Dialog och Vision

Pär Friberg, pilgrim och kyrkoherde:

Pär Friberg

Harry Månsus nya bok Sången om livet – om pilgrimsfolket och jordens framtid har vuxit fram steg för steg. Det har gått att följa framväxten på www.djupareliv.se Det är glädjande att boken nu kommer ut på Votum förlag i juni 2021. Harrys karakteristiska stil, som vi känner igen från hans tidigare böcker, föreläsningar och predikningar gör läsningen till ett hoppfullt och inspirerande äventyr.

Det som tar tag i läsaren är det personliga språket med färgstarka bilder och formuleringar som berör och engagerar. Harry är rotad i ett dialogorienterat förhållningssätt och strävar konsekvent efter att skapa möten mellan vår tids avgörande frågor och de bibliska texterna. Vi möter författare, aktivister, klimatforskare, ekonomer, läkare, teologer och många fler. Deras livsberättelser och analyser förs i dialog med författaren själv på ett ärligt och uppriktigt sätt.

En folkrörelse för positiva tipping points

I samma anda låter Harry människor han mött längs pilgrimsvägen komma till tals. Det är tydligt att Harry vill ge ett bidrag till en folklig rörelse med tillräcklig kraft för att skapa positiva tipping points som bidrar till att vända utvecklingen i en mer hållbar riktning:

Den mycket aktiva freds- och miljögruppen på Betelseminariet. Katarina andra från höger (första raden) och Vibeke Olsson längst till vänster i övre (se hennes text längre ner på sidan). Pär var vår fotograf och syns inte i bild.

Det är ju den existentiella bearbetningen, som är människans adelsmärke och den bästa grunden för en levande demokrati och för att vi själva ska förbli levande, varma och sanna människor. Därför vill den här boken förmedla verktyg för livstolkning och hoppets bilder – en dröm om en folklig rörelse underifrån (Sången om livet, sid 39 i den tryckta utgåvan).

 Jag har följt Harrys bokprojekt med särskilt intresse eftersom jag läst det han skrivit sedan 1980-talet. Då började jag studera vid Betelseminariet och Harry frågade mig om jag ville gå med i skolans Freds- och miljögrupp. Jag var 20 år och blev också engagerad i Kristna Freds Stockholms avdelning. Vi arrangerade föredrag, fredsdemonstrationer, en utställning på Kulturhuset och publicerade en egen tidning.

Under de följande åren hade jag Harry som lärare i mina teologistudier. Jag fick som student ta del av de tankar som långt fler fick stifta bekantskap med när hans första bok Shalom jord! (1983) kom ut. Harry utmanade oss studenter att ge respons på sin undervisning. Han och hans fru Lea bjöd hem studenter på kvällsthé och fortsatta dialoger. De teologiska grundperspektiv Harry utvecklade har haft stor betydelse för mitt eget teologiska tänkande, min livsstil och mitt ledarskap.

Brommadialogen lyfter från startbanan

1991 började Harry som etisk rådgivare vid behandlingshemmet Noor. Där arbetade man med missbrukare enligt den tolvstegsbaserade Minnesota-modellen. Erfarenheterna ledde till att han tog initiativet och blev ledare för Brommadialogen, en mötesplats för människor som söker tro och andlighet. 1992 firades den första Sinnesrogudstjänsten i Bromma, en gudstjänstform som numera är integrerad i många församlingar.

Lea Månsus

Harry är en driven entreprenör och lyckades övervinna många hinder för detta omfattande projekt. Brommadialogens verksamhet har påverkat, inspirerat och förenat människor från vitt skilda sammanhang och fått betydelse långt utanför kyrkans väggar. Svenska Baptistsamfundet var värd för verksamheten, som var en del av campus tillsammans med Teologiska Högskolan Stockholm (THS) och Bromma folkhögskola.

En viktig del i Brommadialogens arbete var att förmedla tips på aktuella författare och böcker. Lea var bibliotekarie på THS och drev dessutom bokshopen på campus. Många mötte henne i konferensbyrån och vid bokbordet vid Brommadialogens stora konferenser. Nu skrev också Harry Den kosmiska katedralen (1996) och senare Livet har en framtid – om livsmod och befriande andlighet (2001). Dessa böcker som relaterade till samtidens erfarenhetsbaserade andlighet gjorde ett starkt intryck på mig.

Pilgrimsledare och präst i Svenska Kyrkan

Pilgrimsvandrandet började för min del 1996 på ön Iona i nordvästra Skottland. Jag har sedan dess lett pilgrimsvandringar i många sammanhang. På ön Iona finns en kommunitet som präglas av en teologi och en livshållning som förenar himmel och jord, bön och arbete. De teologiska perspektiven fördjupades och jag kom på hemmaplan i kontakt med Pilgrimscentrum i Vadstena och Hans-Erik Lindström.

Det var också genom pilgrimsrörelsen som jag bestämde mig för att efter 20 år som pastor i Baptistsamfundet söka som prästkandidat i Svenska kyrkan. Efter kompletterande studier och praktik blev jag prästvigd 2010 och började som pastorsadjunkt i Tyresö församling – vid Pilgrimscentrum i Tyresö. Senare arbetade jag på Fryshuset i Stockholm och startade pilgrimsvandringar med ungdomar i 16-19 års åldern.

