Arvet som glöder

Arvet som glöder – innehåll:

Boken skrevs ursprungligen i ett djupt samarbete med Frank Mangs våren 1988. Nu publiceras den i en helt ny aktuell version på hemsidan som följetong. Hösten 2022 publicerades fem kapitel:

Kapitel 1.  En andlig Golfström som ger Norden liv

Kapitel 2. Väckelsens djupverkan på samhället

Kapitel 3. En ärkebiskop befruktas av väckelsearvet

Kapitel 4. Grupprörelsen erövrar världen

Kapitel 5. Brustenhetens gemenskap

Under våren 2023 ligger fokus på väckelser i Norden, speciellt ikonerna Frank Mangs, Berthil Paulson och Frank Buchman.

 


Kapitel 1:         

EN ANDLIG GOLFSTRÖM SOM GER NORDEN LIV

Det är Golfströmmen som gör att Norden sjuder av liv om våren medan Grönland på samma breddgrad vilar i isens grepp. Denna mäktiga ström väller upp i en varmare värld och passerar Mexikanska Golfen på sin väg mot oss. Sedan blåser sydvästvinden in värme och liv över Norden så att både marken och människorna tinar upp.

Även i existentiellt, andligt hänseende finns det varma och kylslagna strömmar. De avgör om våra liv stagnerar eller slår ut i blomning. Med snabba penseldrag vill jag skildra ett andligt uppvaknande i den anglosaxiska världen som vitaliserat Norden. Det kallas The Great Awakening och påverkar inte bara kyrkor – utan också miljoner missbrukare som fått ett mirakulöst nytt liv.

Predikanten John Wesley utmanar ett imperium

Den första vågen i uppvaknandet vällde fram på 1700-talet och nådde Sverige under det följande århundradet. Förgrundsgestalterna var Jonathan Edwards, George Whitefield och John Wesley. När slavhandeln var basen för Englands ekonomi skrev John Wesley historiens första manifest mot slaveriet år 1774. Kort därefter kom en annan radikal röst – kväkarnas manifest mot slaveriet år 1788. Det var John Wesley och hans radikala social-etiska patos som fick betydelse för Norden.

Vid John Wesleys väckelsemöten i England och USA var angreppen på slaveriet ett givet inslag. Väckelsens intensiva tilltal nådde människors hemliga rum där värderingarna lever sitt liv. Omvändelsen blev inte bara ett känslosvall eller en religiös kick, utan ledde till förändringar av värderingar och livsstil. Därför föddes  i kölvattnen av Wesleys verksamhet sociala rörelser som kom att påverka samhällen och på sikt historiens gång.

Slavskepparen Newton och Amazing Grace

Vem kunde tro att John Newton en dag skulle bli en av Englands främsta förkämpar mot slaveriet? När hans fartyg tar in de tillfångatagna slavarna i Sierra Leone granskar besättningen de yngre kvinnornas nakna kroppar vid inspektionen. Utanför arbetstid har de obegränsade friheter att göra vad de vill med den kvinnliga lasten. I sin självbiografi skildrar Newton hur han själv upptändes av begär och våldtar en flicka nere i lastrummet. Det är ju inte svårt när alla ligger kedjade till händer och fötter.

Under dessa år finns det inga betänkligheter hos Newton kring slavhandeln. Efter en av sina resor beklagar han hur dålig affär det blev. Av 218 slavar som togs ombord hade var fjärde dött under resan och slängts i havet. De som greps först hade vistats på fartyget ett helt år och många dog av undernäring. Inte ens senare när han blev kristen, läste teologi på fritiden och arrangerade gudstjänster för manskapet ifrågasätter han slavhandeln.

Trettio år senare är John Newton kyrkoherde i London och en förgrundsgestalt i kampen mot slaveriet. Hans insats är unik eftersom han är en av de få  som kan skildra slavhandeln inifrån. Att han har språket i sin makt gör vittnesmålen ännu starkare om hur de afrikanska byarna berövades sina unga män och kvinnor. Som ingen annan kunde han vittna om vad som hände under färden över oceanen och på slavmarknaderna – när anhöriga slets från varandra och såldes åt olika håll.

Newtons radikala förändring kom inte över en natt, när han nåddes av Wesleys och den metodistiska väckelsens sociala patos. Han insåg vilken ohygglig utmaning det innebar i en tid när ”triangelhandeln” över haven var en hörnsten i Englands blomstrande utrikeshandel. Men när han efter år av inre brottning träder fram, då har hans ord en profets lyskraft som kastar ett obarmhärtigt ljus över den brutala verkligheten. I sin mest älskade sång, Amazing Grace, skildrar han sin övergång från mörker till ljus:

Oändlig nåd mig Herren gav och än idag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser.
Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu ska bära ända fram.

Inget är så starkt som en idé – vars tid är inne

Det förunnas Newton att ge över stafettpinnen till den yngling som historien utsett att göra slutdistansen i kampen mot slavhandeln i imperiet. När han efter en gudstjänst bläddrar genom lapparna på dem som bett om samtal ser han ett namn som får hjärtat att slå extra slag: William Wilberforce, parlamentsledamot vid 21 års ålder och redan en välkänd talare.

Newton blir andlig mentor åt Wilberfoce och använder varje möjlighet att skildra de uppslitande scener han sett i Afrika, på slavskeppen och på slavmarknaderna i USA. Wilberforce är en konservativ politiker och för honom kräver utmaningen en lång tid av bearbetning. Men en dag inser Newton att han sitter öga mot öga med en ung begåvad man som tror att det omöjliga är möjligt – att historien kan förändras, trots motstånd från alla håll!

Att Wilberforce trots alla svidande nederlag behåller glöden livet ut hänger samman med hans tro och gemenskapen i  Clapham-gruppen. I denna andliga gemenskap initierad av Newton hade flera eldsjälar som förändrade England sin andliga hemvist. De var människor med skarpa hjärnor och brinnande hjärtan.

Med stark övertygelse och intellektuell skärpa skriver Wilberforce motioner till Parlamentet och blir nedröstad nio gånger. År 1807 når han ett viktigt etappmål – slavhandeln avskaffas i England. Men han är inte nöjd. Han angriper slaveriet på alla återstående fronter i imperiet. Efter fyrtiofem års enveten kamp och i slutskedet av sin egen livshotande sjukdom når han sitt livs stora mål. Tre dagar senare är han död.

Wesley, Newton och Wilberforce är eggande förebilder för oss som är lika instängda i ett mäktigt ekonomiskt imperium som trampar på människovärdet och livets långsiktiga lagar. Att utmana ett sådant imperium kräver än i dag mod, insikt – och priset är högt. Dessa hängivna eldsjälar visar att det är möjligt att utmana och förändra ett orättfärdigt världsimperium med andlighetens och värderingarnas kraft. Omställningens och omvändelsens tid är inne.

Folkväckelsens första eldhärd i Sverige

För tvåhundra år sedan kunde ingen svensk välja något annat än den lutherska högmässan. Då levde kyrkan och staten i symbios. Det blev dryga böter och fängelse om någon vågade samlas till ett andligt möte i ett hem. Ledarna för ett sådant tilltag hotades med landsförvisning. Varje svensk påtvingades regelbunden kyrkogång, dop och nattvardsdeltagande minst en gång om året – vid försumlighet hotade straff.

Samuel Owen satte inte bara fart på den svenska verkstadsindustrin, han var också pionjär inom nykterhetsrörelsen och öppnade dörren för den svenska folkväckelsen

Den engelske företagsledaren Samuel Owen och hans medarbetare från England satte inte bara fart på den svenska verkstadsindustrin. Flera av dem var metodister och krävde att få  fira gudstjänst som de gjorde i sitt hemland. År 1830 anländer metodistprästen George Scott och börjar predika i Engelska kapellet i Kungsträdgården.

Ryktet sprider sig och även ett antal präster och personer från den svenska kultureliten smyger iväg för att lyssna till Scotts dynamiska förkunnelse. När han senare börjar predika på svenska ökar tillströmningen och de anhåller om att få bygga en större kyrka. Ärkebiskop J O Wallin, känd för sina fina psalmer som julottans Var hälsad sköna morgonstund, gör allt för att stoppa kyrkbygget – dock utan att lyckas.

Engelska kyrkan blir den svenska folkväckelsens första eldhärd. På kort tid ritas den religiösa kartan om i Sverige. Tre av Scotts närmaste medarbetare stiger snart fram som ledare för två av landets väckelserörelser, Carl Olof Rosenius för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och Fredrik Olaus Nilsson och Anders Wiberg för baptismen. När Scott våren 1842 – efter ett våldsamt pöbelupplopp mitt under en gudstjänst – tvingas lämna landet fortsätter Rosenius verksamheten.

Det är nu det svenska folket blir ”läsare”. Man uppskattar att tre miljoner biblar sprids under denna pionjärtid. Tidningen Pietisten som Scott startade och Rosenius tog över fick en upplaga på 7000 exemplar. Det kan jämföras med Aftonbladet, Sveriges då mest populära tidning, med 4000 prenumeranter. ”Kolportörer” (bokförsäljare) genomsyrar  landet med kristen litteratur och EFS-förlaget blir Sveriges största bokförlag.

Brännvinsfloden och nykterhetsrörelsen

I den tidiga metodismen gick kampen mot slaveriet och rusdryckerna hand i hand. I början av 1800-talet nådde spritkonsumtionen i Sverige sin absoluta topp. Medan brännvinsmagnaterna blev allt rikare blev alkoholisterna och deras familjer allt fattigare och mer utblottade. Spriten ledde till ett gigantiskt folkhälsoproblem med sjukdom, misshandel, dödlighet och djup social misär som följd.

Industrimannen Samuel Owen var inte bara en genialisk ångbåtskonstruktör och känd för sin mekaniska verkstad på Kungsholmen. År 1832 kliver han fram som pionjär på ett annat område, när han tar initiativet till Kungsholms Nykterhetsförening. Fem år senare bildas Svenska Nykterhetssällskapet och nykterhetsloger växer upp som svampar ur jorden. Även bland företagsledare växer opinionen mot spritfloden som gör deras arbetare allt fattigare medan spritförsäljningen tillhör den mest vinstdrivande verksamheten i landet.

Det är nu frikyrkorna och nykterhetsrörelsen krokar arm och förstärker varandra. Tillsammans med den framväxande arbetarrörelsen bryter de isen för en ny tid och lägger grunden för den svenska demokratin. Det är i kapellen, nykterhetslogerna och Folkets Hus som det svenska folket lär sig föreningsdemokrati. Människor svetsas samman och får mod att angripa det hierarkiska enhetssamhället och visa att dess tid är förbi – att en ny dag har grytt. Läs mer

Det är dags för ett existentiellt folkbildningsprojekt

Idag är utmaningen större än någonsin, när planetens hälsa och våra barns framtid lagts i våra händer. Orosmolnen är förvisso skrämmande, men våra resurser att lösa problemen har aldrig varit större än nu. Kompetensen finns inom många yrken och framtidsrörelser i samhällen och kyrkor runtom i Norden. Så snart vi bygger broar och bildar nätverk upptäcker vi bundsförvanter där vi minst anar. Det är dags för en ny folkrörelse och ett gigantiskt folkbildningsprojekt.

