Kap 1:

RÖSTER FRÅN HEMBYGDENS SKÄRGÅRDSFOLK

 Min älskade morfar – en tidig sökare

– Harry, tappa inte bort kupongerna! Så ropade mamma efter mig när jag som liten sprang till affären. Det hade varit en katastrof om jag tappat kupongerna för vår ranson av livsmedel i efterkrigstidens Finland. Värst var dock inte att många butikshyllor gapade tomma, utan att det saknades så många unga män och pappor i stugorna. De hade stupat och kom hem i svarta säckar som inte fick öppnas.

Ändå minns jag denna tid med tacksamhet. Mitt i knappheten och saknaden fanns en rikedom av mänsklig värme och sammanhållning.  Inte minst i en röd stuga omgiven av vita björkar hade värmen funnit en hemvist. Där bodde morfar – den enda jag hade kvar från den generationen.  

Morfar och jag var ett. Om vintern med hästen Olli och släde längs vintriga skogsvägar. Om sommaren på höängen eller ute på sjön med hans tjärdoftande jolle. Varje höst tog morfar en ”sabbatsdag” mitt i veckan, då han ensam rodde ut till en holme där häggbären var speciellt söta. På kvällen kom han hem med flera knippen som vi alla fick äta av i flera dagar. Så gott det smakade!

Det mest utmärkande draget hos morfar var att han tyckte om människorna, speciellt de som hade det svårt. Senare i livet har jag funderat på gåtan varför morfar kunde vara så god, öppen och humoristisk – efter allt vad livet tillfogat honom.

 Äldst bland tio syskon

Morfar växte upp på en skärgårdsö. När deras pappa blev sjuk och inte kunde mätta de många munnarna tog han ett drastiskt beslut. I hemlighet bestämde han sig som sextonåring att resa till Amerika för att skaffa mat åt småsyskonen i Finland. Ingen visste något förrän Amerika-biljetten anlände från en släkting i USA. Undrar hur det kändes för en sjuk far att skjutsa sin tonåring till järnvägsstationen i Vasa och säga farväl? Men nöden hade ingen lag.

I Amerika mötte morfar sin livskamrat, också hon från samma hembygd. De fick barn, flyttade så småningom hem till Finland och blev jordbrukare. Tyvärr måste morfar under långa perioder fortsätta att arbeta i Amerikas gruvor för att betala jordbruksmarken de livnärde sig på. Jag har läst hans brev hem till familjen – om hur han längtade hem och levde sig in i livet på gården. Ibland sände han pengar till godis så att barnen påtagligt skulle känna att också de hade en pappa. De sista breven ser fram emot återseendets ögonblick och det gemensamma livet i Finland, när de inte skulle behöva skiljas mer.

Den stora dagen kom också. Mormor mötte morfar med häst och kärra vid järnvägsstationen i Vasa. Men den gyllne tiden varade inte länge. Efter bara ett halvt år står morfar med sina fem barn vid en öppen grav. Mormors intensiva sätt att leva och det ensamma slitet med jordbruket hade krävt sitt. Hjärtat var slut.

Det tog tid innan morfar repade sig. Men när han gjort det, satsade han på sitt yngsta barn, ende sonen Ivar, som skulle överta jordbruket efter honom. Därför blev det ett fruktansvärt slag när dödsbudet från Karlen nådde stugan i skogsbrynet att Ivar stupat ute på Karelska näset. Morfar satt ensam, tyst och deprimerad i flera månader. Ännu en gång fick han börja om från början – nu med mig, en liten parvel.

Morfar var inte ”frälst”?

Varifrån kom källsprånget av godhet och värme som vällde fram ur morfars väsen? Det var en sak som gjorde gåtan ännu svårare för mig. Det dök upp i någon aftonbön och i samtal mellan troende människor i vårt hem. Morfar var inte ”frälst”! Han är inte en levande kristen, snappade jag upp.

Morfar hade alltid levt bland troende människor och visste exakt varför han inte var kyrko-kristen. Han hade läst bibeln flera gånger och använde dessutom flitigt det stora verk mormor pekade på och sade: Det där är ”fritänkarbibeln” från Amerika!

Det var två saker som stötte bort morfar från kristendomen. Det första var att präster och predikanter gjorde människan så uslig och dålig. Morfar kände helt enkelt inte igen sig när hembygdens lutherska fromhet så ensidigt betonade ”jag fattig, syndig människa”. Andra skälet var de frikyrkligas inskränkta hållning till livet, kulturen, den världsliga musiken och människor utanför kyrkan.

Ändå förblev morfar öppen och ärlig mitt i denna ibland försnävade fromhet. Min mor blev en gång mycket illa berörd när en besökare fällde yttrandet att morfar inte förstår vad man då talade om, ty ”han är ju ogudaktig”. – Han lever riktigare än alla vi andra som bär det kristna namnet, invände hon blixtsnabbt. Det är med honom som med Nikodemos som kom till Jesus om natten. Han är ännu inte född på nytt, fortsatte hon. Då vände sig morfar djupt gripen till min mor och sade: Jag hoppas den dagen ska komma en gång! 

Morfar mötte Gud – på sitt eget personliga sätt

Den dagen kom också. Kanske var det morfars ärlighet och öppenhet som gjorde att han fick uppleva den andliga verkligheten – på sitt eget personliga sätt. Det skedde inte i någon kyrka, utan under nattliga timmar i den röda stugan i björkskogen. Vad morfar i detalj upplevde den natten vet ingen. Men på morgonen var han djupt tagen och sade med stort allvar: Ja-a, den som säger att det inte finns någon Gud och djävul, himmel och helvete, den människan vet inte vad hon talar om. I natt har jag upplevt dessa verkligheter!

Det finns en anledning till varför morfar fått så stort utrymme. Ju mer jag studerat undersökningar om vår tids ”privatreligiositet” och samtalat med sökare, desto tydligare har jag insett: Morfar var en av dem! Samma öppenhet och känslighet inför livet. En livsstil som ofta överträffar många bekännande kristnas. Samtidigt ett avståndstagande till etablerad kristen tro på just de punkter som en gång stötte bort morfar. Och märkligast av allt: Människor får uppleva Guds närvaro och den andliga verkligheten långt utanför kyrkans väggar!

Tekla var en av dem

Jag såg aldrig Tekla i hembygdens kyrka eller bönehus. Dessutom var hon ett “svart får” i en by där nästan alla röstade på Svenska Folkpartiet. Hon och hennes man röstade nämligen på kommunisterna.

En dag när jag långt senare klyver ved åt mina gamla föräldrar tar tant Tekla en genväg över vår gård. Spontant går jag fram till henne och säger hur jag genom åren beundrat hennes livsgärning att ta hand om svårt sjuka anhöriga i sin närhet. Det sades att hennes livskamrat måste ta femton pulver om dagen för att uthärda värken. Döm om min förvåning när hon svarar genom att peka upp mot himlen:  Harry, jag ska säga som det är, det hade aldrig gått om Han däruppe inte hjälpt mig hela tiden!

Morfar hade ingen aning om att jag en dag skulle bli teolog och predikant. Hur gärna skulle jag inte vilja sitta en sommardag med morfar i båten och berätta om min teologi på just de punkter som under ett långt liv stötte bort honom och många andra. Men ju mer jag reflekterat över min andliga resa, desto mer har jag börjat ana ett djupare sammanhang. Kanske är det därför att jag en gång hade en sådan morfar som jag har en sådan teologi i dag? Är det kanske den laddning han gav min pojksjäl som gjorde att jag spårade djup i bibeln som kyrkan stod i fara att försumma och förlora? Därför ser jag fram emot den dag när jag får tillfälle att tacka honom. Och jag ska göra det med ett knippe häggbär i ett land där de är speciellt söta.

Tant Alina – ett utrotningshotat folk?

Under en julferie bad min gamla mor om bilskjuts till tant Alina ute i skärgården. Det var en högtidsstund att lyssna till dessa två gamla pilgrimers samtal om livet och Gud i den lilla röda stugan. Orden valdes med omsorg och var laddade med mening. Ibland var det en lång paus mellan inläggen – då kunde de titta ut genom fönstret mot skogen och den solbelysta fjärden. Det var precis som om den vintriga fjärden och de snötyngda granarna gavs utrymme att förstärka vad som sagts.