Fem år i rad reste vi till Spanien och vandrade längs den franska pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Jag har även rest med vuxna och senare med konfirmander i Skarpnäcks församling. I strävan efter att få ihop min teologi, värderingar och ledarskap har det varit viktigt att sluta flyga och istället resa med tåg. Det är spännande att färdas genom Europa med tåg, att uppleva miljöer, städer, möten med människor längs vägen. Resan är en del av pilgrimslivet. Att resa klimatsmart ger så mycket mer av intryck och perspektiv.

Pär och Jennie avstår från flyget, men lät oss följa med på sin fantastiska tågluffning genom Europa till Greklands sandstränder. De värnar om djur och natur på många sätt – bland annat med sina aptitretande vegetariska menyer. Tillsammans med Lena Bergström (Brobygge) tog prästen Jennie Högberg initiativet till Preachers For Future.

Det vackraste i livet är gratis

Under dessa händelserika år har Harry Månsus fortsatt att vara en dialogpartner, vilket har varit mycket betydelsefullt för mig och många som ingår i nätverket kring teologi, andlighet och omställning. Hösten 2019 fick jag tillfälle att hälsa på hemma hos Harry och Lea i samma radhus igen. Det var nästan fyrtio år sedan jag bjöds hem till dem som student. Jag kommer ihåg att jag reagerade på den enkla livsstilen som präglade hemmet.

Under intervjun nämner jag detta för Harry som ler och pekar på den röda soffan och säger: ”Det mesta är sig likt, men vi har ärvt den där soffan sedan du var här förra gången.” Kommentaren är typisk för Harrys humor som är drastisk och underfundig. Vi skrattar hjärtligt tillsammans. Ett liv på skapelsens villkor är inte fattigt, men det fokuserar inte på konsumtion. Det bästa och vackraste i livet är trots allt gratis.

 

Harry Månsus:

Pilgrimsvandringar kan ”kidnappas”

Det är märkligt hur många författare och andliga ledare som laddats vid de norrländska älvarna och milsvida skogarna. Martin Lönnebo fick sin djupa ton och pilgrimssjäl vid Storkågeträsk. Den når långt in i svenska folket – inte minst genom Frälsarkransen.

Jag har samarbetat med honom i konferenser och böcker om andlighet och en friskare jord. Det är just den helhetssynen som nu vävs in i Pär Fribergs och Magnus Myrbergs viktiga bok om Frälsarkransen – med hållbarhet och pilgrimsmotivet som grundackord.

Språket är folkligt och kan nå in i många sammanhang. Den bärande tanken är att människan är förbunden med skapelsen och att hennes inre liv och mognad hör samman med ansvarstagandet för jorden. Bön och handling går hand i hand.

Boken kommer i absolut rätt tid

 Det är hoppingivande att pilgrimsrörelsen nu alltmer gestaltar sig till en profetisk alternativrörelse för vår utsatta planet. I vår tid tar pilgrimsvandrare sikte, inte bara på heliga platser, utan på de stora och livsavgörande klimatmötena. Det är denna folkliga rörelse Greta Thunberg och många med henne sätter sitt hopp till.

Utan en profetisk helhetssyn kan diakoni, retreater och pilgrimsvandringar ”kidnappas” och bli smörjmedel så att maskineriet inte gnisslar så illa – genom att ta hand om offren utan att säga något om den utveckling som slår ut alltfler och som tagit ett struptag på skapelsen.

KG Hammar och Martin Lönnebo var talare vid Brommadialogens Höstakademi En rimligare värld med 450 deltagare. Då var Frälsarkransen ny och jag bad Lönnebo om lite information. Jag blev närmast chockad när jag ett par dagar senare fick ett långt personligt brev från den upptagne biskopen. Brevet är en av mina klenoder och ger den bästa introduktionen till hur det hela började och utvecklade sig de första åren. Läs mer

Lena Bergström (ledare för Brobygge):

En dröm om förvandlade liv och en förvandlad värld

Lena Bergström

Maktlöshet är en grundläggande erfarenhet hos dem som fått hjälp ur beroenden genom ett tolvstegsprogram. Vändningen sker på botten. I en erfarenhet av maktlöshet inför den egna oförmågan eller i förtvivlan över att gång på gång svika allt man tror på. Där sträcker sig människan ut ur sig själv och ropar efter någon, något som kan rädda. En kraft större än den egna. En högre makt. Vid vägs ände finns ett rop som söker fäste.

Även den som inte kämpar med ett missbruk har sin botten. Erfarenheter av att stå fullständigt tomhänt eller de tillfällen då vi inte står ut med oss själva. Varje människa har en vändpunkt. Kanske också mänskligheten?

När förtvivlan och hopp samverkar

Tolvstegaren får i gemenskapen med andra som gått samma väg möta en försäkran om att Någon vill deras liv. De ser hos andra att förändring är möjlig och det blir starten för den gnista av hopp som gör överlåtelsen möjlig. Där kan resan mot tillfrisknande börja. Och jag kan förundras över hur förtvivlan och hopp samverkar, det är som om de räcker varandra handen. Som att de båda är nödvändiga och förstärker varandra i vändpunkten.

Det talas en del om hoppet i vår tid. Inte minst i relation till miljö- och klimatkris. En del menar att hoppet står i vägen för handling, att vi behöver bli just förtvivlade för att agera. Andra menar att hoppet behövs för att vi alls ska orka agera. Annars stänger vi av. Troligen finns det sanningar i båda synsätten. Jag tror att det finns ett slags ogrundat hopp som inte når botten, och det kan bedöva oss när vi borde vara oroliga. Det finns något bedrägligt i ett hopp som inte utmanar oss när vi lever i destruktiva cirklar. Det är den där bottenkänningen som behövs. Insikten om att det måste vända.

