Arvet som glöder – innehåll:

Kapitel 1.  En andlig Golfström som ger Norden liv

Kapitel 2. Väckelsens djupverkan på samhället

Kapitel 3. En ärkebiskop befruktas av väckelsearvet

Kapitel 4. Moody och The Third Awakening

Kapitel 5. Brustenhetens gemenskap

Kapitel 6. Frank Mangs – Nordens Moody

Kapitel 7.  Ett liv i väckelsens efterglöd

Kapitel 8. Det är mörkt före gryningen

Kapitel 9. Golfströmmens nya strömfåra i norden

Kapitel 10: Livets teologi

 

Folkväckelsens dynamiska arv

Idag ställs alla ideologier, religioner och vetenskapen inför sitt eldprov. Vem har helhetssynen, värderingarna och kraften som kan bryta dödlägen och ge oss hopp om ett djupare liv för planeten och oss själva? I den nya boken Arvet som glöder (2023, kap 1-4) aktualiseras den profetiska andlighet som genererat befrielserörelser i historien och som bidragit till vår dyrköpta demokrati. 

…

I tio år samarbetade Harry med Nordens främsta väckelseikon och skildrade hans teologi i Frank Mangs i närbild (1984). Det är budskapet om hur Livets Herre möter människan med den obändiga törsten efter liv – enligt Mangs är vi alla ”evighetsbarn” som längtar hem. Tillsammans skrev vi Arvet som glöder (1988, nu kap 6-7, 10).

Men Harry knäcktes senare av visionen när den inte längre lyfte. Han leddes då in på en andlig arena så långt från väckelseparadigmet man kan tänka sig. I trettio år äger där ett dramatiskt andligt uppvaknande rum – på brustenhetens våglängd. Den epoken skildras i nya Arvet som glöder (2023, kap 8-9). Klicka på bokbilden för att läsa.

Liv och helande – när sår läggs till sår

Vi lever i en tid på högvarv med lyckade fasader, men de döljer en djup förnekelse av skapelsens, samhällets och vår egen brustenhet. Mitt i detta sänder Gud ett folk till vår undsättning. De har varit vid vägs ände men hörde om ett andligt uppvaknande och att Gud kan göra det omöjliga. De släppte taget och sade exakt hur deras liv såg ut bakom fasaden. De räckte händerna till varandra och till Gud och bad om hjälp – det var då livet började återvända! 

År ut och år in hjälper de varandra med det som kyrkan kallar helgelse. De kallar samma process för tillfrisknande – Mangs kallar det att bli normala människor.  Åtskilliga kyrkor har öppnat sig för denna Guds livgivande Golfström och fått en doft av Jesusrörelsen i Galileen och kyrkan som Kristi kropp – där man gråter med dem som gråter och gläds med dem som gläds (kap 5 och läs mer).

 

Kapitel 1:         

EN ANDLIG GOLFSTRÖM SOM GER NORDEN LIV

Det är Golfströmmen som gör att Norden sjuder av liv om våren medan Grönland på samma breddgrad vilar i isens grepp. Denna mäktiga ström väller upp i en varmare värld och passerar Mexikanska Golfen på sin väg mot oss. Sedan blåser sydvästvinden in värme och liv över Norden så att både marken och människorna tinar upp.

Även i existentiellt, andligt hänseende finns det varma och kylslagna strömmar. De avgör om våra liv stagnerar eller slår ut i blomning. Med snabba penseldrag vill jag skildra ett andligt uppvaknande i den anglosaxiska världen som vitaliserat Norden. Det kallas The Great Awakening och påverkar inte bara kyrkor – utan också miljoner missbrukare som fått ett mirakulöst nytt liv.

Predikanten John Wesley utmanar ett imperium

Den första vågen i uppvaknandet vällde fram på 1700-talet och nådde Sverige under det följande århundradet. Förgrundsgestalterna var Jonathan Edwards, George Whitefield och John Wesley. När slavhandeln var basen för Englands ekonomi skrev John Wesley historiens första manifest mot slaveriet år 1774. Kort därefter kom en annan radikal röst – kväkarnas manifest mot slaveriet år 1788. Det var John Wesley och hans radikala social-etiska patos som fick betydelse för Norden.

Vid John Wesleys väckelsemöten i England och USA var angreppen på slaveriet ett givet inslag. Väckelsens intensiva tilltal nådde människors hemliga rum där värderingarna lever sitt liv. Omvändelsen blev inte bara ett känslosvall eller en religiös kick, utan ledde till förändringar av värderingar och livsstil. Därför föddes  i kölvattnen av Wesleys verksamhet sociala rörelser som kom att påverka samhällen och på sikt historiens gång.

Slavskepparen Newton och Amazing Grace

Vem kunde tro att John Newton en dag skulle bli en av Englands främsta förkämpar mot slaveriet? När hans fartyg tar in de tillfångatagna slavarna i Sierra Leone granskar besättningen de yngre kvinnornas nakna kroppar vid inspektionen. Utanför arbetstid har de obegränsade friheter att göra vad de vill med den kvinnliga lasten. I sin självbiografi skildrar Newton hur han själv upptändes av begär och våldtar en flicka nere i lastrummet. Det är ju inte svårt när alla ligger kedjade till händer och fötter.

Under dessa år finns det inga betänkligheter hos Newton kring slavhandeln. Efter en av sina resor beklagar han hur dålig affär det blev. Av 218 slavar som togs ombord hade var fjärde dött under resan och slängts i havet. De som greps först hade vistats på fartyget ett helt år och många dog av undernäring. Inte ens senare när han blev kristen, läste teologi på fritiden och arrangerade gudstjänster för manskapet ifrågasätter han slavhandeln.

Trettio år senare är John Newton kyrkoherde i London och en förgrundsgestalt i kampen mot slaveriet. Hans insats är unik eftersom han är en av de få  som kan skildra slavhandeln inifrån. Att han har språket i sin makt gör vittnesmålen ännu starkare om hur de afrikanska byarna berövades sina unga män och kvinnor. Som ingen annan kunde han vittna om vad som hände under färden över oceanen och på slavmarknaderna – när anhöriga slets från varandra och såldes åt olika håll.

Newtons radikala förändring kom inte över en natt, när han nåddes av Wesleys och den metodistiska väckelsens sociala patos. Han insåg vilken ohygglig utmaning det innebar i en tid när ”triangelhandeln” över haven var en hörnsten i Englands blomstrande utrikeshandel. Men när han efter år av inre brottning träder fram, då har hans ord en profets lyskraft som kastar ett obarmhärtigt ljus över den brutala verkligheten. I sin mest älskade sång, Amazing Grace, skildrar han sin övergång från mörker till ljus:

– Oändlig nåd mig Herren gav och än idag mig ger.
Jag kommit hem, jag vilsen var, var blind, men nu jag ser.
Jag kom ur tvivel, mörka djup, ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu ska bära ända fram.

Inget är så starkt som en idé – vars tid är inne

Det förunnas Newton att ge över stafettpinnen till den yngling som historien utsett att göra slutdistansen i kampen mot slavhandeln i imperiet. När han efter en gudstjänst bläddrar genom lapparna på dem som bett om samtal ser han ett namn som får hjärtat att slå extra slag: William Wilberforce, parlamentsledamot vid 21 års ålder och redan en välkänd talare.

Newton blir andlig mentor åt Wilberfoce och använder varje möjlighet att skildra de uppslitande scener han sett i Afrika, på slavskeppen och på slavmarknaderna i USA. Wilberforce är en konservativ politiker och för honom kräver utmaningen en lång tid av bearbetning. Men en dag inser Newton att han sitter öga mot öga med en ung begåvad man som tror att det omöjliga är möjligt – att historien kan förändras, trots motstånd från alla håll!

Att Wilberforce trots alla svidande nederlag behåller glöden livet ut hänger samman med hans tro och gemenskapen i  Clapham-gruppen. I denna andliga gemenskap initierad av Newton hade flera eldsjälar som förändrade England sin andliga hemvist. De var människor med skarpa hjärnor och brinnande hjärtan.

Med stark övertygelse och intellektuell skärpa skriver Wilberforce motioner till Parlamentet och blir nedröstad nio gånger. År 1807 når han ett viktigt etappmål – slavhandeln avskaffas i England. Men han är inte nöjd. Han angriper slaveriet på alla återstående fronter i imperiet. Efter fyrtiofem års enveten kamp och i slutskedet av sin egen livshotande sjukdom når han sitt livs stora mål. Tre dagar senare är han död.

Wesley, Newton och Wilberforce är eggande förebilder för oss som är lika instängda i ett mäktigt ekonomiskt imperium som trampar på människovärdet och livets långsiktiga lagar. Att utmana ett sådant imperium kräver än i dag mod, insikt – och priset är högt. Dessa hängivna eldsjälar visar att det är möjligt att utmana och förändra ett orättfärdigt världsimperium med andlighetens och värderingarnas kraft. Omställningens och omvändelsens tid är inne.

Folkväckelsens första eldhärd i Sverige

För tvåhundra år sedan kunde ingen svensk välja något annat än den lutherska högmässan. Då levde kyrkan och staten i symbios. Det blev dryga böter och fängelse om någon vågade samlas till ett andligt möte i ett hem. Ledarna för ett sådant tilltag hotades med landsförvisning. Varje svensk påtvingades regelbunden kyrkogång, dop och nattvardsdeltagande minst en gång om året – vid försumlighet hotade straff.

Den engelske företagsledaren Samuel Owen och hans medarbetare från England satte inte bara fart på den svenska verkstadsindustrin. Flera av dem var metodister och krävde att få  fira gudstjänst som de gjorde i sitt hemland. År 1830 anländer metodistprästen George Scott och börjar predika i Engelska kapellet i Kungsträdgården.

Ryktet sprider sig och även ett antal präster och personer från den svenska kultureliten smyger iväg för att lyssna till Scotts dynamiska förkunnelse. När han senare börjar predika på svenska ökar tillströmningen och de anhåller om att få bygga en större kyrka. Ärkebiskop J O Wallin, känd för sina fina psalmer som julottans Var hälsad sköna morgonstund, gör allt för att stoppa kyrkbygget – dock utan att lyckas.

Engelska kyrkan blir den svenska folkväckelsens första eldhärd. På kort tid ritas den religiösa kartan om i Sverige. Tre av Scotts närmaste medarbetare stiger snart fram som ledare för två av landets väckelserörelser, Carl Olof Rosenius för Evangeliska Fosterlands-Stiftelsen (EFS) och Fredrik Olaus Nilsson och Anders Wiberg för baptismen. När Scott våren 1842 – efter ett våldsamt pöbelupplopp mitt under en gudstjänst – tvingas lämna landet fortsätter Rosenius verksamheten.

Det är nu det svenska folket blir ”läsare”. Man uppskattar att tre miljoner biblar sprids under denna pionjärtid. Tidningen Pietisten som Scott startade och Rosenius tog över fick en upplaga på 7000 exemplar. Det kan jämföras med Aftonbladet, Sveriges då mest populära tidning, med 4000 prenumeranter. ”Kolportörer” (bokförsäljare) genomsyrar  landet med kristen litteratur och EFS-förlaget blir Sveriges största bokförlag.

Brännvinsfloden och nykterhetsrörelsen

I den tidiga metodismen gick kampen mot slaveriet och rusdryckerna hand i hand. I början av 1800-talet nådde spritkonsumtionen i Sverige sin absoluta topp. Medan brännvinsmagnaterna blev allt rikare blev alkoholisterna och deras familjer allt fattigare och mer utblottade. Spriten ledde till ett gigantiskt folkhälsoproblem med sjukdom, misshandel, dödlighet och djup social misär som följd.

Industrimannen Samuel Owen var inte bara en genialisk ångbåtskonstruktör och känd för sin mekaniska verkstad på Kungsholmen. År 1832 kliver han fram som pionjär på ett annat område, när han tar initiativet till Kungsholms Nykterhetsförening. Fem år senare bildas Svenska Nykterhetssällskapet och nykterhetsloger växer upp som svampar ur jorden. Även bland företagsledare växer opinionen mot spritfloden som gör deras arbetare allt fattigare medan spritförsäljningen tillhör den mest vinstdrivande verksamheten i landet.

Det är nu frikyrkorna och nykterhetsrörelsen krokar arm och förstärker varandra. Tillsammans med den framväxande arbetarrörelsen bryter de isen för en ny tid och lägger grunden för den svenska demokratin. Det är i kapellen, nykterhetslogerna och Folkets Hus som det svenska folket lär sig föreningsdemokrati. Människor svetsas samman och får mod att angripa det hierarkiska enhetssamhället och visa att dess tid är förbi – att en ny dag har grytt. Läs mer

Det är dags för ett existentiellt folkbildningsprojekt

Idag är utmaningen större än någonsin, när planetens hälsa och våra barns framtid lagts i våra händer. Orosmolnen är förvisso skrämmande, men våra resurser att lösa problemen har aldrig varit större än nu. Kompetensen finns inom många yrken och framtidsrörelser i samhällen och kyrkor runtom i Norden. Så snart vi bygger broar och bildar nätverk upptäcker vi bundsförvanter där vi minst anar. Det är dags för en ny folkrörelse och ett gigantiskt folkbildningsprojekt.

Vi har lurats att bli isolerade individer och konsumenter i ett samhälle och en kultur där alla ska vara sin egen lyckas smed. Att släppa taget om ett inkört paradigm och öppna oss för ett nytt är alltid en omskakande erfarenhet. Därför behöver vi – precis som folkrörelserna – värmen och kraften i små grupper och en större gemenskap. Det är mycket som står på spel: Den som vågar, mister fortfästet för en tid. Den som inte vågar, mister sig själv (Sören Kirkegaard). Därför är det hög tid att svetsas samman i en profetisk motkultur, som genomskådar lögnen och börjar respektera livets och planetens långsamma processer.

Det blir ingen folkrörelse om vi nöjer oss med att studera och med hjärnan begripa forskningens fakta och scenarier. Det måste nå de djupare skikten i vår personlighet, där värderingarna lever sitt liv. Vi behöver gripas och bäras av en hängiven dröm om ett rimligare liv och samhälle. Enligt Martin Luther King var frihetssångerna rörelsens själ som svetsade dem samman. Kanske hänger en kulturell väckelse i luften även hos oss? Sverige är ju världens körtätaste land och redan övar tvåhundra Gospelkörer på befrielsens repertoar.

Demokratins och religionsfrihetens pris

En höstkväll 1848 vandrar ett tiotal människor i skydd av mörkret ner till klipporna på Hallandskusten och firar en enkel gudstjänst. Fem följer den danska dopförrättaren ut i det kalla vattnet och det första troendedopet äger rum på svensk mark. Efter dopet vandrar sällskapet till den lilla Borekullastugan i Vallersvik och bildar Sveriges första baptistförsamling. Här sås av helt vanliga människor ett första livskraftigt frö till den svenska demokratin. I den lilla församlingen deltar kvinnor och män i besluten med lika rösträtt – sjuttio år före Sverige i övrigt!

Reaktionen låter inte vänta på sig. Enhetssamhället och Svenska Kyrkan går genast till motattack. De tar sikte på ledaren F O Nilsson som först förhörs i domkapitlet i Göteborg. Senare beordras han att inställa sig vid Göta Hovrätt där domen faller – utvisning ur landet. Han appellerar till Kungen och Högsta Domstolen, men trots tolv petitioner från Sverige och utlandet omprövas inte fallet.

Under trycket av ständiga trakasserier tar många av Västkustens baptister beslutet att emigrera till friheten i USA. I Göteborg finns till slut endast tre kvinnor kvar i församlingen som samlas till bön och uppbyggelse i Katarina Brobergs lilla stuga. Men när pöbeln slår sönder den fattiga änkans dörrar och fönster och vandaliserar hennes trädgård, då tar också hon beslutet att emigrera.

Historien står inte stilla

 Katarina Broberg lär sig aldrig engelska och vantrivs i det nya landet. Efter år av längtan driver hennes obändiga kärlek till gamla Sverige denna Kristina från Duvemåla hem igen. Midsommarmorgonen är den stora dagen i hennes liv när hon ser den svenska kusten dyka upp. En ny tid har grytt och redan samma kväll kan hon fira gudstjänst med den växande baptistförsamlingen i Göteborg.

Det var inte bara Västkustens pionjärer som fick betala ett högt pris för sin tro och sina värderingar. Här är ett citat:

 – Omfattningen av böter och fängelsestraff som under de första årtiondena utdömdes mot baptister och deras föregångare på olika håll i landet är i dag närmast obegriplig … Från Gävle berättas om en kö till länsfängelset som inte kunde rymma alla de baptister som dömts till fängelsestraff. De dömda fick hysa in sig hos bekanta i väntan på rum för att avtjäna sitt straff. Övertygelsens och frihetens pris var högt och man lät det kosta! (Tro Frihet Gemenskap – svensk baptism genom 150 år, sid 23).

Exakt 150 år efter att västkustbaptisterna lade ut från Göteborgs hamn är jag talare tillsammans med biskopen i Göteborg på en konferens på Helsjöns folkhögskola. Efteråt åker vi i domkapitlets bil till Göteborg. När vi passerar Borekullastugan slår mig tanken: Hade dessa tidiga pionjärer trott sina ögon – om de sett biskopen och baptistpastorn komma i domkapitlets bil från en gemensam konferens?