Det kändes som om samtalet följde tillvarons inre pulsslag. Jag greps av vemod inför tanken att på att detta skärgårdsfolk kanske var på utdöende och inte längre skulle ladda nya generationers inre värld?

Plötsligt brister tant Alina ut i tårar. Men samtidigt finns ett leende på hennes läppar. Hon berättar om krisen hon just genomgått – upplevelsen av att inte längre vara till någon nytta. Men under ett samtal med ortens pingstpastor fick krisen en lösning. Hon insåg att hon kunde satsa resten av sitt liv för fadderbarn i Afrika och Asien. Helt nyligen hade emellertid kostnaden för barnet i Asien gått upp drastiskt så att pensionen inte längre skulle räcka till. Men tant Alina hade bestämt sig för att förenkla sin livsstil och handla i tro.

Då kände jag hur det brann till inom mig. Jag var färdig att bryta in i samtalet. Första halvan av sitt liv hade tant Alina tagit hand om sin gamla mor i den ensliga, omålade stugan ute på en skärgårdsö dit vi ibland rodde på söndagarna. Sedan hade hon varit ett ständigt stöd åt en ensam och sjuk sjökapten som behövde hennes omsorg. Om någon, så borde tant Alina nu tänka på sig själv och unna sig något på den korta slutsträckan av sitt liv.

Men jag valde att hålla tyst. För när tant Alina talade om ”sina barn” – deras sjukdomar, skolgång och framtid, då kändes det precis som om de bodde här i stugan tillsammans med henne. Det var nästan som om Gud och Alina ingått ett förbund att ge dessa unga på fjärran kontinenter en framtid. Om jag dristat mig att fråga om hon är med i rättvise-, freds- och miljörörelsen, då hade nog svaret blivit ett bestämt nej. Frågan hade kanske skrämt henne på grund av vad hon hört om dessa rörelser i sin fromhetsmiljö.

Och ändå, i ljuset av bibelns shalom är tant Alina en av de mest hängivna shalom-arbetarna. Det är sant, hon vet inte så mycket om nationalekonomi och skulle så innerligt väl behöva den kompetens de kunde sätta in hennes engagemang i. Men dagens unga generation skulle också behöva smittas av enkelheten, kärleken till jordens fattiga och tilliten till Gud som funnit en hemvist i hennes skärgårdsstuga. Idag vet de inte om varandra – trots att de tillför samma folk. Shalomfolket är mycket större än vi tror!

Kap 2:

MÄNNISKOR I LIVETS KATEDRAL

När häggarna blommar

När häggarna slog ut i blom steg spänningen i min hembygd. Alla väntade på beskedet: Nu leker braxen! Då fick jag följa med pappa ut på sjön för att under försommarnatten vara med om ett oförglömligt skådespel. När braxarna leker simmar de i vild fart långt upp i de grunda vikarna. De simmar med ryggarna ovanför vattenytan så att vattnet stänker i kaskader.

Att få ro mellan vikarna och bevittna denna explosion av liv, det är att stå öga mot öga med något stort – livet självt. Suget från evigheten kan bli oerhört starkt över en pojke ute på hembygdens fjärdar med sin pappa som nyss kommit hem från flera år i Karelen.

Även senare har jag känt detta drag från evigheten. T ex när jag som tonåring befann mig i längtans och hängivelsens tid och fäste mig vid någon av hembyns flickor. Eller när jag träffade henne som jag skänkte mitt liv till och som är min hustru i dag. Eller när vi några år senare stod där med en liten sprattlande människa i våra armar som sprungit fram ur vår kärlek.

Det är i dessa livssituationer vi inser att det inte bara är i kyrkan man upplever något religiöst. Nej, livet självt är religiöst. Det är så stort och heligt att vi känner en djup tacksamhet och respekt inför det. Ibland känns det som om något eller någon anropar oss i dessa ögonblick. Ett gensvar ligger i luften, en lovsång och ett engagemang.

Men i dag berövas vi ofta möjligheten att tolka och dela rikedomen i dessa upplevelser med andra. Vårt språk håller på att reduceras till teknik, ekonomi, politik och massiv underhållning. Med ett sådant språk och ett ständigt uppskruvat livstempo blir det allt svårare att fånga och uttrycka det finaste med att vara människa. Det går inte att njuta av en finstämd Sibelius-symfoni i ett diskotek.

Det finns en väg till det förlorade språket. Vi behöver bara lyssna ödmjukt till människor som levt på samma jord före oss. De hade inte våra tekniska och ekonomiska resurser, men de hade ofta en livsrytm och ett språk för livets insida. Därför skymtar några av min hembygds människor fram i boken. Jag vill också ge utrymme åt röster från bibelns värld som levde under samma himmel för två och tre tusen år sedan.

Jag vill tacka livet

 Jag frågar en helt vanlig människa om hon tror på Gud. Svaret är ofta: Nej! Det är när jag frågar med en kyrkspira i bakgrunden. Men om vi ligger på stranden en sommardag och njuter av den varma sanden under oss och av solskenet från höjden, då kan samma människa plötsligt avslöja att han/hon ber ganska ofta.

Här på stranden med alla kyrkspiror på behörigt avstånd visar det sig att många tror. De tror på en kärleksfull högre makt som bär vårt universum. En makt som en människa i utkanten av Vintergatan kan vända sig till och be om hjälp när livet kärvar.

Dessa sökare använder kanske sällan ordet Gud. Men de talar om Livet på samma sätt som bibeln talar om Gud. De älskar livet, de vill tacka livet, de känner vördnad (helighet) inför livet och många vill också tjäna livet.

Endast 7,7 procent anger att de är bekännande kristna på åttiotalet. Men samma undersökning visar att hela 46,4 procent säger sig vara religiösa – på sitt eget personliga sätt! Av dessa ”privatreligiösa” ber hälften åtminstone någon gång, en fjärdedel regelbundet och 16 procent varje dag. Tar vi dessa undersökningar på allvar kan vi dra en något märklig slutsats: Det bes mer utanför än innanför Sveriges kyrkor!

 Varför fortsätter så många att tro och be i det tysta? Och varför är den religiösa gripenheten så påtaglig när de till gitarrens ackompanjemang sjunger Evert Taubes Vi gå till Utö för natten – medan sommarens upplevelser i skärgården passerar revy?

Svaret är att Roslagens kobbar, skär och höga himmel där man tillbringat varma sommardagar inte är tysta. Den som glidit fram med vita segel och öppna sinnen i denna värld av klippor, hav och himmel vet att ett budskap dallrar i luften därute. Även om man föredrar visor av modernare slag känner många igen tonen och budskapet i bibelns sånger med 2.500 år på nacken:

– Himlarna förtäljer Guds ära, 
och fästet förkunnar hans händers verk.
Den ena dagen talar om det till den andra,
och den ena natten kungör det för den andra.
Det är ej ett tal eller språk vars ljud inte hörs. 

(Psalm 19)

– När jag ser din himmel, dina fingrars verk,
månen och stjärnorna, som du har berett,
vad är då en människa, att du tänker på henne,
eller en människoson, att du låter dig vårda om honom.

(Psalm 8)

Dessa upplevelser ligger vidöppna för alla som är på ”högmässa” i den kosmiska katedralen. Hos många föds då en tacksamhet som gör det lätt att falla in i Violetta Parras Jag vill tacka livet och Evert Taubes Vem har sagt att just du skall ha hörseln och syn, höra böljornas brus och kunna sjunga.

 Hör Gud dessa kyrklösa böner som nu stiger upp ur det svenska folkdjupet? Jag låter Mikael Agricola, Finlands reformator och det finska språkets fader, besvara frågan. I en tid när det finska folket tvingades umgås med Gud på latin hävdade han med eftertryck:

– Han som ser i allas hjärtan neder,
Nog förstår han ock vad finnen beder.

Ursprungsordet och evighetsbarnen

Morfar och otaliga sökare hade inte hamnat i kläm om kyrkan alltid börjat där bibeln börjar – med skapelsen. När ridån går upp på bibelns första blad blickar vi rakt in ett skrämmande sterilt och spöklikt månlandskap, en jord som är ”öde och tom”. Kaosstormarna tjuter och piskar upp de hotfulla haven. Scenen vill fånga in tomheten, meningslösheten och det kaos som alltid hotar att bryta in i tillvaron och i människors liv.