Vi har lurats att bli isolerade individer och konsumenter i ett samhälle och en kultur där alla ska vara sin egen lyckas smed. Att släppa taget om ett inkört paradigm och öppna oss för ett nytt är alltid en omskakande erfarenhet. Därför behöver vi – precis som folkrörelserna – värmen och kraften i små grupper och en större gemenskap. Det är mycket som står på spel: Den som vågar, mister fortfästet för en tid. Den som inte vågar, mister sig själv (Sören Kirkegaard). Därför är det hög tid att svetsas samman i en profetisk motkultur, som genomskådar lögnen och börjar respektera livets och planetens långsamma processer.

Det blir ingen folkrörelse om vi nöjer oss med att studera och med hjärnan begripa forskningens fakta och scenarier. Det måste nå de djupare skikten i vår personlighet, där värderingarna lever sitt liv. Vi behöver gripas och bäras av en hängiven dröm om ett rimligare liv och samhälle. Enligt Martin Luther King var frihetssångerna rörelsens själ som svetsade dem samman. Kanske hänger en kulturell väckelse i luften även hos oss? Sverige är ju världens körtätaste land och redan övar tvåhundra Gospelkörer på befrielsens repertoar.

Demokratins och religionsfrihetens pris

Här såddes ett första radikalt frö till den svenska demokratin en höstkväll 1848.

En höstkväll 1848 vandrar ett tiotal människor i skydd av mörkret ner till klipporna på Hallandskusten och firar en enkel gudstjänst. Fem följer den danska dopförrättaren ut i det kalla vattnet och det första troendedopet äger rum på svensk mark. Efter dopet vandrar sällskapet till den lilla Borekullastugan i Vallersvik och bildar Sveriges första baptistförsamling. Här sås av helt vanliga människor ett första livskraftigt frö till den svenska demokratin. I den lilla församlingen deltar kvinnor och män i besluten med lika rösträtt – sjuttio år före Sverige i övrigt!

Reaktionen låter inte vänta på sig. Enhetssamhället och Svenska Kyrkan går genast till motattack. De tar sikte på ledaren F O Nilsson som först förhörs i domkapitlet i Göteborg. Senare beordras han att inställa sig vid Göta Hovrätt där domen faller – utvisning ur landet. Han appellerar till Kungen och Högsta Domstolen, men trots tolv petitioner från Sverige och utlandet omprövas inte fallet.

Under trycket av ständiga trakasserier tar många av Västkustens baptister beslutet att emigrera till friheten i USA. I Göteborg finns till slut endast tre kvinnor kvar i församlingen som samlas till bön och uppbyggelse i Katarina Brobergs lilla stuga. Men när pöbeln slår sönder den fattiga änkans dörrar och fönster och vandaliserar hennes trädgård, då tar också hon beslutet att emigrera.

Historien står inte stilla

 Katarina Broberg lär sig aldrig engelska och vantrivs i det nya landet. Efter år av längtan driver hennes obändiga kärlek till gamla Sverige denna Kristina från Duvemåla hem igen. Midsommarmorgonen är den stora dagen i hennes liv när hon ser den svenska kusten dyka upp. En ny tid har grytt och redan samma kväll kan hon fira gudstjänst med den växande baptistförsamlingen i Göteborg.

Det var inte bara Västkustens pionjärer som fick betala ett högt pris för sin tro och sina värderingar. Här är ett citat:

 – Omfattningen av böter och fängelsestraff som under de första årtiondena utdömdes mot baptister och deras föregångare på olika håll i landet är i dag närmast obegriplig … Från Gävle berättas om en kö till länsfängelset som inte kunde rymma alla de baptister som dömts till fängelsestraff. De dömda fick hysa in sig hos bekanta i väntan på rum för att avtjäna sitt straff. Övertygelsens och frihetens pris var högt och man lät det kosta! (Tro Frihet Gemenskap – svensk baptism genom 150 år, sid 23).

Exakt 150 år efter att västkustbaptisterna lade ut från Göteborgs hamn är jag talare tillsammans med biskopen i Göteborg på en konferens på Helsjöns folkhögskola. Efteråt åker vi i domkapitlets bil till Göteborg. När vi passerar Borekullastugan slår mig tanken: Hade dessa tidiga pionjärer trott sina ögon – om de sett biskopen och baptistpastorn komma i domkapitlets bil från en gemensam konferens?

Och när vi närmar oss Göteborg hade jag unnat Katarina Broberg att få se oss komma och ta till sig att hennes tro och stora umbäranden inte varit förgäves. Historien kan bryta sig nya strömfåror genom idéernas kraft och modiga människor som vågar bryta upp och betala priset för att en ny tid ska gry.

Vad får våra värderingar kosta oss i dag?

En av baptismens ledare, Erik Rudén, formulerade utmaningen från pionjärerna så här: Vi förvaltar inte arvet genom att upprepa exakt vad de gjorde, utan genom att göra vad de gjort – om de levt idag. Det har aldrig varit så viktigt och meningsfullt att bryta upp och betala priset för livets värderingar som nu, när planetens och framtida generationers öde lagts i våra händer. Med profetisk skärpa slår klimatforskarna fast att vi är den sista generationen som har en chans att styra bort från en annalkande katastrof, som kommer att innebära ofattbara lidanden för dem som står i kö efter oss.

Vi förfasar oss med rätta över slaveriets barbariska grymhet när miljoner människor transporterades som djur över haven. Men även idag tvingas ett växande antal miljoner lämna sina hem och förtorkade jordar och fly mot okända öden på grund av klimatförändringarna. Enligt forskarna är detta bara början på en accelererande katastrof som redan är ett faktum. Det är inte de drabbade som utlöst tragiken, utan ett omättligt fossil- och konsumtionsberoende i vår del av världen. Är det inte en ny form av apartheid att vi unnar oss en livsstil som kräver fyra planeter? Är det inte tid för besinning, ett andligt uppvaknande och en kursändring som kommer att kosta?

Det krävdes mod och priset var högt för dem som befriade mänskligheten från slaveriets och apartheids förbannelse. Detsamma gäller de modiga pionjärer som på våra breddgrader kämpade för den frihet, demokrati och värdegrund vi åtnjuter i dag. Nu är det vår tur att ta över stafettpinnen. Det är förvisso sent på jorden men det är inte kört – så länge Livets Herre rullar ut sin vitsippsmatta när det är vår i Norden.

Kapitel 2:

VÄCKELSENS DJUPVERKAN PÅ SAMHÄLLET

Den andra vågen av The Great Awakening väller fram under 1800-talets första hälft. Charles Finney är portalgestalten och betraktas av många som den främsta väckelseförkunnaren genom alla tider. Han var advokat då han bestämde sig för att läsa bibeln för att få en bättre förståelse av lagbokens många anspelningar på Moses lag. Läsningen bidrog till ett dramatiskt andligt uppvaknande vid 29 års ålder.

Efter sin omvändelse börjar Finney genast predika och väckelser uppstår. Han är en medryckande talare och har advokatens logiska skärpa. Många chockeras dock av hans ”nymodiga” verksamhetsformer och hans vardagsspråk. Han undviker medvetet kyrkans gängse vokabulär som kan verka sövande.

Väckelserna avlöser varandra där han drar fram på Amerikas östkust. Den mest omtalade äger rum i Rochester, nordväst om hemstaden New York. Av Rochesters 10.000 invånare har efter ett halvt års möten 1200 nyomvända ansökt om medlemskap i stadens församlingar. Folk reser hundratals kilometer för att få uppleva atmosfären och lyssna till hans dynamiska förkunnelse. Därför sprider sig väckelsen till de omgivande städerna. Det beräknas att 50.000 kom till tro genom denna väckelsevåg.

Evangelist och profet i samma person

Charles Finney, advokat, teolog och väckelseevangelist.

Enligt Finney är syndens kärna människans själviskhet. Fokuseringen på det egna välbefinnandet står i skarp kontrast till Guds karaktär, som hyser omsorg om alla människor och speciellt de utsatta. Därför leder en genuin omvändelse till ett liv som är till nytta för andra människor och för samhället. I kölvattnen av hans väckelser uppstår reformrörelser och välgörenhetsföreningar som engagerar sig i samhällsproblematiken.

Precis som John Wesley angriper Finney slaveriet. Han brännmärker även den skoningslösa behandlingen av indianer. Denna behandling är tillsammans med slaveriet landets värsta synd. För Finney är alla människors gudagivna värde ett avgörande riktmärke. I en tid när många kristna och även predikanter försvarar slaveriet och själva äger slavar vägrar Finney att ge nattvarden till kristna slavägare. Ingen slavägare får heller beträda predikstolen i hans sammanhang. Han är övertygad att slaveriet kan avskaffas om alla kyrkor går samman och kräver det.

Oberlin Community – ett alternativt samhälle

Det är ett drastiskt beslut och helt obegripligt för många när Finney lämnar väckelsens centrum på Östkusten och flyttar till en liten håla i Mellanvästern som knappt finns på kartan. Utöver sina kampanjer är han dessutom pastor för en stor församling i New York. Där upplever man en kontinuerlig väckelse som är en förebild för många kyrkor. Allt detta lämnar nu Finney för att bli lärare på ett nystartat college med en skakig startsträcka.

Trots sin litenhet är Oberlin inte vilket samhälle och college som helst. Båda är resultatet av en vision om ett alternativt samhälle med inspiration från Finneys väckelser. Grundarna vill inkarnera förkunnelsens värderingar och hoppas att Oberlin College ska bli ett växthus som sprider plantorna över USA. Så blir det också inom kort. Fenomenet The Great Awakening förblir obegripligt om man bara fokuserar på portalgestalter som Finney. Att väckelsen sprider sig som en prärieeld är i hög grad resultatet av många eldsjälar, entreprenörer, nätverksbyggare och visionära strateger.

Det är två studiekamrater som först börjar drömma om en kommunitet och ett college någonstans i Ohio. Platsen de väljer råkar vara närmaste granne till städerna Akron och Cleveland som hundra år senare blir legendariska för den miljonhövdade tolvstegsrörelsen. Det var i Akron som Anonyma Alkoholister föddes sommaren 1935 och kort därefter fick sitt starkaste fäste i grannstaden Cleveland.

Man beslöt att Oberlins nya alternativsamhälle skulle vara självstyrande. De som flyttar dit ingår ett ”förbund” med syftet att bringa kyrkan och samhället ”under inflytande av det välsignade evangeliet om fred (shalom)”. Snart blir Finney rektor och radikala studenter från hela kontinenten börjar strömma till Oberlin College för att läsa teologi. Det lilla alternativsamhället blir en smältdegel för radikala idéer och rörelser från många håll.