Och när vi närmar oss Göteborg hade jag unnat Katarina Broberg att få se oss komma och ta till sig att hennes tro och stora umbäranden inte varit förgäves. Historien kan bryta sig nya strömfåror genom idéernas kraft och modiga människor som vågar bryta upp och betala priset för att en ny tid ska gry.

Vad får våra värderingar kosta oss i dag?

En av baptismens ledare, Erik Rudén, formulerade utmaningen från pionjärerna så här: Vi förvaltar inte arvet genom att upprepa exakt vad de gjorde, utan genom att göra vad de gjort – om de levt idag. Det har aldrig varit så viktigt och meningsfullt att bryta upp och betala priset för livets värderingar som nu, när planetens och framtida generationers öde lagts i våra händer. Med profetisk skärpa slår klimatforskarna fast att vi är den sista generationen som har en chans att styra bort från en annalkande katastrof, som kommer att innebära ofattbara lidanden för dem som står i kö efter oss.

Vi förfasar oss med rätta över slaveriets barbariska grymhet när miljoner människor transporterades som djur över haven. Men även idag tvingas ett växande antal miljoner lämna sina hem och förtorkade jordar och fly mot okända öden på grund av klimatförändringarna. Enligt forskarna är detta bara början på en accelererande katastrof som redan är ett faktum. Det är inte de drabbade som utlöst tragiken, utan ett omättligt fossil- och konsumtionsberoende i vår del av världen. Är det inte en ny form av apartheid att vi unnar oss en livsstil som kräver fyra planeter? Är det inte tid för besinning, ett andligt uppvaknande och en kursändring som kommer att kosta?

Det krävdes mod och priset var högt för dem som befriade mänskligheten från slaveriets och apartheids förbannelse. Detsamma gäller de modiga pionjärer som på våra breddgrader kämpade för den frihet, demokrati och värdegrund vi åtnjuter i dag. Nu är det vår tur att ta över stafettpinnen. Det är förvisso sent på jorden men det är inte kört – så länge Livets Herre rullar ut sin vitsippsmatta när det är vår i Norden.

Kapitel 2:

VÄCKELSENS DJUPVERKAN PÅ SAMHÄLLET

Den andra vågen av The Great Awakening väller fram under 1800-talets första hälft. Charles Finney är portalgestalten och betraktas av många som den främsta väckelseförkunnaren genom alla tider. Han var advokat då han bestämde sig för att läsa bibeln för att få en bättre förståelse av lagbokens många anspelningar på Moses lag. Läsningen bidrog till ett dramatiskt andligt uppvaknande vid 29 års ålder.

Efter sin omvändelse börjar Finney genast predika och väckelser uppstår. Han är en medryckande talare och har advokatens logiska skärpa. Många chockeras dock av hans ”nymodiga” verksamhetsformer och hans vardagsspråk. Han undviker medvetet kyrkans gängse vokabulär som kan verka sövande.

Väckelserna avlöser varandra där han drar fram på Amerikas östkust. Den mest omtalade äger rum i Rochester, nordväst om hemstaden New York. Av Rochesters 10.000 invånare har efter ett halvt års möten 1200 nyomvända ansökt om medlemskap i stadens församlingar. Folk reser hundratals kilometer för att få uppleva atmosfären och lyssna till hans dynamiska förkunnelse. Därför sprider sig väckelsen till de omgivande städerna. Det beräknas att 50.000 kom till tro genom denna väckelsevåg.

Evangelist och profet i samma person

Enligt Finney är syndens kärna människans själviskhet. Fokuseringen på det egna välbefinnandet står i skarp kontrast till Guds karaktär, som hyser omsorg om alla människor och speciellt de utsatta. Därför leder en genuin omvändelse till ett liv som är till nytta för andra människor och för samhället. I kölvattnen av hans väckelser uppstår reformrörelser och välgörenhetsföreningar som engagerar sig i samhällsproblematiken.

Precis som John Wesley angriper Finney slaveriet. Han brännmärker även den skoningslösa behandlingen av indianer. Denna behandling är tillsammans med slaveriet landets värsta synd. För Finney är alla människors gudagivna värde ett avgörande riktmärke. I en tid när många kristna och även predikanter försvarar slaveriet och själva äger slavar vägrar Finney att ge nattvarden till kristna slavägare. Ingen slavägare får heller beträda predikstolen i hans sammanhang. Han är övertygad att slaveriet kan avskaffas om alla kyrkor går samman och kräver det.

Oberlin Community – ett alternativt samhälle

Det är ett drastiskt beslut och helt obegripligt för många när Finney lämnar väckelsens centrum på Östkusten och flyttar till en liten håla i Mellanvästern som knappt finns på kartan. Utöver sina kampanjer är han dessutom pastor för en stor församling i New York. Där upplever man en kontinuerlig väckelse som är en förebild för många kyrkor. Allt detta lämnar nu Finney för att bli lärare på ett nystartat college med en skakig startsträcka.

Trots sin litenhet är Oberlin inte vilket samhälle och college som helst. Båda är resultatet av en vision om ett alternativt samhälle med inspiration från Finneys väckelser. Grundarna vill inkarnera förkunnelsens värderingar och hoppas att Oberlin College ska bli ett växthus som sprider plantorna över USA. Så blir det också inom kort. Fenomenet The Great Awakening förblir obegripligt om man bara fokuserar på portalgestalter som Finney. Att väckelsen sprider sig som en prärieeld är i hög grad resultatet av många eldsjälar, entreprenörer, nätverksbyggare och visionära strateger.

Det är två studiekamrater som först börjar drömma om en kommunitet och ett college någonstans i Ohio. Platsen de väljer råkar vara närmaste granne till städerna Akron och Cleveland som hundra år senare blir legendariska för den miljonhövdade tolvstegsrörelsen. Det var i Akron som Anonyma Alkoholister föddes sommaren 1935 och kort därefter fick sitt starkaste fäste i grannstaden Cleveland.

Man beslöt att Oberlins nya alternativsamhälle skulle vara självstyrande. De som flyttar dit ingår ett ”förbund” med syftet att bringa kyrkan och samhället ”under inflytande av det välsignade evangeliet om fred (shalom)”. Snart blir Finney rektor och radikala studenter från hela kontinenten börjar strömma till Oberlin College för att läsa teologi. Det lilla alternativsamhället blir en smältdegel för radikala idéer och rörelser från många håll.

Rätten till civil olydnad

 Här bildas en Anti-slaveri-förening med 200 medlemmar. Senare startar också Oberlins icke-våldssällskap och Oberlins fredsförening. Orten är en genomgångsplats för slavar som flyr från Södern till Kanada längs den så kallade underjordiska järnvägen. När det år 1839 blir ett lagbrott i Ohio att hjälpa slavar fly utvecklar advokaten och teologen Finney rätten till civil olydnad. Därför fortsätter lärare, studenter och församlingen att hjälpa de svarta att klara resan mot norr. När antislaverirörelsen senare drabbas av hårt politiskt motstånd och inre splittring visar sig Oberlin och dess allierade ute i landet vara viktiga fästen för den fortsatta kampen.

Även kvinnorörelsen får tidigt en hemvist i Oberlin. Det är det första college i USA där kvinnor och män tillåts studera tillsammans. Redan på Östkusten väckte Finney blandade reaktioner när han lät kvinnor be och tala offentligt i sina väckelsemöten. Flera pionjärer och ledare för kvinnorörelsen studerade på Oberlin (se utförligare Arne Rasmusson, Kyrkan och kampen för ett bättre samhälle, Svensk Teologisk Kvartaltidskrift, nr 2, 2020, sid 173-199). Många lärare och studenter gick även in för vegetarisk kost.

Väckelsens arvtagare censurerar Finney

Finneys profetiska rättfärdighetspatos har hans arvtagare under 1900-talet tonat ner och ibland förtigit helt och hållet.  Vissa har gått så långt att de uteslutit de tydligaste social-etiska texterna ur hans skrifter – allt för att slå vakt om ”ett rent evangelium” (se Donald W. Dayton, Discovering An Evangelical Heritage, 1976).  Detta står i skarp kontrast till hur Finney själv beskriver hindren för en andlig väckelse i Letters On Revival (nr 23, 1835). Ursprungligen var dessa ”brev” föredrag i hans kyrka i New York:

– Det är beklämmande och förbluffande att se i vilken utsträckning kyrkan behandlar olika områden av förändringar antingen med likgiltighet eller med direkt motstånd. Det finns inte på denna jord, vågar jag säga, en inkonsekvens som är mera monstruös, mer vanärande för Gud och mer utstuderad vanvettig än den attityd som många av kyrkorna intar till nästan varje form av förändring som mänskligheten behöver … När vi ser på vilket sätt slaveriet behandlas av kyrkoledningar, missionsorganisationer, församlingar och pastorer över hela vårt land, är det då så märkligt att församlingen överges av Guds Ande?

 – Nu är det församlingens stora uppgift att förändra världen – att motarbeta varje form av synd. Kristi församling organiserades ursprungligen för att vara en gemenskap av förändrare. Själva bekännelsen till kristendomen innefattar även en bekännelse och närmast en ed att göra allt som går att göra för en genomgripande förändring av världen. Den kristna församlingen formades för att göra offensiva framryckningar i alla riktningar, att höja sin röst och att satsa energi mot orättvisor på både hög och låg nivå, att förändra individer, gemenskaper och regeringar, och aldrig vila förrän varje form av orättvisa drivits bort från denna jord.

Er broder, C G Finney

Ett rent evangelium?

En hängiven väckelsefromhet är ingen som helst garanti för att profeternas samhällskritik och bergspredikans värderingar speglas i förkunnelse och liv. På 1700-talet angrep John Wesley slaveriet som synd. Däremot accepteras slaveriet av de två andra giganterna på samma scen, Jonathan Edwards och George Whitefield. Vid sin bortgång ägde Edwards fyrtio slavar!

För Charles Finney och Oberlin Community på 1800-talet hade kampen mot slaveriet högsta prioritet. Men hans text avslöjar samtidigt att många kyrkor och kristna ledare antingen var omedvetna eller rent av kallsinniga inför denna moraliska fråga. Även dessa väckelsekristna hade en radikal omvändelseförkunnelse, men deras andlighet begränsades till det inre livet och till privatmoraliska frågor. De gjorde en skarp boskillnad mellan ”det sociala evangeliet” och ”det rena evangeliet”.

Dansen kring guldkalven – en ny version

Under 1900-talets senare del visar väckelsens arvtagare (evangelikaler) att de inte längre vill begränsa sitt inflytande till det inre andliga livet och privatmoral. I stället mönstrar de sina krafter och bildar allianser för att de privatmoraliska frågorna (abort, sexualitet, familjefrågor) ska lyftas fram och börja bestämma hela nationens politik. I USA växer på åttiotalet rörelsen Moral Majority till en politisk kraft och får stort utrymme i media.

Efter millennieskiftet bevittnar vi ett formidabelt jordskred i USA, när majoriteten av evangelikaler (närmare 80%) bidrar till att Donald Trump väljs till president. Lika oväntat blir Jair Bolsonaro vald till Brasiliens president på den kontinent där Katolska Kyrkan och befrielseteologin haft sina starkaste fästen.

Så snart bibelns profeter och bergspredikans Kristus bringas till tystnad förvrids kristen tro till sin motsats. Framgång, makt och materiellt överflöd blir tecken på Guds välsignelse. I en tid när Guds skapelse våldtas, plundras och lider sällar sig dessa ledare till klimatförnekarnas led och sätter käppar i hjulet för dem som vill stoppa skövlingen regnskogarna – jordens livsviktiga lungor.

Även i det forna Israel hotades ständigt arvet från Moses och profeterna av fruktbarhetskulterna, främst Baalsdyrkan. Symbolen för denna förföriska andlighet var en glänsande guldkalv som man kunde tillbe och dansa kring. Det är skrämmande att se hur snabbt den profetiska solidariteten kan bytas ut mot dansen kring Mammon och Makt även i vår tid. I sin bok Hur kunde det gå så här långt? En essä om trumpismen och den nya högerkristendomen (2022) skildrar Pekka Mellergård denna skrämmande och djupt tragiska utveckling.

Kapitel 3:

EN ÄRKEBISKOP BEFRUKTAS AV VÄCKELSEARVET         

En kväll i februari 2017 lyssnar jag till ett föredrag i Högalidskyrkan i Stockholm. Det är biskop emeritus Jonas Jonsson som skildrar professorn, ärkebiskopen och fredspristagaren Nathan Söderblom utifrån sin stora biografi om honom. Jag vet att Söderblom och Hammarsköld är de mest kända svenskarna internationellt – måhända före epoken ABBA?

Jag blir starkt berörd när Jonsson skildrar Nathans uppväxt i väckelsemiljön kring Hudiksvall. Där var hans pappa präst och rörde sig i samma trakter som två av den svenska folkväckelsens ledargestalter, Anders Wiberg (Baptistsamfundet) och Paul Peter Waldenström (Missionsförbundet). Pappan känner dock större släktskap med en annan väckelserörelse – Carl Olof Rosenius och Evangeliska Fosterlandsstiftelsen (EFS).

Dwight L. Moody – evangelist och entreprenör

Jag kan knappt tro mina öron när Jonsson fortsätter att skildra Nathans möte med den tidens största väckelsepredikant – Dwight L. Moody i USA. Moody är portalgestalten i den tredje vågen av The Great Awakening mot slutet av 1800-talet. Enligt föredraget och boken överger Nathan aldrig väckelsens innerliga fromhet som hembygden och mötet med Moody laddade honom med.

Moody sägs ha nått hundra miljoner åhörare före radio och teve fanns. Han besökte aldrig Norden, men även här var han en väckelseikon inom frikyrkligheten. Emigranter som besökte hembygden skildrade hans stora kampanjer och bidrog till hänförelsen. Min mamma var evangelist och hade införskaffat några av Moodys böcker på svenska. En av dem var stor som ett lexikon där man samlat hans färgstarka och dråpliga predikoillustrationer. Jag använde några av dem under min första tid som predikant.

Moody är inte bara den stora väckelsepredikanten som utvecklade innovativa metoder för möteskampanjer i de växande storstäderna. Han är också den energiske entreprenören. När han lämnat sin lovande karriär i skobranschen sätter han först fart på KFUM-arbetet i Chicago-regionen. Han startar söndagsskolor för tusentals försummade barn i stadens utsatta områden. Han låter bygga en kyrka där tusen av dessa barn och deras föräldrar kan fira gudstjänst tillsammans. Dessutom låter han uppföra två stora internatsskolor i sin hembygd Nortfield, Massachusetts. Han vill att ungdomarna ska få en utbildning och en framtid.

Nathans studieresa till USA

Hösten 1889 anländer en doktorand från Yale-universitetet till Uppsala för att söka en svensk deltagare till ett internationellt studentmöte i Northfield, Massachusetts. Där strålar 370 studenter från hela världen samman till en två veckors konferens i en av Moodys skolor. Nathan Söderblom är 23 år och den enda deltagaren från Norden.

På kajen i New York möts han av ledare från KFUM, en rörelse med en stark social inriktning. Den samlar unga män som vill ”utbreda Guds rike” bland andra ynglingar. Nathan är imponerad och kallar KFUM ”en välsignad institution”. Under två månader reser han runt i New England och får för första gången uppleva något annat än Svenska Kyrkan. Dessa många möten och kontakter lägger grunden för hans ekumeniska pionjärinsats senare i livet.

En osentimental och muskulös kristendom

Ändå är det mötet med Dwight L. Moody som gör det djupaste intrycket. Till en studentledare hemma i Uppsala skriver han: Den mannen är ett nytt kapitel i mitt liv. Nathan inspireras av Moodys sätt att predika och går nu själv in för att tala ”från hjärtat” – dvs. utan manuskript. Han tar intryck av Moodys generösa ekumeniska hållning. Moody propagerade aldrig för något visst kyrkosamfund och avskydde proselytism och sektväsende i varje form. Han uppmuntrade de nyomvända att ansluta sig till den lokala kyrka de tidigare haft kontakt med och att stanna där. Söderblom skriver:

– Det var en osentimental och muskulös livskraftig kristendom, en kristendom utan salvelse och söndagsmin och man kunde känna Kristi rikes universalism och samtidigt vidden av en kristens ansvar.

Även Moodys ständige sångare, Ira Sankey, gör ett djupt intryck på Nathan. Sankey skrev tusen sånger, många med en varm väckelseton. Mest känd är hans The ninety and nine om herden som är ute i markerna och söker sitt förlorade får. Nathan ville få in sången i den svenska psalmboken. Han var själv en god sångare och väckte stor uppmärksamhet när han långt senare stämde upp sången vid en stor bankett på Hotel Astoria i New York och kunde alla verser utantill.

Mötet med en ”vulkan” – John Mott

Bland deltagarna på Northfield gör metodisten och KFUM-ledaren John Mott det starkaste intrycket på Söderblom. Entusiasmen är ömsesidig. De är jämnåriga och blir vänner för resten av livet. Båda kommer snart att stiga fram som den moderna ekumeniska rörelsens främsta ledargestalter. Dessutom tilldelas båda Nobels fredspris för sina oförtröttliga insatser för fred och försoning under och efter första världskriget.

