en gnista av Logos inom sig. Om vi lyssnar och lyder kan våra liv bli meningsfulla och etiskt hållbara. Enligt stoikerna lever vi i den bästa tänkbara av världar. Det säger något om denna oförgängliga filosofi att man än idag kan köpa de stora stoikerna Senecas och Epiktetos böcker i Pocket-shopen på Stockholms Central.

Mitt i den existentiella smältdegeln

I de judisk-hellenistiska synagogorna tog man tidigt till sig den stoiska livsfilosofin och vävde den samman med sin egen skapelseteologi och vishetstänkandet. Det bodde långt fler judar i Alexandria, imperiets näststörsta stad, än i Judéen. Där verkade Filo av Alexandria, samtida med Paulus, den främsta företrädaren för syntesen mellan stoiskt tänkande och Mose religion. Stoikerna lämnade det öppet till var och en, om man betraktade Logos som en opersonlig princip i universum eller om man identifierade Logos med någon känd gud, till exempel grekernas Zeus eller judarnas Jahwe.

Många i dagens kyrkor upplever vår tids alternativa andliga strömningar som hotfulla konkurrenter till kyrkans budskap. Men vår situation är inte så ny som vi tror. Tvärtom, de första kristna levde och vann sina stora framgångar i en värld som var minst lika brokig i religiöst hänseende. I själva verket beredde dåtidens kultur och alternativa andligheter marken och ökade suget efter det kristna försoningsbudskapet.

Vad är det som säger att detta inte skulle kunna gå i repris i vår egen tid? Därför är det viktigt att kristna inte förskansar sig i kyrkor och missionshus, utan som Vägens folk ger sig ut till de vägskäl – där människor bestämmer färdriktningen för sin existentiella resa.

Paulus talar på Areopagen – där vägarna möts

Det var inte bara i Alexandria stoisk filosofi och judisk skapelseteologi fann varandra. I Paulus hemstad Tarsus fanns ett tidigt lärosäte för Stoa och en livaktig synagoga. Det var där den blivande världsmissionären formades som ung. Enligt Apostlagärningarna börjar hans missionsarbete på en ny ort i synagogan bland de ”gudfruktiga”, dvs de hellenistiska sökarna. I sitt berömda tal till sökare på Areopagen, Atens livsåskådningstorg, använder han formuleringar som kan ha hört redan i hembygdens synagoga.

Det finns ingen bandupptagning från talet. Men om någon ska kunna återge hur han uttryckte sig är det Lukas, som följde aposteln på hans predikoresor i Mindre Asien och Grekland. Enligt Lukas knyter Paulus an till det gudomligas närvaro i kosmos och dess klangbotten i varje människa – precis som stoikerna lärde ut till folket. Mot slutet citerar han den stoiska poeten Aratos från Soloi. Eftersom talet är av idéhistorisk och teologisk betydelse återger vi det i förkortad form:

– Atenare, jag ser av allt att ni är noga med religiösa ting. När jag gått omkring och sett på era gudabilder har jag nämligen också upptäckt ett altare med inskriften: Åt en okänd gud. Det som ni alltså dyrkar utan att känna till, det är vad jag förkunnar för er.

– Gud som har skapat världen och allt den rymmer … bor inte i tempel som är byggda av människohand … han som själv ger alla liv och anda och allt … Det har han gjort för att de skulle söka Gud och kanske kunde treva sig fram till honom – han är ju inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till, som också några av era egna skalder har sagt: Vi har vårt ursprung i honom …

– En lång tid har Gud haft överseende med okunnigheten, men nu ålägger han människorna, alla och överallt, att omvända sig. Ty han har fastställt en dag då han skall döma världen med rättfärdighet genom en man som han i förväg har bestämt därtill. Det har han bekräftat för alla människor genom att låta honom uppstå från de döda. (Apostlagärningarna 17:22-31)

En hymnisk trosbekännelse

Jag har svårt att beröras och identifiera mig med kyrkans trosbekännelser, som läses i gudstjänsterna. De formulerades i en svunnen tid och tangerar sällan vår tids brännande frågor. Om jag ska välja en bekännelse som speglar min tro, då väljer jag den majestätiska Logoshymnen som inleder Johannesevangeliet (1:1-18).