En situation som saknar motstycke

Vi har, på riktigt, aldrig varit här förut. Vi är så vana vid åldrandet, de långsamma förändringarna, känslan av att rita nästan samma cirkel år efter år, känna igen oss och dra paralleller fast världen förändras. Men den utmaning mänskligheten står inför nu är en utmaning om vilken det är svårt att säga: “Det här är som när…” Våra referensramar räcker inte till. Vi sträcker oss mot historieböckerna med våra frågor, letar analogier och prövar teorier.

Men vi är i en situation som saknar motstycke. Aldrig förr har vi stått inför ett så allvarligt och svårhanterligt problem som den kombinerade krisen av miljöförstöring och klimatkris innebär. Är det för att vi saknar analogier som vi inte känner igen detta som en slags botten? Jag önskar av hela mitt hjärta att vi inte behöver sjunka längre innan det vänder.

En dröm om en Jesusrörelse för vår tid

 Jag har en dröm, den må vara naiv, om att kyrkan kan vara en gemenskap som vet hur livet börjar om vid vägs ände. I just vår tid. En plats där vi möts i ärliga samtal om maktlösheten inför felval, både de egna och samhällets. Jag har en dröm om att det kan födas gnistor av hopp i läsningen av berättelserna om Jesus, han som rörde sig bland de hopplösa och gick till botten med allt som drog nedåt. Han som fortfarande rör vid dem som ingen vill röra vid.

Jag har ingen annan att fästa mitt hopp vid. Han är min Någon, min högre makt, min Kristus. Jag har en dröm om förvandlade liv och en förvandlad värld. Jag finns i en gemenskap som berättar om hur Jesus kan förvandla hjärtan. Han får gärna börja med mitt.

Brobygge erbjuder:

Per Westblom, Lena Bergström, Karin Olofsdotter och Sven-Gösta Holst (saknas på bilden) leder Midsommardialogerna och är ett ideologiskt team. Karin Olofsdotter skriver som bäst ett samtalsmaterial till Sången om livet.

I Brobygges podcast (www.brobygge.se/blogg-podd/) förs en dialog om existentiella frågor och mänskligt liv i vår tid. Samtalet är en bra väg till mognad och insikt. Podden vill uppmuntra till både lyssnande och samtal. Det är Lena Bergström och Per Westblom som samtalar och musiken är skriven av Stefan Jämtbäck. Du kan följa inlägg på Instagram: @brobyggepodden. Brobyggepodden och på andra ställen där poddar finns, till exempel Spotify och iTunes.

* De första avsnitten har temat: 12 steg och klimatet. Lena och Per samtalar om de 12 stegen från missbruk kan vara en väg till ett rimligare liv i en värld som närmar sig klimatkollaps. Där finns också en samtalsguide för grupper om temat – 12 steg och klimatet.

* Nästa serie har rubriken: Steg in i skogen – samtal om skogen som plats för det existentiella mötet. Per och Lena prövar gamla och nya tankar och läser bland annat David Thurfjells bok Granskogsfolk – hur naturen blev svenskarnas religion. Nu förbereder vi ett samtal med David Thurfjell som kommer längre fram.

 

Björn Wiedel:

Dialog och vision

”Nothing has changed, except the way I see things – and so everything has changed” (Okänd)

 Boken Orden och Jorden – om trons pedagogik och teologi (2020) är mitt försök att beskriva en lär-process som inte bara handlar om åsikter – eller känna till, eller trosbekännelse. Trons pedagogik måste beskriva en väg att vandra, en pilgrimsvandring, med Jesus som vägledare. Utan fruktan.

Kyrkorna står fortfarande tätt i vårt land, ofta byggda i sten med en spira stolt riktad mot skyn. Tillsammans med enkla kapell kan de berätta en historia om människors vandring med Gud. Sveriges historia kan inte tecknas utan att också teckna svenska folkets kyrkohistoria och religion.

En grävmaskin raserar fädernas kyrka

Byggnader kan stå som budbärare och berättare om tider som flytt som om de försökte hejda förskingringen av guds folk men utan framgång. På en resa genom Skåne ville jag besöka min pappas och farföräldrars grav och kyrka, men mitt besök råkade sammanfalla med den dag då en stor grävmaskin brutalt lade hela den stora kyrkan i spillror. I högarna av rött gammalt tegel fick jag lov att ta med mig en sten som ett bevis på att kyrkan funnits också i min historia.

Min första kontakt med det som kallas kyrka var ett enkelt grått missionshus med knarrande golv. Också den byggnaden skulle ge plats för en ny tid, men jag fick med mig inre bilder av söndagsskolan i fem – sexårsåldern, bilder av varma människor som berättade om en herde som tog hand om sina får. Men mina inre bilder skulle flagna och ersättas med för mig mera verklighetsnära ting fram tills jag blev ung vuxen. Först då började jag ana vem herden var, men det var inte i en kyrka som ljuset tändes för mig.

Frihet att söka andlighet även utanför kyrkan

När jag möter människor som vuxit upp i den kristna kyrkans gemenskap och inandats dess atmosfär från tidiga år kan jag känna att jag gått miste om något som är svårt att ersätta. Men jag kan också uppleva att jag är fri att söka en andlighet utanför kyrkan utan att behöva kämpa för denna frihet.