Rätten till civil olydnad

 Här bildas en Anti-slaveri-förening med 200 medlemmar. Senare startar också Oberlins icke-våldssällskap och Oberlins fredsförening. Orten är en genomgångsplats för slavar som flyr från Södern till Kanada längs den så kallade underjordiska järnvägen. När det år 1839 blir ett lagbrott i Ohio att hjälpa slavar fly utvecklar advokaten och teologen Finney rätten till civil olydnad. Därför fortsätter lärare, studenter och församlingen att hjälpa de svarta att klara resan mot norr. När antislaverirörelsen senare drabbas av hårt politiskt motstånd och inre splittring visar sig Oberlin och dess allierade ute i landet vara viktiga fästen för den fortsatta kampen.

Även kvinnorörelsen får tidigt en hemvist i Oberlin. Det är det första college i USA där kvinnor och män tillåts studera tillsammans. Redan på Östkusten väckte Finney blandade reaktioner när han lät kvinnor be och tala offentligt i sina väckelsemöten. Flera pionjärer och ledare för kvinnorörelsen studerade på Oberlin (se utförligare Arne Rasmusson, Kyrkan och kampen för ett bättre samhälle, Svensk Teologisk Kvartaltidskrift, nr 2, 2020, sid 173-199). Många lärare och studenter gick även in för vegetarisk kost.

Väckelsens arvtagare censurerar Finney

Finneys profetiska rättfärdighetspatos har hans arvtagare under 1900-talet tonat ner och ibland förtigit helt och hållet.  Vissa har gått så långt att de uteslutit de tydligaste social-etiska texterna ur hans skrifter – allt för att slå vakt om ”ett rent evangelium” (se Donald W. Dayton, Discovering An Evangelical Heritage, 1976).  Detta står i skarp kontrast till hur Finney själv beskriver hindren för en andlig väckelse i Letters On Revival (nr 23, 1835). Ursprungligen var dessa ”brev” föredrag i hans kyrka i New York:

Det är beklämmande och förbluffande att se i vilken utsträckning kyrkan behandlar olika områden av förändringar antingen med likgiltighet eller med direkt motstånd. Det finns inte på denna jord, vågar jag säga, en inkonsekvens som är mera monstruös, mer vanärande för Gud och mer utstuderad vanvettig än den attityd som många av kyrkorna intar till nästan varje form av förändring som mänskligheten behöver … När vi ser på vilket sätt slaveriet behandlas av kyrkoledningar, missionsorganisationer, församlingar och pastorer över hela vårt land, är det då så märkligt att församlingen överges av Guds Ande?

 – Nu är det församlingens stora uppgift att förändra världen – att motarbeta varje form av synd. Kristi församling organiserades ursprungligen för att vara en gemenskap av förändrare. Själva bekännelsen till kristendomen innefattar även en bekännelse och närmast en ed att göra allt som går att göra för en genomgripande förändring av världen. Den kristna församlingen formades för att göra offensiva framryckningar i alla riktningar, att höja sin röst och att satsa energi mot orättvisor på både hög och låg nivå, att förändra individer, gemenskaper och regeringar, och aldrig vila förrän varje form av orättvisa drivits bort från denna jord.

Er broder, C G Finney

Ett rent evangelium?

En hängiven väckelsefromhet är ingen som helst garanti för att profeternas samhällskritik och bergspredikans värderingar speglas i förkunnelse och liv. På 1700-talet angrep John Wesley slaveriet som synd. Däremot accepteras slaveriet av de två andra giganterna på samma scen, Jonathan Edwards och George Whitefield. Vid sin bortgång ägde Edwards fyrtio slavar!

För Charles Finney och Oberlin Community på 1800-talet hade kampen mot slaveriet högsta prioritet. Men hans text avslöjar samtidigt att många kyrkor och kristna ledare antingen var omedvetna eller rent av kallsinniga inför denna moraliska fråga. Även dessa väckelsekristna hade en radikal omvändelseförkunnelse, men deras andlighet begränsades till det inre livet och till privatmoraliska frågor. De gjorde en skarp boskillnad mellan ”det sociala evangeliet” och ”det rena evangeliet”.

Dansen kring guldkalven – en ny version

Under 1900-talets senare del visar väckelsens arvtagare (evangelikaler) att de inte längre vill begränsa sitt inflytande till det inre andliga livet och privatmoral. I stället mönstrar de sina krafter och bildar allianser för att de privatmoraliska frågorna (abort, sexualitet, familjefrågor) ska lyftas fram och börja bestämma hela nationens politik. I USA växer på åttiotalet rörelsen Moral Majority till en politisk kraft och får stort utrymme i media.

Efter millennieskiftet bevittnar vi ett formidabelt jordskred i USA, när majoriteten av evangelikaler (närmare 80%) bidrar till att Donald Trump väljs till president. Lika oväntat blir Jair Bolsonaro vald till Brasiliens president på den kontinent där Katolska Kyrkan och befrielseteologin haft sina starkaste fästen.

Så snart bibelns profeter och bergspredikans Kristus bringas till tystnad förvrids kristen tro till sin motsats. Framgång, makt och materiellt överflöd blir tecken på Guds välsignelse. I en tid när Guds skapelse våldtas, plundras och lider sällar sig dessa ledare till klimatförnekarnas led och sätter käppar i hjulet för dem som vill stoppa skövlingen regnskogarna – jordens livsviktiga lungor.

Även i det forna Israel hotades ständigt arvet från Moses och profeterna av fruktbarhetskulterna, främst Baalsdyrkan. Symbolen för denna förföriska andlighet var en glänsande guldkalv som man kunde tillbe och dansa kring. Det är skrämmande att se hur snabbt den profetiska solidariteten kan bytas ut mot dansen kring Mammon och Makt även i vår tid. I sin bok Hur kunde det gå så här långt? En essä om trumpismen och den nya högerkristendomen (2022) skildrar Pekka Mellergård denna skrämmande och djupt tragiska utveckling.

Kapitel 3:

EN ÄRKEBISKOP BEFRUKTAS AV VÄCKELSEARVET         

En kväll i februari 2017 lyssnar jag till ett föredrag i Högalidskyrkan i Stockholm. Det är biskop emeritus Jonas Jonsson som skildrar professorn, ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom utifrån sin stora biografi om honom. Jag vet att Söderblom och Hammarsköld är de mest kända svenskarna internationellt – måhända före epoken ABBA?

Jag blir starkt berörd när Jonsson skildrar Nathans uppväxt i väckelsemiljön kring Hudiksvall. Där var hans pappa präst och rörde sig i samma trakter som två av den svenska folkväckelsens ledargestalter, Anders Wiberg (Baptistsamfundet) och Paul Peter Waldenström (Missionsförbundet). Pappan känner dock större släktskap med en annan väckelserörelse – Carl Olof Rosenius och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS).

Dwight L. Moody – evangelist och entreprenör

Dwight L. Moody

Jag kan knappt tro mina öron när Jonsson fortsätter att skildra Nathans möte med den tidens största väckelsepredikant – Dwight L. Moody i USA. Moody är portalgestalten i den tredje vågen av The Great Awakening mot slutet av 1800-talet. Enligt föredraget och boken överger Nathan aldrig väckelsens innerliga fromhet som hembygden och mötet med Moody laddade honom med.

Moody sägs ha nått hundra miljoner åhörare före radio och teve fanns. Han besökte aldrig Norden, men även här var han en väckelseikon inom frikyrkligheten. Emigranter som besökte hembygden skildrade hans stora kampanjer och bidrog till hänförelsen. Min mamma var evangelist och hade införskaffat några av Moodys böcker på svenska. En av dem var stor som ett lexikon där man samlat hans färgstarka och dråpliga predikoillustrationer. Jag använde några av dem under min första tid som predikant.

Moody är inte bara den stora väckelsepredikanten som utvecklade innovativa metoder för möteskampanjer i de växande storstäderna. Han är också den energiske entreprenören. När han lämnat sin lovande karriär i skobranschen sätter han först fart på KFUM-arbetet i Chicago-regionen. Han startar söndagsskolor för tusentals försummade barn i stadens utsatta områden. Han låter bygga en kyrka där tusen av dessa barn och deras föräldrar kan fira gudstjänst tillsammans. Dessutom låter han uppföra två stora internatsskolor i sin hembygd Nortfield, Massachusetts. Han vill att ungdomarna ska få en utbildning och en framtid.

Nathans studieresa till USA

Hösten 1889 anländer en doktorand från Yale-universitetet till Uppsala för att söka en svensk deltagare till ett internationellt studentmöte i Northfield, Massachusetts. Där strålar 370 studenter från hela världen samman till en två veckors konferens i en av Moodys skolor. Nathan Söderblom är 23 år och den enda deltagaren från Norden.

På kajen i New York möts han av ledare från KFUM, en rörelse med en stark social inriktning. Den samlar unga män som vill ”utbreda Guds rike” bland andra ynglingar. Nathan är imponerad och kallar KFUM ”en välsignad institution”. Under två månader reser han runt i New England och får för första gången uppleva något annat än Svenska Kyrkan. Dessa många möten och kontakter lägger grunden för hans ekumeniska pionjärinsats senare i livet.

En osentimental och muskulös kristendom

Ändå är det mötet med Dwight L. Moody som gör det djupaste intrycket. Till en studentledare hemma i Uppsala skriver han: Den mannen är ett nytt kapitel i mitt liv. Nathan inspireras av Moodys sätt att predika och går nu själv in för att tala ”från hjärtat” – dvs. utan manuskript. Han tar intryck av Moodys generösa ekumeniska hållning. Moody propagerade aldrig för något visst kyrkosamfund och avskydde proselytism och sektväsende i varje form. Han uppmuntrade de nyomvända att ansluta sig till den lokala kyrka de tidigare haft kontakt med och att stanna där. Söderblom skriver:

– Det var en osentimental och muskulös livskraftig kristendom, en kristendom utan salvelse och söndagsmin och man kunde känna Kristi rikes universalism och samtidigt vidden av en kristens ansvar.

Även Moodys ständige sångare, Ira Sankey, gör ett djupt intryck på Nathan. Sankey skrev tusen sånger, många med en varm väckelseton. Mest känd är hans The ninety and nine om herden som är ute i markerna och söker sitt förlorade får. Nathan ville få in sången i den svenska psalmboken. Han var själv en god sångare och väckte stor uppmärksamhet när han långt senare stämde upp sången vid en stor bankett på Hotel Astoria i New York och kunde alla verser utantill.

Mötet med en ”vulkan” – John Mott

John Mott och Nathan Söderblom, ekumener och fredspristagare.