I de följande scenerna får vi följa ett rafflande skeende när livet gör entré i alla sina brokiga former. Visheten och Ursprungsordet ”planterar” sin ekologiska kod och Anden blåser in liv och energi i universum, från minsta amöba till galaxernas gigantiska rörelser längs givna banor. Det är därför allt hänger samman och det finns en mening med det hela. 

Berättelsen vill öppna våra sinnen för skapelsens brusande liv som omger oss: Lyssna till den nordiska sommarens surr! Hör hur tropiknatten fylls med märkliga läten! Det sterila månlandskapet har blivit en jord där det växer och gror. Kaos med sina stormpiskade vatten har tämjts och blivit fjärdar och vikar där braxen leker om våren och gäddorna slår efter sommarregnen.   

Lev dig in i ögonblicket när de första människorna får syn på varandra. Män och kvinnor, som gärna kryper nära varandra när natten faller på. Berättelsen framhäver suget mellan man och kvinna, ty deras relation speglar den kärlek och livskraft som håller samman vår värld. Det är därför människor i yttersta förnedring kan klänga sig fast vid tillfällen när de hållit en hand, krupit upp i en famn eller känt samhörigheten med en annan människa. Det är minnen som i tider av övergivenhet och skam är bevis för att de en gång levt, älskat och varit människor på jorden. 

Evighetsbarnen törstar efter liv

Gud, den intensivt levande, har ”gengångare” på jorden. Det är vad kärleksscenen i 1 Mosebok 2:7 vill säga oss. Vi ser Gud i fullt arbete med att modellera en människokropp, en skapelse med oöverträffade former och drag. Sedan kommer det gripande ögonblick när Skaparen böjer sig ner över människan i gröngräset och blåser in sin livsfläkt i hennes näsa. Hon börjar andas, slår upp ögonen, reser sig och sträcker ut armarna i det flödande solskenet.

Sedan dess har den  Evige fått miljarder ”evighetsbarn” på jorden. Även i den djupaste förnedring bär de alla hans ”Stradivarius-märke” – Stradivarius var en legendarisk violinbyggare. Därför utbrister Psalm 8 i bibeln: Dock gjorde du honom nästan till ett gudaväsen, med ära och härlighet krönte du honom. Du satte honom till herre över dina händers verk. Allt lade du under hans fötter.

När Gud blåste in sin Andes livsfläkt i människan blev hon ”en levande varelse”. Det är här vi har ursprunget till den törst efter liv som driver oss människor så starkt. Här har vi också förklaringen till att många sökare intuitivt ryggar tillbaka – om de möter en steril och död religionsutövning.

Denna gudagivna längtan och livstörst gör att vi mår dåligt när livet känns meningslöst och rinner oss ur händerna. I vår tid upplever många, inte minst unga, att de ”släpar med” i en allt snabbare samhällsutveckling som blir allt svårare att påverka. Det känns som om livet flimrar förbi kupéfönstret utan att vi hinner njuta av resan och reflektera över vart vi är på väg. Det är skapelsens inbyggda signaler som varnar oss när vi står i fara att missa djupet, meningen och målet med vår stund på jorden! 

Hur vilse vi än må gå i livet, så kommer Edens barn alltid att längta hem till sitt ursprung i evigheten. Inget annat kan på sikt mätta vår djupa existentiella hunger.  Vi tycks bära med oss ett kollektivt minne från en tid då livet flödade mellan källan i Gud och människor, djur och växter. Detta kollektiva minne liknar den grönskimrande snäcka morfar hittade på Stilla Havets kust. Jag var bara fyra år, men glömmer aldrig det högtidliga ögonblick, när han räckte mig snäckan och bad mig lyssna:

– Harry, när det är alldeles tyst i rummet och du lägger snäckan mot örat, då kan du alltid höra oceanens brus i fjärran.

Kan vi höra musiken?

När Gud dyker upp för första gången på bibelns blad är det inte med en massa bud och krav i sin hand, utan med en gåva – himlajorden, vårt skimrande hem i kosmos. Han avslöjar genast sin kärlek till livet genom ett entusiastiskt omdöme om jordens myller av liv: ”Mycket gott” (1 Mosebok 1:31).

Mozart, Verdi och Springsteen är namn med gudomlig klang bland musikälskare utöver vår värld. Men det skulle vara hopplöst att beskriva Mozart och Verdi för en människa som aldrig upplevt hur en orkester, kör och solister svetsas samman i en opera eller konsertsal. Lika dödsdömt är det att förklara fenomenet Bruce Springsteen utan upplevelsen i ett fullpackat stadion som sjuder av liv och hänförelse till långt in på småtimmarna.

Precis lika hopplöst är det att ge ordet ”Gud” en gudomlig klang om man inte fått möta honom i den ”musik” han skapat. Det är därför bibeln börjar som den gör – med skapelsen. Det är först när vi känner glädje över livet som det känns naturligt att tacka, prisa och ge sig hän åt Kompositören och hans musik.

Bibeltolkning är livstolkning

Mitt sätt att använda bibeln överraskar kanske? För mig är bibeln partituret till livet. Det är tråkigt att  bena igenom partituret till ett stort musikverk hemma i köket. Det är något helt annat att uppleva samma musikverk i en konsertsal. Så är det också med bibeln. Åtskild från livet reduceras den till döda bokstäver och dogmatiska lärosatser. Vi hör inte längre musiken utan kan till och med slå varandra i huvudet med lärosatserna.

Det är något helt annat att öppna bibeln och låta den tolka det brusande livet på planeten – att pejla djupet i de eviga frågorna varifrån vi kom, varför vi är här och vart vi är på väg. Bibeln vill tala till vår innersta personlighet och väcka något till liv som slumrar inom oss alla – evighetsbarnet. Den vill framkalla den sanna människan inom oss – Guds avbild, vår djupaste identitet.

I en tid när starka krafter vill utnyttja oss människor och manipulera våra liv vill Gud under inga omständigheter köra över en enda liten människa. Tvärtom, Skaparen värnar om sina verk och kämpar för att avsikten med våra liv ska förverkligas så gott det går. Att tro på Gud är därför att tro på ett sant mänskligt liv mitt bland destruktiva krafter! 

Kap 3:

GRUNDSKADAN OCH BRUSTENHETEN

Vart tog musiken vägen?

Jorden är full av musik. Det är vad Evert Taube och bibelns skapelsetexter vill öppna våra sinnen för. Det är inte det kaos av ljud vi hör när orkestern stämmer sina instrument. Nej, skapelsens liv liknar den musik som uppstår när en stor dirigent träder in i salen, höjer taktpinnen och lyfter orkestern till oanade höjder.

Gud är skapelsens kompositör och dirigent. Vi människor är instrumentalisterna, för att fortsätta bildspråket. Konsertsalen med förnämlig akustik är ett kosmos med mäktiga valv. Det är så det var tänkt från början, säger skapelseberättelsen. Men redan i nästa kapitel sprider sig ett illasinnat rykte. Längst bak i orkestern fångar någon upp en intensiv, eggande röst: 

 – Ser ni inte att han där uppe på pallen utnyttjar er för sina syften? Märker ni inte att han berövar er friheten med sin taktpinne? Ja, är det inte rent av en pekpinne han håller i handen, som vill åt era svagheter och pekar ut dem som gör fel?

Ryktet får omedelbara konsekvenser. Bilden av dirigenten förvrids. Gud framstår inte längre som den som lyfter ett människoliv och en gemenskap till hela dess potential. I stället framträder bilden av en småskuren och pedantisk despot som man fruktar och helst undviker med blicken.

Sammanhållningen sviktar

Dirigentens ”bortfall” får enligt berättelsen konsekvenser. Sammanhållningen i orkestern börjar svikta. Det uppstår avundsjuka och konkurrens, ja till och med rena utslagningen bland orkestermedlemmarna. Som exempel skildras historiens första brodermord (1 Mosebok 4). När Kain mördat sin bror Abel som förblöder på slätten frågar Gud var hans lillebror finns? Kain svarar med ord som fångar in även vårt samhälle och världsläget i blixtbelysning: Ska jag taga vara på min broder?

Här dyker emellertid frågan upp: Måste man tro på talande ormar i fjärran paradis för att vara troende? Nej, berättelsen är ingen naturvetenskaplig eller filosofisk teori om hur det onda kom in i världen. Däremot vill texten öppna våra ögon för ondskans nedbrytande realitet i världen på livets olika områden. Det är något vi kan se på media varje dag och här är det viktigt att vi inte blundar och förnekar det vi ser med egna ögon.