När Harry Månsus skriver om den kosmiska katedralen och till och med ett hem i kosmos är det lätt att avläsa en resa. Att ha vuxit upp i den Österbottniska varma fromheten med den personliga ”frälsningen” som andlig ledstjärna och senare känna sig hemma också i en ”kosmisk katedral” måste innebära mötet med något mer. Ett svar är Harrys morfar som tidigt väckte hans förmåga och rätt att tänka själv och söka efter den tro som kan omfamna hela verkligheten. Ett annat svar är säkert hans studier i Schweiz där han fick inspiration att studera Bibeln på ett livsnära sätt. Hans väg skulle leda honom in i en profetisk roll.

Att se med nya ögon

Alla har vi formats av de relationer och sammanhang vi fötts in i och vuxit upp med och i ett större perspektiv gäller det den kultur vi fötts in i, vår moderna västerländska kultur, och även kyrkliga kultur. Det är en utmaning att utforska vad som är andligt hållbart i mötet med den verklighet som vi möter och som andra ofta uppfattar som självklar. Lärande blir därför ofta en process under motstånd.

Det jag brottats med är hur evangeliet har uppfattats som en lära som tankemässigt ska godkännas som en åsikt i stället för en väg att gå tillsammans med den gud som redan är vid vår sida. I min senaste bok Orden och Jorden har jag försökt teckna bilden av den närvarande guden som möter oss där vi är för att leda oss vidare mot nya överraskningar. Tro blir då gemenskap och relation mer än åsikt. Tron ger naturligtvis också utrymme för vår tankemässiga förståelse men överskrider den genom beröringen av ”hjärtat”.

I den liknelse som kallats Jesu pedagogiska ”paradliknelse” (Matteus 13:1-23) klagar Mästaren över att människor inte kan se trots att de har ögon och inte kan höra trots satt de har öron. Det de inte kunde var att ”förstå i sitt hjärta”. När han sagt detta gav han tolkningen av liknelsen om sådden som ibland ger frukt och ibland inte. Det är då han pekar på ”jordens” avgörande betydelse för ”rotfästet”, den beröring som når djupare än åsikter.

Att bedriva undervisning på trons område är inte detsamma som skolundervisning där pedagogen har en färdig kursplan och ett mål som kan mätas. Naturligtvis finns en ”sådd” också i kristen undervisning men målet, om vi nu ska använda detta ord, handlar om relationen till det gudomliga och den egna personens erfarenhet av det gudomliga. Sådan pedagogik måste ge lika mycket utrymme för inlyssning av det djupast personliga som talande till människor från en predikstol.

Jesus och Paulus som pedagoger

Om kyrkan hade varit mer intresserad av Mästarens och Paulus pedagogik kanske vi inte hade behövt kyrkobyggnader. Här möter vi en undervisning som levde av möten med människor och deras behov, frågor och bekymmer. Samtalen handlade om människors erfarenheter här och nu.

Paulus möte med människorna i Athen är ur pedagogiskt perspektiv lika central som Jesu liknelse om ”sådden”.  Paulus började med att notera folkets sökande efter en okänd gud. Han mötte deras undran och kunde därifrån berätta om den Gud som också var grekernas Gud därför att han ”skapat världen och allt den rymmer”. Han fortsätter med orden: denna Gud som ”ger alla liv anda och allt. Han är inte långt borta från någon enda av oss ty i honom är det som vi lever, rör oss och är till.” Paulus talar om det som är, inte om något som är villkorat eller eventuellt kan ske. Han talar om ett inkluderande ”vi”.

Detta ser jag som skapelseperspektivets bidrag till evangeliet. Och det öppnar för ett generöst och öppet tilltal i mötet med sökande människor. Men skapelsen har större betydelse än så därför att den är vår moder lika mycket som Gud är vår fader och kan ge oss alla en djupt existentiell ingång i det stora mysteriet.

Pedagogik och teologi

Den stora överraskningen kan bli upptäckten att Gud är här – inte i ”himlen”. Skillnaden är dramatisk. Den är dramatisk både för vår gudsuppfattning och vår syn på vad det är att vara människa. Att Gud är här innebär att han är i sin skapade värld, osynlig men verksam, som den alltid skapande och alltid närvarande i sin skapelse – också i människan.

Tanken att Gud är i himlen innebär ett avstånd som inte finns. Den gud som är här är större än vi tänkt och kan inte bindas av någon verbal formel. I våra försök att finna Guds verkliga namn får vi bara svaret att GUD ÄR. Vi får också svaret: vi ÄR i Gud och Gud ÄR i oss. Det är öppningen till den stora berättelsen och det stora mysteriet.

Evangelium för vår tid måste inte dela upp människor i goda och onda därför att alla är skapade av samma Gud och ingen kan skiljas från Guds kärlek. Livet börjar med ett stort förbehållsfritt JA från skaparens sida och fortsätter så. Det vi kallar ondska eller med kyrkans ord ”synd” finns i många former, både sådant vi själva åstadkommer och det vi drabbas av men skiljer oss inte från Guds kärlek och inte heller från Guds närhet. Det kan ge oss upplevelsen av att vara utkastad i en grym värld och hindra oss att uppleva vad vi i grunden är, men ”vägen hem” är alltid öppen som också är titeln på en av Harry Månsus böcker.

För några år sedan skrev jag en bok med titeln Längtan till liv. Den kunde också fått titeln ”Längtan hem”, ett försök att sätta fingret på vår djupaste längtan och vad som hindrar oss att hitta hem.

Om Björns 40 år som pedagog och Matteusseminariet – hans motsvarighet till Brommadialogen Läs mer

 

Harry Månsus:

Enligt Björn kan skapelsens andlighet vitalisera oss i flera hänseenden. Den kan ge oss en ny gudsbild och fördjupad människosyn. Den kan berika gudstjänstlivet och religionspedagogiken så att fler berörs. Och framför allt, den kan bygga broar mellan kyrkan och ett folk som inte längre intresserar sig för kyrkliga lärosatser och institutioner.