Bland deltagarna på Northfield gör metodisten och KFUM-ledaren John Mott det starkaste intrycket på Söderblom. Entusiasmen är ömsesidig. De är jämnåriga och blir vänner för resten av livet. Båda kommer snart att stiga fram som den moderna ekumeniska rörelsens främsta ledargestalter. Dessutom tilldelas båda Nobels fredspris för sina oförtröttliga insatser för fred och försoning under och efter första världskriget.

John Mott är en en magnetisk talare och en gudabegåvad organisatör. Han blir känd över världen för sin halsbrytande vision: Världens evangelisering under denna generation. Efter Moodys död blir han ledare och den samlande kraften för studentkonferenserna på Northfield. Så här sammanfattar Jonas Jonsson betydelsen av Nathans tid i USA:

Det går knappast att överskatta betydelsen av Amerikaresan för Söderblom. Han var där i två månader. Horisonten vidgades och han blev inlemmad i en intellektuell och kultiverad överklass av evangeliska kristna som tonade ner läromässiga skillnader till förmån för praktiskt samarbete och ömsesidig respekt. Han insåg att tro, teologi och sociala insatser måste gå hand i hand.

I Northfield blev han gripen av studenternas missionsiver och organisationsförmåga. Han lärde känna en okonfessionell allianskristendom genomsyrad av entreprenörsanda. Den satsade inte på att förvalta en stelbent kyrkotradition utan på att vinna nya människor. Amerikanska samfund påverkade redan svensk frikyrklighet. Söderblom önskade att den traditionstyngda svenska statskyrkan också skulle ta lärdom av den moderna kristendom som han mötte i New England.

Ett ”helgons” hädanfärd

Söndagen den 12 juli 1931 avlider den älskade och hårt arbetande ärkebiskopen, endast 65 år gammal. Tidningarna i Sverige och världen fylls med reportage om hans stora insatser. Vid begravningen trängs fyra tusen inne i Uppsala domkyrka och femton tusen följer begravningsgudstjänsten utanför. I hela landet följer svenska folket begravningen vid sina radioapparater. I processionen med fanborg i täten går familjen, kungahuset, regeringen, landets biskopar, diplomatkåren, professorer och utländska kyrkoledare. Jonsson sammanfattar:

– Han var högt respekterad och omåttligt populär, en förebild i handlingskraft och godhet. Hela landet förlamades av sorg och bestörtning på samma sätt som när Dag Hammarskjöld, Olof Palme och Anna Lindh dog … Berättelserna om Söderbloms sista dagar fick omedelbart karaktär av helgonlegend. Man fick veta att han dött så som han levat, verksam in i det sista. Han hade uthärdat sina smärtor och visat tacksamhet och kärlek. Han sista ord hade varit en bekännelse till den levande Guden och det eviga livet … (sid 436-437).

I skuggan av Nathan

Samtidigt som Jonas Jonssons Nathan-biografi publiceras dyker en annan stor och uppmärksammad biografi upp på bokdiskarna – I skuggan av Nathan. Omi Söderblom, domare i Svea Hovrätt, vill veta mer om sin farfar Helge Söderblom som det är så märkligt tyst om. Helge var äldst bland Nathan och Anna Söderbloms tolv barn.  Hon hittar då sin farfars handskrivna texter som utgör en stor del av biografin. Det är en gripande, men också mycket smärtsam berättelse om barnen som växte upp i skuggan av legenden med helgonglorian.

Helge har många likheter med sin berömda pappa. Han behärskar lika många språk och kan obehindrat spela på teaterscener i Sverige, Tyskland, Frankrike och Finland. Hans texter visar en utsökt stilistisk gåva och en skarp iakttagelseförmåga. Han beundrar sin världsberömda pappa och vill själv nå toppen och bli bekräftad – framför allt av sin far.

Problemet är att han samtidigt kämpar för att frigöra sig från faderns dominans. Han vill bli sedd och uppskattad för sin egen skull. Tyvärr går inte den ekvationen ihop. När Helge gör succé på teater- och cabaret-scenerna är det ett oacceptabelt lågvattenmärke för föräldrarna. Hans gudagivna begåvning måste investeras för högre syften än att underhålla en publik.

Medberoende och misär bakom fasaden

Helge brottas också med sin sexuella läggning. Hans extravaganta livsföring  passar inte den hyllade ärkebiskopens image, något som skandalpressen tacksamt utnyttjar. Ofta får föräldrarna rycka in och rädda sonen ur ekonomiska problem. Helge sjunker allt djupare in i sitt psykiska lidande och vistas långa perioder på Ulleråker i Uppsala och på mentalsjukhus utomlands. Han får en son som han inte kan ta hand om med en kvinna som han varken vill eller kan leva tillsammans med.

Samtidigt som depressionens dimmor sveper in Helge i sitt sorgflor skildrar han kulturens tomhet och livets meningslöshet med en skärpa som påminner om Predikaren i bibeln. Med samma skärpa beskriver han också den olyckliga familjen i ärkebiskopens residens. Där drabbas alla av den häxbrygd som kallas medberoende till en stark dominerande personlighet.

Å ena sidan avskyr Helge sin barndom och skildrar sin desperata kamp för att bli fri och få leva sitt eget liv. Å andra sidan förblir han patetiskt förbunden med sina föräldrar. Han söker desperat deras bekräftelse och kravlösa kärlek till livets slut. Som vuxen skriver han ett brev till sin ”Älskade Mamma”:

– Den enda jag har på denna jord är Mamma … När Mamma är borta en gång, börjar helvetet för mig. Vad jag har tänkt många ömma tankar, som stelnat när vi träffas, vad jag har längtat att få komma hem, att få vara hos Mamma och få känna den ljuvliga ömheten från en, som bryr sig om en … Jag behöver höra med ord att Mamma förstår mig och känner mitt sönderslitna arma hjärtas slag … Jag vill att Mamma skall tycka mest om mig av alla. Ty jag har ingen annan än Mamma. Tänk på det (sid 242, 418).

Om den olycksaliga symbiosen med pappan skriver Omi Söderblom:

– Helges trångmål var att han var beroende av sin pappa som han förtvivlat försökte ta avstånd ifrån. Hela livet trånade han efter en ursprunglig evig fadersförening byggd på bara närhet, inga krav … Sonen strävade efter att bli bekräftad och ville likt sin världsberömda pappa, nå toppen. Han välkomnades in i strålglansen men på villkor att ärkebiskopen fick styra hans liv så att det passade in (sid 419).

Ett hem med öppna fönster mot världen

Tusentals gäster från kulturlivet, kyrkan, politiken och internationella dignitärer avlöste varandra kring bordet i ärkebiskopsgården i Uppsala. Här förs berikande samtal på många språk med fönstren vidöppna mot den stora världen. Den konferencier som såg till att alla trivdes och kände sig som hemma är ärkebiskopen själv. Men vid samma bord sitter hans livskamrat som längtar efter stunder och dagar då det bara var dom två – som för länge, länge sedan. Barnen kring bordet känner allt mer sällan att det är deras hem där de får rå om sina föräldrar.

När Helge öppnat slussarna tar några av de andra barnen bladet ur munnen. Så här beskriver en av sönerna den legend gästerna upplevde så spirituell och välkomnande:

– Denna naiva, gränslösa egocentricitet är ett nödvändigt komplement till geniet. Därigenom behärska de världen, men det är synd om dess söner. Otaliga exempel finnas på stora mäns söner, som slutat som dårar, alkoholister eller självmördare. Man kan vara glad om man i vår ställning, som blir dubbelt skev och svår därigenom, att Pappa är en kyrkoman, lyckats bli en vanlig hygglig människa och icke går under. Jag har försökt att hos Pappa få fram ett enda litet uttryck av förståelse för vår situation och i stället fått höra en massa om hur tungt Pappa strävat och knogat och hur stor och djup hans marter är. Vem vet inte och erkänner det? (sid 420)

Endast dagboken får veta att Nathan alltmer förföljs av skuldkänslor inför misslyckandet och misären i sin stora familj. Trots sviktande hälsa och allvarliga hjärtproblem flyr han alltmer in i sina stora åtaganden, men i ögonblick av klarsyn tillstår han: Att komma hem är som att komma till ”skärselden”.

Finns det plats för brustenhet?

På ett tragiskt sätt går Nathans pappas liv i repris. Även han gav sista blodsdroppen för gudsrikets höga syften och inpräntade i sonen att satsa allt, att inte deppa och tycka synd om sig själv. Det är brutalt att sändas ut i livet utan verktyg att bearbeta skuld, sorg och livets brustenhet.

En lindansare skulle aldrig ta ut svängarna och sätta livet på spel i strålkastarljuset om inte musiken spelade och publiken applåderade. Nathan Söderblom var inte bara fången i den roll han ärvt från sin far, utan ännu mer i den roll det svenska folket tilldelade sin älskade och berömda ärkebiskop. Även kyrkan, kulturlivet och internationella celebriteter lyfte honom till skyarna. Vi känner igen den tragiska rollen från Leoncavallos opera Pajazzo där clownen underhåller – fast hjärtat gråter.

Nathan tar emot fredspriset i Oslo i december 1930. Trots mycket allvarliga hälsoproblem ger han sitt yttersta ett halvt år till – tills hjärtat slocknar vid 65 års ålder. Sonen Helge störtar ner i manegen från sin ”lina” ett halvt år senare – endast 35 år gammal.

Kapitel 4:

GRUPPRÖRELSEN ERÖVRAR VÄRLDEN                                

Golfströmmen delar sig i två mäktiga flöden. Det ena tar sikte på Norden och ger oss liv. Det andra, Kanarieströmmen, viker av mot söder och passerar Afrikas kust. Även den livgivande andliga ström som vällde upp kring Moody och Northfield delade sig i flöden. Ett gick rakt in i kyrkorna och berikade deras mission, ekumenik och diakoni. Två flöden gick utanför kyrkorna och förändrade där miljoner människors liv. Men även dessa flöden kom i sinom tid att påverka många kyrkor.

Först på plan var Oxfordgrupprörelsen med sina trumvirvlar och sin hisnande vision att Omskapa världen.  Ur deras sköte föddes en annan rörelse utan trummor och trumpeter – de brustnas gemenskap (Anonyma Alkoholister). Det var den som kom att ”omskapa” miljoner människoliv vid vägs ände då många gett upp hoppet.

The Greatest Thing in the World

Grundtemat i Moodys förkunnelse var Guds stora kärlek. Detta grundackord förstärktes genom Ira Sankeys sånger, inte minst ”signaturmelodin” om herden som söker sitt vilsna får. Många predikanter på den tiden skrämde åhörarna med Guds straff och helvetet. Moody ville att människor skulle komma till tro, inte genom rädsla, utan genom att säga ja till Guds Amazing Grace. Han rekryterade talare till Northfield som hade den grundtonen och några kom att få återverkningar ända in i vår egen tid.