Är Gud allsmäktig?

Jag träffade en man som sade: Ni troende påstår att Gud är både kärleksfull och allsmäktig. Den ekvationen går inte ihop, därför tror jag inte på Gud. Om Gud har all makt och hans väsen är kärlek, då skulle världen inte se ut som den gör. Det finns ju miljoner oförskyllt lidande människor i vår värld.

Jag svarade att den ekvationen inte går ihop för mig heller. Men enligt bibeln är Gud inte allsmäktig som många kristna tror och hävdar. Sedan det onda trängt in i världen befinner sig Gud i ett svårt dilemma: Det onda som han hatar och bekämpar har fått fäste i de människor han älskar. Hans dilemma är att komma åt det onda effektivt utan att skada de människor och den skapelse han älskar och värnar om.   

Inte ens när destruktionen härjar fritt är Gud beredd att beröva människan den myndighet och frihet att välja han gett henne i skapelsens morgonstund. Därför är det endast tillsammans med de människor som ställer sig i livets tjänst som Gud bekämpar ondskan i världen. Inte ens djävulen har större utrymme i tillvaron än vi människor ger honom genom våra beslut och onda handlingar.

Det är endast när vi gör full rättvisa åt båda perspektiven som det är meningsfullt att tala om Guds allmakt. Gud har själv begränsat sin allmakt genom att ge oss människor ett förtroende och ett ansvar som avgör jordens öde. Därför är betydelsefullt vad vi människor gör av våra liv – det onda och det goda kämpar om vår själ! 

När tystnaden talar

Vi återvänder till min hembygds fjärdar och vikar. Häggarna blommar som förr, men braxen leker inte längre. Gäddorna slår inte heller längre i vasskanten efter sommarregnen. Det är miljöförstöringen som tagit hem spelet i min hembygds fjärdar och vikar.

Jag glömmer aldrig den tysta vår när isen gick och alla stränder fylldes med död fisk En av mina vänner bar bort tolv hinkar från den strandremsa där han har sin sommarstuga. Än i dag känner jag indignation och vrede välla upp inom mig över att livet ebbar ut på detta sätt på vår planet. Jag känner också en djup sorg över att aldrig kunna ta med våra döttrar och barnbarn för att uppleva en magisk försommarnatt när häggen blommar och braxen leker.

Låt mig säga det på en gång. Om Gud inte kände sorg, indignation och helig vrede över skadegörelsen och skändningen av livet, då skulle jag varken tro eller lita på honom. Därför är det befriande att bibeln talar så tydligt om Guds vrede. Detta missförstådda begrepp står för Guds lidelse, patos och beslutsamma kamp mot ondskan som skadar och släcker livet på vår planet.

Gud sitter inte med ett upphöjt, stoiskt lugn när miljoner hungriga och lidande människors rop stiger upp mot himlen. Tvärtom, han är djupt förbunden med varenda en av sina skapade varelser. Det må vara en utmärglad människa på flykt undan öknen och kriget i Afrika, en mobbad skolelev på en svensk skolgård eller fiskar som inte längre klarar syrachocken och gifterna i Nordens glittrande sjöar och hav. Att tro på Gud är även att tro på detta!  

Det var inte bara i hembygdens fjärdar livet skadades och slocknade. Det fick jag tidigt en aning om genom skrämmande, nattliga upplevelser i mitt barndomshem. Ibland väckte pappa oss mitt i natten med ett plötsligt ångestskrik. När mamma tände lampan och frågade vad som stod på, svarade han: Ingenting, det är bara den ryska granatelden ute på Karelska näset! Sedan upphörde hans ögon att stirra, han torkade ångestsvetten från pannan och vände sig på andra sidan.

Pappa var ”sanitär” (sjukvårdare) ute vid fronten. Den första stupade han fick släpa bort i pulkan mitt i kulregnet var hans egen storebror. Vid ett senare tillfälle fick han komma hem och underrätta de anhöriga om att morfars enda son Ivar stupat. Svårast var det att föra dödsbudet till stugan där Ivars unga hustru bodde och längtade efter återföreningen med sin livskamrat hon nyligen gift sig med. 

Helt oförglömlig är pappas skildring av fullträffen i den ”korsu” där tjugotvå av hembygdens unga söner befann sig. I skydd av natten och i månens sken gjorde han sitt bästa att dela upp de sönderslitna kropparna i tjugotvå säckar. Dessa sändes till de anhöriga för att jordfästas i hembygdens kyrka.

Jag vet att det inte bara var i mitt hem det drömdes mardrömmar och höjdes skrik om nätterna i efterkrigstidens Finland och Europa. Av dem som upplevt kanonelden och krigets fasor var det bara en kategori som låg helt tysta och stilla nätterna igenom. Det var de som låg i långa rader under en blomma och en granitsten på de sommargröna krigskyrkogårdarna.

Europa, vänd om!

 Visst är det märkligt att leva i en generation som för första gången i historien kan utsläcka allt liv – genom kärnvapen eller miljöförstöring. Det är makabert att de interkontinentala ”dödsänglarna” kan ge sig iväg på det sista stora uppdraget i mänsklighetens historia – livets utplåning. Jämfört med dessa hot över vår kontinent ter sig striderna och lidandet på Karelska näset som marginella.

Den viktiga frågan är hur vi reagerar i detta nödläge? Det är lätt att bli schizofren och konsekvent förtränga kärnvapenhotet och det faktum att Europa kan förvandlas till en starröken. Vi kan fortsätta att njuta av naturens skönhet och de sista korallreven – precis som om vi ingenting visste. Men detta är inte värdigt människan med ett gudagivet förnuft och jorden kan inte heller bära en sådan blind kortsiktighet.

Det finns ett alternativ som är värdigt människan. Det är att använda vårt förstånd och lystra till budskapet från freds- och klimatforskarna. Eldskriften på molnsystemen som ruvar över vår kontinent har ett tydligt budskap: Europa, vakna och vänd om för dina söners och döttrars skull! Besinna er vart vägen leder för deras skull som ska bebo denna kontinent efter er – ty än är det tid att vända om!

Är vi maktlösa?

Det är precis som om miljöförstöringen angripit också vårt förstånd och vår vilja. Det är som om orden insikt, besinning och omvändelse har fallit ur vår föreställningsvärld, nu när de behövs som aldrig förr. Det enda vi tycks kunna föreställa oss är att rusa vidare längs samma väg och öka farten! Intuitivt skyggar vi nämligen för besinningens ögonblick, ty innerst inne vet vi sanningen om vårt liv och vår situation men vi orkar inte ta in verkligheten – utan hjälp från en Högre Makt.

Här upprepar sig än en gång vad bibelns profeter fick uppleva. De trängde djupt in i sin samtid och avslöjade det onda i varje form. Med enastående språklig briljans kallade de sitt folk till besinning och omvändelse. De demonstrerade på gatorna, ingrep i politiken och satte sina egna liv på spel – men folket vände inte om!  

Det kom en tid när profeterna greps av pessimism beträffande sitt folks förmåga till omvändelse. De upptäckte avtrubbningsmekanismerna och det ondas långsiktiga djupverkan på människor och samhällen. Ändå slocknade inte glöden i deras pupiller! De hade nämligen fått ögonen på en som i djupet av historien var på väg till människornas undsättning. De anade en gestalt som kunde göra något åt skulden, de djupa inre såren och vår stora trötthet. Och med de bilder de gav oss var det inte svårt att känna igen honom när han kom.

Kap 4:

EVANGELIUM OM HELANDE

Han växte upp bland enkla, fattiga människor i en liten avkrok av världen. Han skrev ingen bok. Största delen av sitt liv tillbringade han som obemärkt hantverkare. Några år före sin död steg han in i offentlighetens ljus och lyste då så klart att ingen annan haft en sådan djupverkan på mänskligheten. Vårt kulturarv och våra värderingar har i hög grad sina rötter hos honom och de profeter han vägleddes av. Här är hans programförklaring när han gör entré:

– Herrens ande är över mig, ty han har smort mig till att frambära ett glädjebud till de fattiga. Han har sänt mig att förkunna befrielse för de fångna och syn för de blinda, att ge de förtryckta frihet och förkunna ett nådens år från Herren (Lukasevangeliet 4:18f).