Precis som Paulus på Areopagen knyter den samman den stoiska filosofins Logos med de kosmiska orgeltonerna från bibelns skapelseberättelse. När det nu börjar bli sent på jorden och människor drabbas av oro och ångest är hymnens fanfar lika aktuell som då – att mörkret inte har sista ordet:

– I begynnelsen fanns Ordet (Logos) … Allt blev till genom det, och utan det blev ingenting till av allt som finns till. I Ordet var liv, och livet var människornas ljus. Och ljuset lyser i mörkret, och mörkret har inte övervunnit det. (1:1-4)

Det här är ingressen till ett evangelium, men namnet Jesus Kristus nämns först mot slutet. I stället börjar evangeliet med det brusande livet i den kosmiska katedralen. Den teologiska avsikten är uppenbar: Stäng inte in Kristus i fromhet och lärosatser, som inte längre nuddar vid livet och den jord som är hans! I den hymniska bekännelsen möter vi Skaparen som stigit in i sin brustna skapelse – för att upprätta och hela den underifrån.

– Och Ordet blev människa och bodde bland oss, och vi såg hans härlighet … och han var fylld av nåd och sanning … Av hans fullhet har vi alla fått del, med nåd och åter nåd. Ty lagen gavs genom Mose, men nåden och sanningen har kommit genom Jesus Kristus. (1:14-17).

Här presenteras evangelium med inbjudningar till åt olika håll: Till populärfilosofins många sökare – här har Logos visat sitt ansikte och det var fullt av nåd och sanning! Till människor som överväldigas av mörkret och ångesten – här är Ljuset som mörkret inte rår på! Och till judendomen – här är Skaparordet och Visheten inkarnerad!

Det hörs en sång i natten

Skymningen har lagt sig över Mindre Asien. Det är enkla människor och många slavar som samlas efter arbetsdagens slut för att sjunga tillsammans. De har inga kyrkolokaler och institutioner till sitt förfogande, men deras tro och deras sånger sprider sig som en löpeld genom det romerska imperiet. Vi känner igen tonen och teologin från Areopagen och Johannesprologen:

– Han är den osynlige Gudens avbild, den förstfödde i hela skapelsen, ty i honom skapades allt i himlen och på jorden … allt är skapat genom honom och till honom. Han finns före allting, och allting hålls samman i honom … han som är begynnelsen, förstfödd från de döda till att överallt vara den främste, ty Gud beslöt att låta all fullhet bo i honom och att genom hans blod på korset stifta fred och försona allt med sig genom honom och till honom, allt på jorden och allt i himlen. (Kolosserbrevet 1:15-20).

Nils Ferlin skildrar detta folk i en av sina dikter:

Det var bara tokar och dårar
som lyssnade på dej först.
Det var slavar och skökor och ogärningsmän,
men då var ditt rike störst.

Det var bara enkla själar
och själar på undantag.
Sen byggdes det katedraler
och kyrkor av alla de slag.

Och påvar kom det och präster
som tvistade om vart ord
du fällt på din korta vandring
på denna bullrande jord.

Men tokar var det och dårar
som lyssnade på dej först.
Det var innan ditt rike blev kartlagt
och då var ditt rike störst.

 (Från mitt ekorrhjul, 1957)

Kapitel 14:

PILGRIMSFOLKET OCH HIMLAJORDENS BEFRIELSE

Vi susar fram i en långfärdsbuss bland vinodlingar och bomullsfält på Turkiets västkust. Det är kväll och cypressernas siluetter avtecknar sig skarpt mot den rödgula kvällshimlen. Vi sveper förbi små osande lastbilar fullastade med frukt, grönsaker och bomull på väg hem. Framför oss ligger ett viktigt mål för vår månadslånga luffarresa – Efesos, en av antikens metropoler, då med 250.000 invånare.

Högst uppe på den magnifika friluftsteatern med otroliga 25.000 sittplatser är utsikten betagande. Vi får prov på den fina akustiken, när en turistgrupp nere på scenen stämmer upp Happy Birthday för någon i sällskapet. Varenda människa i antikens Efesos var välbekant med utbudet på teatern. Det fanns inga väggar så alla som passerade kunde snappa upp vad som gick av stapeln.