Under sina möten i Skottland möter Moody den unge akademiska teologen Henry Drummond. Han inbjuds genast att tala i Northfield. I sina föredrag målar Drummond nio karaktärsdrag som kännetecknar den människa som lever efter kärlekens livslag (Första Korinthierbrevets 13:e kapitel). Moody blir så gripen att han ger ut föredragen i bokform med titeln The Greatest Thing in the World. Den lilla boken blir en enorm bästsäljare och tillhör de mest lästa och älskade böckerna bland AA:s pionjärer. Dr Bob, en av grundarna, uppmanade en kvinna som ville bli nykter att läsa boken varje dag den första månaden.

En annan akademiker som grips av Moodys budskap är Robert E. Speer. Även han blir en uppskattad talare i Northfield. Han skriver boken om de fyra absoluten: absolut ärlighet,  renhet, osjälviskhet och kärlek. Det är en sammanfattning av Jesu bergspredikan och utgör sedan dess kärnan i Oxfordgruppernas budskap till världen. Innan AA:s tolv steg fanns tillhörde dessa fyra livsprinciper deras handlingsprogram. Vid en AA-brunch i Chikago 1993 kunde jag fortfarande köpa deras specialversion av de fyra absoluten.

Andlighet förmedlas i små grupper

Vid det prestigefyllda Yale-universitet verkade teologen Henry B. Wright. Hans liv fick en dramatisk vändning när han lyssnade till Moody, ”den största personlighet jag någonsin mött”, säger han. Ovanför hans kateder vid Yale hängde ett Moody-citat: Världen har ännu inte sett vad Gud kan göra genom en man vars vilja är helt överlåten åt Honom. Oxfordgruppens blivande grundare, den lutherska prästen Frank Buchman, var så fascinerad av Wright att han en tid åkte åtta timmar varje dag för att lyssna till hans föreläsningar.

Både Drummond och Wright inpräglar hos Buchman att andlighet förmedlas bäst från person till person och i små grupper. Drummond skriver att ingen kirurg opererar sina patienter på högt efter en given mall. Nej, först ställs en diagnos för varje patient och i ljuset av den bestämmer man vilket ingrepp som behövs. Enligt Drummond är det lika viktigt att lyssna in varje individ för att ett andligt tillfrisknande ska ske. I Oxfordgruppen kom detta att kallas själskirurgi.

Det är värt att notera att Moody, som själv var stilbildande för stora kampanjer i de växande större städerna, ger sina medarbetare på Northfield frihet att representera helt andra synsätt och metoder. Buchman ger uttryck för sin tveksamhet till kampanjmodellen med sitt dråpliga språk: Ett massmöte är som att stå med en vattenkanna på fjärde våningen och hoppas att den törstande nere på gatan ska fånga upp några droppar!

Northfield – ett andligt språklaboratorium

Buchman deltar första gången i en studentkonferens på Northfield år 1901, dvs kort efter Moodys död år 1899. Det är John Mott som leder konferensen och har rekryterat talarna. Buchman säger att konferensen är ett viktigt vägskäl i hans liv: Det fullständigt förändrade mitt liv, aldrig tidigare har jag upplevt en så enastående vecka. Snart är han själv talare i Northfield.

Northfield utvecklar sig alltmer till en unik smältdegel för kristen andlighet i en ny global tidsålder. De flesta deltagarna är studenter från akademiska högborgar på olika kontinenter. Många brottas med de existentiella frågorna, åtskilliga också med sin fäderneärvda kristna tro. Talarna är ofta akademiker med skarpa hjärnor och brinnande hjärtan som lever i ständig dialog med sina studenter.

När år läggs till år har allt fler bland talarna och deltagarna gjort insatser i andra länder, inte minst i Indien och Kina. Därför utvecklas här en ekumenisk språkvärld som kan navigera och bygga broar mellan olika livsåskådningar och religioner. Det är denna språkvärld som i hög grad förberedde marken – först för Oxfordgrupperna och sedan för Anonyma Alkoholister. AA:s grundare Bill Wilson skriver:

En stor tur för oss var det faktum att Oxfordianerna var noga med att inte lägga sig i vars och ens personliga religiösa övertygelser. Deras gemenskap, liksom senare vår egen, insåg vikten av att förbli strängt ickekonfessionell.

Livsberättelserna attraherar

Vem kan förklara miraklet att över tusen ledare från näringslivet, politiken, kulturlivet och kyrkorna samlas till ett gemensamt andligt möte i Norge hösten 1934? Det så kallade ”Housepartyt” pågår i tio dagar? När händer något liknande med en så blandad publik i Norden i vår egen tid?

Även i den anglosaxiska världen arrangerar Buchman och Oxfordgrupperna houseparties med upp till 10.000 deltagare. I Stockbridge, nära New York, deltar AA:s grundare Bill Wilson och hans hustru Lois. Vid ett stormöte i Hollywood Bowl i  juli 1939 lyssnar 30.000 till Buchman och hans team. Ytterligare 15.000 stod i kö när portarna stängs. Här är några förklaringar till Oxfordgruppens enorma genomslag på trettiotalet:

* Buchmans vision var att återuppliva Första århundradets kristna gemenskap, som också var rörelsens första namn. Det var media som senare gav dem namnet ”Oxfordgrupper” eftersom deras internationella team bestod av så många studenter från de engelska universiteten. Buchman lyckas i hög grad befria en genuin kristen andlighet från det sekeltunga ”kyrkpaketet”. Bland annat undviker han det invanda religiösa språket, som lätt kan verka sövande. I stället använder han vardagsspråk för bibelns livsprinciper.

* Han flyttar också verksamheten bort från kyrkolokaler till neutrala arenor – till hem, universitet, kursgårdar, hotell och kulturscener. Han inser att existentiella samtal om livet och andlighet fungerar lika bra längs en skogsstig, i ett hem eller i en hotell-lobby. Detta grepp provocerade många kyrkligt aktiva, men faktum är att man ännu inte grävt fram någon kyrkobyggnad från kristenhetens två första århundraden. Det var då den ”kyrklösa” kyrkan spred sig som en löpeld genom det romerska imperiet.

* I Grupprörelsen predikar man inte heller på sedvanligt sätt. I stället delar man sina personliga erfarenheter av tillkortakommanden och av hur Gud förvandlat livet och leder i vardagen. Inte minst studenter attraheras av livsberättelserna om erfarenhetsbaserad andlighet. Även folk utanför kyrkväggarna berörs av de personliga vittnesbörden om radikalt förvandlade människoliv.

* Oxfordgruppens anti-hierarkiska andlighet låg i tiden. Enligt Buchman är det inte förbehållet präster och pastorer att höra Gud tala. Nej, varenda människa är Guds avbild och har ett djup inom sig som kan urskilja Guds röst. Man behöver inte tillhöra en religiös elit för att börja dagen med en stilla stund  då man lyssnar in Guds vilja och vägledning för den dagen.

* Till och med ateister och agnostiker kan enligt Oxfordgrupperna ge sig ut på en andlig resa. I vetenskapens era kan resan börja som ett experiment då man testar ”arbetshypoteserna”: Fungerar bön? Talar en röst i mitt inre om jag ger mig tid att lyssna? Händer något med mina relationer i hemmet och på arbetsplatsen om jag lever enligt de fyra absoluten? Här räcker det med en forskares öppenhet och ett ödmjukt sinnelag. Andligheten föds och växer i en process genom egna erfarenheter och genom att lyssna till andras.

Buchman blir profet i krigets skugga

Märkligt nog skrev Frank Buchman ingen egen bok, men hans tal finns samlade – på svenska heter boken Omskapa världen.

Trettiotalet är Grupprörelsens absoluta höjdpunkt. Då lägger Buchman plötsligt och dramatiskt om kursen för rörelsen. Under sina resor i Europa och på en längre retreat i tyska Schwarzwald kommer han fram till en skrämmande diagnos: Europa är på väg mot en förödande krigskatastrof! Enda räddningen för en kontinent som nu rustar till tänderna är en minst lika beslutsam mobilisering av moraliska och andliga värderingar.

 Tiden är kort och nu flyttas fokus från de små grupperna till stora samlingar och massmöten. Siktet är inställt på att snabbt nå samhällets och världens ledare inom politik, näringsliv, kultur och kyrkor. Grundbudskapet är detsamma, vilket framgår tydligt när rörelsens nya namn, Moralisk Upprustning (MRA), lanseras från East Hams rådhus i juni 1938 – den engelska arbetarrörelsens vagga:

 – Världssituationen kan endast inge oss oro och ångest. Fiendskapen tilltar och skärps mellan folk och folk, mellan arbete och kapital, mellan klass och klass … Kanske finner vi botemedlet genom att vända tillbaka till de enkla sanningar, som en del av oss lärde vid vår moders knä, och som många av oss har försummat och glömt – ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek (dvs de fyra absoluten).  (Omskapa världen, sid 61)

Hittills har Grupprörelsen främst verkat i USA och den engelsktalande världen. Men i detta kritiska skede gör Buchman Europa till sin nya huvudarena. Han utser det neutrala Schweiz och Norden till brohuvuden för att snabbt nå Europa med fredsbudskapet. Det nya namnet Moralisk Upprustning kan rent av vara en svensk uppfinning? Författaren Harry Blomberg använde uttrycket i en av Grupprörelsens tidningar och kort därefter gjorde Buchman det till rörelsens nya namn.

Norge och Danmark i brand

Den norske journalisten och statsmannen C. J. Hambro öppnar porten till Skandinavien för Oxfordgruppen. Hösten 1934 inbjuder han 120 ledare till tiodagars house-party på Hösbjör, ett stort hotell nära Lillehammar. Rörelsen är på mångas läppar och det kommer 1.200! Detta blir startskottet för ett teamarbete i Norge de följande fem månaderna. Kampanjen avslutas när Buchman talar till 1.200 deltagare i Oslo stads bankettsal och deklarerar:

 – Innan jag landsteg i Norge kom några ord till mig om och om igen i min stilla stund ”Norge i brand för Kristus”. I vår tid behöver vi mer än väckelse. Vår tid behöver revolution. Många som har rest med oss här i landet säger, att de har sett en rörelse, mer genomgripande än en väckelse. Jag tror, att vi skall komma att säga om Norge ”Här är landet, som lyssnade till Herrens dess Guds röst.” Jag tror, att Norge kommer att bära detta budskap vidare till andra länder. Jag tror, att revolutionen kommer att leda till en renässans. (Omskapa världen, sid 9)

Förvandling genom Life Changers

Buchman var tveksam till hur orden väckelse och omvändelse användes på den tiden. I stället för omvändelse talar han om change (livsförvandling). I stället för evangelister talar Oxfordgruppen om Life Changers (livsförvandlare). Detta ligger faktiskt i linje med Charles Finneys syn på väckelse – att förändra enskildas och samhällets liv. Finney skriver: Nu är det församlingens stora uppgift att förändra världen … Kristi församling organiserades ursprungligen för att vara en gemenskap av förändrare (Letters On Revival, nr 23).