Matthew Fox introduceras i Sverige

I mitten på nittiotalet deltog jag i ett välbesökt seminarium med Matthew Fox på Sigtunastiftelsen. Då lanserades också hans första bok på svenska Nytändning – om vitsen med arbete och meningen med livet (1995). Initiativtagare till både boken och seminariet var Eva Seilitz, butikschef på Vattumannens bokhandel med alternativ andlig litteratur i Stockholm. Hon ledde temadagen och medverkade kort därefter på Brommadialogen. Boken utgavs av Energica förlag, som publicerade nyandliga böcker och gav ut tidningen Hälsa. Det visar sig alltså tydligt att skapelse-andligheten är en brobyggare mellan kyrkan och sökare även i Sverige.

Redan i Den kosmiska katedralen (1996) skildrade jag Matthew Fox. Vi arrangerade temadagar på Brommadialogen där han presenterades tillsammans med andra. Det är vid ett sådant tillfälle Björn säger att han stötte på Matthew Fox för första gången. Därför blir jag nu helt tagen när jag ser hur Björn tagit till sig och förvaltat arvet sedan dess. Han har integrerat det i sin teologi, sin pedagogik och i den nordiska kontexten. Historien står inte stilla när en son av den småländska frikyrkligheten artikulerar detta gränsöverskridande arv som kanske ingen annan gjort i Norden. Eftersom många inte har tillgång till Björns bok ger jag några smakprov på hans programmatiska texter som förenar våra böcker:

I skapelsen möter vi Gud och befrias från egot

– Att lägga örat till naturen är att lyssna till Gud, och det är början till befrielse och att uppleva sig inlemmad i Guds stora sammanhang. Det är början till befrielse från inkrökt egoism. Jaget är inte längre tillvarons medelpunkt, utan i stället del i ett stort äventyr. Jag är samma jord som allt levande … Att bli jordnära är att bli mer ödmjuk och samtidigt befriad från fångenskapen i sitt ego.

– Många tror att religionens hjärta är dess lära, att man med hjälp av dogmer kan befästa och sprida denna lära. Dogmer är inte trons startpunkt … Vandring med Gud ger direkt erfarenhet och dessa har genom historien omformats till lärosatser, men de är inte Guds skapelser utan människors försök att med ord befästa läran … (sid 71).

Den andlighet som har kallats Creation Spirituality, eller skapelse-spiritualitet, hämtar sin inspiration ur skapelsen som också är Guds röst men utan ord. För många i vår ordrika värld är det lättare att förnimma Gud i skapelsen än i kyrkan … Sanningen finns både i Bibelns ord och i skapelsens språk för den som lyssnar med sin själ (sid 142).

Walk the Talk – om erfarenhetsbaserad andlighet

– Kan det vara så att vår kultur är så fylld av ord som riktas till oss att vi helt enkelt inte orkar lyssna … Kan det vara så att vi längtar efter ord, som inte kastas över oss, eller pressas på oss, utan inbjuder till samtal – att tala samman. Kan det vara så att det finns ett överskott av påträngande budskap samtidigt som det finns ett underskott av mötande samtal?

– Allra mest  intressant blir det när man i samtal delar sådant som hänt och haft betydelse i ens eget liv. Då tillåter deltagarna sig själva och varandra att bli personliga. Det handlar då inte bara om ord utan att med ordens hjälp utforska den verklighet som vi bär inom oss genom vår erfarenhet … Lärande som förändrar livet hämtar ofta material just från livet, från det som hänt och berört oss. Sådana samtal blir sällan meningslösa (sid 42f).

– Trots att kyrkan undervisar om trons väg och har orden som arbetsmetod vittnar arbetarna i kyrkans arbetslag ofta om att man sällan samtalar med varandra om den egna tron. Det är som om den detaljen vore färdig i och med anställningsintervjun. Man planerar verksamheten tillsammans inför mötet med medlemmar och besökare, men det tycks finnas en skygghet för varandra när det kommer till den egna tron. Orden används hemvant i arbetet med andra, men inte när det kommer till eget delande och bearbetning i arbetslaget (sid 114).

Att lyssna till kroppens språk – kyrkans akilleshäl?

Enda gången Björn och jag hade tillfälle att samarbeta under en längre tid var vid en Wellbeingvecka (juni 2002), som måste ha varit unik i Sverige i ett kristet sammanhang. Den var ett samarbete mellan Brommadialogen och Eksjö Camping med Johan Arvidsson, Linköpings universitet och Origo Resurs, som idéspruta och ledare. Där erbjöds föredrag, seminarier, massage, kristen djupmeditation, förbön och visualisering, motion och avslappning, relationsvård, att göra sin egen wellbeingbok, osv. Det är spännande att se hur akademikern nu integrerar kroppen i sin bok:

– Att lyssna till sin kropp är som att lära sig ett annat språk. Om det inte har blivit vårt modersmål måste vi lära den långa vägen. För många av oss kan det vara som en omvändelse.

– Det finns två olika perspektiv att följa när vi närmar oss kroppens språk. Det ena är kroppens rop på hjälp efter att själen har blivit trampad på eller blivit undernärd. Själen har inte alltid möjlighet att göra sig hörd men kroppen kan komma till själens hjälp och kan skrika ut sin smärta.