Profeten Johannes – en dramatisk författare

Det skulle vara intressant att veta om profeten Johannes, Uppenbarelsebokens författare, bänkade sig här någon gång för att se ett drama. I varje fall har han själv författat bibelns mest dramatiska bok – ett drama med människor, gudar och djävlar på scenen. Sannolikt kommer han själv från en profetisk väckelserörelse med ursprung någonstans i Syrien. Tvärtemot Markus och Lukas besparar han inte sina läsare anspelningar på Gamla testamentet. Hans visioner dryper dessutom av grälla färger från den apokalyptiska litteraturen.

Från teatern går den breda paradgatan rakt genom staden ner till den dåtida hamnen. Det var längs denna Egyptens mytomspunna drottning Cleopatra kom med pompa och ståt för att möta sin älskare Marcus Antonius, en av Caesars fältherrar. Längs samma gata kom också aposteln Paulus på 50-talet – utan minsta trumpetstöt. Men de frön han sådde under tre år hade en enastående växtkraft. Redan på 90-talet är Efesos kristenhetens starkaste fäste i världen.

Som nordbo blir jag imponerad och ödmjuk när jag betraktar teatern, huvudgatan, pelarkolonnaderna, torget med sina statyer, Artemistemplet (en av världens sevärdheter), Celsus berömda bibliotek och bostadskvarteren med terasshus på höjderna till vänster. Det är här i Efesos och Mindre Asiens församlingar som konfrontationen mellan Romimperiets kejsare och de kristna blossar upp och blir akut på 90-talet.

Kejsarna hade skapat ordning, välstånd och fred, den berömda pax romana, och krävde tacksamhet och underkastelse av medborgarna. När Dominitianus bestiger tronen i Rom befaller han att alla skall tillbe honom som gud – åtminstone en gång om året. För ändamålet finns speciella tempel och ett prästerskap som registrerar allt. Precis som i vissa diktaturer ännu i vår tid påminns man om kejsarkulten överallt i Efesos – allt ifrån kejsarens bild på mynten till de väldiga statyerna och fyra tempel till hans ära.

Framför oss ligger också torget där dåtidens livliga kommers ägde rum. Ingången till torget gick genom ett av templen till kejsar Dominitianus ära. Det låg på en rymlig agora (50 x 100 m) med kejsarens åtta-tio meter höga staty utanför. Skruvtvingen dras åt alltmer och det visar sig allt svårare att sälja varor på torget – om man inte är beredd att tillbe kejsaren.

En appell till bojkott

Det är nu profeten Johannes, församlingsledare i Efesos, mönstrar de kristna till motstånd. För honom är det otänkbart att tillbe en människa som gud. Regimen svarar med att skära av varje förbindelse mellan den inflytelserika profeten och församlingarna i Mindre Asien. Han förvisas till den grekiska ön Patmos. På den tiden var det inget turistparadis, utan ett förvisningsläger för imperiets värsta förbrytare. Det är Patmos som är nästa mål på vår resa.

På Samos blåser det upp till en fruktansvärd storm kvällen före avfärden till Patmos. Bord och stolar flyger omkring utanför tavernorna och väldiga vågor kastar sig upp mot klipporna. Vi tar för givet att vi inte kommer vidare följande morgon, men till vår stora överraskning skall båten lägga ut. Kaptenen väljer en omväg och går länge i lä för Samos och Ikaros. Sedan sätter han kurs på Patmos med stormen i ryggen.

Från klostret uppe på berget är utsikten över de blåa vidderna magnifik. Här sökte sig profetens blickar ofta bort mot fastlandet, där församlingarna kämpade mot kejsarens totalitära anspråk. Man lyckades inte knäcka Nelson Mandela på Robben Island och regimen lyckas inte heller tysta denna Guds stormfågel i nästet på Patmos. Att Uppenbarelseboken över huvud taget såg dagens ljus är ett rent mirakel. Hur kunde han författa detta glödande revolutionära dokument mitt i imperiets förvisningsläger? Och vem vågade smuggla den stora pergamentrullen den sju mil långa sjöresan till fastlandet?