John Mott är en en magnetisk talare och en gudabegåvad organisatör. Han blir känd över världen för sin halsbrytande vision: Världens evangelisering under denna generation. Efter Moodys död blir han ledare och den samlande kraften för studentkonferenserna på Northfield. Så här sammanfattar Jonas Jonsson betydelsen av Nathans tid i USA:

– Det går knappast att överskatta betydelsen av Amerikaresan för Söderblom. Han var där i två månader. Horisonten vidgades och han blev inlemmad i en intellektuell och kultiverad överklass av evangeliska kristna som tonade ner läromässiga skillnader till förmån för praktiskt samarbete och ömsesidig respekt. Han insåg att tro, teologi och sociala insatser måste gå hand i hand.

– I Northfield blev han gripen av studenternas missionsiver och organisationsförmåga. Han lärde känna en okonfessionell allianskristendom genomsyrad av entreprenörsanda. Den satsade inte på att förvalta en stelbent kyrkotradition utan på att vinna nya människor. Amerikanska samfund påverkade redan svensk frikyrklighet. Söderblom önskade att den traditionstyngda svenska statskyrkan också skulle ta lärdom av den moderna kristendom som han mötte i New England.

Ett ”helgons” hädanfärd

Söndagen den 12 juli 1931 avlider den älskade och hårt arbetande ärkebiskopen, endast 65 år gammal. Tidningarna i Sverige och världen fylls med reportage om hans stora insatser. Vid begravningen trängs fyra tusen inne i Uppsala domkyrka och femton tusen följer begravningsgudstjänsten utanför. I hela landet följer svenska folket begravningen vid sina radioapparater. I processionen med fanborg i täten går familjen, kungahuset, regeringen, landets biskopar, diplomatkåren, professorer och utländska kyrkoledare. Jonsson sammanfattar:

– Han var högt respekterad och omåttligt populär, en förebild i handlingskraft och godhet. Hela landet förlamades av sorg och bestörtning på samma sätt som när Dag Hammarskjöld, Olof Palme och Anna Lindh dog … Berättelserna om Söderbloms sista dagar fick omedelbart karaktär av helgonlegend. Man fick veta att han dött så som han levat, verksam in i det sista. Han hade uthärdat sina smärtor och visat tacksamhet och kärlek. Han sista ord hade varit en bekännelse till den levande Guden och det eviga livet … (sid 436-437).

I skuggan av Nathan

Samtidigt som Jonas Jonssons Nathan-biografi publiceras dyker en annan stor och uppmärksammad biografi upp på bokdiskarna – I skuggan av Nathan. Omi Söderblom, domare i Svea Hovrätt, vill veta mer om sin farfar Helge Söderblom som det är så märkligt tyst om. Helge var äldst bland Nathan och Anna Söderbloms tolv barn.  Hon hittar då sin farfars handskrivna texter som utgör en stor del av biografin. Det är en gripande, men också mycket smärtsam berättelse om barnen som växte upp i skuggan av legenden med helgonglorian.

Helge har många likheter med sin berömda pappa. Han behärskar lika många språk och kan obehindrat spela på teaterscener i Sverige, Tyskland, Frankrike och Finland. Hans texter visar en utsökt stilistisk gåva och en skarp iakttagelseförmåga. Han beundrar sin världsberömda pappa och vill själv nå toppen och bli bekräftad – framför allt av sin far.

Problemet är att han samtidigt kämpar för att frigöra sig från faderns dominans. Han vill bli sedd och uppskattad för sin egen skull. Tyvärr går inte den ekvationen ihop. När Helge gör succé på teater- och cabaret-scenerna är det ett oacceptabelt lågvattenmärke för föräldrarna. Hans gudagivna begåvning måste investeras för högre syften än att underhålla en publik.

Medberoende och misär bakom fasaden

Helge brottas också med sin sexuella läggning. Hans extravaganta livsföring  passar inte den hyllade ärkebiskopens image, något som skandalpressen tacksamt utnyttjar. Ofta får föräldrarna rycka in och rädda sonen ur ekonomiska problem. Helge sjunker allt djupare in i sitt psykiska lidande och vistas långa perioder på Ulleråker i Uppsala och på mentalsjukhus utomlands. Han får en son som han inte kan ta hand om med en kvinna som han varken vill eller kan leva tillsammans med.

Samtidigt som depressionens dimmor sveper in Helge i sitt sorgflor skildrar han kulturens tomhet och livets meningslöshet med en skärpa som påminner om Predikaren i bibeln. Med samma skärpa beskriver han också den olyckliga familjen i ärkebiskopens residens. Där drabbas alla av den häxbrygd som kallas medberoende till en stark dominerande personlighet.

Å ena sidan avskyr Helge sin barndom och skildrar sin desperata kamp för att bli fri och få leva sitt eget liv. Å andra sidan förblir han patetiskt förbunden med sina föräldrar. Han söker desperat deras bekräftelse och kravlösa kärlek till livets slut. Som vuxen skriver han ett brev till sin ”Älskade Mamma”:

– Den enda jag har på denna jord är Mamma … När Mamma är borta en gång, börjar helvetet för mig. Vad jag har tänkt många ömma tankar, som stelnat när vi träffas, vad jag har längtat att få komma hem, att få vara hos Mamma och få känna den ljuvliga ömheten från en, som bryr sig om en … Jag behöver höra med ord att Mamma förstår mig och känner mitt sönderslitna arma hjärtas slag … Jag vill att Mamma skall tycka mest om mig av alla. Ty jag har ingen annan än Mamma. Tänk på det (sid 242, 418).

Om den olycksaliga symbiosen med pappan skriver Omi Söderblom:

– Helges trångmål var att han var beroende av sin pappa som han förtvivlat försökte ta avstånd ifrån. Hela livet trånade han efter en ursprunglig evig fadersförening byggd på bara närhet, inga krav … Sonen strävade efter att bli bekräftad och ville likt sin världsberömda pappa, nå toppen. Han välkomnades in i strålglansen men på villkor att ärkebiskopen fick styra hans liv så att det passade in (sid 419).

Ett hem med öppna fönster mot världen

Tusentals gäster från kulturlivet, kyrkan, politiken och internationella dignitärer avlöste varandra kring bordet i ärkebiskopsgården i Uppsala. Här förs berikande samtal på många språk med fönstren vidöppna mot den stora världen. Den konferencier som såg till att alla trivdes och kände sig som hemma är ärkebiskopen själv. Men vid samma bord sitter hans livskamrat som längtar efter stunder och dagar då det bara var dom två – som för länge, länge sedan. Barnen kring bordet känner allt mer sällan att det är deras hem där de får rå om sina föräldrar.

När Helge öppnat slussarna tar några av de andra barnen bladet ur munnen. Så här beskriver en av sönerna den legend gästerna upplevde så spirituell och välkomnande:

– Denna naiva, gränslösa egocentricitet är ett nödvändigt komplement till geniet. Därigenom behärska de världen, men det är synd om dess söner. Otaliga exempel finnas på stora mäns söner, som slutat som dårar, alkoholister eller självmördare. Man kan vara glad om man i vår ställning, som blir dubbelt skev och svår därigenom, att Pappa är en kyrkoman, lyckats bli en vanlig hygglig människa och icke går under. Jag har försökt att hos Pappa få fram ett enda litet uttryck av förståelse för vår situation och i stället fått höra en massa om hur tungt Pappa strävat och knogat och hur stor och djup hans marter är. Vem vet inte och erkänner det? (sid 420)

Endast dagboken får veta att Nathan alltmer förföljs av skuldkänslor inför misslyckandet och misären i sin stora familj. Trots sviktande hälsa och allvarliga hjärtproblem flyr han alltmer in i sina stora åtaganden, men i ögonblick av klarsyn tillstår han: Att komma hem är som att komma till ”skärselden”.

Finns det plats för brustenhet?

På ett tragiskt sätt går Nathans pappas liv i repris. Även han gav sista blodsdroppen för gudsrikets höga syften och inpräntade i sonen att satsa allt, att inte deppa och tycka synd om sig själv. Det är brutalt att sändas ut i livet utan verktyg att bearbeta skuld, sorg och livets brustenhet.

En lindansare skulle aldrig ta ut svängarna och sätta livet på spel i strålkastarljuset om inte musiken spelade och publiken applåderade. Nathan Söderblom var inte bara fången i den roll han ärvt från sin far, utan ännu mer i den roll det svenska folket tilldelade sin älskade och berömda ärkebiskop. Även kyrkan, kulturlivet och internationella celebriteter lyfte honom till skyarna. Vi känner igen den tragiska rollen från Leoncavallos opera Pajazzo där clownen underhåller – fast hjärtat gråter.

Nathan tar emot fredspriset i Oslo i december 1930. Trots mycket allvarliga hälsoproblem ger han sitt yttersta ett halvt år till – tills hjärtat slocknar vid 65 års ålder. Sonen Helge störtar ner i manegen från sin ”lina” ett halvt år senare – endast 35 år gammal.

Kapitel 4:

MOODY OCH THE THIRD AWAKENING

På sin färd delar sig Golfströmmen i två flöden. Det ena tar sikte på Norden och ger oss värme och liv. Det andra viker av mot söder och passerar Kanarieöarna och Afrikas kust. Även det andliga uppvaknande som vällde fram genom Moodys verksamhet och Northfield delade sig i flera livgivande flöden över världen.

Det ena gick rakt in i kyrkor och samfund och berikade deras mission, ekumenik och diakoni. Efter nödåren (1867-1869) emigrerar Fredrik Fransson med sina föräldrar från Nora-bygden till USA. Där får han en rivstart som väckelseevangelist och missionsman under Moodys vägledning.  Varhelst han rör sig i USA och Europa uppstår väckelser och hundratals missionärer rekryteras till Kina. Svenska Alliansmissionen är än idag en bärare av detta glödande arv. Vi återkommer till en annan glödande arvtagare – Frank Mangs.

Ett mäktigt flöde från detta andliga uppvaknande gick för det mesta utanför kyrkväggarna. Där förändras miljoner människors liv än idag. Först kom den radikala Oxfordgrupprörelsen med sina trumvirvlar och hisnande visioner. De ville omskapa, inte bara enskilda människor, utan hela samhällen och världen. Ur deras sköte föddes en annan lågmäld rörelse utan trummor och trumpeter. Den omskapar människoliv och ger hopp vid vägs ände. Det är de brustnas gemenskap – Anonyma Alkoholister och andra tolvstegsrörelser.

Guds kärlek – The Greatest Thing in the World

Grundtemat i Moodys förkunnelse var Guds stora kärlek till alla människor – utan undantag. Grundackordet förstärktes genom Sankeys sånger, inte minst signaturmelodin om herden som söker sitt vilsna får. Många predikanter på den tiden skrämde sina åhörare med Guds straff och helvetet. Moody ville att människor skulle komma till tro, inte genom rädsla, utan genom att säga ja till Guds Amazing Grace.

Vid ett väckelsemöte i en gigantisk hall i Philadelphia utgår Moody från Jesu liknelse om den förlorade sonen. Det är en stark, målande och dramatisk förkunnelse. Ibland möter vi den förlorade sonen i ett främmande land i Östern för tvåtusen år sedan och i nästa ögonblick lever han i en vanlig amerikansk stad – eller sitter på bänkarna i Philadelphia. Moodys gudsbild blir tydlig i den avslutande appellen:

– Å mina vänner, vänd om hem ikväll. Guds hjärta längtar efter dig. Jag bryr mig inte om hur ditt forna liv ser ut. Denna kväll, med Guds ords auktoritet, förkunnar jag frälsning för varje syndare … Ditt liv må vara svart som helvetet, ändå står Gud redo att ta emot dig, omfamna dig och förlåta allt. Det finns inte en enda fattig syndare här ikväll som Gud inte vill ta emot och välkomna hem.

Kärlekens nio karaktärsdrag

Moody rekryterade talare till Northfield med samma grundton och några kom att få återverkningar ända in i vår tid. Under sina möten i Skottland möter han den unge akademiska teologen Henry Drummond. Han inbjuds genast att tala i Northfield. I sina föredrag målar Drummond nio karaktärsdrag som kännetecknar en människa som lever efter kärlekens livslag (Första Korinthierbrevets 13:e kapitel).

Moody blir så gripen att han genast ger ut föredragen i bokform med titeln – The Greatest Thing in the World. Den lilla boken blir en enorm bästsäljare. Den är en av de mest lästa och älskade bland AA:s pionjärer. Dr Bob, en av grundarna, uppmanade en kvinna som ville bli nykter att läsa boken varje dag den första månaden. Det är Moodys och Drummonds gudsbild vi möter i AA:s böcker som – allas vår älskande Far.

En annan akademiker som grips av Moodys budskap är Robert E. Speer. Även han blir uppskattad talare i Northfield. En av hans böcker handlar om de fyra absoluten –  ärlighet, renhet, osjälviskhet, kärlek. Det är en sammanfattning av Jesu bergspredikan och blir Oxfordgrupprörelsens budskap till världen. Innan AA:s tolv steg ännu fanns tillhörde dessa fyra livsprinciper deras handlingsprogram. Vid en AA-brunch i Chikago 1993 kunde jag fortfarande köpa deras specialversion av de fyra absoluten.                   

Andlighet förmedlas i små grupper

Vid det prestigefyllda Yale-universitet verkade teologen Henry B. Wright. Hans liv fick en dramatisk vändning när han lyssnade till Moody, ”den största personlighet jag någonsin mött”, säger han. Ovanför hans kateder vid Yale hängde ett Moody-citat: Världen har ännu inte sett vad Gud kan göra genom en man vars vilja är helt överlåten åt Honom. Oxfordgruppens blivande grundare, den lutherska prästen Frank Buchman, var så fascinerad av Wright att han en tid åkte åtta timmar varje dag för att lyssna till hans föreläsningar.

Både Drummond och Wright inpräglar hos Buchman att andlighet förmedlas bäst från person till person och i små grupper. Drummond skriver att ingen kirurg opererar sina patienter på högt efter en given mall. Nej, först ställs en diagnos för varje patient och i ljuset av den bestämmer man vilket ingrepp som behövs. Enligt Drummond är det lika viktigt att lyssna in varje individ för att ett andligt tillfrisknande ska ske. I Oxfordgruppen kom detta att kallas själskirurgi.

Det är värt att notera att Moody, som själv var stilbildande för stora kampanjer i de växande större städerna, ger sina medarbetare på Northfield frihet att representera helt andra synsätt och metoder. Buchman ger uttryck för sin tveksamhet till kampanjmodellen med sitt dråpliga språk: Ett massmöte är som att stå med en vattenkanna på fjärde våningen och hoppas att den törstande nere på gatan ska fånga upp några droppar!

Northfield – ett andligt språklaboratorium

Buchman deltar första gången i en studentkonferens på Northfield år 1901, dvs kort efter Moodys död år 1899. Det är John Mott som leder konferensen och har rekryterat talarna. Buchman säger att konferensen är ett viktigt vägskäl i hans liv: Det fullständigt förändrade mitt liv, aldrig tidigare har jag upplevt en så enastående vecka. Snart är han själv talare i Northfield.

Northfield utvecklar sig alltmer till en unik smältdegel för kristen andlighet i en ny global tidsålder. De flesta deltagarna är studenter från akademiska högborgar på olika kontinenter. Många brottas med de existentiella frågorna, åtskilliga också med sin fäderneärvda kristna tro. Talarna är ofta akademiker med skarpa hjärnor och brinnande hjärtan som lever i ständig dialog med sina studenter.

När år läggs till år har allt fler bland talarna och deltagarna gjort insatser i andra länder, inte minst i Indien och Kina. Därför utvecklas här en ekumenisk språkvärld som kan navigera och bygga broar mellan olika livsåskådningar och religioner. Det är denna språkvärld som i hög grad förberedde marken – först för Oxfordgrupperna och sedan för Anonyma Alkoholister. AA:s grundare Bill Wilson skriver:

– En stor tur för oss var det faktum att Oxfordianerna var noga med att inte lägga sig i vars och ens personliga religiösa övertygelser. Deras gemenskap, liksom senare vår egen, insåg vikten av att förbli strängt ickekonfessionell.

Sam Shoemaker – den andliga kanalen till AA

Även Sam Shoemaker får livsavgörande intryck när han (1911 och 1912) lyssnar till “de andliga giganterna” på Northfield. Han skulle senare bli präst i Calvary Church i New York och ledare för Oxfordgrupprörelsen i hela USA. Han talar till 7.000 alkoholister och deras familjer när AA-konventet i St Louis (1955) firar gemenskapens första 20 år. Bill Wilson presenterar honom då med följande ord:

– Det är via Sam Shoemaker de flesta av AA:s andliga principer har kommit. Han har varit förbindelselänken: det är det Ebby fick lära av Sam och senare berättade för mig, som ger en förbindelse mellan Sam och oss själva. Hur väl kommer jag inte ihåg första gången jag fick syn på honom. Det var vid en söndagspredikan i hans kyrka … Hans absoluta ärlighet och enorma uppriktighet grep mig djupt. Det är något jag aldrig skall glömma. Jag vill presentera Sam för er som en av de stora kanalerna, en av de viktigaste källorna för påverkan, som har samlats här i vad som nu är AA. Här har ni honom.

Livsberättelserna attraherar

Vem kan förklara miraklet att Frank Buchman med team samlar över tusen ledare från näringslivet, politiken, kulturlivet och kyrkorna till ett andligt möte i Norge hösten 1934? När händer något liknande med en så blandad publik i Norden i vår egen tid? Det så kallade “Housepartyt” pågår i tio dagar.