– Det är inte de friska som behöver läkare, utan de sjuka. Jag har inte kommit för att kalla rättfärdiga, utan syndare (Markusevangeliet 2:17).

Mästaren och instrumentet

En liten berättelse ger oss glädjebudet i ett nötskal. På en av Londons gator förrättades auktion. Bland mycket annat som skulle säljas fanns en gammal fiol, men ingen ville bjuda särskilt mycket för den. Då händer något. En välklädd herreman banar sig väg genom hopen. Han ber att få titta på fiolen. Han stryker bort dammet och stämmer instrumentet. Sedan börjar han spela så att de närvarande blir helt förstummade. Plötsligt går en viskning genom publiken: Det är Paganini, den store mästaren!

Evangeliet handlar om instrumentet med ”Stradivarius-märket” som kom på avvägar och höll på att förlora sitt värde. Men djupt nere i klangbottnen fanns aningen om ett annat liv. Höjdpunkten är ögonblicket när Mästaren på nytt får hand om ett människoliv. Han stryker varsamt bort dammet, stämmer de inre strängarna och låter människan komma till sin rätt igen.

Glädjebudet väcker evighetsbarnet inom oss till liv och befriar vår innersta personlighet, Guds egen avbild i varje människa. Det är Skaparen själv som kommer vår väg och framkallar oss till levande människor – precis som när han blåste in sin livsfläkt i Eden. Ibland har det predikats att Gud vill krossa det mänskliga. I själva verket är det precis tvärtom: Gud vill befria oss från synden och själviskheten så att det sant mänskliga kan slå ut i blom! Det är detta inre uppvaknande Nya testamentets berättelser handlar om.

Byhorans vilda glädje

Det är sabbat och festmåltid hemma hos Simon. Ortens religiösa ledare är samlade kring Galileens nye kändis. Det är en fråga de vill få svar på. Jesus har nyss talat i deras synagoga med enastående skärpa och kraft. I Moseböckerna finns ett löfte att det en dag ska uppstå en stor profet lik Mose, som var den störste. Kan det möjligen vara Jesus från Nasaret?

Då händer något som får alla kring bordet att stelna till. In rusar byhoran med en parfymflaska i handen. Hon väter Jesu fötter med sina tårar och kysser dem intensivt. Sedan torkar hon dem med sitt mörka, böljande hår och smörjer dem med den dyrbara oljan. Nu kan bordsgästerna få svart på vitt om Jesus är profet eller inte!

Profeterna är mästare på att avslöja synd i varje form och i det här fallet är det inte svårt – som hon åbäkar sig på golvet vid hans fötter. Nej, någon profet är han inte! Han föser inte bort henne, utan tycks rent av gilla hennes oanständiga tillgivenhet. Då vänder sig Jesus till sin värd Simon och börjar berätta:

– Simon, två män måste låna pengar. Den ena en mindre summa, den andra motsvarande två årsinkomster. Men tiderna blev kärva och ingen av dem kunde betala sina lån. Då händer något oerhört – båda får sina lån efterskänkta! Vilken av de två tror du var gladast i det ögonblicket?

Simon tyckte nog att det var banalt enkelt att svara på frågan. Den som fick den stora skulden efterskänkt måste ju ha varit utom sig av glädje. Då gör Jesus ett av sina mästerliga drag. Han låter berättelsen kasta ett nytt ljus över kvinnan på golvet:

– Simon, uppfattar du inte vad det är som händer här i ditt eget hus? Det här är inte fräck oanständighet. Nej, det här är en förnedrad och skamfylld människa som är vild av glädje – därför att hennes stora skuld är efterskänkt! Även hon var med och greps av förkunnelsen i synagogan. Hemlös i tillvaron uppfattade hon hälsningen från ett hem och en Far som hon tappat kontakten med för länge sedan. Först visste hon inte vad hon skulle ta sig till när glädjen vällde fram, men så kom hon ihåg parfymflaskan hemma i skåpet.

Simon, nu är hon här i ditt hus och hon är inte längre bygdens ökända sköka. Nej, hon är en ny liten syster i Guds stora barnaskara på jorden! (Berättelsen finns i Lukasevangeliet 7:36-50)

Chocken – efter en stilla stund med Jesus

Jag vandrar hemåt mellan växthusen i Barkarby. Jag har varit på en varm och berörande kvällsgudstjänst med Jesus i centrum. Jag lever kvar i atmosfären och det känns som om han går vid min sida. Det påminner om kvällen i tältmötet i Österbotten då jag som tonåring vigde mitt liv åt honom.

Då kommer en av de stora raggarbilarna som körde omkring på den tiden. Musiken dunkar och i bakfönstret blinkar små gröna och röda lampor. Det blir riktigt otäckt när bilen tvärbromsar nära oss och de vevar ner rutan. Jag ser de vilda ynglingarna och raggarbrudarnas breda flin.

Då händer något ännu mer chockerande. Jesus räcker mig handen till avsked, kryper in i bilen och säger att han fortfarande tillhör detta folk! Bilen gör en rivstart och försvinner i en skarp kurva. Jag står kvar på trottoaren och frågar mig om jag vill vara hans efterföljare – när allt ställs på sin spets?

Vägen hem

Återigen är det hett om öronen. Lukasevangeliet ger bakgrunden: Alla tullindrivare och syndare sökte sig till Jesus för att höra honom. Fariseerna och de skriftlärde förargade sig och sade: ´Den mannen umgås med syndare och äter med dem (15:1-2). Som så ofta griper Jesus till en liknelseberättelse i det låsta läget. Det är en färgsprakande berättelse som kastar ett helt nytt ljus över den inflammerade konfliktsituationen.

En ung man beslutar att emigrera. Det är inget märkligt, ty långt fler judar bodde utanför Israels gränser än innanför. I det här fallet blir det ingen skildring av en lyckad karriär i det nya landet. Ynglingen tar ut svängarna i ett vilt nöjesliv och slösar på kort tid bort hela arvet hemifrån. Åhörarna reagerar  givetvis negativt på ett så ansvarslöst beteende.

Till råga på allt blir det hungersnöd i landet. För att överleva måste ynglingen ta anställning hos en främling och nu målar Jesus med bjärta färger – han måste vakta svin! För judarna var svinet ett orent djur. Förbannad vare den man, som föder upp svin, säger en samtida text. Varje dag måste ynglingen svika fädernas tro genom sitt orena arbete. Här slås Jesu åhörare av likheten mellan svinaherden och de tullindrivare och syndare som står i fokus för konflikten.

Då händer något dramatiskt ute bland svinen. Under Österns brännande sol börjar ynglingen ta in sin verklighet och inser att han håller på att gå under. Han kommer till besinning och tar ett beslut: Jag vänder om hem igen! Jag kan inte bli son igen, den möjligheten är förbrukad. Men kanske får jag bli en av drängarna? De äter sig mätta varje kväll, medan jag håller på att svälta ihjäl på det här stället.       

Ju närmare hemmet han kommer, desto mer stiger spänningen i publiken. Här finns ett osäkerhetsmoment – fadershjärtat. Det kan kasta alla beräkningar över ända. Det är precis vad som händer när far och son möts ute på slätten. Det är ovärdigt för äldre orientaliska män att röra sig snabbt, men fadern springer sonen till mötes. Han kastar sig om sonens hals och kysser honom. Här är det kroppsspråket som talar.

Sedan följer dialogen som sonen förberett under vägen hem: Far, jag har syndat mot himlen och mot dig, jag är inte längre värd att kallas din son. Men fadern säger till sina tjänare: Skynda er att ta fram min finaste dräkt och klä honom i den, och sätt en ring på hans hand och skor på hans fötter. Och hämta gödkalven och slakta den, så skall vi äta och hålla fest. Min son var död och lever igen, han var förlorad och är återfunnen – och festen började! Budskapet är tydligt: Du har fortfarande en far och du är en fullvärdig son!

 Berättelsen är Jesu svar på den stridsfråga som snart kommer att kosta honom livet: Varför umgås du och äter med syndare? Svaret är klockrent och fördjupar konflikten: Därför att Gud är sådan! Gud är precis som pappan som kramar och kysser sin hemvändande trashank. Ingen som sprungit fram ur hans skaparhand kan någonsin bli så förnedrad att det inte finns en Far och en dörr på glänt därhemma. Det är för att föra fram den hälsningen jag äter med syndare!