– Det andra perspektivet är möjligheten till en daglig kontakt med kroppens signaler som kan fungera som ett vänskapligt samtal där kroppen har något att bidra med. Kroppen kan både lyssna och tala. Återvänd gärna till Ps 139 i Psaltaren och upptäck hur närvarande kroppen är i samtalet med Gud (sid 119).

– (Även)skapelsen ropar idag och särskilt unga människor har förmågan att höra ropet. Den ropar till oss att lyssna och lära. Den vill inte bara bli bättre omhändertagen av oss människor. Den vill oss något mer – att vi ska lära oss det stora mysteriet (sid 131).

 

Vibeke Olsson:

Demokratin byggdes underifrån

Demokratin i Sverige fyller hundra år i år. Nästan ingen talar om att frikyrkan är demokratins vagga i Sverige – inte heller frikyrkan själv.

Den första frikyrkoförsamlingen bildades 1848 i Vallersvik i Halland. Det blev det första sammanhang där drängar och pigor, arbetare och arbeterskor hade rösträtt.

Under 1800-talets andra hälft bildades många församlingar – och de övriga folkrörelserna, nykterhetsrörelsen, rösträttsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen bildades efter samma mönster.

Demokratin byggdes underifrån. Människorna i folkrörelserna gjorde demokrati i praktiken. En stark historisk belysning av detta finns i Ronny Ambjörnssons ”Den skötsamme arbetaren”, en skönlitterär dito i Albert Vikstens ”Blå gryning”.

En fantastisk resurs i vårt folkrörelsearv

Romanen (2009) tar oss med till Svartvik utanför Sundsvall den dramatiska strejkvåren 1879. Bricken (11 år) börjar sitt arbete halv sex på morgonen, men det är också ångans och hoppets tid, som bryter mark för demokratin i Sverige.

Det finns en fantastisk skatt i vårt folkrörelsearv; en unik praktik för att skapa lokalt engagemang med globalt tänkande, bryta ensamhet och förändra samhället.

När den politiska demokratin väl blev verklighet var den djupt förankrad. En stor del av riksdagsledamöterna var organiserade nykterister.

På försommaren 1879 bröt den första stora strejken i Sverige ut. Sextusen sågverksarbetare i Sundsvallsområdet strejkade för att få tillbaka föregående års löner. Lönerna hade sänkts med 20-25% på grund av en depression på världsmarknaden.

Strejken kom att präglas av arbetarnas lugna och värdiga uppträdande – i bjärt kontrast till myndigheternas panik. Tusen soldater inkallades till området och sex kanonbåtar låg och pekade på Sundsvall.

Strejken pågick en vecka och arbetarna fick inte igenom sitt krav. Men de förändrade Sverige för alltid.

Många människor – också de som inte sympatiserade med själva strejken – reagerade mot den massiva militära närvaron. Insikten att vanligt folk inte kunde ordna en fredlig protest utan att få gevärsmynningar riktade mot sig satte fart på rösträttsrörelsen. 1879 hade ungefär fem procent av befolkningen rösträtt till riksdagen, det gick ju efter inkomst.

Rösträttsrörelsen var en livaktig folkrörelse, t ex fanns 1890 tjugotvå aktiva lokalavdelningar bara i Medelpad.

Är Sundsvallsstrejken ”läsarnas” fel?

Redan medan strejken pågick uppstod en livlig tidningsdebatt om huruvida ”läsarna”, d v s frikyrkan, var orsak till strejken. Landshövding Curry Treffenberg hävdade det. ”Den religiösa anarkin leder snart till världslig anarki.”

Journalisten Ernst Beckman från Stockholms Dagblad skrev en artikelserie månaderna efter strejken, ett fantastiskt kraftprov i undersökande journalistik. Han går till botten med frågan om läsarna. Han finner inga belägg för att frikyrkopredikanter uppmanat till strejk. Men själva tanken att man kan gå samman och påverka, den kom från frikyrkan. Beckman påpekar att de teologiska diskussionerna på brädstaplarna och överläggningarna vid de talrika missionsmötena gett arbetarna ”ett visst välde över orden” och vana att tala offentligt.

Varför har det revolutionära arvet fallit i glömska?

Det var skärpa i Vibekes förkunnelse i predikstolen uppe i kyrkan, men oftast mötte vi henne vid programkvällar, dialoger och fikagemenskap i Bokcaféet på gatuplanet.

Frikyrkan är demokratins vagga i Sverige. Man kan undra varför detta fallit i sådan glömska. Här är inte platsen att reda ut det. Kanske har vi i frikyrkan varit för självutplånande, rädda att bli betraktade som dömande moralister?

Det kan jag känna igen från senare tid. Under åttiotalet var jag pastor i Elim, Stockholms femte baptistförsamling.

Vi läste MUDI-MUMS-guiden (mat utan djurindustri och multinationella företag). Vi hade temakvällar om ny ekonomisk världsordning, hållbar utveckling, motverka två-tredjedelssamhället, solidarisk handel…

Nu när Greta fått många att öppna ögonen – vilket är oerhört glädjande – framställs det ofta som att vi som då kämpade emot konsumism, globalisering och storskalighet aldrig hade funnits.

Nu står vi här med pandemi, flyktingkris, klimatkris… I skrivande stund har en glaciär på Himalaya kollapsat och dränkt människor, djur och byggnader.

Varför, varför var det så få som lyssnade på oss på sjuttio- åttio- och nittiotalen? Det är svårt att prata om detta – man vill inte verka självrättfärdig.

Överröstade trosrörelsen profetrösterna?