Även i den anglosaxiska världen arrangerar Buchman och Oxfordgrupperna houseparties med upp till 10.000 deltagare. I Stockbridge, nära New York, deltar AA:s grundare Bill Wilson och hans hustru Lois. Vid ett stormöte i Hollywood Bowl i  juli 1939 lyssnar 30.000 till Buchman och hans team. Ytterligare 15.000 stod i kö när portarna stängs. Här är några förklaringar till Oxfordgruppens enorma genomslag på trettiotalet:

* Buchmans vision var att återuppliva Första århundradets kristna gemenskap, som också var rörelsens första namn. Det var media som senare gav dem namnet ”Oxfordgrupper” eftersom deras internationella team bestod av så många studenter från de engelska universiteten. Buchman lyckas i hög grad befria en genuin kristen andlighet från det sekeltunga ”kyrkpaketet”. Bland annat undviker han det invanda religiösa språket, som lätt kan verka sövande. I stället använder han vardagsspråk för bibelns livsprinciper.

* Han flyttar också verksamheten bort från kyrkolokaler till neutrala arenor – till hem, universitet, kursgårdar, hotell och kulturscener. Han inser att existentiella samtal om livet och andlighet fungerar lika bra längs en skogsstig, i ett hem eller i en hotell-lobby. Detta grepp provocerade många kyrkligt aktiva, men faktum är att man ännu inte grävt fram någon kyrkobyggnad från kristenhetens två första århundraden. Det var då den ”kyrklösa” kyrkan spred sig som en löpeld genom det romerska imperiet.

* I Grupprörelsen predikar man inte heller på sedvanligt sätt. I stället delar man sina personliga erfarenheter av tillkortakommanden och av hur Gud förvandlat livet och leder i vardagen. Inte minst studenter attraheras av livsberättelserna om erfarenhetsbaserad andlighet. Även folk utanför kyrkväggarna berörs av de personliga vittnesbörden om radikalt förvandlade människoliv.

* Oxfordgruppens anti-hierarkiska andlighet låg i tiden. Enligt Buchman är det inte förbehållet präster och pastorer att höra Gud tala. Nej, varenda människa är Guds avbild och har ett djup inom sig som kan urskilja Guds röst. Man behöver inte tillhöra en religiös elit för att börja dagen med en stilla stund  då man lyssnar in Guds vilja och vägledning för den dagen.

* Till och med ateister och agnostiker kan enligt Oxfordgrupperna ge sig ut på en andlig resa. I vetenskapens era kan resan börja som ett experiment då man testar ”arbetshypoteserna”: Fungerar bön? Talar en röst i mitt inre om jag ger mig tid att lyssna? Händer något med mina relationer i hemmet och på arbetsplatsen om jag lever enligt de fyra absoluten? Här räcker det med en forskares öppenhet och ett ödmjukt sinnelag. Andligheten föds och växer i en process genom egna erfarenheter och genom att lyssna till andras.

Buchman blir profet i krigets skugga

Trettiotalet är Grupprörelsens absoluta höjdpunkt. Då lägger Buchman plötsligt och dramatiskt om kursen för rörelsen. Under sina resor i Europa och på en längre retreat i tyska Schwarzwald kommer han fram till en skrämmande diagnos: Europa är på väg mot en förödande krigskatastrof! Enda räddningen för en kontinent som nu rustar till tänderna är en minst lika beslutsam mobilisering av moraliska och andliga värderingar.

 Tiden är kort och nu flyttas fokus från de små grupperna till stora samlingar och massmöten. Siktet är inställt på att snabbt nå samhällets och världens ledare inom politik, näringsliv, kultur och kyrkor. Grundbudskapet är detsamma, vilket framgår tydligt när rörelsens nya namn, Moralisk Upprustning (MRA), lanseras från East Hams rådhus i juni 1938 – den engelska arbetarrörelsens vagga:

 – Världssituationen kan endast inge oss oro och ångest. Fiendskapen tilltar och skärps mellan folk och folk, mellan arbete och kapital, mellan klass och klass … Kanske finner vi botemedlet genom att vända tillbaka till de enkla sanningar, som en del av oss lärde vid vår moders knä, och som många av oss har försummat och glömt – ärlighet, renhet, osjälviskhet och kärlek (dvs de fyra absoluten).  (Omskapa världen, sid 61)

Hittills har Grupprörelsen främst verkat i USA och den engelsktalande världen. Men i detta kritiska skede gör Buchman Europa till sin nya huvudarena. Han utser det neutrala Schweiz och Norden till brohuvuden för att snabbt nå Europa med fredsbudskapet. Det nya namnet Moralisk Upprustning kan rent av vara en svensk uppfinning? Författaren Harry Blomberg använde uttrycket i en av Grupprörelsens tidningar och kort därefter gjorde Buchman det till rörelsens nya namn.

Norge och Danmark i brand

Den norske journalisten och statsmannen C. J. Hambro öppnar porten till Skandinavien för Oxfordgruppen. Hösten 1934 inbjuder han 120 ledare till tiodagars house-party på Hösbjör, ett stort hotell nära Lillehammar. Rörelsen är på mångas läppar och det kommer 1.200! Detta blir startskottet för ett teamarbete i Norge de följande fem månaderna. Kampanjen avslutas när Buchman talar till 1.200 deltagare i Oslo stads bankettsal och deklarerar:

 – Innan jag landsteg i Norge kom några ord till mig om och om igen i min stilla stund ”Norge i brand för Kristus”. I vår tid behöver vi mer än väckelse. Vår tid behöver revolution. Många som har rest med oss här i landet säger, att de har sett en rörelse, mer genomgripande än en väckelse. Jag tror, att vi skall komma att säga om Norge ”Här är landet, som lyssnade till Herrens dess Guds röst.” Jag tror, att Norge kommer att bära detta budskap vidare till andra länder. Jag tror, att revolutionen kommer att leda till en renässans. (Omskapa världen, sid 9)

Förvandling genom Life Changers

Buchman var tveksam till hur orden väckelse och omvändelse användes på den tiden. I stället för omvändelse talar han om change (livsförvandling). I stället för evangelister talar Oxfordgruppen om Life Changers (livsförvandlare). Detta ligger faktiskt i linje med Charles Finneys syn på väckelse – att förändra enskildas och samhällets liv. Finney skriver: Nu är det församlingens stora uppgift att förändra världen … Kristi församling organiserades ursprungligen för att vara en gemenskap av förändrare (Letters On Revival, nr 23).

Direkt efter insatsen i Norge följer en liknande kampanj med ett internationellt team i Danmark. Den pågår i tre månader och avslutas på pingstdagen 1935 då Buchman talar till 10.000 åhörare på Kronborgs slott i Helsingör – och via radio till hela Skandinavien. Här är några axplock som visar hans tro på Guds ledning för enskilda och nationer:

 – Idag lyssnar hela Skandinavien till utsändningen … Vi accepterar som något alldagligt, att en människas röst bärs av radiovågorna till jordens yttersta hörn. Varför inte den levande Gudens röst som en aktiv, skapande kraft i varje hem, varje företag, varje parlament? Gudomlig ledning måste bli vanliga människors normala erfarenhet.

 – Vem som helst kan ta in gudomliga budskap, bara han vill göra sin mottagarapparat i ordning. Endast på så sätt kommer ordning i stället för kaos i nationella och internationella förhållanden. Om detta under skall inträffa, måste något land gå i spetsen … Ett sådant land kommer att ha fred inom sina gränser och stifta fred bland folken. Skall det bli ditt land?  (sid 13-15)

Nordisk rapport på Metropolitan i New York

 I New York är det ingen hemlighet vad som händer i Norden. Direkt efter korstågen som ”erövrat” Norge och Danmark anländer Buchman och kända nordiska profiler för att avlägga segerrapport  i det glansfulla operahuset Metropolitan! De vittnar om ”den nya anda, som höll på att växa fram i de nordiska länderna”.

Bland talarna märks norska stortingspresidenten Hambro som rapporterar: Inflytandet av dessa människor, som förvandlats genom gruppen, kan märkas i varje fylke i Norge. Oxfordgruppen har också erövrat Danmark på ett sätt, som ingen av oss skulle ha trott var möjligt.

En annan talare är den kända norska författaren Ronald Fangen som kom till House-partyt på Hösbjör med två buteljer whisky och en roman. Om honom säger Buchman i sin introduktion: Romanen fick han aldrig tid att läsa och sin skotska whisky glömde han bort. Han var tillsammans med oss i tio dagar och blev förvandlad. Nu har han skrivit sitt livs mest betydande bok En kristen världsrevolution.

Norden mobiliseras i Visby

Sommaren 1938 äger en stor nordisk mönstring rum i Visby. Krigets skugga faller tungt över Europa och följande höst anfaller Hitler Polen och andra världskriget bryter ut. Visby-mötets motto lyder: Må Sverige och Norden bli ett mönster för demokratin i världen! … Sverige under Gud kan bli folkförsonaren.

 Det fanns ingen lokal på Gotland som kunde rymma alla som kom från hela Norden. Söndagen den 16 augusti talar Buchman till 3.000 deltagare på den gamla kyrkoruinen mitt i Visby. Talet är radikalt och väcker  blandade reaktioner – även inom de egna leden. Några lämnar rörelsen, medan långt fler blir inspirerade och ger sig ut i internationella team i försoningens tjänst. Här är några sekvenser från hans tal:

– Jag vet, vad en del av er skulle vilja få ut av Oxfordgruppen – ett skönt andligt uppvaknande, som inte kostar något. Ni skulle kalla det väckelse. En bekväm soffhörnsreligion … Siktar vi inte högre än så, är det ute med oss. Nästa steg är revolution. En mängd kristna tycker inte om ordet. De får gåshud. Och dit hör en del av era kritiker. Gåshudskristna med soffhörnskristendom.

 – Frågan är nu den: skall de kristna skapa fram en kristen världsåskådning, som kan förmå Europa att slå in på en ny väg? Är ni, som sitter här, kristna av sådan kvalitet, att ni kan driva fram den revolutionen? … Jag ämnar inte locka er, fast jag tror, att Nordens folk kan bli ett mönster för hur man bör leva.  (hela talet finns i Omskapa världen, sid. 70-76)

Nordbor i internationella team

Man uppskattar att inemot hundra nordbor gav sig ut i internationella team för en kortare eller längre tid – några i årtionden. Mest känd från Finland är Paul Gundersen, en chef inom Nokia-koncernen, som ger sig ut till flera kontinenter i fredens och industrins tjänst. Han skildrar sitt spännande liv i memoarboken Tusen vingar – upptäcker i krig och fred (1995).

En nordisk ikon är norrmannen Jens J. Wilhelmsen som nu närmar sig hundra år.  Hans närmast otroliga livsresa skildras i hans norska bok Kunsten å forsones – tidsvittne på tre kontinenter (Solum forlag 2014). Boken finns också på engelska. Hans livsberättelse ger oss en unik inblick i hur en människa “förvandlas” och vägleds av nya värderingar Läs mer År 2001 bytte rörelsen namn från Moralisk Upprustning (MRA) till Initiatives of Change (IofC). Under några år samarbetade jag med dem i projektet Hopp i Järva/Hope in the Cities. Läs mer 

Visst känns det vemodigt att dynamiska rörelser förlorar sitt inflytande och börjar ebba ut. Men när det gäller trettiotalets dynamiska Oxfordgrupper är detta långt ifrån hela sanningen. I sin krafts dagar gav de sitt glödande arv vidare till två rörelser på väg mot framtiden. Sedan dess har Anonyma Alkoholister i stor trohet burit “dynamiten” vidare till miljoner lidande människor i en neutral, icke-religiös förpackning. När leden i MRA började glesna började AA:s dramatiska tillväxt.

Även eldhärden i New York, Calvary Church med sin portalgestalt Sam Shoemaker, fortsatte att utveckla smågrupps-visionen – nu under namnet Faith At Work. Efter Shoemaker har ingen ledargestalt fått ett så starkt ideologiskt inflytande i den kristna recovery-rörelsen som Keith Miller och hans klassiker A Hunger For Healing (på svenska: Steg in i livet). Hans genombrott kom med boken om förnyelse genom små grupper, The Taste Of New Wine, som såldes i mer än två miljoner exemplar. Han besökte Brommadialogen och Norden vid två tillfällen på nittiotalet. Kort före sin nedbrytande sjukdom och hastiga bortgång var han huvudtalare vid 75-årsjubileet för AA:s födelse i Calvary House i New York år 2010.

 

Kapitel 5:

TOLVSTGEGSFOLKET – BRUSTENHETENS GEMENSKAP

AA:s grundare Bill Wilson tydde sig som liten till sin pappa som hade en öppen och varm personlighet. Mamman var mera kylslagen. Men det fanns en växande oro inom Bill och hans lilla syster. Grälen mellan föräldrarna tilltog i styrka och bådade inte gott för framtiden.

En kväll skulle bli oförglömlig för nioåriga Bill. Pappan kom in och bad honom följa med ut. På gården stod en färdigt sadlad häst. Tillsammans på hästryggen red de upp till de gröna bergen.  Då och då öppnade pappan en whiskyflaska och tog en klunk. Så småningom stannade de i ett marmorbrott som glänste i månens sken.

Bill hade aldrig känt en sådan närhet till sin pappa. Det kändes som om hela tillvaron var besjälad denna magiska kväll. Pappan berättade hänfört om stjärnorna däruppe. Han kunde deras namn och konstellationer och plötsligt vänder han sig till sonen och säger: Du förstår, Billy, vi är inte bara medborgare i Vermont och USA – utan i hela detta svindlande kosmos!

Det är dags att kliva upp på hästryggen igen. I månens sken rider de ner för sluttningarna. Även nu öppnas whiskyflaskan med jämna mellanrum. På något sätt förknippas hos Bill känslan att höra hemma med sin pappa och hela universum med en flaska whisky.

Men paradiset varar inte länge. Följande morgon rivs ett stort svart hål upp i Bills tillvaro. Hans syster väcker honom och meddelar att deras pappa lämnat familjen. Bill blir djupt deprimerad under en lång tid. Det dröjer nio år tills han återser sin pappa, men då finns det inte längre någon kontakt mellan dem. Under resten av sitt liv söker han den hemkänsla i tillvaron han en gång upplevt en stjärnbeströdd natt på bergen i Vermont.

I gymnasiet får Bill åter uppleva en fläkt från Edens lustgård. Hans ensamhet och depression försvinner i ett trollslag genom förälskelsen i Bertha. Tillgivenheten är ömsesidig och här fylls tomrummet efter pappan. Men än en gång rivs ett ohyggligt hål upp i Bills tillvaro. En morgon samlar rektorn alla elever i aulan och meddelar att en av deras kamrater är död – Bertha. För Bill leder detta slag in i en depression som varar i tre år.

Tomrummet fylls och livet ler igen

Först vid tjugotvå års ålder tar Bill sin första drink. Då händer något magiskt. I takt med drinkarna försvinner upplevelsen av utanförskap. Han känner sig inte längre som åskådare, utan att han är med i det brusande livet. Han är en del av mänskligheten och medborgare i ett svindlande kosmos.  För några timmar har whiskyflaskan öppnat porten till det paradis han så brutalt fördrivits från.

Ett år senare börjar två unga människor, Bill och Lois, sin gemensamma färd genom livet. Hon arbetar på ett varuhus i New York och han gör snabb karriär på Wall Street. Men när drickandet accelererar får Bill sparken flera gånger. När börskraschen kommer i slutet av tjugotalet är det slut med både Bill och hans affärer.

I fem års tid sjunker han allt djupare ner i ett alkoholistiskt helvete, som han själv uttrycker det. Hans hustru Lois försörjer dem och de är nu tvungna att bo hos hennes föräldrar. Bills läkare är en av USA:s främsta alkoholläkare och hade namn om sig att älska alkoholister. Men till slut ger även han upp och klargör det hopplösa läget för det unga paret.  Enligt honom finns det nu bara en station kvar på Bills livsresa – kyrkogården eller inspärrning på ett mentalsjukhus. Så här beskriver Bill sin situation:

 – Inga ord kan beskriva den ensamhet och förtvivlan jag fann i denna bittra självömkan. Kvicksand omgav mig i alla riktningar. Jag hade mött min överman. Jag var krossad. Alkoholen var min besegrare. Darrande stapplade jag ut från sjukhuset som en bruten man … Alla gav upp och var säkra på att jag skulle vara tvungen att bli inspärrad eller stappla fram mot ett miserabelt slut. Så mörkt det är före gryningen! (Stora Boken, sid 26)           

Ebby från Oxfordgruppen   

En blek novemberdag sitter Bill ensam hemma i köket med sina flaskor när telefonen ringer. Ebby frågar om han kan hälsa på och till Bills förvåning verkar Ebby vara nykter. För Bill har det varit en ljusstrimma i mörkret att han trots allt inte är så illa däran som den svårt alkoholiserade Ebby.  Kort därefter öppnas dörren och där står han – nykter och blomstrande. Bill skjuter fram ett glas åt sin vän från tidigare spritorgier, men Ebby tackar nej med ett leende. Bill frågar vad som hänt och Ebby svarar: Jag har blivit religiös!

 För Bill känns det som ett slag i ansiktet att Ebby blivit religiös. Men denna gång är det inte lika lätt att avfärda religionen, ty på andra sidan bordet sitter ett mirakel. När man betraktar ödsligheten i rummet och den skamfyllda skuggestalt som satt där med sina flaskor dag ut och dag in, då är det svårt att föreställa sig att just här skulle ett helande källsprång bryta fram som gett miljoner människor ett hopp och ett nytt liv.