Tänk om den förlorade sonen mött sin storebror först!

När musiken, dansen och festen är i full gång kommer en trött och svettig man hem från en lång arbetsdag ute på fälten. Storebrodern frågar vad som står på? När han hör orsaken mörknar blicken: Det här är orättvist, skriande orättvisa! Han vägrar gå in och delta i spektaklet. 

Då ser vi återigen pappan gå ut en son till mötes. Det är i sanning ett märkligt och tragiskt ögonblick. Här har de levt och arbetat sida vid sida genom åren, men nu står de plötsligt som främlingar för varandra. Pappan är överväldigad att en förlorad son är hemma och äter sig mätt. Brodern kan inte begripa hur en som slösat bort deras tillgångar och legat med horor kan få ett sånt mottagande. När vi betraktar scenen är det nästan som om den hemmavarande sonen plötsligt är den förlorade!

Med sin berättelse om storebroderns reaktioner fångar Jesus in fariseernas ståndpunkt och fromhet. Visst kan tullindrivare, horor och andra besudlade syndare vända om – åtminstone teoretiskt. Men då krävs en lång bättringsprocess, först då är de välkomna in i gemenskapen. Det chockerande med Jesus är att han inte kräver någon prövotid alls. Utan minsta garanti att syndarna börjat ett nytt liv innesluter han dem i sin måltids- och gudsgemenskap. Det är då dessa känner att de kommit hem – av idel nåd!

Att detta väckte ett sådant dödshat hos fariseerna har två orsaker. Först, det satte hela deras strikta religiösa ordning och gudsbild i gungning. Dessutom, det gjorde ont att bevittna festglädjen i den nya Jesusrörelsen – medan de själva stretade på med alla Guds bud, år ut och år in. Den bittra känslan låter den äldre sonen pappan få veta utan att skräda orden: Här har jag tjänat dig i alla dessa år och aldrig överträtt något av dina bud, och mig har du aldrig gett ens en killing att festa på med mina vänner. Men när han kommer hem, din son som har levt upp din egendom tillsammans med horor, då slaktar du gödkalven” (Lukas 15:29-30). 

Här sitter jag, en teolog, i utkanten av Stockholm tvåtusen år senare. Jag är mycket rädd att hamna i den äldre broderns situation och attityd. Jag har varit med i kyrkan sedan tonåren, jag har dragit lasset i vått och torrt, men tänk om jag håller på att förlora den atmosfär som föds – när vilsna hittar hem, när sår läggs till sår och brustenhet helas.

Därför är det så löftesrikt att alltfler ärliga sökare, tolvstegsfolket och frälsta kriminella nu knackar på kyrkans dörr. Kanske förunnas oss än en gång nåden att tillsammans få uppleva den atmosfär och befriande andlighet som kännetecknade Jesu gemenskap och måltider för tvåtusen år sedan?

 Gustaf Wingren – en benådad bibelteolog

Den stora skillnaden mellan Jesu tid och vår är att måttstocken för vem som är bra och dålig bytts ut. Då var det ett religiöst normsystem – Mose lag och de äldstes stadgar. Eliten hävdade sig med glans, medan största delen av befolkningen fick underkänt och kände sig misslyckade.

I dag är Mose lag och religiösa traditioner för länge sedan avskrivna som normer för vårt samhälle. Ändå mäts och styrs vi av krav och ideal som tycks vara lika tunga som på Jesu tid. Många är så pressade att de formligen stupar i sängen om kvällen – ofta med en känsla av att inte räcka till, trots att de gett sitt yttersta. Det är skönt att slippa prestera sitt värde inför Gud, men det visar sig minst lika tungt att göra det inför varandra.

Hur kan kyrkan förmedla glädjebudet och evangeliets befrielse i den nya situationen? Ytterst få har insett och formulerat det så väl som Gustaf Wingren, en av förra århundradets främsta teologer i Norden:

– Vi har i vår tid, inpå oss, inne i blodomloppet, ett hetsande handlingsmönster, som vi i vår kristna förkunnelse inte gör uppror mot … I vårt västerländska samhälle är detta handlingspaket styrt av karriär, lönehöjning, inköp av mera saker, jämförelser med andra (i förhoppningen att vara bättre än  de), fruktan för att bli oduglig och undanskjuten, ångest inför döden. Allt detta är en stor enhet, där trons frihet icke har plats.

Rättfärdiggörelse av tro innebär att min existens såsom människa är oberoende av vad jag gör och åstadkommer. Ställd inför Gud hör jag detta ord: Du är min. Frukta icke! Jesus Kristus, på korset, dömer icke utan upprättar. Res dig upp! Du är fri. Gå ut bland dina medmänniskor och upprätta dem! Tävla icke med dem, det behöver du inte, utan upprätta dem! Upprätta och befria just dem, som andra trampar på! 

Vänder vi oss nu, med detta i minnet, ut emot vårt vardagsliv, då blir, för den kristna församlingens medlemmar i denna tid, två ting viktiga* Först förkunnelsen. De ord som utgår från kyrkan måste på nytt bli befriande ord, icke ord som ökar bördorna. I linje med evangeliets budskap ligger i dag en protest mot det gärningsraseri som präglar vårt samhälle, en protest mot det utnyttjande av arbetskraft som vi ser framför oss och som får som resultat att allt fler slits ut, förbrukas och ställs åt sidan. Det vore viktigare att protestera emot detta än att protestera emot unga människors samliv före vigseln.

* Därnäst handlingarna. Det är på tiden att vi kristna i handling, vardagshandling, gör oss fria från tävlingsmönstret, från att vara så ”fina” som möjligt. Det låter egendomligt – men det borde lysa ut en smula likgiltighet ifrån oss, glad likgiltighet. En av tävling oberörd människa gör det lättare att andas här på jorden. Och det är vad kyrkan är till för, att göra det lättare att andas. (Gustaf Wingren, Rättfärdiggörelse av tro, sid 20-21).

Hela slätten är full

Det hade varit katastrof om den hemvändande sonen inte mött sin far först – utan sin storebror. När en människa är osäker, trasig och skamtyngd är det bara värme och förtroende som kan hela och upprätta på djupet. Däremot kan den kyliga präktigheten och frågetecknen kring det förflutna på nytt tillsluta en människa som är på väg att öppna sig för våren.

Även i dag fylls slätten av sökare efter mening, helande och ett djupare liv. Inte minst bland unga växer intresset för tro och existentiella frågor – ja för Gud och Jesus. Faran är att de stöts bort av kyrkans färdiga ord, präktighetens fasader och oförmågan att se vår tids brustenhet i vitögat, inte minst vår egen. Det är en katastrof om dessa sökare identifierar sådana kyrkor med Guds Ansikte, han som väntar dem med hemmets dörr vidöppen och färdig att fira deras ankomst med en fest.

Vi tillhörde i många år en ekumenisk kyrka i Järfälla som hade en imponerande ungdomsverksamhet – bland annat 200 scouter. Jag lovade tala om relationernas betydelse vid den årliga fest som kyrkan ordnade för alla ledare. Men jag hann knappt börja tala när jag kände – oj, vad mina ord skorrar. Jag stannar och säger sedan ärligt: Det är så svårt att tala om detta ämne i kväll – det har nämligen varit så kyligt mellan Lea och mig hela dagen.   

Vilken stark reaktion mina ord utlöste. Somliga trodde inte att de hört rätt och tittade på mig, Lea och våra döttrar. Andra blev berörda och några fick tårar i ögonen. Vad var det som var så oerhört? Är det inte kyligt i många hem och relationer ibland? Jag insåg snart vad som var så chockerade: Jag sade det i kyrkan – den plats på jorden där vi ska få hjälp med våra trasiga relationer och vilsna själar.

Varje kristen och varje församling är ständigt utsatt för faran att glida bort från Faderns varma utstrålning och in i den den äldre broderns kyliga atmosfär. När inflödet av människor utifrån och underifrån upphör i en församling tippar kristen tro och fromhet lätt över i sin motsats: De förstärker kraven i vårt hårt pressade prestationssamhälle. Då förlorar kyrkan det viktigaste – det befriande evangeliet som utvecklar ett sug hos förkrossade och bedrövade hjärtan i alla tider.