Vi vet att varje länk i stafetten över havet och genom Mindre Asiens sju församlingar satte sitt liv på spel. Här lästes budskapet i skydd av natten i just de städer där kejsarkulten hade sina ståtligaste tempel. För dessa pilgrimer fanns det något som var viktigare än det egna livet – nämligen vittnesbördet om det frambrytande gudsriket, Lammets herravälde.

Vem är jordens Herre?

För en liten människa inklämd i det mäktiga romerska imperiet låg det nära till hands att betrakta kejsaren som jordens herre. Det var ju han som bestämde om liv och död och folkens framtid. Inom kejsarkulten hyllades och tillbads han därför som ”herrarnas herre”, ”kungars kung”, ”herre i evighet” och ”jordens herre”. Johannes i förvisningslägret och de förföljda kristna på fastlandet vet att kejsaren kan sätta makt bakom orden. Några har redan fått sätta livet till.

Precis som profeterna i babylonisk exil uppmanar Johannes sina läsare att lyfta blicken. Däruppe finns också en mäktig tron och på den sitter kosmos´ Skapare och Herre. Han lånar färgerna från Jesajas vision av den trefalt Helige – också då på en hög och upphöjd tron – som profeten fick i Templet i Jerusalem (Jesaja 6). Även hos Johannes är höjdpunkten en hymnisk lovsång med skapelseteologisk horisont: Du, vår Herre och Gud, är värdig att ta emot härligheten och äran och makten. Ty du har skapat världen, och genom din vilja blev den till och skapades den (4:11).

Säkert utväxlade de kristna eftertänksamma blickar när de hör orden läsas i den sena nattliga timmen. För dem är detta mer än högstämda religiösa fraser. Det är en trotsig lovsång som provocerar makten och sätter deras liv på spel. Profeten ute på Patmos vill ingjuta tro att Gud ingalunda glömt sin värld eller gett den till spillo. Nej, han är ”den som kommer” för att befria – precis som vid exodus från Egypten och Babylon: Helig, helig, helig är Herren Gud, allhärskaren, han som var och som är och han som kommer (4:8).

I de österbottniska pingstkapellen fick jag lära mig att Uppenbarelseboken var ”kappsäcksteologi”. Vi troende var pilgrimer som skulle ha kappsäcken redo för att när som helst vara beredda att lämna rivningskåken jorden och ryckas upp till den gyllene staden ovan molnen. Under studieåren i Schweiz tvingades jag inse att det var precis tvärtom. Ingen bok i bibeln glöder av teologi för jorden som Uppenbarelseboken. Här tecknas en gudsbild med ett glödande patos, som kämpar för att befria den lidande världen från den invasiva djävulska parasitmakten.

Lammets seger – historiens vändpunkt

Den mäktiga visionen av den trefalt Helige på den kosmiska tronen väcker ingen glädje hos Johannes. Tvärtom, han brister ut i hejdlös gråt. Han ser Guds plan för världen förseglad i bokrullen i Guds hand, men ingen i himlen eller på jorden är värdig att öppna den. Guds stora dröm för skapelsen tycks ha hamnat in i en hopplös återvändsgränd.

Då kommer en äldste och tröstar Johannes: Gråt inte. Se, han har segrat, lejonet av Juda stam, skottet från Davids rot. Han kan öppna boken med dess sju sigill. När han vänder sig om ser han inget mäktigt lejon – utan ett lamm, som ser ut som om det hade blivit slaktat. Han ser hur Lammet tar bokrullen av honom som sitter på tronen.

Historien har inte hamnat i baklås. Den har fått en dramatisk ny öppning genom brohuvudet på Gennesarets norra strand och påskens avrättning i Jerusalem. Johannes hör de himmelska körerna stämma upp och tolka skeendet:

– Du är värdig att ta boken och bryta dess sigill, ty du har blivit slaktad, och genom ditt blod, har du friköpt åt Gud människor och språk och länder och folk. Du har gjort dem till ett kungadöme åt vår Gud, till präster hos honom. Och de skall vara kungar på jorden. (5:1-5)

Att de kallas ett kungadöme och präster verkar väl kryptiskt. Men som så ofta skildrar profeten befrielsen i ljuset av Israels exodus från Egypten. Precis som påskalammet ”friköpte” människor då, så gör Lammet det också här. Exodusfolket kallades präster och ett kungadöme åt Gud, därför gör Uppenbarelseboken samma här.