Trots motståndet mot religion kan Bill inte skaka av sig Ebbys berättelse och lysande ansikte. Någonstans långt inne föds ett flämtande hopp. En kväll dyker Bill faktiskt upp i Ebbys andliga sammanhang, Calvary Mission, men först efter besök i flera barer längs vägen. Han blir berörd av livsberättelserna och går fram till botbänken, böjer knä och överlåter sig (surrender). Någon avgörande vändpunkt blir det dock inte nu – först måste mörkret tätna ännu mer.

Ett rop rakt ut i mörkret

En kort tid därefter tvingas Bill åter stappla iväg till sjukhuset och vädja till dr Silkworth om hjälp. Efter alla heliga beslut och misslyckanden känner han i mörka stunder att självmordet är enda utvägen. Under avgiftningen på sjukhuset slår depressionen sina klor i honom och från sjukhussängen ropar han ut sin nöd – till en Gud, som kanske inte finns? Det är då han får uppleva det andliga genombrott som får till följd att han aldrig mer drack en droppe alkohol i sitt liv. Så här skildrar han vad som hände:

– Plötsligt lystes rummet upp av ett vitt sken. Jag fångades i en extas som inte går att beskriva med ord. Bildligt talat kändes det som om jag befann mig på toppen av ett fjäll, där det blåste en vind, inte av luft utan av ande. Och sedan kom det med kraft över mig att jag var en fri man … Omkring mig och i mig fanns en underbar känsla av närvaro, och jag tänkte för mig själv ”så detta är den Gud prästerna talar om!” (AA blir myndigt, sid 66)

För första gången kände jag att jag tillhörde världen. Jag insåg att jag var älskad och kunde ge kärlek tillbaka. Jag tackade Gud som givit mig en glimt av sitt absoluta jag. Även om jag var en pilgrim på färd utefter en osäker väg behövde jag inte längre oroa mig, för jag hade sett storheten därbortom. (För det vidare, sid 117)

Bill och Lois i Oxfordgruppen

Efter utskrivningen från Towns Hospital den 18 december 1934 börjar makarna Wilsons delta i Oxfordgruppens möten i Calvary House i New York. Både Calvary Mission för missbrukare och Calvary House, ett sjuvånings center för grupper och föredrag, tillhörde Calvary Church. Där är Sam Shoemaker präst och ledare för Oxfordgrupprörelsen i USA och en välkänd parhäst till Frank Buchman även internationellt.

Här möts Bill och Lois av en värme som kändes som ”manna från himlen” efter åren av ensamhet och förnedring. Från talarstolen och i smågrupper lyssnar de till livsberättelser om förvandlade människoliv. Snart får även Bill kliva upp i talarstolen och dela sin life-story. När han senare ser tillbaka på tiden i Calvary-gruppen sammanfattar han intrycken så här:

– Man hörde inte mycket om teologi, men vi hörde mycket om absolut ärlighet, absolut renhet, absolut osjälviskhet och absolut kärlek. Syndabekännelse, gottgörelse och direkt vägledning från Gud underströks i alla samtal. De talade om moral och andlighet, om Gudscentrering gentemot självcentrering.  (För det vidare, sid 123)

I uttrycket Gudscentrering gentemot självcentrering fångar Bill den kärna som blev en grundval för AA:s livsprogram. Människans problem bottnar i att hennes ego står i centrum, att vi bygger ”imperier” kring oss själva och vill ha omgivningen i vår kontroll – dvs. agera gud. Andlighet är att få ett nytt centrum, att släppa taget och kliva ner från tronen. Andlighet är överlåtelse (surrender) så att Gud får leda både våra liv och sin värld.

Hängiven satsning – utan resultat

 Med sin Oxfordgrupp i Calvary House som bas kastar sig Bill in i arbetet med andra alkoholister. Bill och Lois låter tidvis flera alkoholister bo hemma hos sig. Bill har smittats av Oxfordgruppens hänförelse och framtidstro att omskapa världen. Han är helt övertygad om att en andlig kedjereaktion står för dörren och att de andliga principerna kommer att ”torrlägga” betydande delar av New York inom rimlig tid.

Men trots alla ansträngningar med åtskilliga alkoholister är det bara Bill själv som uppnått en stabil nykterhet när ett halvt år har gått. I sin djupa nöd över uteblivna resultat vänder han sig åter till sin läkare, dr Silkwoth, och får ett rakt besked:

 – Du ”predikar” för mycket och kommer med dina Oxfordprinciper alldeles för tidigt. Ge dem i stället medicinska fakta – och gör det skoningslöst! Konfrontera dem med denna sjukdoms ödesdigra konsekvenser fysiskt, själsligt, socialt, moraliskt och andligt. Endast den som nått sin ”botten” och insett sin totala maktlöshet är beredd – i djupet av sitt innersta – att ta emot den beska medicin du erbjuder dem, dina andliga principer.

 I fem år har Lois försörjt dem genom sitt arbete på ett varuhus. När Bill äntligen är nykter får hon dock inte andas ut. När hon kommer hem trött om kvällarna sitter ofta flera alkoholister kring bordet. Hennes vänner börjar då försynt fråga om hon – efter att ha försörjt en alkoholist i åratal – nu tänker underhålla en ”missionär” i stället? Så småningom ställer sig Bill samma fråga. Därför styr han åter sina steg till Wall Street och får napp direkt.

Ett återfall hänger i luften

Samma vår befinner sig Bill i staden Akron, Ohio, för en affärsspekulation. I fantasin är han redan direktör och gläds över att kunna ge Lois ett annat liv efter de slitsamma åren. Men en överrumplande manöver bakom kulisserna gör att en konkurrent tar hem affären i sista stund. Allt går upp i rök.

Samma kväll är det en stor välgörenhetsgala på Mayflower Hotel där Bill bor. Han vandrar fram och tillbaka i foajén och känner sig ensam, bitter och fylld av självömkan. Då fångas han av det glada sorlet från baren där folk pratar, skrattar och klirrar i glasen. Helt plötsligt – för första gången på riktigt – känner han ett starkt sug att dricka alkohol och han grips av panik.

Intuitivt vet Bill att det enda som kan rädda honom i detta kritiska läge är att få samtala med en annan alkoholist. Det är det effektivaste sättet att åter få perspektiv på sin situation och komma loss ur egots och känslornas struptag. Han rusar till telefonen i foajén där han sett en lista på stans präster och pastorer. Bland de många namnen råkar han sätta fingret på den präst i Akron som på rak arm kan tipsa om tio personer han kan ringa till.

Ingen av de nio första kan eller vill hjälpa. Det återstår bara ett enda namn – Henrietta Seiberling, nyskild från en son i ägarfamiljen för Goodyear-koncernen. Hon lägger inte förskräckt på luren när hon hör att det är en okänd och uppskruvad alkoholist från New York som är på väg att supa till. Det inger sannolikt en viss trygghet att Bill kommer från en Oxfordgrupp. Ändå är det en annan orsak som gör att hon bjuder hem honom till sig samma kväll.

Dr Bob vid vägs ände

Henrietta, dr Bob och hans hustru Anne har varit förtrogna vänner i samma Oxfordgrupp i mer än två år. Nyligen har en bomb briserat. Genom en bekant har Henrietta fått veta att Bob är hemlig alkoholist. Ett sjuttonårigt lidande för Anne och barnen rullas upp bit för bit. Förr var Bob en skicklig och omtyckt kirurg, men han fick sparken från sjukhuset på grund av sitt drickande. Han öppnade en privat mottagning, men numera är det få som vill lägga sina liv i kirurgens skakiga händer. Därför är det en tidsfråga när de måste lämna hus och hem på grund av obetalda skulder.

Drabbad av familjens nöd ber Henrietta, i äkta Oxfordstil, om ledning och ett gudomligt ingripande. Det är då hon sätter allt på ett kort. Hon kallar några i gruppen till ett extra möte och uppmanar dem att dela så ärligt de någonsin kan – för att öka trycket på dr Bob att också bli ärlig. Hon förvarnar Anne att vara beredd på ett ärligt delande och att man inte längre ”tassar runt”.

När de flesta delat på djupet uppstår en stunds laddad tystnad. Då tar dr Bob tar till orda och säger med sin allvarsamma stämma: Jaha, ni är alla goda människor som har delat med er av saker och ting som har stor betydelse för er, och jag ska berätta någonting för er som kan kosta mig mitt arbete. Jag dricker i hemlighet, och jag kan inte sluta.

De frågar om han vill att de ber för honom och om de ska gå ner på sina knän? Det vill han. De föreslår att han går med i en kyrka och trots sin livslånga aversion gör han det. De uppmanar honom att börja be och han gör det i betydande omfattning. Och ändå, trots att han gör allt detta fortsätter han att berusa sig varje kväll och förstår inte vad som är felet med honom. Så fortsätter det fram till lördagen den 12 maj 1935 när han möter ”en fyllhund från New York” hemma hos Henrietta. 

Anonyma Alkoholister – när sår läggs till sår

Inget tycks stämma när de två män möts som kommer att gå till historien som AA:s legendariska grundare. Dr Bob skakar i hela kroppen och säger redan i dörren att han kan prata med Bill i högst femton minuter. En kvart är inte mycket och de två försvinner in i Henriettas bibliotek. Bill har inte glömt dr Silkworths raka besked och ”predikar” inte längre. Han är inte evangelist – utan alkoholist. Han skildrar åren av förnedring, maktlöshet och hur hjälpen nådde honom i absolut sista stund när alla redan gett upp hoppet om honom.

För första gången i sitt liv känner dr Bob att det finns någon som vet – både fakta och hur det känns. Denna okända man från New York har varit där, i skammens och dödskuggans land. Det är här vi står öga mot öga med tolvstegsrörelsens innersta hemlighet: När en alkoholist talar till en annan alkoholist, då uppstår en identifikation som inte kan ersättas av någon annan kompetens – ett igenkännande när sår läggs till sår.

Det sägs att ingen någonsin hört dr Bob berätta personligt om sig själv. Men denna kväll äger ett mirakel rum i Henriettas bibliotek. Han börjar tala om hur det känts genom åren. Timme efter timme går och utanför rummet sitter två kvinnor och undrar vad som händer därinne? Först efter fem timmar öppnas dörren och dr Bob går fram till sin hustru och frågar om Bill kan få bo hos dem den natten?

Det blir inte bara en natt, utan en hel sommar. Bill refererar senare till den sommaren som en enda mäktig och varm injektion av andlighet. Varje morgon läser Anne med sin mjuka melodiska stämma texter ur bibeln och Oxford-böckerna. I äkta Oxfordstil har de en stilla stund i tystnad när de lyssnar in vad Gud vill med deras liv den dagen. Genom Annes dagbok kan vi följa innehållet i deras meditationer dag för dag.

Andligheten är ett handlingsprogram

I samband med den årliga läkarstämman tar dr Bob ett rejält återfall. En sjuksköterska hittar honom liggande stupfull utanför järnvägsstationen i Akron. Återfallet leder fram till en ny avgörande insikt. Under deras samtal har Bill förundrats över Bobs djupa insikter i andlighet och Oxfordböckerna. I det hänseendet var dr Bob helt överlägsen.

Men efter återfallet inser dr Bob varför Bill kan hålla sig nykter tack vare Oxfordgruppens principer medan han själv fortsatte att supa. Han inser att han behåller allt i huvudet, medan Bill omsätter principerna i handling – dels genom att föra budskapet vidare till andra lidande alkoholister och dels genom att gottgöra de människor han skadat.

Därför beger sig dr Bob raka vägen till sina fordringsägare för att ärligt tala ut om sin situation och påbörja gottgörelsen. Detta handfasta handlande fick en dramatisk effekt på resten av hans liv. Från den dagen drack han aldrig mer en droppe alkohol. Därför räknas den 10 juni 1935 som AA:s födelsestund.

Då börjar också en hängiven livsinsats som låter som tagen från sagans värld. Fram till sin död femton år senare tar Bob personlig kontakt med och behandlar på sjukhuset mer än femtusen alkoholister. För många av dem blev Bobs och Annes hem en trygg hamn under den första skakiga resan mot nykterhet. Det sägs att de aldrig visste vilka tillfrisknande alkoholister som kokade kaffe i deras kök när de steg upp på morgonen. Än idag vallfärdar tiotusentals tolvstegare från hela världen i djup tacksamhet till Bobs och Annes hus i Akron, Ohio.

Historiens två första legendariska AA-grupper, i Akron och New York, var i själva verket OG-grupper. Det dröjde några år innan deras vägar skiljdes och AA lämnade Oxfordgruppen – i New York efter två år och i Akron efter fyra. För dr Bob var det oerhört smärtsamt att lämna Henrietta Seiberling och den hemgrupp där han fått sin nykterhet.

När Bill skildrar pionjärernas liv och gemenskap den första sommaren i Akron är det lätt att associera till det första århundradets kristna gemenskap som den beskrivs i Apostlagärningarna:

 – Det fanns knappast en kväll, då inte någons hem välkomnade en liten skara män och kvinnor, glada över sin befrielse, ständigt i färd med att tänka ut hur de skulle berätta om sin nya upptäckt för någon nykomling. (Om man misslyckades med någon) vände man sig till mannens familj och försökte få dem att anamma ett andligt levnadssätt – detta befriade dem från det lidande och den oro de bar på (sid 93).

Kapitel 6:

FRANK MANGS – NORDENS MOODY

Det är inte bara Oxfordgrupp-rörelsen som sätter Norge i brand på trettiotalet. Det sker med lika stor hängivelse, radikalitet och ännu större åhörarskaror vid Frank Mangs väckelsemöten under samma tid. Hans norska mötesserie börjar i Oslo hösten 1932. Från första stund fylls Missionsförbundets Betlehemskyrka till sista plats. Snart tas beslutet att arrangera två möten om dagen för att rymma alla. När kyrkan ändå visar sig för liten flyttas mötena till Oslos största möteslokal – Calmeyergatens missionshus med 3.000 platser. Även den fylls.

Sommaren 1934 tas ytterligare ett djärvt steg. Ett stort tält reses på Majorstuen i Oslo med 4.000 sittplatser. Trots att man är tvungen att sitta på träbänkar utan ryggstöd fylls tältet kväll efter kväll den sommaren. Det är semestertider och tillresande från landet sprider väckelsen vidare – precis som vid Finneys möten i Rochester.

”Mangsväckelsen” i Norge fortsätter fram till fredsslutet 1945. Men när orons och ångestens tid är förbi ebbar väckelsen ut. Då hade den fått ett genomslag fullt jämförbart med Finneys väckelse i Rochester och Moodys i Chicago. Betlehemskyrkans medlemsantal hade fyrdubblats. Missionsförbundet hade vuxit från 4.000 till 10.000 medlemmar. Även församlingar i andra samfund fick tusentals nya medlemmar.

Avtryck i människors liv

Missionsförbundets förlagschef Edvind Tinnesand följde Mangs verksamhet och gav ut hans böcker på Ansgars förlag. I en vänbok om Mangs speglar han en oförglömlig mötesdag i Telemarken:

– Ett möte står inristat i mitt minne. Jag föreställer mig, att jag aldrig mer får uppleva något liknande. Det var vid en konferens som hölls i Ulefoss i Telemarken. Platsen hade ett invånarantal på runt tal 2.000 personer. Omkring 4.000 var samlade. Man hade räknat med att ha mötena i en stor friluftspark. Men när dagen var inne, strömmade regnet ner från tunga moln. Sockenkyrkan rymde bara 800 personer och den fylldes och tömdes flera gånger. Mangs stod då i predikstolen från klockan elva till klockan tre – ett kraftprov, som inte vem som helst gör efter.

 – På eftermiddagen ville Mangs att man trots regnet skulle ha ett möte ute. Då mötet började var 4.000 människor samlade … Vad som denna dag skedde i djupet av människors hjärtan känner blott han som rannsakar hjärtan och njurar. För egen del vet jag, att jag den dagen fick något, som sedan följt mig genom livet. Jag är övertygad om att jag aldrig mer får uppleva något liknande, blott en gång i livet kan man få den nåden.

 – När mötet i Ulefoss var slut, kastade sig Mangs i en bil och for de femton milen till Oslo, där han sedan talade i tältet på Majorstuen på kvällen. Man förvånas inte över att den mannen brände sitt ljus i båda ändarna. Han tog inga hänsyn. Men han har fått betala priset. Var och en som känner honom vet det. (En man blev sänd, sid 108-110)

Finland i nöd och nåd

När det väldiga Ryssland anfaller det lilla Finland längs hela östgränsen och samtidigt bombar Helsingfors och andra större städer vaknar Mangs kärlek till sitt fosterland. Beskedet kom strax före han skulle predika i Betlehemskyrkan i Oslo. Han skriver:

– Församlingen sjöng, trosfriskt och varmt, men i mitt inre ringde sorgens dova klockor. Jag predikade om Jakobs kamp med Gud, men jag tänkte på Finlands kamp med ryssen. Min kropp var i Norge, men min själ var i Finland.

När det drar ihop sig till de avgörande slutstriderna om Finlands öde ute på Karelska Näset ger Mangs sig in i väckelsearbetet i Helsingfors. Mötena pågår från hösten 1943 till februari 1944. Då blir det omöjligt att fortsätta på grund av svåra förluster. Hundratals ryska bombplan vräker ner sin dödliga last över huvudstaden den 6, 16 och 26 februari. Trots mörkläggning och återkommande bomblarm samlades stora skaror fram till dess.