Därför är det inte bra om sökare och tolvstegare alltför snabbt inordnar sig i kyrkans interna gemenskap, kultur och fromma språkvärld. När det gäller språkets förnyelse kommer vi alltid att ligga hästlängder efter Jesusfrån Nasaret. Eftersom det religiösa språket på den tiden tryckte ner dem han ville nå valde han i stället andra ord och liknelser som doftade deras egen värld. Det var då dessa kantstötta varelser kände – vi har kommit hem!

Endast genom en rejäl injektion av nytt, friskt blod utifrån kan församlingar få tillbaka evangeliets befriande atmosfär. Därför kan vi inte längre undvika den kris som uppstår när förlorade söner och döttrar återvänder hem och gödkalven slaktas. Det är i den krisen våra ögon öppnas för den gudsbild Jesus förkunnade och inkarnerade vid sina måltider – med  livet som insats.

Kyrkans viktigaste kapital i vår tid är inte deras briljanta predikanter och välkända, framgångsrika medlemmar. Nej, det är ledare och medlemmar som vågar vittna om hur svårt det är att vara människa och vilka problem de brottas med hemma vid köksbordet. Tillsammans med tolvstegsfolket som nu knackar på kyrkans dörr är denna dolda resurs i församlingen ett löfte om att vi tillsammans ska få uppleva atmosfären och attraktionen från den ursprungliga Jesusrörelsen i Galileen.

Amazing Grace i Guds Rehab-verkstad

Det finns ett folk som ärligt säger hur det är hemma vid köksbordet. Många av dem har varit vid vägs ände precis som den förlorade sonen. Mitt i sin förnedring och maktlöshet kom de till besinning och beslöt att vända om till ett annat liv – med Guds hjälp. De hade försökt hundratals gånger med egen viljestyrka, men de sjönk bara djupare ner i skuld och skam. Genom Guds förunderliga nåd lever de nu i brustenhetens helande gemenskap, där sår lades till sår. Men de glömmer aldrig och förnekar inte sitt förflutna i sina livsberättelser.

Vid sina möten frågar de först om det finns någon ”nykomling” där, dvs någon som är på sitt första möte i gemenskapen. Hur skakig, rädd och skamfylld nykomlingen än är får han eller hon höra: Du är speciellt välkommen, du är mötets viktigaste person! Sedan delar den ena efter den andra hur mörkt det var och hur hopplöst allt kändes när de kämpade för att sluta dricka men inte kunde. De berättar också om hur hoppets gnista tändes när de lyssnade till dem som fått hjälp och nu mådde bra. Här är  en delning från i ett sådant möte någonstans i Norrland:

– Många av er känner mig från tiden när jag var mest nergången. Socialen gav upp hoppet och jag tror min familj också gjorde det. En kväll mådde jag så fruktansvärt dåligt att jag tänkte nu får det vara slut – jag orkar inte kämpa längre. Jag befann mig på stationen och som en sista desperat åtgärd gick jag in på toaletten, böjde mina knän vid toastolen och ropade ut min nöd. Tack vare Guds stora nåd och ert stöd har jag inte behövt dricka en droppe alkohol sedan dess. Jag försöker leva en dag i taget, ber om Guds vilja på morgonen och tackar och ber Sinnesrobönen om kvällen.

Välkommen in i värmen igen!

Det som berört mig starkt är hur gemenskapen bemöter dem som tagit återfall. Jag minns ett besök i Sinnesrogruppen i Stockholm som hade sina möten i en kyrka med ett hundratal tillfrisknande i bänkarna. Jag var tvungen att gå före mötets slut och smet ut bakvägen. Då möter jag tre kvinnor som kommer ut ur hissen.

Två av dem stödjer den i mitten som är blek och verkar må förfärligt dåligt. Plötsligt börjar kvinnan spy framför hissen och jag känner den fräna spritdoften. Jag glömmer aldrig värmen i deras röster och ord till henne:  Vad fint att du lyckades ta dig hit till din hemmagrupp, det är det absolut bästa du kunde göra i den här situationen. Du är så välkommen ut ur kylan och in i värmen igen.

 Som teolog ser jag plötsligt för min inre syn hur pappan i Jesu liknelse springer sin förlorade och skamtyngda son till mötes ute på slätten. Sonen hade fallit så djupt man kunde, men pappan hälsar honom förbehållslöst välkommen hem igen till värmen utan minsta förebråelse. För mig blev intermezzot vid hissen en påminnelse om Jesu gudsbild och måltidsgemenskaper – även om det ägde rum i Guds verkstad utanför kyrkan.

I tunnelbanan på vägen hem reflekterade jag på hur vi i frikyrkorna förr i tiden behandlade människor i de mest sårbara lägen, då de behövde församlingens stöd som allra mest. Det var tusentals och åter tusentals som skambelades och uteslöts ur gemenskapen, t ex när de blivit gravida före ingånget äktenskap. I stället för att lyfta bort skammen förstärkte kyrkan den med dramatiska former. Det är väl inte underligt om det lämnat spår hos barnbarnen att deras älskade mormor uteslöts på detta brutala sätt.

En blivande kyrkoledare på stranden

Solen höjer sig över Gennesarets sjö när en fiskebåt sakta glider in mot stranden. Trots att den är full av unga män är det dödstyst i båten. I varje själ ruvar den dova besvikelsen över att allt de trott och satsat på under några år fått ett så tragiskt slut. Jesus är död.

För Petrus är det speciellt dystert. När han blev utpekad på översteprästens bakgård som en av Jesu lärjungar svor han på att han aldrig haft något med Jesus att göra. Efter det sveket drog han den enda logiska slutsatsen – han återvände till de gamla fiskevattnen. De andra följde med.

De ser en främling röra sig fram och tillbaka på stranden. Plötsligt känner någon igen honom. Mer behövs det inte för att allt ska flamma upp igen för Petrus. Båten går för sakta, så han viker upp manteln och kastar sig i sjön – för att snabbt få möta sin Mästare på stranden.

Och Jesus förnekar sig inte. Trots allt det oerhörda han varit med om – rättegång, tortyr, avrättning och uppståndelse – är hans första fråga: Är ni hungriga? Och medan han halstrar fisk på glöden frågar han Petrus: Älskar du mig?

 – Herre, du vet allt. Du vet att jag har ett hängivet hjärta, men du vet också att allt gått sönder och ligger i spillror.

– Petrus, jag vill att du blir en herde för min hjord. Du kommer aldrig mer att samla människor kring din egen förträfflighet, utan leda dem till mig – en syndares vän. Först nu kan du bli en ledare för min kyrka på jorden.

Kap 5:

EVIGHETEN

I goda händer

Jag höll på att packa väskorna för att resa till en konferens hemma i Vasa. Jag såg också fram emot att få tillbringa några dagar med mina gamla föräldrar. Då ringer telefonen. Mamma säger att ambulansen just hämtat pappa och att han svävar mellan liv och död. Efter en halv timme ringer det igen och jag hör mammas lugna stämma: Pappa har gått hem! Jag lägger ner den mörka kostymen i väskan och skyndar till Finlandsfärjan.  

När vi följande dag sitter vid köksbordet säger mamma: Harry, det blev en chock att det gick så snabbt. Varje förmiddag högg han ved i skogen där han stortrivdes. Sista förmiddagen var hans favoritsyster från Sverige på besök. Efter maten och det kära besöket lade han sig som vanligt på soffan för att sova en stund. Efter bara några minuter hör jag honom snarka så högt och konstigt. Jag skyndar till soffan, men då är redan halva ansiktet förändrat. Tänk ett så plötsligt avsked efter fyrtiosju år tillsammans!  

Mitt i sorgen kändes det som om Någon hade en hand med i det som hänt, eftersom jag var resklar när budet kom och kunde vara hemma hos mamma den första tiden. Vi satt vid köksbordet och lät minnena passera revy medan vi planerade för begravningen. Mamma bestämde sig för följande avskedsord på kransbandet: Jag vill tacka Herren som gav mig en god livskamrat och för att vi fått vara varandras stöd och hjälp i 47 år. Själv tyckte jag att det var relativt lätt att hitta en text för dödsannonsen i Vasabladet:

För Helge hade jorden sin tid
– skogen, ängarna och Herrens verk.
Nu har himlen sin!