Direkt efter insatsen i Norge följer en liknande kampanj med ett internationellt team i Danmark. Den pågår i tre månader och avslutas på pingstdagen 1935 då Buchman talar till 10.000 åhörare på Kronborgs slott i Helsingör – och via radio till hela Skandinavien. Här är några axplock som visar hans tro på Guds ledning för enskilda och nationer:

 – Idag lyssnar hela Skandinavien till utsändningen … Vi accepterar som något alldagligt, att en människas röst bärs av radiovågorna till jordens yttersta hörn. Varför inte den levande Gudens röst som en aktiv, skapande kraft i varje hem, varje företag, varje parlament? Gudomlig ledning måste bli vanliga människors normala erfarenhet.

 – Vem som helst kan ta in gudomliga budskap, bara han vill göra sin mottagarapparat i ordning. Endast på så sätt kommer ordning i stället för kaos i nationella och internationella förhållanden. Om detta under skall inträffa, måste något land gå i spetsen … Ett sådant land kommer att ha fred inom sina gränser och stifta fred bland folken. Skall det bli ditt land?  (sid 13-15)

Nordisk rapport på Metropolitan i New York

 I New York är det ingen hemlighet vad som händer i Norden. Direkt efter korstågen som ”erövrat” Norge och Danmark anländer Buchman och kända nordiska profiler för att avlägga segerrapport  i det glansfulla operahuset Metropolitan! De vittnar omden nya anda, som höll på att växa fram i de nordiska länderna”.

Bland talarna märks norska stortingspresidenten Hambro som rapporterar: Inflytandet av dessa människor, som förvandlats genom gruppen, kan märkas i varje fylke i Norge. Oxfordgruppen har också erövrat Danmark på ett sätt, som ingen av oss skulle ha trott var möjligt.

En annan talare är den kända norska författaren Ronald Fangen som kom till House-partyt på Hösbjör med två buteljer whisky och en roman. Om honom säger Buchman i sin introduktion: Romanen fick han aldrig tid att läsa och sin skotska whisky glömde han bort. Han var tillsammans med oss i tio dagar och blev förvandlad. Nu har han skrivit sitt livs mest betydande bok En kristen världsrevolution.

Norden mobiliseras i Visby

Frank Buchman talar i Visby med kulturprofilen Sven Stolpe som tolk.

Sommaren 1938 äger en stor nordisk mönstring rum i Visby. Krigets skugga faller tungt över Europa och följande höst anfaller Hitler Polen och andra världskriget bryter ut. Visby-mötets motto lyder: Må Sverige och Norden bli ett mönster för demokratin i världen! … Sverige under Gud kan bli folkförsonaren.

 Det fanns ingen lokal på Gotland som kunde rymma alla som kom från hela Norden. Söndagen den 16 augusti talar Buchman till 3.000 deltagare på den gamla kyrkoruinen mitt i Visby. Talet är radikalt och väcker  blandade reaktioner – även inom de egna leden. Några lämnar rörelsen, medan långt fler blir inspirerade och ger sig ut i internationella team i försoningens tjänst. Här är några sekvenser från hans tal:

– Jag vet, vad en del av er skulle vilja få ut av Oxfordgruppen – ett skönt andligt uppvaknande, som inte kostar något. Ni skulle kalla det väckelse. En bekväm soffhörnsreligion … Siktar vi inte högre än så, är det ute med oss. Nästa steg är revolution. En mängd kristna tycker inte om ordet. De får gåshud. Och dit hör en del av era kritiker. Gåshudskristna med soffhörnskristendom.

 – Frågan är nu den: skall de kristna skapa fram en kristen världsåskådning, som kan förmå Europa att slå in på en ny väg? Är ni, som sitter här, kristna av sådan kvalitet, att ni kan driva fram den revolutionen? … Jag ämnar inte locka er, fast jag tror, att Nordens folk kan bli ett mönster för hur man bör leva.  (hela talet finns i Omskapa världen, sid. 70-76)

Man uppskattar att inemot hundra nordbor gav sig ut i internationella team för en kortare eller längre tid – några i åtskilliga år. Jens J. Wilhelmsen från Norge är en av dem. Hans livsberättelse ger oss en unik inblick i hur en människa ”förvandlas” och ger sig ut i världen i försoningens tjänst. Jag har haft förmånen att lära känna och samarbeta med denna nordiska ikon. Då hade han redan passerat nittio år men åkte fortfarande skidor på Holmenkollen.

Budskapet inkarneras – en livsberättelse

Jens J. Wilhelmsen, en nordisk ikon i Grupprörelsenen nordisk ikon i Grupprörelsen.

Den sjuttonde maj 1945 hissas den norska fanan för första gången efter år av ockupation och förnedring. Kriget är över, Hitler har tagit sitt liv och ”skurkstaten” Tyskland ligger i ruiner. Även 18-åriga Jens känner sig som en segrare när han tillsammans med Tönsbergs befolkning ser den norska flaggan hissas på torget och jublet bryter ut i ett folk som återfått sin frihet och sin värdighet.

Ett år senare studerar Jens filologi vid Oslo universitetet, men nu har han drabbats av en känsla av meningslöshet och depressivitet. Under krigsåren hade livet en mening när ett helt folk var sammansvetsat i kampen mot ockupationsmakten. Nu tycker Jens att det politiska käbblet, rävspelet och kampen om egna fördelar har ersatt solidariteten.

Fredsjublet har förbytts i det kalla kriget och atombomben ruvar som ett hotfullt moln över folken. Jens har gått med i protestmarschen mot atombomben längs Karl Johan i Oslo, men har det någon betydelse? Även i hemmet i Tönsberg är klimatet frostigt, speciellt mellan honom och styvpappan.

En annan värld är möjlighet

Harry och Lea Månsus vid sitt besök på CAUX nära Montreux.

Jens närmaste inser att den deprimerade ynglingen hamnat i en utsatt situation. Då kommer två släktingar med ett förslag som för all framtid förändrar hans liv. De två släktingarna är med i en rörelse som har sin ideologiska eldhärd i Caux, Schweiz. Det magnifika konferenshotellet med tusen bäddar ligger på tusen meters höjd ovanför Montreux. Utsikten över Genevesjön och Europas högsta och ständigt snöklädda alper är bedårande.

Släktingarna lovar bekosta en tio dagars vistelse i Caux tillsammans med 500 unga deltagare från hela Europa och världen. Jens gillar släktingarna, men rörelsens namn, Moralisk Upprustning (MRA), får kalla kårar att gå längs hans ryggrad. Ändå nappar han på förslaget och tänker att han kan ligga lågt med konferensprogrammet och i stället ägna sig åt fjällturer i det fantastiska alplandskapet.

Nu blev det inte så många turer i Alperna. Mötet med dessa levande människor från olika kontinenter och religioner fascinerar honom. Programmet bjöd på professionella skådespel, bra musik och porlande humor. Det slår Jens att dessa människor har en gemenskap och en målmedvetenhet som påminner om det norska folket under krigsåren. Det som hugger tag i den depressiva ynglingen är deras smittande tro att en annorlunda värld är möjlig och att varje människa kan bidra till förändringen.

Det är en devis som ständigt återkommer i samtalen: Alla vill att andra ska förändra sig, både enskilda och nationer, men den som vill förändra världen måste börja med sig själv! Det flödar av livsberättelser under tio dagar om hur ärlighet och egen förändring utlöst försonande processer på arbetsplatser, i samhällen, mellan raser och till och med mellan nationer. Men det som kryper allra närmast är berättelser om förbättrade familjerelationer.

Att se sitt liv i bergspredikans spegel

Här på Caux hålls det inte bara föredrag om rörelsens loftiga idéer. I stället delar man livserfarenheter och praktiska verktyg. Det är en norsk deltagare som berättar om rörelsens fyra ledande principer, de så kallade ”absoluterna” – ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek. I stället för att fokusera på andras fel betraktar man sitt eget liv i denna ”spegel”. Hans vän föreslår att Jens skriver ner de fyra orden på varsitt pappersark och antecknar om något dyker upp som han själv kan ändra på i den låsta situationen därhemma?

En eftermiddag sprider Jens ut de fyra pappren på sängöverkastet. Det dyker genast upp några nödlögner, men dessa skulle man kanske kunna rättfärdiga? Det blir värre när han drar sig till minnes hur han lurat godtrogna släktingar på pengar. Med denna säregna ”spegel” framför sig börjar också flickor dyka upp som han haft relationer med. Hittills har det inte bekymrat honom vad som hände med dem sedan. Smärtsammast blir det när han går igenom hur han behandlat sin familj genom åren.

Jens hade gett sin gudstro på båten mitt i tonåren. Den passade inte längre hans livsstil och aptit på livet. Men här på Caux möter han en livsbejakande andlighet som gör honom avundsjuk. En av hans nya vänner kommer då med ett förslag som var typiskt för rörelsen: Varför gör du inte ett eget experiment och ser om Gud finns och talar till dig? En älskad devis inom rörelsen formulerar erfarenheten så här: När människor lyssnar, talar Gud. När människor lyder, handlar Gud.

Jens beslutar sig för att stiga upp tidigare och börja be, läsa en andlig text och lyssna till sitt inre före frukost. Det blir mer av en disciplinerad ökenvandring än att lyssna till porlande källsprång i en oas. Men så småningom växer ändå tron att det finns en Gud som talar till oss människor och som berikar våra möten med andra människor.

Tillbaka i Norge känner Jens att han måste lägga korten på bordet med sin styvfar. Men det sitter långt inne och det dröjer ett helt år innan han kommer till skott. När han väl gjort det visar det sig att han startat en kedjereaktion. En söndag morgon knackar styvpappan på hans dörr och börjar berätta om saker från sitt eget liv som är allt annat än smickrande. Men det stannar inte där. När styvpappan senare lägger korten på bordet med sin fru blir det både explosioner och tårar i hemmet i Tönsberg. Men det dröjer inte så länge innan Jens lägger märke till hur en ny vår och ett mera kärleksfullt förhållande växer fram mellan föräldrarna.

En livsinsats i försoningens tjänst

Vid krigsslutet betraktade Jens som så många andra Tyskland och Japan som ”skurkstater”. Men för honom får besöket i Caux omvälvande konsekvenser. Han avbryter sina filologistudier vid universitetet och beger sig iväg till en livsinsats i försoningens tjänst i just dessa två länder – i Tyskland åren 1948-1953 och i Japan 1953-1958. Inte minst hans språkkunskaper behövs i teamen.

Politiker och ledare från Europas stridande nationer hade inbjudits till ett stort möte på Caux sommaren 1948. Där bemöts de tyska deltagarna inte som paria, utan som likvärdiga medlemmar i den mänskliga familjen. Här spirar en tro att ett annat Tyskland kan resa sig ur ruinerna. Samma höst kommer en inbjudan till Caux från regeringen i Tysklands största delstat, Nordrhein-Westfalen. De önskar få ett team som sprider atmosfären från Caux och kan ”ge vårt folk ett nytt hopp”. Teamet ska verka i hela Ruhrområdet och erbjuds ett kontor i regeringskvarteret i huvudstaden Düsseldorf.