Varje måndag, onsdag och fredag kväll hålls väckelsemöten i Johanneskyrkan, stadens största kyrka med 2.600 sittplatser. Timmar i förväg står människor i kö och dörrarna stängs långt före utsatt mötestid. Det vilar en ödesmättad atmosfär över nationen och Mangs har en ton som når folksjälen i ångestens landskap.

Varje söndag eftermiddag förläggs väckelsemötena till Mässhallen med 7.000 sittplatser. Även den fylls till bristningsgränsen. Finlands Rundradio sänder flera möten och sprider budskapet till resten av landet. Tidens allvar blir tydligt för alla närvarande i Mässhallen genom att platserna längst fram är reserverade för krigsinvalider direkt från frontlinjerna. Det är idel unga och lemlästade som med bandage, kryckor och rullstolar mödosamt söker sig längst fram i lokalen.

Det är ungdomens väckelse

De stora offentliga mötena kompletteras med olika typer av specialarrangemang: gymnasistmöten i skolorna, arbetarmöten i Folkets Hus, studentmöten i universitetets auditorium och besök i fånglägren. Första specialmötet för ungdom under 25 år hålls i Konservatoriets festsal med 1.500 platser, men där ryms inte på långt när alla som vill vara med. Ungdomsmötena flyttas då till Johanneskyrkan som också fylls till sista plats – och slutligen till Mässhallen. För Svenska Morgonbladets läsare skildrar Kaisu Snellman, en ledande profil i Oxfordgruppen, den mättade atmosfären vid ett sådant ungdomsmöte:

– Att se Helsingfors´ största möteslokal fylld av tusentals unga människor är redan i sig själv en gripande syn. Det var en märklig atmosfär i Mässhallen den kvällen. Det fanns ingenting av massmöte eller personligt försvinnande i mängden. Det var som skulle man suttit hemma och samtalat med en god vän. Jag har förut tydligt kunnat förnimma Andens närvaro i möten men aldrig förut i en så intim, varm och omedelbar form. Det var Jesus, de ungas vän, som var med.

– Tillsammans med min unga dotter, som bara för några dagar sedan hade givit sitt liv åt Kristus, satt jag så att jag kunde se de ungas ansikten. Vilken andakt, vilket allvar och vilken uppenbar och brinnande längtan till verklig klarhet. Frank Mangs gör porten trång och vägen smal, men han skrämmer ingen. Värmen och kärleken tvivlar ingen på. Då dessa ger djup och färg åt den rena och enkla förkunnelsen lockar den i stället för att avskräcka … Just detta att kräva det svåraste, det radikala, är vad ungdomen vill och längtar efter. Det kanske inte är så i alla land, men i Finland är det absolut riktigt.

– Så började den sällsammaste vandring jag någonsin har bevittnat. Unga i skaror strömmade i hundratal till den del av salen som anvisats för dem … Allt var så naturligt och fritt. På en trappa stod Frank Mangs och talade till dessa ungdomar, säkert mellan två- och trehundra. Kraven var starka och massiva: Vill du? Det var rakt på sak. Löften som var och en förstod inte kunde svikas. Här och där kunde man se någon gråta, men de flesta satt alldeles lugna … En sådan ungdom som denna är och blir allt mera rustad att stå fast i den hemska tid vi upplever och ger även löfte om en ny och gudsledd framtid. (En man blev sänd, sid 30-32)

När riksevangelisten Berthil Paulson senare frågar vad som var hemligheten bakom denna djupgående väckelse i Finland svarar Mangs: Sår lades till sår. Det finska folkets nöd fick en resonansbotten i hans egen plågade själ och smärtsamma livserfarenhet.

Brustenheten bakom fasaden

Ett ”namnlöst något” hade förenat Frank och den unga Karin i den spirande kärlekens tid. Hon var en av pastorns fyra döttrar i Kristinehamn när Mangs hade en mötesserie i staden. Det gick lätt att predika efter promenaderna och samtalen med henne. Därför såg Frank henne som en gåva direkt ur Guds hand. När Karin låter honom få veta att hon är tveksam är han helt otillgänglig för sådana resonemang. Karin får inte bara Frank emot sig, utan hela sin familj. De firar bröllop en sommardag 1926.

Snart märker dock båda att de inte hör ihop. Ändå gör de sitt yttersta i tre långa årtionden att utåt visa sig som ett lyckligt par. I verkligheten blir klyftan bara större och till slut går den inte längre att överbrygga – de skiljer sig 1955. Mangs skriver: Det här steget hade bort tas mycket tidigare. Det hade varit bäst för oss båda. Men vi fruktade båda för vad det skulle innebära för mitt arbete.

I sin doktorsavhandling om Frank Mangs tecknar Runar Eldebo bakgrunden: Anledningen till det formella fasthållandet vid varandra var naturligtvis Mangs livsuppgift, men också den allmänt frikyrkliga, och även samhälleliga, synen på skilsmässa som ett alltför stort personligt misslyckande. Under långa perioder fanns Mangs inte alls i hemmet … Jag kan också tolka denna oförmåga till nära och långvariga relationer som ett uttryck för arvet hemifrån och föräldrarnas oförmåga till en nära kontakt med honom. (Den ensamma tron, 1997, sid 69)

En dysfunktionell familj

Franks far måste på grund av ekonomiska svårigheter arbeta som byggnadssnickare i USA. Där förlorade han inte bara sin kristna tro utan alkoholen tog också ett allt starkare grepp om hans liv. Det var också väldigt tyst om Franks farfar som lär ha dött i ett fylleslagsmål. När Frank ofta hänvisar till sin ”arvsmassa” och sitt explosiva temperament, då behöver också detta finnas med i bilden, skriver Eldebo.

Det fanns aldrig någon djupare kontakt mellan Frank och hans far. Vid ett tillfälle hörde fadern sonen tala i ett möte, men båda gick därifrån utan en enda kommentar. Franks mor tillhör hans andliga förebilder och han lyfter fram hennes förböner för sin son på glid. Tillsammans med en av döttrarna ansvarar hon för den andliga verksamheten i bygden. Men om deras rent mänskliga relation skriver Eldebo:

– Samtidigt orkade hon inte med relationen till sin yngste son. Mangs beskriver det så, att hans hunger efter värme och omsorg aldrig blev mättad av modern. Han hungrade och grät efter det han inte fick. Han beskriver hur först systern Maria och sedan systern Emilia fick agera ställföreträdande mödrar, då den mor som fanns i familjen inte fanns till för honom. Det är också att notera hur först de båda systrarna och sedan ett antal andra kvinnor kom att betyda något för Mangs som hans mor aldrig kom att göra. (sid 37)

Mörkret tätnar

För Mangs är trettio- och fyrtiotalen de legendariska väckelsernas tid som fyller tidningarna med reportage. Men för honom själv är det en schizofren epok. Det är nu mörkret tätnar kring väckelsefolkets uppburne ikon. Det är inte bara äktenskapet och familjen som är körda i botten. Även som kampanjevangelist har han nått vägs ände. Han är i sina bästa år, men mäktar inte längre med den uppladdning som väckelsearbetet i hans stil förutsätter. Han som förr kunnat predika tolv gånger i veckan predikar nu endast en gång på tolv veckor. Han har övermodigt bränt sitt ljus i båda ändarna och drabbas nu av skrämmande utmattning, magsår och perioder av djup depressivitet. Så här skildrar han själv sin situation:

– Jag var sjuk till både kropp och själ. Mina nerver var spända som kvinten på en fiol … Och i hela världen fanns ingen människa som kunde hjälpa mig. Jag hade någon gång försökt tala med någon av mina kollegor om min nöd. Men de kunde inte, vågade eller mäktade inte gå in i min nöd. Utåt var jag alltjämt en efterfrågad evangelist. Men inom mig var jag ensam – ohyggligt ensam.

Det är i ett sådant läge Mangs befinner sig på adventisternas kurort Nyhyttan utanför Nora. Någon håller ett föredrag, men han lyssnar inte:

– Jag bara fanns där som ett kolli i mitt hörn. Sjuk till både kropp och själ.  Då föredraget var slut, smög jag mig ut så fort som möjligt. Jag tog en av de smala vägarna mot norr … ett litet stycke in i skogen fanns en bro över en bäck.

– Då smög sig en tanke in i min själ … Jag kan suga in det rinnande vattnet i mina lungor. Suga in det en gång. Två gånger. Och sedan är jag så yr och omtöcknad, att jag inte kan ta mig upp, även om jag ville. Nej, att ta mig upp kommer jag varken att vilja eller att försöka. Jag får ju precis som jag vill: somna bort ifrån ett liv, som jag inte längre orkar leva.

Livet i skuggan av legender

Som alltid är det barnen som får betala ett högt pris i en dysfunktionell familj. Franks och Karins äldsta son Runar arbetar på en av landets största tidningar. Under pseudonym skriver han en självbiografisk bok om sin uppväxt. Den speglar på ett hjärtskärande sätt en livslång bearbetning av en mörk barndom.

Med alla sina överdrifter är boken lika smärtsam läsning som biografin om Nathan Söderbloms äldsta son. Karin utmålas som den som förstört hans liv medan pappan i hög grad varit frånvarande och undfallande. Detta måste ha varit oerhört tung läsning för henne som under alla år – precis som en tapper alkoholisthustru – dragit det tyngsta lasset och efter bästa förmåga försökt hålla samman familjen.

En norsk skeppsredare ser Franks utsatta situation och bjuder paret på en rekeationsresa till sydamerikanska farvatten. Men det blir ingen avspänd, läkande vistelse på soldäck i ett exotiskt landskap. Väl framme i New York är Frank så sjuk att hans vänner omedelbart ordnar en flygresa till Lovisenbergs sjukhus i Oslo. Diagnosen är överansträngning och ett stort blödande magsår. På hans dörr står det ”Inga visitter” och från sjukhussängen skriver han:

– Jag var tvungen att bli sjuk för att jag skulle få tid att leva. Det är en sak att se livet och försöka beskriva det för andra, en annan sak är att själv få tid att leva. Jag måste bli sjuk och ensam … för att åtminstone för en tid få möjlighet att drunkna i livet.

– Runt omkring mig sjöd det av liv. Det var ju vår. Strax före klockan två på natten brukade de första trevande tonerna börja ljuda i parken utanför sjukrummets öppna fönster. De sömniga tonerna var ändå så vakna, att de väckte andra sovande sångare, och snart var hela parken full av sång.

Det blir en lång vistelse på Lovisenberg. Där skriver han den märkliga boken Sången om livet som aviserar en ny fas i hans liv som evangelist. Han upplever själv manuset så annorlunda att det får ligga i en byrålåda i ett och ett halvt år innan han vågar publicera det. Boken speglar den gudsbild och människosyn som präglar resten av hans livsgärning – som själavårdare, författare och förkunnare av livets teologi.

Kapitel 7:

ETT LIV I VÄCKELSENS EFTERGLÖD

I min hembygds fromhetsmiljö fanns ett namn som fick alla andra namn att förblekna – Frank Mangs. Många hade fått outplånliga intryck under hans väckelsemöten i det stora Missionshuset på tjugotalet. Att se Elna gå fram och tillbaka på köksgolvet och slå ut med armarna när hon visade hur Mangs predikade då han var ”idel eld och lågor” var en oförglömlig syn. Hennes man var predikant och nickade sitt bifall vid köksbordet: Jaa, det var tider det!

Jag är sexton år när jag får en bok i min hand som kommer att påverka min livsinriktning. En man blev sänd (1957) är en ”vänbok” om Mangs liv och verksamhet sammanställd av riksevangelisten Berthil Paulson. Språket är lika suggestivt som i Runebergs Fänrik Ståls sägner om hjälteinsatser under det finska kriget. Mangs kampanjer skildras som anfall på stad efter stad med hundratals frälsta. I antologin skriver vännerna om väckelserna i Norge och Finland under brinnande krig. Frank blir nu mitt kriterium för andlighet och förkunnelse under flera år.

Människor i kamp

Jag blir lika berörd av Mangs egen bok om samma tid – Människor i kamp (1944). Redan pärmbilden är ödesmättad med en uppriven röd sky, ett vindpiskat träd och människor på flykt. Jag vet att det föreställer över 400.000 karelare som tvingas fly från sina hem och brinnande byar. Några av dem kom till vår by och blev våra grannar.

Jag är själv född i orons, ångestens och de ständigt dödströtta mammornas tid. Kvinnorna fick ta hand om jordbruket, axla ansvaret för arméns försörjning och dessutom ha oss klängande kring benen. Vi såg sällan våra pappor som gav sina bästa år i de karelska skyttegravarna. Överallt i socknen såg man unga kvinnor med sorgflor. Min pappa kom hem välbehållen, men deras livskamrater hade kommit hem i en svart säck.

Distans till Mangs

 I ärlighetens namn fjärmar jag mig från Mangs och hans privatmoraliska förkunnelse under sju års teologiska studier i Schweiz. Märkligt nog är det bibelns profeter och bergspredikans Kristus som gör att våra vägar skiljs. Hos profeterna ser jag hur omvändelse, väckelse och frälsning laddas med radikala, socialetiska konsekvenser för enskilda, samhällen och nationer.

Tyvärr fjärmar mig de bibliska insikterna även från hembygdens fromhet där jag skall göra min livsinsats. När  de som fört mig till tro hör mig predika om rättvisa, fred och miljö blir många tveksamma. De känner att jag inte längre är på ”den andliga linjen”. Några vill visa hur fel jag hamnat och hjälpa mig på rätt spår igen: Frank Mangs var inte så´n! Han talade aldrig om fred och miljö! Det värsta var att de hade alldeles rätt.

Mötet med en profet-evangelist

Nu hamnar jag inte i Österbotten, utan blir bibellärare på Betelseminariet i Bromma. Efter artiklar i olika tidningar kontaktas jag av Magnus Malm, chefredaktör för tidningen Nytt Liv, som tusentals kristna ungdomar läste den på den tiden. En av Malms främsta förebilder är profetgestalten Jim Wallis, ledare för Pilgrimskommuniteten Sojourners i Washington och chefredaktör för tidskriften med samma namn. De inkarnerade evangeliet bland fattiga och utsatta några kvarter från Vita Huset. Dit gick vita helst inte ensamma efter mörkrets inbrott. Martin Luther King är Jims förebild och båda hamnar i fängelse med jämna mellanrum för sina protester.

Snart får jag ta plats i Nytt Livs referensgrupp med idel kända andliga profiler. Och vem möter jag där  om inte – Berthil Paulson! Han är ordförande och tongivande ideolog. I unga år hade han tagit starka intryck av Oxfordgruppen och senare av Stanley Jones och hans radikala syn på Guds rike. Jag inser att denna riksevangelist är minst lika profetiskt medveten som jag. Det visar han tydligt i antologin Visionen av en ny värld (1981), där även jag fick skriva ett bidrag.

Frank Mangs i närbild

En dag ringer Berthil och säger att han och Frank är angelägna om ett möte med mig. Det är en säregen känsla att ta hissen upp i höghuset i Hässelby och för första gången möta den legend som haft en sådan djupverkan på mitt liv. När vi dricker kaffe berättar Berthil att en ny antologi om Frank är på gång. Plötsligt vänder han sig till mig med en chockerande utmaning: Vi vill att du skildrar Franks väckelseteologi! Jag har upptäckt en säregen släktskap mellan er.

Jag bävar inför uppgiften men lovar försöka. Jag är mycket spänd på Franks reaktion när han några veckor senare läst min text ”Väckelsens teologi”, Frank Mangs i närbild (1984, sid 31-51). Jag glömmer aldrig hans ord: Du och jag har aldrig stått sida vid sida när allt detta ägde rum. Ändå har du fångat tonen och det inre pulsslaget i mitt budskap, ja, det jag levt för.

Trots de generösa orden är jag lika spänd inför vårt nästa samtal. Shalom Jord (1983) kom ut i samma veva och jag sände honom boken om profeterna som fjärmat mig från honom. Även denna gång etsar sig orden fast: Hade jag fått denna bok i min hand för sex årtionden sedan, då hade ytterligare en viktig ton funnits i mitt budskap genom åren.

Den nya Mangsboken väcker uppmärksamhet och får uppskattande recensioner. Frank Mangs ”hemma-arena” var väckelsemötena i vid de stora Torpkonferenserna i Kumla. Där fanns chefredaktören Sven Kårbrant alltid med och jag gläder mig speciellt över hans omdöme om mitt bidrag:

– Harry Månsus kapitel om väckelsens teologi är ett aktstycke, som bör bli epokbildande för synen på teologi och väckelse. Här lyckas Månsus med konststycket att föra de två världarna samman. Resultatet blir livets teologi – där Livets Herre möter människan mitt i hennes obändiga törst efter liv. Personligen upplever jag det intressant att Månsus lyfter fram Sången om livet … Jag har hävdat att den boken markerar höjdpunkten i Mangs författarskap. Här får kvinnans kristusmöte bli grundmönstret för livets teologi.

Har väckelsearvet en framtid?

I Mangsbokens kölvatten får jag ge mig ut på turné med mina förebilder från unga år. Vi har temadagar på de teologiska seminarierna och talar till närmare tusen studenter, pastorer, präster och evangelister. Jag ges en unik möjlighet att lyssna in hur dessa väckelsens veteraner tolkar arvet för en ny generation och hur de svarar på de ungas många frågor.