Uppenbarelseboken – en storslagen musikal

Egentligen är Uppenbarelseboken en musikal med en något bombastisk koreografi – ungefär som Fantomen på operan. Solister och körer avlöser varandra och det är definitivt ingen kappsäcksteologi de gestaltar. Tvärtom, nu är det övermodiga och förföriska Imperiets dagar räknade och redan står Earth Community i kulisserna redo att göra sin entré på scenen – för att använda David Kortens terminologi. Även den lidande skapelsen anar att befrielsens timme är nära och stämmer in i den himmelska lovsången:

– Och allt skapat i himlen och på jorden och under jorden och på havet och allt som finns hörde jag säga: Den som sitter på tronen, honom och Lammet tillhör lovsången och härligheten och väldet i evigheters evighet (v. 13).

De flesta av Mindre Asiens kristna är fattiga och åtskilliga är slavar som hunsas, utnyttjas och förnedras under långa arbetsdagar. Men i profetens visioner får deras liv och lidande en ny mening och värdighet. De är redskap för jordens och folkens befrielse. De är jordens salt och världens ljus som bergspredikans pilgrimsmanifest uttrycker det. Hur mörkt och hopplöst det än må se ut – de vet att de är med på den vinnande sidan.

Vällustens Babylon erövrar världen

Ondskans parasitvälde når sin mest imponerande höjd i slutskildringen av det stora Babylon, ett täcknamn för Rom, kejsaren och imperiet. Likt en oemotståndlig sköka förför Babylon jordens alla nationer genom sin överdådiga och vällustiga livsstil – de blir alla små skökor. De berusar sig tillsammans vid den stora köpfesten. Profeten ute på Patmos skildrar ett världsomspännande imperium där ”jordens köpmän har blivit rika genom hennes makt och lyx” … ”ty alla folk förfördes av din trolldom ” (18:3, 23).

Man behöver inte vara speciellt begåvad för att inse att dessa profettexter talar rakt in i vår egen tid. ”Babylon” står för mänsklighetens hybris som fick sitt första uttryck i Babels torn, som skulle nå ända upp till himlen. Nu när det blivit sent på jorden är Babylons globala charmoffensiv desperatare än någonsin. Vi bevittnar hur en livsstil marknadsförs med alla medel som planeten definitivt inte orkar bära. Enligt klimatforskarna drabbar nu förhävelsens bumerangeffekt planeten som aldrig förr – våra barnbarns hem i Vintergatan.

Stormfågeln ute på Patmos avslöjar att Vällust-Babylons orättfärdighet ”har tornat upp sig ända till himlen” och att Gud ingalunda ”glömt det onda hon har gjort” (18:5). Berusningens solskensdagar är till ända, när Gud tar bägaren med hennes förföriska ”otuktsvin” och fyller den med sitt ”vredesvin”. Det internationella handelsutbytet kraschar. Köpmännen och fartygens kaptener står handfallna inför det plötsliga sammanbrottet. De sörjer när de ser röken bolma upp från den oövervinneliga staden – navet för hela den globala ekonomin:

– Och  jordens köpmän gråter över henne och sörjer över henne eftersom ingen längre köper  deras skeppslaster … Alla skeppare och alla  som seglar med sina varor … stannade på avstånd och ropade när de såg röken från bålet: Var fanns maken till denna stora stad?

– Och de strödde jord på huvudet och ropade, gråtande och klagande: Ve, ve, denna stora stad, som gjorde alla som har skepp på haven rika med sitt överflöd … Dina köpmän var jordens herrar, ty alla folk förfördes av din trolldom. (18:11-23)

Dra ut, mitt pilgrimsfolk!