En vecka senare är det fullt av sorgklädda människor i hembygdens stora helgedom, Finlands äldsta träkyrka. Det känns märkligt att hänga på sig mikrofonen för begravningsgudstjänsten och ställa sig bakom den kista där pappa vilar. Här är talet som speglar den tro som präglat vårt hem och våra liv:

– För mig slår Psalm 103 i bibeln en bro över tretusen år från jordlotterna i det forna Israel till mitt barndomshem i ”Rågens rike” (Vörå). Psalmen är en lovsång, som uttrycker tacksamhet för de små tingen i livet. Dessa människor kände ett behov att lägga undan arbetsredskapen och bege sig den långa vägen till Templet på Sions berg för att tacka Gud för allt han gett dem under året som gått.

Det finns en samklang mellan dessa människor och vår familj. Jag kommer ihåg aftonböner vissa kvällar om våren. Ute på fälten stod brodden grön och termometern vid köksfönstret närmade sig nollstrecket. Vi visste att en enda liten kall fläkt från vårt stora universum skulle göra vårt arbete åkrarna fåfängt.

Det gjorde ett starkt intryck på mig att se pappa och mamma knäppa sina händer i bön vid köksbordet och lägga markens gröda i Herrens hand. Sedan gick de till nattens vila och sov gott. Följande morgon knäppte de åter sina händer och tackade Gud för att deras arbete inte varit förgäves.

Det är samma tro och förtröstan vi möter i psalmen. Det döljer sig en djup hemlighet i psalmens ord, ty visst är det märkligt att följande perspektiv finns med i en lovsång:

– En människas dagar är som gräset,
hon blomstrar som ett blomster på marken.
När vinden går över det, då är det inte mer,
och dess plats vet inte mer av det.

Dessa ord talar in i vår situation när vi är samlade till begravningsgudstjänst. Jag har kommit hemligheten på spåren varför livets förgänglighet finns med i en tacksägelsepsalm. De människor som tagit emot vardagens gåvor ur Guds hand får ett allt större förtroende för denna hand. När stunden är inne att ta avsked av livet vet dessa pilgrimer att Guds goda hand inte släpper taget om dem. Det är därför de kan uttrycka tacksam även i en stund som denna.  

 För en tid sedan talade jag vid en pensionärssamling i Stockholm. Plötsligt fick jag en fråga som jag tyckte var svår eftersom det fanns så många vita hjässor bland åhörarna. Någon frågade hur jag som teolog ställer mig till frågan om jordbegravning eller kremering?

Jag svarade ärligt utifrån min tro: De stoftpartiklar vi fått låna av jorden ska vi lämna tillbaka till den – det är inte i vårt stoft fortsättningen ligger. Nej, den enda fortsättning vi har, det är att vi finns med i det kärlekens ”minne” som en gång kallade fram vår värld ur intet och gav alla människor liv. Därför är det viktigt att vi förankrar våra liv i denna stora kärlek precis som min pappa gjorde i unga år. Då kan vi med tillförsikt stämma in i lovsången, som tystnar för en tid, men som tar ny fart och ska ljuda genom hela evigheten.

– Nu ska vi överlämna de stoftpartiklar Helge Månsus fick till låns av jorden och med vars hjälp han levde ett så rikt liv. Jag ber de närvarande resa sig!

”Av jord är du kommen.
Jord skall du åter varda.
Jesus Kristus, Vår Frälsare,
skall uppväcka dig på den yttersta dagen.”

– Vi ber: Tack, Gud, för Helges liv! Vi som har levt i hans närhet känner i detta ögonblick en tomhet men också djup tacksamhet för vad Du, Skapare och Frälsare, gav oss genom honom. Nu har vi återlämnat stoftpartiklarna till jorden för att en dag spegla nya former av liv. Vi vet inte hur länge jorden består och vad framtiden bär i sitt sköte. Men vi får i ett ögonblick som detta betrakta också våra egna liv i evighetens ljus, där allt blir så mycket ljusare och klarare. Amen.  

Det var när vi tysta och i långsam takt bar kistan förbi krigargravarna som jag fick en stark upplevelse. I främsta raden fanns en sten med inskriften: Erik Lennart Månsus. Född 22.12.1908. Död 23.12.1939. Det var Helges storebror, den första stupade han som sjukvårdare fick släpa bort i sin pulka nere på Karelska näset. Mitt i saknaden kände jag en tacksamhet att vi fått ha Helge till skänks i fyrtiofem år.

Nordens bevingade pilgrimer

Utanför mitt fönster växer två björkar Varje sommar tjänar de som predikstol för små bevingade förkunnare. Det är flyttfåglarna som predikat så effektivt att jag nu bär en längtan i mitt inre.

Jag skulle vilja leva mitt liv lika intensivt som flyttfågeln – utan att tappa helhetsperspektivet. Det är ju fantastiskt vad de flyger och flänger, när de kommer om våren. De sliter och drar i små kvistar och strån och för dem till boet. Längre fram på sommaren är det samma fart när de små, skrikande munnarna ska mättas.

Och ändå, de tappar aldrig perspektivet! Inte en enda av dem får för sig att boet måste göras större och bekvämare för varje år som går. Och ingen kämpar för att till varje pris överträffa grannen i björken intill. Det är därför dessa små bevingade varelser hinner få ut så mycket av den korta nordiska sommaren. Ingen av dem har bara hunnit till hälften och grips av panik när hösten är inne och rymdens osynliga klockor börjar kalla till uppbrott.

Det är just då – i uppbrottets stund – som det allra märkligaste med flyttfågeln visar sig. Tänk t ex på den lilla lövsångaren! Han föds en tidig sommardag. Han lever intensivt i en liten värld av husknutar och björksnår. Men när uppbrottets stund är inne, då är han plötsligt hemma i en annan, oändligt större värld, som han själv aldrig tidigare sett.

Forskarnas radarskärmar kan följa den lilla kroppen på sju gram, där den flyger fram i natten på tretusen meters höjd över de schweiziska alperna. På andra sidan Medelhavet gör lövsångaren ett uppehåll. den äter upp sig et par veckor, allt för att klara två dygns oavbruten flygning över Saharaöknen till sitt andra hemland söder om ekvatorn.

Det är så jag ville leva. Bygga bo, bilda familj, se hur ungarna flyger ur boet och intensivt ge mig hän åt allt som Skaparen ämnat med vår stund på jorden. Men när hösten kommer och rymdens klockor kallar till uppbrott, då vill jag vara lika hemmastadd och kunna navigera lika suveränt som flyttfågeln i en annan, långt större värld. Eller som Selma Lagerlöfs Körkarlen uttrycker samma sak: – Låt min själ komma till mognad innan den skall skördas!

Men det är svårt för människan at bevara perspektivet. Vi liknar ofta en av de tre flyttfåglar som enligt en legend kom till marknaden för att köpa mat. En försäljare sade att de ku9nde spara pengarna om de gav honom en av sina fina fjädrar i stället. En av fåglarna utnyttjade det enastående erbjudandet och skaffade en massa saker under sommarens lopp. Men när hösten kom och de tre samlades till avfärd, då var det bara två som lyfte mot höjden. Den tredje stod där omgiven av en massa fina saker, men vingarna bar inte längre!

Givetvis kan man också hamna i andra diket. Vetskapen om att vara på väg mot evigheten leder då till världsfrånvändhet, ibland till ett förakt för jordens glädje En sådan fromhet är ungefär som om en flyttfågel skulle resonera så här: Eftersom jag ändå ska flytta, är det inte mödan värt att bygga bo och ge mig hän åt den korta nordiska sommaren. Jag drar mig i stället undan här i lövverket fram till hösten och tittar på hela sommarspektaklet med upphöjd distans!

Att vara ”gäst och främling” på jorden – så uttrycker bibeln flyttfågelperspektivet – är inte att bli främlingar för jorden och för varandra. Tvärtom, det finns inget som ger en sådan tyngd och värdighet åt et människoliv som just evighetsperspektivet. Då spelar det inte längre någon roll om man är gatsopare eller direktör, lutheran eller frikyrklig, vän eller fiende. Då är vi plötsligt bara människor på väg mot samma mål –vårt eviga ursprung. Biskop Nils Bolander skildrar detta perspektiv i en av sina dikter:

De lätta orden blir så tunga
och tystnaden så besjälad…
huvudsak blir bisak
och man får ett ögonmärke
bortom alla nära och kära:
hemlandet.
När man skall till att dö
kommer resfebern över en
som en nordisk skymning
och en iver att få trycka händer
till tack och förlåt
före avfärden.