Berthil är en ”vulkan” i samma division som evangelisten John Mott och ärkebiskop Nathan Söderblom. Plötsligt börjar han tala visionärt om ”det nya riksgreppet”. Han kallar samman ledare från den svenska kristenheten kring visionen om Mangsfonden, en plattform för väckelsearvet i framtiden. Genom byggherren och Mangsvännen Lennart Wallenstam har han en stabil ekonomisk grund garanterad.

Fonden ska arrangera årliga Frank Mangs-föreläsningar och dela ut stipendier till unga, lovande evangelistämnen. De två första stipendiaterna är Mats Backholm från Österbotten och Niklas Piensoho, senare mångårig pastor i Filadelfiakyrkan i Stockholm. Det är drag i seglen och planerna storvulna. Fonden ska arrangera väckelsekampanjer med svenska och internationella evangelister. Jag får uppdraget att kontakta Billy Graham.

Drömmen om en folkväckelse skjuts i sank

Jag rycktes med av Berthils djärva visioner. Personligen brann jag mest för fondens uppgift att aktualisera Mangs litterära arv. Tillsammans med Frank börjar jag bearbetningen av hans böcker så att en ung generation ska kunna både begripa och gripas. Först redigerar vi hans lättlästa bok Sången om livet (1985). Tre år senare ger jag ut Arvet som glöder (1988). Första delen är en introduktion för nya läsare till hans livsgärning och budskap – allt i ett djupt samarbete med honom själv. Andra delen är min vision om en folkväckelse i Norden som jag reste land och rike runt med i senare delen av åttiotalet.

Arvet som glöder gavs ut på Pingströrelsens förlag och intog genast första platsen på de kristna förlagens bästsäljarlista. Därför såg jag med stor förväntan fram emot samtalet om väckelsevisionen med två ledande pingstprofiler under bilresan till Mangsfondens huvudmannamöte i Örebro.

Jag var totalt oförberedd på bombardemanget jag utsattes för när vi närmar oss Örebro. Sakta men säkert tar jag in den smärtsamma insikten att Arvet som glöder inte öppnat dörrarna till samarbete – utan stängt dem. Jag glömmer aldrig deras slutrepliker:

– Vi är beredda att köpa både det ena och det andra, ja, du må till och med vara liberalteolog ibland. Men vi kommer aldrig någonsin att köpa svartmåleriet att kapelldörrarna stängs i Österbotten och att leden glesnar och medelåldern stiger i våra egna storstadskyrkor!

För mig blev intermezzot i bilen med dem som skulle bära arvet vidare ett uppvaknande. Jag hade talat om de österbottniska kapellen med Frank under en eftermiddag i vårt eget hem i Barkarby. Jag hade berättat om Missionshuset i hemkommunen (Vörå) där han hade en av sina tidiga väckelser. Jag nämnde att det numera hålls bara en gudstjänst per år där – ett ekumeniskt sommarmöte då man inte måste värma upp den stora lokalen. Det fanns inte en tillstymmelse till förnekelse av verkligheten hos honom: Det är sorgligt, men det är sant!

En helt schizofren epok

På åttiotalet ligger mina böcker överst på de kristna bästsäljarlistorna. Jag är talare på stora kristna konferenser och kyrkomöten – i Danmark med ärkebiskop Desmond Tutu, i Norge med befrielseteologen Leonardo Boff och i Sverige på en rikskonferens med evangelisten Luis Palau, Sydamerikas Billy Graham. Boken Vägen hem (1986) sprids långt utanför kyrkorna och startar uppmärksammade dialoger.

Men på min arbetsplats hamnar jag in i en allt djupare kris och återvändsgränd. Den kulminerar när Betelseminariets kollegium möts ute på sommargården Grävlingsberg med en känd själavårdare som resursperson. I den ärliga och konfrontativa atmosfären får rektor och flera i kollegiet höra sanningen om sina liv. Själv får jag i tydliga ordalag veta vad tre av mina närmaste kolleger tycker om folkväckelsevisionen:

– Jag orkar inte höra ett enda ord till om den där folkväckelsen, det är precis som om hela Nordens öde vilade på dina skuldror, sa den ene. – Jag känner mig otillräcklig och drabbas av andliga mindervärdeskomplex, när du målar upp din vision och hur vi i kyrkan borde vara, sa en annan. – Jag tar gärna emot din förkunnelse och dina böcker som gåvor, men försök inte tala om för mig hur jag ska använda mitt liv eller inordna mig i någon strategi, sa en tredje.

Det var årets kortaste dag och den mörkaste i mitt liv när jag tar ner namnskylten utanför mitt kontor i Bromma den 22 december 1988. Jag älskade mitt arbete som bibellärare och kontakten med unga människor på väg ut i livet och församlingarna. En epok på femton år var slut. 

Väckelsevågornas nivellering

Det finns ett minne från tiden i Mangsfonden som jag ofta haft anledning att reflektera över under årtiondena som gått. Den dag då det historiska beslutet skulle tas och fonden lanseras hämtar jag Frank och två andra ledare. På Betelseminariets parkering lägger Frank armen över mina axlar och ber mig dröja ett tag medan de andra går vidare. Jag ser allvaret i hans ansikte när han ställer den helt oväntade frågan: Harry, svara så ärligt du kan, tror du att Mangsfonden kommer att förverkliga sin vision eller blir det bara en ny institution i svensk kristenhet?

Jag svarar så ärligt jag någonsin kan i den stunden. Med Berthil i spetsen kan jag inte föreställa mig att Mangsfonden reduceras till en institution. Ett par timmar senare blir jag förvånad över hans ämnesval vid den högtidliga invigningen: Väckelsen och nivelleringens kraft. Han hade läst om en tsunamivåg som kunde registreras även på oceanens motsatta strand, men den hade då ”nivellerat” på sin långa färd och var knappt mätbar. Här är ett utdrag ur talet:

– Det kusliga är att nivelleringen är naturlig även om det inte är i harmoni med Guds vilja och plan. Den är naturlig därför att den vision och heliga passion som levde och brann hos den eller de som var med om att föda väckelsen sällan går i arv till väckelsens andra eller tredje generation. Pionjärerna tar ofta en del av väckelsens hemlighet med sig i graven.

– Jag har en dröm att det företag kring vilket vi idag är samlade ska få bli Guds utsträckta hand till många som inte känner honom. Men jag har en dröm till att detta företag ska få bli en hämmande kraft emot en allt starkare nivellering.

Efter att jag lämnat Mangsfonden gjorde Tomas Sjödin, pingstpastorn och författare, en viktig insats genom att aktualisera arvet för en ung generation med två böcker: Tilltalad (1994) och Den fallna manteln (1995). Den gedignaste och viktigaste insatsen gjorde Runar Eldebo med sin avhandling vid Åbo Akademi om Frank Mangs  och hans budskap – Den ensamma tron (1997).

Den svenska Mangsfonden upphörde kring millennieskiftet. Ett Frank Mangs Center finns idag i hans österbottniska barndomshem med tillbyggnader. De har övertagit arkivet, de litterära rättigheterna och gett ut flera av hans böcker i nya utgåvor.

Frank Mangs Center i Österbotten

Kurt-Erik Nordin är en av Närpesbygdens största företagare och den drivande eldsjälen bakom Mangscentret från starten och till idag. Jag hade förmånen i början att samarbeta med två av deras  kulturprofiler – journalisten Ulla Mangs och skolledaren Tryggve Eriksson. Speciellt minns jag den intensiva kontakten med Tryggve när han skapade sommarteatern om Frank Mangs – publiksuccén Sången om livet. Han gestaltade själv rollen som den åldrige Frank på barndomshemmets trappa när han ser tillbaka på sitt liv. Det sägs ha varit så starkt att publiken upplevde – Mangs har kommit hem!

För aktuell info: www.frankmangscenter.fi

 

Kapitel 8: 

DET ÄR MÖRKT FÖRE GRYNINGEN

 En gråmulen dag står jag ensam på en hög klippa vid Mälaren och ser ut över de snöklädda öarna. Här på Gåseborg kunde vikingarna bevaka all sjöfart mellan Birka och Stockholm. I mitt inre kokar en häxbrygd av sorg, besvikelse, ilska, uppror och brustna visioner. Mina muskler och nerver är spända och jag sover bara två-tre timmar om natten.

Var kan jag få hjälp?

Vart ska jag gå med den oerhört smärtsamma insikt som drabbat mig? Medan jag rest runt i Norden och skildrat visionen om en folkväckelse har alltfler kapelldörrar stängts och medelåldern stigit i kyrkbänkarna, inte minst där jag själv gör min livsinsats. Det har religionsforskare bränt in i mitt medvetande med obarmhärtig tydlighet. Men så får jag varken tänka, säga eller skriva där jag verkar och lever mitt liv.

Min chef har nyligen kallat in mig till ett samtal. Det gjordes då oerhört tydligt att man inte är betjänt av någon ”svartmålare” på seminariet i Bromma. Alldeles för många pastorer hoppar av sina tjänster och nu måste vi alla ”peppa” våra studenter att se ljust på församlingarnas möjligheter. Det var efter det samtalet jag vände mig till människornas sista utpost i tillvaron på en klippa vid Mälaren:

– Gud, ända från tonåren har jag försökt vara trogen kallelsen att föra budskapet till människor utanför kyrkan. Nu ser du vart jag hamnat. Ju mer jag kämpar, desto värre blir det. Jag ber att du visar det andliga landskap jag hamnat i och hur jag ska använda resten av mitt liv – lika tydligt som jag kan urskilja öarna framför mig i Mälaren.

 När Regissören tar över

I backspegeln verkar det som om bönen blev hörd och som om en osynlig hand nu tar över rodret i mitt liv. Jag ges en oväntad ny roll på en andlig scen jag inte ens visste fanns. Den ligger så långt från min folkväckelsevision man kan tänka sig. Jag börjar som teolog och etisk rådgivare på ett religiöst obundet behandlingshem – på Noor utanför Knivsta, ursprungligen Karl XI:s jaktslott.

Där börjar min utbildning med en anhörigvecka. Dygnet runt ska jag bo i familjehuset och leva mig in i de anhörigas situation med sina alkoholister och narkomaner. Jag bävar och det känns både ovant och läskigt. Tänk om de anhöriga ”stöter ut” mig som kroppen med ett främmande organ om de får veta att jag är pastor och dessutom saknar egna missbrukserfarenheter. Men något oväntat inträffar.

Redan första dagen känner jag mig hemma och kan identifiera med de anhörigas uppdämda känslor och inre häxkittel. När alkoholisthustrurna med tårar i ögonen berättar hur mycket de satsat och trott genom åren, hur de rest sig och börjat om och om igen, då hade jag upplevt samma instängdhet, sorg och maktlöshet – men på ett helt annat livsområde. Ju mer de skildrade sina besvikelser, sin sorg och sin bitterhet, ju mer förflyttades jag från Noors slott till en hög klippa vid Mälaren.

När mörkret får vara mörkt

Under veckans första dagar delade vi den instängda smärta som stuvats ner genom åren i de anhörigas relationer. Det kändes helt naturligt att sända en förpackning pappersnäsdukar till varandra för att torka de tårar som borde ha fått bryta fram för länge, länge sedan. Men när mörkret fick vara mörkt först, då börjar ett säreget försonande ljus sakta sprida sig över våra liv under veckans senare del. Det finnas en ”Golfström” i tillvaron som får frusna marker att tina upp och blommor att slå ut – även i familjer, där tjälen tycktes ha tagit hem spelet för gott.

Visst var det omtumlande för mig som väckelsekristen att få nåden att komma hem till mig själv på ett profant behandlingshem i skogen utanför Uppsala. I denna brustenhetens helande gemenskap, där man fick säga precis som det är, fick även jag hjälp att ta itu med den sorg och besvikelse som lagrats och blivit en sådan destruktiv krutdurk – trots att jag levde och verkade bland teologer och själavårdare. Jag inser då att Gud har fler verkstäder än jag visste om.

På fredagen blev det ett långt avsked och många kramar ute på gräsmattan. Den varma majsolen lyste över oss och vitsippsmattan hade just rullats ut. Fåglarna och våra hjärtan sjöng. Vi hade delat våra liv till långt in på småtimmarna och upplevt, att när sår läggs till sår, då börjar ett inre helande och ett tillfrisknande – en dag i taget.

När jag kom hem frågade Lea vad som hänt med mig? Hon tyckte att jag var så avslappnad och glad som hon inte sett mig på länge, länge. När hon hört min förklaring sade hon med glimten i ögat: Kan du inte be om en familjevecka till?

 Brustenheten bakom fasaden

Följande vecka i utbildningen skulle jag på ett liknande sätt leva och bo dygnet runt med patienterna. Det kom att bli en av de mest lärorika veckorna i mitt liv. Jag hade också fått e gedigen lista på böcker jag skulle läsa. Den första var skriven av en luthersk teolog och pionjär inom behandlingsarbetet i USA – John Keller, Let Go, let God (på svenska: Släpp taget). Jag tog för givet att den handlade om alkoholister och deras problem, men upptäcker snart att den också handlar om mig och oss i kyrkans värld. Redan i första kapitlet skildrar Keller den brustenhet och smärta som är ingredienser i alla människors  liv. Vi har alla en tendens att döva och fly undan denna smärta och försöka få kontroll över det som förorsakar lidandet.

Alkoholisten flyr då till sin flaska, medan många av oss andra flyr in i arbete, projekt, relationer, förälskelser eller visioner. Präster, pastorer och stora andliga ledare som Nathan Söderblom kan bli ”höga” på och bedöva sig genom att arbeta dag och natt för gudsrikets höga syften. Men ibland är det en flykt undan den egna brustenheten och från en livskamrat och barn som längtar efter närhet hemma vid köksbordet. I värsta fall blir arbetsnarkomanen skild från sina projekt och visioner lika rastlös och odräglig att leva med som alkoholisten utan sin flaska.

När vi efter anhörigveckan sade adjö på gräsmattan utbrast en av kvinnorna: Tänk att man måste vara gift med en alkoholist för att uppleva något så här fint! Efter att ha läst Kellers bok och av egen erfarenhet lade jag in en tyst protest: Man måste inte bli alkoholist, det räcker att va´ baptist!

 

Kapitel 9:

GOLFSTRÖMMENS NYA STRÖMFÅRA I NORDEN

Det är genant, men jag hann nästan fylla femtio innan jag fick Oxfordgrupp-väckelsen och Anonyma Alkoholister på näthinnan. Men det stannar inte där. När jag läser vidare upptäcker jag att de tolv stegens andliga rotsystemen tränger betydligt djupare – ända ner till Dwight L. Moody och The Great Awakening (“Golfströmmen”). Då känns det som att komma hem – det är ju detta Stora Andliga Uppvaknande som fascinerat mig ända sedan tonåren.

Det var min bok Vägen hem (1986) som öppnade porten till Noor. Prästen Olle Carlsson hade nyligen blivit chef på behandlingshemmet och ville att jag skulle efterträda honom som etisk rådgivare. Han sade att Vägen hem redan användes av patienterna och att många berördes av den. Han menade dock att det skulle bli mer personligt om jag var där och höll föredrag om andlighet och att patienterna kunde boka in samtal med mig efter föredragen.

En ny andlig strömning i Sverige

Ingen anade vilka konsekvenser Olles och mina erfarenheter på Noor snart skulle få långt utanför behandlingshemmet. Inom bara några år skulle svallvågorna från Noor beröra tusentals människor i Sverige och Norden. I sin självbiografi, Mitt himla liv (2009), skildrar Olle vad som hände:

– Detta blev i sin förlängning upptakten till en helt ny andlig strömning i Sverige. I och med att jag började arbeta på Noor initierades en kontakt mellan kyrkan och Minnesotamodellens tolvstegsprogram. Ett nätverk bildades under baptistpastorn Harry Månsus ledning som hette Brommadialogen. Han etablerade också ett samtal med nyandligheten. Ett nytt sammanhang uppstod, som började anordna lågtröskel-gudstjänster för sökare, så kallade Sinnesrogudstjänster som idag firas runtom i hela landet (sid 77).

Här är mitt föredrag om andlighet i Kungssalen på Noor inför ett fyrtiotal patienter och anhöriga som kom att sätt igång märkliga processer och förde in mitt liv på en ny spännande andlig arena:

 Maktlöshet och hoppets port

 Idag ska vi ta upp ämnet ”Andlighet”. Vi utgår från AA:s tre första steg. Det första handlar om maktlöshet. Låt mig fråga: Vad gör ni med en vän eller anhörig som redan tagit femtio till hundra beslut att lägga av, om ni möter honom eller henne full eller påtänd i alla fall? Ber ni den skamfyllda varelsen att skärpa sig och spänna musklerna ännu mer?

 Pionjärerna i AA som gett oss dessa steg och själva smakat förnedringen och hopplösheten leder oss i en helt annan riktning. De säger i stället: Inse att du mött din överman, att alkoholen och drogen besegrat dig! Inse vart allt ditt kämpande fört dig – att du tappat kontrollen och att du inte längre kan hantera ditt liv!

Det skulle vara ödsligt om detta var allt pionjärerna och vi här på Noor har att komma med. Men deras program för tillfrisknande fortsätter med andra och tredje steget. Vi kallar dessa steg en hoppets port mot framtiden. Loppet är inte kört, även om den egna kraften och viljestyrkan inte räcker till. Det finns en Högre Kraft som både kan och vill bryta dödläget.