Mitt i skildringen hörs plötsligt ett dramatiskt Exodusrop: ”Dra bort från henne, mitt folk, så att ni inte deltar i hennes synder och drabbas av hennes plågor” (18:4). Givetvis menar inte Johannes att de kristna ska lämna sina städer och byar – men väl Babylons överdådiga livsstil som ”fördärvar jorden”. De utmanas att leva som Lammets friköpta exodusfolk. Det innebär att de inte deltar i kriget mot naturen och jordens fattiga, utan lever pilgrimslivet, som Jesus tecknade i bergspredikan och själv gestaltade i Galileen. Det är samma liv vi inbjuds till också i vår egen tid:

* Pilgrimens liv börjar där all äkta andlighet börjar – med förundran. Vi upptäcker en pulserande, fantastisk värld som fanns långt före oss och som vi alla är beroende av. Det är inte fråga om en religiös nisch, utan om det liv vi alla delar i vårt kosmiska hem. Det är därför vi rekommenderar pilgrimsfolket att läsa bibelns tusenåriga skapelsetexter hand i hand med Stefan Edmans nya bok Förundran.

* Andlighet är ett liv i relationer – med naturen, varandra och den stora verklighet vi kallar Gud. Det är därför pilgrimsvandrarna har sina stunder av delande på ängen, vid stranden eller kring tända ljus om kvällen i ett församlingshem. Det är så de ”drar ut” från det ”Babylon”, där man desperat ska prestera livets rikedom och mening på egen hand. Oftast leder det till en ständigt stegrad privat konsumism i stället för att ta emot livet som gåva från varandra.

* Med gemenskapen som grund kan pilgrimsfolket, steg för steg, växa in i en hållbar motkultur – den folkliga alternativrörelse, som vår utsatta jord och mänsklighet så väl behöver. Ledstjärnorna finns i Hans-Erik Lindströms bok Pilgrimens sju nyckelord och i bergspredikans pilgrimsmanifest (Sången om livet, kapitel 3). Men vår värld har blivit alltmer komplicerad och ibland rent av skrämmande. Därför behöver vi klimatforskarnas vägledning som Stefan Edman ger i boken Bråttom men inte kört.

En ny himmel och en ny jord

Slutvisionen låter oss blicka in framtidslandet (21:1-22:5). Här förväntar sig miljoner kristna runt hela vår jord en gigantisk emigration till en annan, bättre värld ovan molnen, bortom gyllne sol. Uppenbarelseboken är helt främmande för den rörelseriktningen. Profeten ser i stället en gigantisk rörelse från himlen till jorden. Den heliga staden, det nya Jerusalem och Guds tron flyttar till jorden. Himlen och jorden har funnit varandra igen – tack vare Jesu försoning.

När Lammets brud träder fram och sjunger jordens sång, då är det änglarnas tur att häpna och deras skimrande klanger tystnar för en stund. En av dem går fram till den kosmiske Kristus och frågar: Varifrån kommer detta folk och dessa toner – med ett djup vi aldrig tidigare hört? Då svarar Kristus: Detta folk kommer från ett land med brustenhet, lidande och onda bråddjup. Där fattade de varandras händer och sår lades till sår. Det har inte varit förgäves – först nu är kosmos fulländat!

Det är en värld som åter brusar av liv och rörelse. Anspelningarna på den ursprungliga skapelsen är uppenbara. Johannes ser hur en ström med livets vatten flyter från tronen och sätter fart på hela den försmäktande skapelsen. Han ser hur jordens folk använder trädens blad som läkedom för de sår som livet och historien tillfogat dem.

När pilgrimer slår sina rötter djupt i denna framtida värld kan inga larmrapporter och katastrofprognoser knäcka och kasta omkull dem för gott. Deras engagemang för jorden och människorna är inte beroende av alternativrörelsernas uppgång eller nedgång. De har nämligen sett gryningsljuset bortom natten. De vet att jorden har en framtid och att sången om livet aldrig tystnar.

Lästips:

För den som vill tränga in i Uppenbarelsebokens struktur – även de snåriga partierna med de sju sigillen, basunerna och vredesskålarna – rekommenderar jag Mikael Tellbes bok, Lammet och odjuret. Det är den bästa pedagogiska guiden jag läst på något språk.