Kanske var det också så, att vi liksom tystades av framgångsteologin – den högljudda trosrörelsen, som verkligen inte ifrågasatte den rådande världsordningen.

Det kanske är så att trosrörelsen bidragit till att dränera frikyrkan på mer än ett sätt – dels att många engagerade människor försvann till nya församlingar – dels att man förkunnade seger och bönesvar bara vi tror ”rätt”.

Dilemmat är att detta är sant när det gäller frälsningen – den är vunnen på Golgata, vi har bara att ”kvittera ut den” med vårt ja.

När det gäller vårt fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska liv har kristna ingen gräddfil utan lever i världen.
Många människor har gett upp eller skrämts bort av en förkunnelse som inte känns sann.

Detta har i sin tur skymt blicken för det som frikyrkan verkligen är bra på, och där mirakler ofta sker; möjligheten till gemenskap, sammanhang, livsförändring och sociala rörelser. Här finns en enorm potential.

Hur förvaltar vi detta i vår tid av skriande ensamhet?

När jag själv för första gången sökte mig till en frikyrka var gemenskap och inbördes hjälp helt avgörande.

En kille några år äldre än jag kom fram och frågade:
– Kan du hjälpa oss att flytta på lördag?

Jag blev helt tagen. Det fanns en värld där man hjälper varandra. Handen på hjärtat: finns den kvar?

Vibeke Olsson intervjuas av Elisabeth Sandlund (Dagen) när den senaste boken i Bricken-serien kom ut. På ett suveränt sätt ger intervjun både en inblick i ett författarskap och folkrörelsernas betydelse för demokratin i Sverige.

Klicka här eller på bilden för att se intervjun.

Hans-Erik Lindström:

Pilgrimsrörelsen har fått en renässans

Gustav Wasa tog ett struptag på pilgrimrörelsen i Norden, när han förbjöd pilgrimsvandringar. Efter att dörren varit stängd ett halvt årtusende öppnas nu ett fönster igen. Pilgrimscentra har redan anlagts på många orter, inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien. Nya och gamla leder anläggs för vandringar, medan pilgrimsnätverk och pilgrimsprojekt uppstår på olika håll.

Alltfler tar på sig en ryggsäck, täljer en stav, tar fram vandringskängorna och ger sig ut på en inre vandring i den yttre vandringens form. Man går för att få distans till allt det myckna man är indragen i. Man vill finna sig själv, livet och den Gud man kanske tidigare trott på men tappat kontakten med. Det är en vandring för både kropp och själ. ”En sund själ i en sund kropp”, som det heter i en gammal devis.

Pilgrimens längtan är att i det synliga landskapet se tecken på det osynliga och att finna en hållbar livsstil i höghastighets- och konsumtionssamhället. Till hjälp tar många avstamp i de sju nyckelorden, som är saknadens och längtans ord i vår tid. De talar om mer frihet i en tidskomprimerad livssituation, mer enkelhet i konsumismens kultur, mer tystnad i en tillvaro av ljud och bildbrus, mer bekymmerslöshet där livspusslet slukar vår energi, mer långsamhet i en tid av stress och snabbhet, mer andlighet i en kroppsfixerad tillvaro och mer delande i en epok av självförverkligande och ytliga kontakter.

Att vara pilgrim handlar om hela vår livsvandring. Man kan vara pilgrim utan att gå ett enda steg. Pilgrim är man i själen då vardagslivet alltmer präglas av andan i de sju nyckelorden. Vi har fått vårt liv till göra det bästa av det. Biskop emeritus Martin Lönnebo använder sig ofta av devisen: ”Gör det lilla du kan. Gör det villigt och glatt.”

Harry Månsus och pilgrimsrörelsen

Pilgrimsrörelsen har en samhällstillvänd sida. Pilgrimen är gjord för att gå, men inte gå förbi! Inte minst det sjunde nyckelordet blir allt viktigare: Delande. Människan är till för att dela sitt liv med andra i både yttre och inre mening. Harry Månsus har skrivit och talat om detta i årtionden. Han är bibelteolog, pastor och författare till bästsäljare som Shalom jord, Vägen hem och Den kosmiska katredalen.

Han är initiativtagare till Brommadialogen och sinnesrogudstjänsterna. Han har banat väg för dialogen med människor långt utanför kyrkornas väggar. Sökare och agnostiker har i honom funnit en partner i sitt andliga sökande efter mening och hopp. I sin senaste bok Sången om livet vidgar han begreppet pilgrim till att ännu tydligare föra in den samhällstillvända och profetiska dimensionen.

Precis som i hans tidigare böcker möter vi gammaltestamentliga profeter som nu samsas med nutida som Martin Luther King och Greta Thunberg. Fred, rättvisa och klimatfrågor blir en utmaning till oss alla att delta på de sätt som är möjliga för oss. Andlig fördjupning går här hand i hand med ett engagemang för människor i utsatthet och för jordens framtid. Denna profetiska diakoni är viktig så att pilgrimsrörelsen inte blir alltför förandligad. För detta är Harry Månsus en garant – och en nutida pilgrim.

Hans-Erik Lindström och Sanna Lindström (socionom och diakon):

Andlig fördjupning och samhällsansvar

Vi såg en debatt under Almedalsveckan för något år sedan mellan ärkebiskopen och Dagens dåvarande chefredaktör Elisabeth Sandlund. Utgångspunkten var påståendet att det talas för lite om Gud i kyrkan på bekostnad av olika typer av samhällsansvar (miljöarbete, internationell solidaritet). Vi har alltid haft svårt att förstå och acceptera motsatsförhållandet mellan andlig fördjupning (bön, bibelläsning, meditation, gudstjänstliv, evangelisk förkunnelse) och det diakonala engagemanget – för hemlösa, missbrukare, papperslösa, ensamstående föräldrar, miljön och internationellt solidaritetsarbete.