Jens ingår i teamet på fyrtio personer som kommer till Ruhr hösten 1948. De flesta är från länder som varit i krig med Tyskland, men också ett dussin tyskar ingår, bland dem tre unga som varit med i Hitler-jugend. Åttio procent av Tysklands tunga industri låg i Ruhr, men nu är fabrikerna jämnade med marken. Teamet bor hos tyska familjer och möter en bister verklighet de inte kunnat föreställa sig. Det råder skriande brist på mat och det finns bränsle endast för matlagning i köket – de övriga rummen där de ska sova har samma temperatur som utomhus.

Den glömda faktorn

En tysk minister hade sett skådespelet Den glömda faktorn på Caux. Han hörde att det hade berört industriarbetarna i England och hoppades nu på samma effekt i Tyskland. I tre års tid framför teamet skådespelet i små och stora samhällen runtom i Ruhrområdet. De stannar en eller ett par veckor på varje ort och nästan samtliga föreställningar är fullbokade. I Gelsenkirchen ser inte mindre än 25.000 föreställningen, de flesta gruvarbetare och deras familjer.

Direkt när ridån går ner stiger ett par ur teamet fram och berättar sin livshistoria med fokus på den aktuella situationen. Sedan minglar teamet med publiken och det blir samtal in på småtimmarna. Det är speciellt två inslag i pjäsen som är utmanade för åhörarna där många är marxister och ateister. Det första är tron att alla människor kan förändras och få nya värderingar, även kapitalister. Det andra inslaget är tron på en högre makt – den glömda faktorn är nämligen Gud.

I Caux hör japanska politiker och företagsledare om MRA-teamets positiva insatser i Ruhrområdet. De vet att deras eget folk är svårt sargat och förlorat framtidstron. Därför vädjar de till Caux att få ett liknande team till Japan. För Jens fortsätter livsresan, först till Japan och senare till de blodiga konflikthärdarna i Sydafrika och Burundi. För denna närmast otroliga livsresa hänvisar jag till hans norska bok: Jens J. Wilhelmsen Kunsten å forsones – tidsvittne på tre kontinenter (Solum forlag 2014). Boken finns också på engelska.

År 2001 bytte rörelsen namn från Moralisk Upprustning (MRA) till Initiatives of Change (IofC). En välskriven och informativ avhandling om Oxfordgruppen i Norge är Helje Kringlebotn Södal, Norge i brann – Oxfordbevegelsen 1934-1940. Den handlar om rörelsens storhetstid, idag finns bara rännilar kvar. Visst känns det vemodigt att dynamiska väckelserörelser förlorar sin kraft och börjar ebba ut.

När det gäller trettiotalets Oxfordgrupper är detta inte hela sanningen. I sin krafts dagar gav de sitt andliga arv vidare till en ny dynamisk rörelse som idag räknar miljoner utöver vår värld. Sedan dess har Anonyma Alkoholister och andra tolvstegsgemenskaper burit evangeliets ”dynamit” vidare – i en neutral, icke-religiös förpackning. I mitt livs svåraste kris fick jag som pastor och teolog del av denna helande ström – mer om detta längre fram.

Kapitel 5:

BRUSTENHETENS GEMENSKAP

Bill Wilson tydde sig som liten till sin pappa som hade en öppen och varm personlighet. Mamman var mera kylslagen. Men det fanns en växande oro inom Bill och hans lilla syster. Grälen mellan föräldrarna tilltog i styrka och bådade inte gott för framtiden.

En kväll skulle bli oförglömlig för nioåriga Bill. Pappan kom in och bad honom följa med ut. På gården stod en färdigt sadlad häst. Tillsammans på hästryggen red de upp till de gröna bergen.  Då och då öppnade pappan en whiskyflaska och tog en klunk. Så småningom stannade de i ett marmorbrott som glänste i månens sken.

Bill hade aldrig känt en sådan närhet till sin pappa. Det kändes som om hela tillvaron var besjälad denna magiska kväll. Pappan berättade hänfört om stjärnorna däruppe. Han kunde deras namn och konstellationer och plötsligt vänder han sig till sonen och säger: Du förstår, Billy, vi är inte bara medborgare i Vermont och USA – utan i hela detta svindlande kosmos!

Det är dags att kliva upp på hästryggen igen. I månens sken rider de ner för sluttningarna. Även nu öppnas whiskyflaskan med jämna mellanrum. På något sätt förknippas hos Bill känslan att höra hemma med sin pappa och hela universum med en flaska whisky.

Men paradiset varar inte länge. Följande morgon rivs ett stort svart hål upp i Bills tillvaro. Hans syster väcker honom och meddelar att deras pappa lämnat familjen. Bill blir djupt deprimerad under en lång tid. Det dröjer nio år tills han återser sin pappa, men då finns det inte längre någon kontakt mellan dem. Under resten av sitt liv söker han den hemkänsla i tillvaron han en gång upplevt en stjärnbeströdd natt på bergen i Vermont.

I gymnasiet får Bill åter uppleva en fläkt från Edens lustgård. Hans ensamhet och depression försvinner i ett trollslag genom förälskelsen i Bertha. Tillgivenheten är ömsesidig och här fylls tomrummet efter pappan. Men än en gång rivs ett ohyggligt hål upp i Bills tillvaro. En morgon samlar rektorn alla elever i aulan och meddelar att en av deras kamrater är död – Bertha. För Bill leder detta slag in i en depression som varar i tre år.

Tomrummet fylls och livet ler igen

Först vid tjugotvå års ålder tar Bill sin första drink. Då händer något magiskt. I takt med drinkarna försvinner upplevelsen av utanförskap. Han känner sig inte längre som åskådare, utan att han är med i det brusande livet. Han är en del av mänskligheten och medborgare i ett svindlande kosmos.  För några timmar har whiskyflaskan öppnat porten till det paradis han så brutalt fördrivits från.

Bill Wilson, börsmäklare på Wall Street.

Ett år senare börjar två unga människor, Bill och Lois, sin gemensamma färd genom livet. Hon arbetar på ett varuhus i New York och han gör snabb karriär på Wall Street. Men när drickandet accelererar får Bill sparken flera gånger. När börskraschen kommer i slutet av tjugotalet är det slut med både Bill och hans affärer.

I fem års tid sjunker han allt djupare ner i ett alkoholistiskt helvete, som han själv uttrycker det. Hans hustru Lois försörjer dem och de är nu tvungna att bo hos hennes föräldrar. Bills läkare är en av USA:s främsta alkoholläkare och hade namn om sig att älska alkoholister. Men till slut ger även han upp och klargör det hopplösa läget för det unga paret.  Enligt honom finns det nu bara en station kvar på Bills livsresa – kyrkogården eller inspärrning på ett mentalsjukhus. Så här beskriver Bill sin situation:

 – Inga ord kan beskriva den ensamhet och förtvivlan jag fann i denna bittra självömkan. Kvicksand omgav mig i alla riktningar. Jag hade mött min överman. Jag var krossad. Alkoholen var min besegrare. Darrande stapplade jag ut från sjukhuset som en bruten man … Alla gav upp och var säkra på att jag skulle vara tvungen att bli inspärrad eller stappla fram mot ett miserabelt slut. Så mörkt det är före gryningen! (Stora Boken, sid 26)           

Ebby från Oxfordgruppen   

En blek novemberdag sitter Bill ensam hemma i köket med sina flaskor när telefonen ringer. Ebby frågar om han kan hälsa på och till Bills förvåning verkar Ebby vara nykter. För Bill har det varit en ljusstrimma i mörkret att han trots allt inte är så illa däran som den svårt alkoholiserade Ebby.  Kort därefter öppnas dörren och där står han – nykter och blomstrande. Bill skjuter fram ett glas åt sin vän från tidigare spritorgier, men Ebby tackar nej med ett leende. Bill frågar vad som hänt och Ebby svarar: Jag har blivit religiös!

 För Bill känns det som ett slag i ansiktet att Ebby blivit religiös. Men denna gång är det inte lika lätt att avfärda religionen, ty på andra sidan bordet sitter ett mirakel. När man betraktar ödsligheten i rummet och den skamfyllda skuggestalt som satt där med sina flaskor dag ut och dag in, då är det svårt att föreställa sig att just här skulle ett helande källsprång bryta fram som gett miljoner människor ett hopp och ett nytt liv.

Trots motståndet mot religion kan Bill inte skaka av sig Ebbys berättelse och lysande ansikte. Någonstans långt inne föds ett flämtande hopp. En kväll dyker Bill faktiskt upp i Ebbys andliga sammanhang, Calvary Mission, men först efter besök i flera barer längs vägen. Han blir berörd av livsberättelserna och går fram till botbänken, böjer knä och överlåter sig (surrender). Någon avgörande vändpunkt blir det dock inte nu – först måste mörkret tätna ännu mer.

Ett rop rakt ut i mörkret

En kort tid därefter tvingas Bill åter stappla iväg till sjukhuset och vädja till dr Silkworth om hjälp. Efter alla heliga beslut och misslyckanden känner han i mörka stunder att självmordet är enda utvägen. Under avgiftningen på sjukhuset slår depressionen sina klor i honom och från sjukhussängen ropar han ut sin nöd – till en Gud, som kanske inte finns? Det är då han får uppleva det andliga genombrott som får till följd att han aldrig mer drack en droppe alkohol i sitt liv. Så här skildrar han vad som hände:

– Plötsligt lystes rummet upp av ett vitt sken. Jag fångades i en extas som inte går att beskriva med ord. Bildligt talat kändes det som om jag befann mig på toppen av ett fjäll, där det blåste en vind, inte av luft utan av ande. Och sedan kom det med kraft över mig att jag var en fri man … Omkring mig och i mig fanns en underbar känsla av närvaro, och jag tänkte för mig själv ”så detta är den Gud prästerna talar om!” (AA blir myndigt, sid 66)

För första gången kände jag att jag tillhörde världen. Jag insåg att jag var älskad och kunde ge kärlek tillbaka. Jag tackade Gud som givit mig en glimt av sitt absoluta jag. Även om jag var en pilgrim på färd utefter en osäker väg behövde jag inte längre oroa mig, för jag hade sett storheten därbortom. (För det vidare, sid 117)

Bill och Lois i Oxfordgruppen

Efter utskrivningen från Towns Hospital den 18 december 1934 börjar makarna Wilsons delta i Oxfordgruppens möten i Calvary House i New York. Både Calvary Mission för missbrukare och Calvary House, ett sjuvånings center för grupper och föredrag, tillhörde Calvary Church. Där är Sam Shoemaker präst och ledare för Oxfordgrupprörelsen i USA och en välkänd parhäst till Frank Buchman även internationellt.