 Gudsbilden

 Nu ser ni att denna livskraft i tredje steget kallas Gud. För flera av er går sannolikt rullgardinen ner direkt. Många, inte minst missbrukare, förknippar gud med en polislykta som förföljer dem och ser om de gör rätt eller fel – en dömande Gud. En sådan gudsbild gör bara deras situation svårare och fyller dem med mer skuld och skam.

 Den Gud som de tolv stegen talar om är en Kraft som kämpar för oss, när vi inte längre orkar kämpa själva. Det är en Kärlek som tror på oss, när skammen lyser ur pupillerna och vi inte längre vill se oss själva i spegeln. Jag brukar kalla denna Kraft och Kärlek för ”Martin Luther Kings Gud” – en gudsbild som befriar och upprättar.

 King hävdade att ingen är född till förnedring på grund av sin hudfärg. Här på Noor säger vi att ingen alkoholist, narkoman eller tablettmissbrukare är dömd till ett liv i förnedring. Precis som King hävdar vi att tillvarons starkaste kraft kämpar på vår sida!

 Gud/Livet sänder på flera våglängder

Om du har svårt med ordet Gud, använd i stället ordet Livet med stort L. Dessa två ord står för samma andliga verklighet. Om Gud och Livet glider isär, då händer något katastrofalt med gudsbilden. Här är det fråga om ett liv som vi inte presterar själva, en gåva direkt från ursprungskällan. Hur kan vi komma i kontakt med detta helande livsflöde? Låt mig ge er tre ”våglängder” där Gud/Livet sänder till oss människor:

 * Den första våglängden är genom naturens livsflöde, skönhet och sinnrikhet. Ta en stund ikväll och testa själva. Vänd själens klangbotten mot solnedgången nere vid sjön och mot parkens väldiga ekar. Lyssna till musiken från era kroppar, där livet kämpar för er trots år av missbruk. Om det inte finns ett livsflöde i universum som väcker en tacksamhet, då kan ni glömma andligheten och stryka ordet Gud ur er vokabulär! Här på Noor är vi inte ute efter att göra er ”religiösa”, men vi vill sätta er i kontakt med den Kraft som gör att ni kan stiga in i ett nytt liv och förverkliga er inre livsvision.

* Den andra våglängden på vilken vi kommer i kontakt med Gud/Livet är i mötet med andra människor. Vi vet idag att vi behöver få uppleva värme, kärlek och förtroende för att utvecklas känslomässigt som barn och bli levande människor. Men här vill jag sänka rösten. Jag vet att det finns mycket trasighet och smärta hos enskilda och familjer här i Kungssalen just nu. Då behövs en läkande process där tilliten kan få växa i sin egen takt så att ni vågar öppna grinden till er inre trädgård. Det är detta som sker i AA:s accepterande gemenskaper utöver vårt land.

* Den tredje våglängden är för många svårare och tar tid att pejla in. Det är möjligheten att förankra sitt liv och sitt människovärde i Gud själv – vår Skapare som inte gör några missfoster. Det innebär att vi tillsammans med andra öppnar oss för tillvarons innersta, bärande verklighet som omger oss alla. Det finns ett ställe i bibeln där det uttrycks så här: ”Han är inte långt borta från någon enda av oss. Ty i honom är det vi lever, rör oss och är till …”. Det är denna relation vi vill fördjupa genom att be sinnesrobönen tillsammans flera gånger varje dag. Ha en bra dag!

Livets teologi förenar oss

När jag håller föredraget på Noor inser jag mer och mer att denna gudsbild, människosyn och det nya flödande livet som gåva är en neutral omskrivning av Frank Mangs grundbudskap: Livets teologi. Men det fanns en mycket avgörande skillnad mellan att tala på ett religiöst obundet behandlingshem och ett väckelsemöte. På Noor kunde jag inte tala utifrån en specifik religion, dvs kristen tro och Jesus Kristus. Men det skulle bara dröja mindre än två år så kunde jag göra även detta fullt ut – i sinnesrogudstjänsterna. Den första ägde rum i Bromma den 27 september 1992. Läs mer

Kapitel 10:

L I V E T S   T E O L O G I

Jesu personliga närvaro

Den djupa medvetenheten om Jesu personliga närvaro kännetecknar Mangs budskap från första stund. I sin första skrift (1922) vibrerar grundtonen tydligt: Låt Jesu ständiga närhet bli en levande verklighet för dig! Det är en stor fara för oss människor att förlägga Gud till andra sidan skyarna. Vi glömma så ofta, att Han är närmare oss än någon eller något annat … Låt Jesu närhet bli verklig för dig i dina enskilda bönestunder. Du får luta dig mot hans bröst. Du får tala med honom som en vän. Mästaren, timmermanssonen från Nasaret, förstår vardagsmänniskan i allt.

Två år senare skildrar evangelisten Erik Larsson sina intryck under Mangs väckelsemöten i Göteborg: Det var som om Mangs hade Jesus hos sig i talarstolen. Andra predikanter brukar be som om Jesus vore högt upp i himlen, men Mangs talade till honom som om Jesus stått vid hans sida … Jesus var verkligen närvarande både i predikstolen och i hela kyrkan. Det var som om han gick mellan bänkraderna – sökande, väckande och kallande.

Ett halvt sekel senare skildrar den ålderstigne evangelisten sin upplevelse på en parkbänk i Haga: Jag blev stilla och lyssnade till tonen från mitt innersta. Då jag tänker på Jesus, min Frälsare, tänker jag sällan på honom som en gestalt på en fjärran planet i universum, utan jag tänker i regel på honom som en i mig inneboende verklighet … Men då jag satt där på parksoffan i kvällningen blev det plötsligt så levande för mig att jag inte var ensam på soffan. Där fanns en till. Jag tyckte att han såg på mig med sina goda och milda ögon. Och våra blickar möttes.

Guds spårhundar och vittringen av Gud

En teolog är en spårhund som med hjälp av bibelns texter om Guds handlande i en svunnen tid får upp vittringen på Guds närvaro och aktivitet i vår värld idag. Det är i det intensiva lyssnandet med ena örat mot bibeln och det andra mot samtidens pulsslag som livets teologi föds. Även bibelns profeter kännetecknas av en stark medvetenhet om Guds närvaro och aktivitet i sin egen tid. I den meningen är Frank Mangs förvisso teolog.

Bibeln var Frank Mangs främsta teologiska bibliotek. Det var när han levde sig in i texterna som Jesus klev ut ur en förgången tid och började röra sig bland människorna idag. Budskapet om hur Livets Herre möter människan med den obändiga livstörsten fann en resonansbotten både hos kyrkfolket och sökare. Enligt hans människosyn är vi alla ”evighetsbarn” som vill göra något fint av våra liv. Av egen erfarenhet vet han att ”det är svårt att vara människa” och att ”lära sig konsten att leva” – för att citera två av hans favorituttryck.

Ingenstans blir detta så tydligt som i Sången om livet (1953). I den ser vi hur Mangs arbetar med bibeltexterna – eller rättare sagt, hur texterna arbetar med honom. Vi får ett lysande exempel på hans människosyn och hur evangeliet enligt honom möter en människa. Genom att han här väljer romanens fria form får nya och yngre läsare lättare en ingång i hans väckelsebudskap – livets teologi. I ett samarbete mellan Mangs och mig gavs boken ut i en ny bearbetad utgåva (1985).

Den eviga sången om livet

Romanen skildrar en kvinnas möte och kamp med livet när mycket trasslat till sig för henne. Hon har gett sig hän åt flera ohållbara relationer ända tills vi möter henne ensam på vägen för att hämta vatten vid Jakobs brunn under Österlandets brännande sol. De andra kvinnorna hade gått tillsammans i den angenäma morgonsvalkan. Orsaken till att det är så svårt att vara människa är att det finns två krafter som kämpar om herraväldet över våra liv: ljuset och mörkret, välsignelsen och förbannelsen.

Dessa mäktiga krafter symboliseras i skildringen av de två berg som omger dalsänkan där staden Sykar ligger och kvinnan lever sitt liv. Både förbannelsens berg Ebal och välsignelsens Gerissim kastar sina skuggor över människorna i dalen. Bergen representerar tidlösa verkligheter, starka strömmar som flyter rakt igenom samhällen och människors liv.

Evighetsbarnet vaknar till liv

Vid Jakobs brunn möts Jesus och kvinnan. Han är trött och törstig och ber om vatten. Samtalet fördjupas existentiellt när han börjar tala om ”det levande vattnet” som kan släcka den inre törsten. Mästaren talar så mänskligt att vi nästan hisnar över hans mänsklighet, skriver Mangs. Det är då något säreget händer med kvinnan: Utvärtes var hon som förr, men inte invärtes. Hon höll på att bli sig själv.

Mangs skildrar frälsningen som en inre befrielse och ett helande av det uppdämda livsflödet inom oss. Att bli frälst är inte att bli religiös, utan att bli en sann människa som Skaparen tänkt sig från början. Eller för att använda hans egen terminologi: Vi blir normala människor! Det slumrande evighetsbarnet vaknar till liv genom Mästarens goda ögon och varma ord. Då bryter sången om livet fram. Så här låter Mangs kvinnan skildra förändringen:

– Jag har varit död invärtes, men nu har jag börjat leva. Då var det något som dog inne i mig … Jag var död ända tills jag mötte Messias där ute vid brunnen … Då Jesus började tala till mig gick orden ända ned i mitt hjärta och väckte mig till liv.

Enligt Mangs är inte kvinnan i Sykar ett moraliskt vrak som många predikanter gjorde henne till på den tiden. Nej, hon är en ganska vanlig modern kvinna med upprest hållning som kunde ha levt i Stockholm eller Askersund, skriver han. Budskapet mejslas fram hur Livets Herre möter människan med törsten efter liv och mening. Det är en längtan som förenar syndare och helgon.

Det kirurgiska snittet

Det är mot denna bakgrund vi kan förstå den radikala uppgörelsen med synden som kännetecknar Mangs – speciellt hans tidiga förkunnelse.  Synd är inte våra snedsteg och övertramp som en småskuren Gud håller ögonen på och är snar att beivra. Nej, synd är ”gammal bråte” som hindrar livsflödet i vårt innersta att bryta fram: Synden skiljer mig från Gud och mina medmänniskor, och när det hindret rensas bort, kommer jag i rätt förhållande till både Gud och människor. Jag blir en normal människa.

Här är orsaken till Mangs syndaförkunnelse, som ibland upplevts otidsenlig och främmande i hans annars så livsbejakande teologi. Trots själavårdarens ömhet och barmhärtighet kan han inte bespara oss kirurgens ”snitt” som smärtar, men som i nästa ögonblick befriar och förlöser livet. Det är detta kvinnan vid brunnen får uppleva – och tusentals efter henne i Mangs väckelsemöten:

– De två snabba snitten av den mästerliga kirurgens säkra hand hade träffat inte bara en stinkande böld, utan de hade banat väg till en människoande som alltjämt ägde förmåga att uppfånga tonen från himlen … Hon bara stod där, befriad från ett inre tryck. Med varsam hand hade Herren vidrört de allra finaste strängarna i hennes väsen och lockat fram toner som hon aldrig någonsin kunnat låta ljuda inför någon människa. Hon hade inte ens hört dem själv på långa tider …

– Nu ljöd tonerna inifrån igen, starkare, renare och fylligare än någonsin förr. De började ljuda i samma sekund som Mästaren ryckte bort det som hämmade musiken. Hänsynslös hade han varit, men operationen hade lyckats. Och nu var han så hänsynsfull, att han inte fortsatte att gräva i hennes förflutna för att få fram fler detaljer i det liv hon levt. (Sången om Livet, 1985, sid 15-16).

Mangs specialbudskap  (av Peter Halldorf)

Frank Mangs tillhörde i ovanligt hög grad dessa saliga vagabönder. Den personliga erfarenhetens människor. Med en teologi som stavades Liv. Att bli kristen var för honom att ”möta livet – ta emot Livet – och själv bli andligen levande”. Livet förblev hans ärende, nåden hans våglängd, och det gav hans teologi en kraft som lyfte och förlöste. Denna livsbejakande ton hos Frank Mangs blev bara starkare mot slutet av hans liv. Belysande är följande berättelse av honom själv:

– Det var en finsk radioreporter som satte igång bandspelaren för en intervju och hans första fråga var: ”Vad är ditt budskap?” Jag sade, ”Stoppa apparaten så jag får tänka”. Han lydde och jag tänkte på Paulusordet, ”Det enda jag ville veta av, när jag var hos er, det var Jesus Kristus, den korsfäste Kristus” Men jag frågade mig, ”Är detta mitt budskap? Det finns i min förkunnelse, men är det mitt specialbudskap? Jag var tvungen att svara nej.

– Tanken arbetade vidare och kom till Johannes första brev: ”Livet uppenbarades och vi har sett det, och vi förkunnar för er livet, det eviga, som var hos Fadern och uppenbarades för oss”. ”Sätt på apparaten”, sade jag. Vi förkunnar för er livet, inte som en teori, utan som en helig övernaturlig funktion! ”Jag har kommit för att ni skall ha liv och liv i överflöd”, säger Jesus. Och att förkunna livet, det är inte bara att prata om livet. Det är att vara ett levande organ som förmedlar livet åt andra människor”.

Den centrala och hos Frank Mangs mest använda metaforen för det andliga livet är bilden av den inre källan. Kristendomen är för honom att ”få källan inmonterad” … De andliga kanalerna i människans innersta öppnas och upprensas. För att genomflytas av de gudomliga strömmarna.
(Så långt Peter Halldorf)

Evangelist vid en telefonkiosk   (text av Frank Mangs)

Jag stod på trottoaren på en gata i Mölndal och räknade pengar. Inga sedelbuntar utan bara småmynt jag plockat upp ur min ficka. Vid sidan av trottoaren stod en telefonkiosk, och det var för den jag behövde pengarna. Men slantarna skulle inte räcka till för det rikssamtal jag behövde ringa.

Jag hörde fotsteg bakom mig. Och i nästa ögonblick märkte jag två män som gick förbi. Den ene av männen stannade, räckte mig handen och sa:

– Nej, men tjänare på dig. Hur har du det idag?
– Jo tack, jag skulle ha det bra, om jag bara hade ett par kronor till ett telefonsamtal.

Vi hade aldrig träffats förr. De var spritpåverkade.

Han fortsatte:

– Har du inga andra pengar då?
– Visst har jag det. Men det är bara sedlar.

Sedan stack han ner handen i sin ficka och fiskade upp några kronor. Och så sa han:

– Kan du ge mig en femma, så får jag det jag behöver till en fika och en pilsner.
– Du får en tia, om du ger mig två kronor.

Han var naturligtvis med på affären och stoppade tian i fickan och ämnade gå vidare.

– Nej, gå inte ännu. Jag vill tala med dig.
– Om vad då?
– Om dig själv. Du har det besvärligt i livet. Det var inte så här du tänkte att din tillvaro skulle bli, då du var ung och kunde drömma fina drömmar och såg framåt i livet.
– Va? Är du religiös? Är du pingstvän?
– Jo, jag har väldigt många goda vänner bland pingstvännerna. Men jag är inte medlem i någon pingstförsamling.
– Men vad är du då? Jehovas vittne?
– Jag är kristen. Och jag önskar att även du vore det.
– Nej, börja inte prata om Gud. För jag tror inte att det finns någon Gud.

 Den stora verkligheten

 – Nej, jag ska inte alls tala om Gud. I varje fall inte den bild av Gud, du kanske har haft. Jag vill bara tala om den stora verkligheten, som omsluter oss alla tre här på trottoaren.
Vi är inte bara tre här – vi är fyra. Och den fjärde har ett väldigt gott öga till oss alla tre.
Förresten, om inte den stora Verkligheten hade gripit mig, då jag var ung, är det mycket möjligt att jag nu befunnit mig i samma situation som ni.
– Vad menar du med det där uttrycket ”Den stora verkligheten”?
– Jo, jag menar ett väsen, som utan att vara beroende av atomer och molekyler äger förmåga att tänka och känna. Detta väsen består av den fullkomliga och heliga sanningen och kärleken, renheten och godheten. Och fast ni har sprungit så långt ifrån denna verklighet, så är han ändå er så förunderligt nära, att han kan ta hand om er.

– Han är så nära att han just nu fyller mitt innersta med medkänsla för er. Jag tycker om er. Inte spriten som gjort er till slavar. Men jag tycker om detta i ert väsen, som den stora Verkligheten kan ta hand om och frälsa. De två av spriten måttligt påverkade männen hade blivit lågmälda. I deras ögon fanns något fuktigt, som inte fanns förut. 

– Sedan kunde jag inte låta bli att slå armarna om dem båda två på en enda gång och tala med honom, som jag konsekvent gett namnet ”Den stora verkligheten”. Ty det är ju det han är. Men jag sade ”Du” då jag talade med honom. Och åtminstone för mig var stunden helig. Jag fick någonting, som var av oändligt mycket större värde än åtta kronor. Vad de andra fick är inte min sak att vittna om. Då jag var färdig med telefonsamtalet vandrade jag vidare. Och då ljöd en sång i mitt sinne:

Kvävd utav frestelser, gömd under askan,
glimmar ju ännu en gnista från Gud.
Grip med barmhärtighet strängen som brustit.
Kanske den ännu skall giva ett ljud.