Här möts Bill och Lois av en värme som kändes som ”manna från himlen” efter åren av ensamhet och förnedring. Från talarstolen och i smågrupper lyssnar de till livsberättelser om förvandlade människoliv. Snart får även Bill kliva upp i talarstolen och dela sin life-story. När han senare ser tillbaka på tiden i Calvary-gruppen sammanfattar han intrycken så här:

Man hörde inte mycket om teologi, men vi hörde mycket om absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek. Syndabekännelse, gottgörelse och direkt vägledning från Gud underströks i alla samtal. De talade om moral och andlighet, om Gudscentrering gentemot självcentrering.  (För det vidare, sid 123)

I uttrycket Gudscentrering gentemot självcentrering fångar Bill den kärna som blev en grundval för AA:s livsprogram. Människans problem bottnar i att hennes ego står i centrum, att vi bygger ”imperier” kring oss själva och vill ha omgivningen i vår kontroll – dvs. agera gud. Andlighet är att få ett nytt centrum, att släppa taget och kliva ner från tronen. Andlighet är överlåtelse (surrender) så att Gud får leda både våra liv och sin värld.

Hängiven satsning – utan resultat

 Med sin Oxfordgrupp i Calvary House som bas kastar sig Bill in i arbetet med andra alkoholister. Bill och Lois låter tidvis flera alkoholister bo hemma hos sig. Bill har smittats av Oxfordgruppens hänförelse och framtidstro att omskapa världen. Han är helt övertygad om att en andlig kedjereaktion står för dörren och att de andliga principerna kommer att ”torrlägga” betydande delar av New York inom rimlig tid.

Men trots alla ansträngningar med åtskilliga alkoholister är det bara Bill själv som uppnått en stabil nykterhet när ett halvt år har gått. I sin djupa nöd över uteblivna resultat vänder han sig åter till sin läkare, dr Silkwoth, och får ett rakt besked:

 – Du ”predikar” för mycket och kommer med dina Oxfordprinciper alldeles för tidigt. Ge dem i stället medicinska fakta – och gör det skoningslöst! Konfrontera dem med denna sjukdoms ödesdigra konsekvenser fysiskt, själsligt, socialt, moraliskt och andligt. Endast den som nått sin ”botten” och insett sin totala maktlöshet är beredd – i djupet av sitt innersta – att ta emot den beska medicin du erbjuder dem, dina andliga principer.

 I fem år har Lois försörjt dem genom sitt arbete på ett varuhus. När Bill äntligen är nykter får hon dock inte andas ut. När hon kommer hem trött om kvällarna sitter ofta flera alkoholister kring bordet. Hennes vänner börjar då försynt fråga om hon – efter att ha försörjt en alkoholist i åratal – nu tänker underhålla en ”missionär” i stället? Så småningom ställer sig Bill samma fråga. Därför styr han åter sina steg till Wall Street och får napp direkt.

Ett återfall hänger i luften

Samma vår befinner sig Bill i staden Akron, Ohio, för en affärsspekulation. I fantasin är han redan direktör och gläds över att kunna ge Lois ett annat liv efter de slitsamma åren. Men en överrumplande manöver bakom kulisserna gör att en konkurrent tar hem affären i sista stund. Allt går upp i rök.

Samma kväll är det en stor välgörenhetsgala på Mayflower Hotel där Bill bor. Han vandrar fram och tillbaka i foajén och känner sig ensam, bitter och fylld av självömkan. Då fångas han av det glada sorlet från baren där folk pratar, skrattar och klirrar i glasen. Helt plötsligt – för första gången på riktigt – känner han ett starkt sug att dricka alkohol och han grips av panik.

Intuitivt vet Bill att det enda som kan rädda honom i detta kritiska läge är att få samtala med en annan alkoholist. Det är det effektivaste sättet att åter få perspektiv på sin situation och komma loss ur egots och känslornas struptag. Han rusar till telefonen i foajén där han sett en lista på stans präster och pastorer. Bland de många namnen råkar han sätta fingret på den präst i Akron som på rak arm kan tipsa om tio personer han kan ringa till.

Ingen av de nio första kan eller vill hjälpa. Det återstår bara ett enda namn – Henrietta Seiberling, nyskild från en son i ägarfamiljen för Goodyear-koncernen. Hon lägger inte förskräckt på luren när hon hör att det är en okänd och uppskruvad alkoholist från New York som är på väg att supa till. Det inger sannolikt en viss trygghet att Bill kommer från en Oxfordgrupp. Ändå är det en annan orsak som gör att hon bjuder hem honom till sig samma kväll.

Dr Bob vid vägs ände

Henrietta, dr Bob och hans hustru Anne har varit förtrogna vänner i samma Oxfordgrupp i mer än två år. Nyligen har en bomb briserat. Genom en bekant har Henrietta fått veta att Bob är hemlig alkoholist. Ett sjuttonårigt lidande för Anne och barnen rullas upp bit för bit. Förr var Bob en skicklig och omtyckt kirurg, men han fick sparken från sjukhuset på grund av sitt drickande. Han öppnade en privat mottagning, men numera är det få som vill lägga sina liv i kirurgens skakiga händer. Därför är det en tidsfråga när de måste lämna hus och hem på grund av obetalda skulder.

Drabbad av familjens nöd ber Henrietta, i äkta Oxfordstil, om ledning och ett gudomligt ingripande. Det är då hon sätter allt på ett kort. Hon kallar några i gruppen till ett extra möte och uppmanar dem att dela så ärligt de någonsin kan – för att öka trycket på dr Bob att också bli ärlig. Hon förvarnar Anne att vara beredd på ett ärligt delande och att man inte längre ”tassar runt”.

När de flesta delat på djupet uppstår en stunds laddad tystnad. Då tar dr Bob tar till orda och säger med sin allvarsamma stämma: Jaha, ni är alla goda människor som har delat med er av saker och ting som har stor betydelse för er, och jag ska berätta någonting för er som kan kosta mig mitt arbete. Jag dricker i hemlighet, och jag kan inte sluta.

De frågar om han vill att de ber för honom och om de ska gå ner på sina knän? Det vill han. De föreslår att han går med i en kyrka och trots sin livslånga aversion gör han det. De uppmanar honom att börja be och han gör det i betydande omfattning. Och ändå, trots att han gör allt detta fortsätter han att berusa sig varje kväll och förstår inte vad som är felet med honom. Så fortsätter det fram till lördagen den 12 maj 1935 när han möter ”en fyllhund från New York” hemma hos Henrietta. 

Anonyma Alkoholister – när sår läggs till sår

Inget tycks stämma när de två män möts som kommer att gå till historien som AA:s legendariska grundare. Dr Bob skakar i hela kroppen och säger redan i dörren att han kan prata med Bill i högst femton minuter. En kvart är inte mycket och de två försvinner in i Henriettas bibliotek. Bill har inte glömt dr Silkworths raka besked och ”predikar” inte längre. Han är inte evangelist – utan alkoholist. Han skildrar åren av förnedring, maktlöshet och hur hjälpen nådde honom i absolut sista stund när alla redan gett upp hoppet om honom.

För första gången i sitt liv känner dr Bob att det finns någon som vet – både fakta och hur det känns. Denna okända man från New York har varit där, i skammens och dödskuggans land. Det är här vi står öga mot öga med tolvstegsrörelsens innersta hemlighet: När en alkoholist talar till en annan alkoholist, då uppstår en identifikation som inte kan ersättas av någon annan kompetens – ett igenkännande när sår läggs till sår.

Det sägs att ingen någonsin hört dr Bob berätta personligt om sig själv. Men denna kväll äger ett mirakel rum i Henriettas bibliotek. Han börjar tala om hur det känts genom åren. Timme efter timme går och utanför rummet sitter två kvinnor och undrar vad som händer därinne? Först efter fem timmar öppnas dörren och dr Bob går fram till sin hustru och frågar om Bill kan få bo hos dem den natten?

Det blir inte bara en natt, utan en hel sommar. Bill refererar senare till den sommaren som en enda mäktig och varm injektion av andlighet. Varje morgon läser Anne med sin mjuka melodiska stämma texter ur bibeln och Oxford-böckerna. I äkta Oxfordstil har de en stilla stund i tystnad när de lyssnar in vad Gud vill med deras liv den dagen. Genom Annes dagbok kan vi följa innehållet i deras meditationer dag för dag.

Andligheten är ett handlingsprogram

I samband med den årliga läkarstämman tar dr Bob ett rejält återfall. En sjuksköterska hittar honom liggande stupfull utanför järnvägsstationen i Akron. Återfallet leder fram till en ny avgörande insikt. Under deras samtal har Bill förundrats över Bobs djupa insikter i andlighet och Oxfordböckerna. I det hänseendet var dr Bob helt överlägsen.

Men efter återfallet inser dr Bob varför Bill kan hålla sig nykter tack vare Oxfordgruppens principer medan han själv fortsatte att supa. Han inser att han behåller allt i huvudet, medan Bill omsätter principerna i handling – dels genom att föra budskapet vidare till andra lidande alkoholister och dels genom att gottgöra de människor han skadat.

Därför beger sig dr Bob raka vägen till sina fordringsägare för att ärligt tala ut om sin situation och påbörja gottgörelsen. Detta handfasta handlande fick en dramatisk effekt på resten av hans liv. Från den dagen drack han aldrig mer en droppe alkohol. Därför räknas den 10 juni 1935 som AA:s födelsestund.

Då börjar också en hängiven livsinsats som låter som tagen från sagans värld. Fram till sin död femton år senare tar Bob personlig kontakt med och behandlar på sjukhuset mer än femtusen alkoholister. För många av dem blev Bobs och Annes hem en trygg hamn under den första skakiga resan mot nykterhet. Det sägs att de aldrig visste vilka tillfrisknande alkoholister som kokade kaffe i deras kök när de steg upp på morgonen. Än idag vallfärdar tiotusentals tolvstegare från hela världen i djup tacksamhet till Bobs och Annes hus i Akron, Ohio.

Historiens två första legendariska AA-grupper, i Akron och New York, var i själva verket OG-grupper. Det dröjde några år innan deras vägar skiljdes och AA lämnade Oxfordgruppen – i New York efter två år och i Akron efter fyra. För dr Bob var det oerhört smärtsamt att lämna Henrietta Seiberling och den hemgrupp där han fått sin nykterhet.

När Bill skildrar pionjärernas liv och gemenskap den första sommaren i Akron är det lätt att associera till det första århundradets kristna gemenskap som den beskrivs i Apostlagärningarna:

 – Det fanns knappast en kväll, då inte någons hem välkomnade en liten skara män och kvinnor, glada över sin befrielse, ständigt i färd med att tänka ut hur de skulle berätta om sin nya upptäckt för någon nykomling. (Om man misslyckades med någon) vände man sig till mannens familj och försökte få dem att anamma ett andligt levnadssätt – detta befriade dem från det lidande och den oro de bar på (sid 93).