Jag (Hans-Erik) minns då Katarina kyrka var fullsatt av bedjande och lovsjungande människor på 1970-talet i en gudstjänst som slutade ca 19.15. En kvart senare började en annan gudstjänst om internationell solidaritet med lika många människor. När den förra gruppen gick ut ur kyrkan gick den andra in – men utan att mötas. Det visade i blixtbelysning spänningen som då fanns mellan de som ville satsa på det inre livets fördjupning och de som ville engagera sig socialt och politiskt. De två kristna studentrörelserna SESG och KRISS bar då på samma spänning – och den finns fortfarande  i våra olika kyrkor.

Vi tror att det är i mötet mellan det inre och det yttre livet, mellan andlig fördjupning och ett aktivt samhällsansvar, som en kristen kyrka blir hel och livskraftig. Det är vad våra fäder och mödrar i vår kristna historia påminner oss om – att vi möter Gud på två sätt, dels i gudstjänst, bön och nattvard och dels i mötet med människor i utsatthet. Ett exempel är Evangeliska Fosterlandsstiftelsen på 1850-talet i Sverige. Hand i hand med den kristna förkunnelsen i ord och skrift startade man upp Stockholms Stadsmission och Ersta diakoni – två av vårt lands största diakonala institutioner även idag.

Vi tror att det finns en stark längtan och förväntan hos många – både inom och utanför kyrkorna – att både få näring för själen och att få engagera sig i olika former av diakonalt/socialt arbete som volontärer och frivilliga. När det gäller den andliga fördjupningen har också nya skott på kyrkans träd kommit att betyda mycket -retreatrörelsen, pilgrimsrörelsen, katekumenatet, Alphagrupper och nya gudstjänstformer. Andlig fördjupning och samhällsansvar behöver befrukta varandra för att vi som kyrka ska bli hela och sanna mot vår uppdragsgivare och förtroendeingivande i samhället.

 

Rickard Borgenback:

Dialog och vision

– min livsresa till Pilgrimscentrum i Vadstena

Tack Harry för att jag får chansen att bidra till det pågående samtalet ”dialog och vision” och skriva utifrån mitt uppdrag som pilgrimspräst och föreståndare vid Pilgrimscentrum i Vadstena. Jag vill först tacka dig Harry för din stora livsgärning, för vad du betytt för mig och många pilgrimer och sökare där ute på fälten. Betydelsen av dina böcker och ditt engagemang för dialogen mellan ”Guds olika verkstäder” går inte att överskatta. Jag utgår från min egen livsberättelse och landar i några tankar om framtiden för pilgrimsrörelsen och dess roll för både yttre och inre klimat samt existentiell hälsa.

Uppvuxen vid en norrlandsälv

Jag är född och uppvuxen i Norrbottens kustland. Tidigt präglad av naturen och kulturen på mormor och morfars gård som ligger vid Åbyälven. Där fanns korna, hästen, grisarna, fåren och katterna. Eftersom det var långt till närmsta lekkamrat blev djuren mina bästa kompisar och naturen och åkrarna den mest spännande lekplatsen.

Som ung vuxen blev sedan naturen och skogen till ett större äventyr som jag gillade att utforska. Jag gav mig gärna ut på vandring i det böljande skogslandskapet och gjorde många turer i vår norrbottniska fjällkedja. Jag har nog alltid förundrats över naturens storslagenhet och funnit en ro där som jag i efterhand förstått djupast sett handlat om en andlig längtan- ja en hemlängtan.

Ett sökande efter livets djup tog sin början

Helena Borgenback vigdes till diakon i Linköpings domkyrka i juni 2020 och arbetar nu som diakon i Motala församling.

När jag som ung vuxen började förstå betydelsen av denna djupa dragningskraft naturen hade på mig, blev jag nyfiken och ville undersöka vad denna längtan stod för. Jag började mer och mer förstå att det var en andlig längtan. Det var som att jag sett ”Gud på ryggen” där ute i markerna, men aldrig riktigt fått se hans ansikte och lära känna honom på riktigt. Jag anade instinktivt att det fanns mer att upptäcka.

Och någonstans där, i början av 90- talet, började ett andligt sökande för mig. ”Den längsta resan”, som Dag Hammarskjöld kallar den, ”är resan inåt” – och den vägen anträdde jag. Både jag och min Helena var välbekanta med den lågkyrkliga väckelsetradition som präglat norrlandskusten och därmed även oss. Men som många andra i vår generation ville vi hitta vår egen väg, finna våra egna svar, vilket gjorde att vi började söka.

Vi erkände att vi var maktlösa … att våra liv hade blivit ohanterliga.

Vandringen och sökandet kom först att leda mig in på vägar som sedan inte visade sig vara hållbara. Jag var under senare delen av 90-talet en ambitiös ung man som ville göra karriär. Jag hade blivit projektledare för ett större EU-projekt ”Akva Pite älvdal”. Vi byggde ett science center om naturen längs Pite älvdal. Jag var aktiv som ordförande i Naturskyddsföreningen och ville rädda världen. Samtidigt var jag småbarnspappa med tre barn. Vi bodde i ett nyinköpt hus som jag börjat renovera.

Prestation och duktighetsideal både pressade och stressade mig. Jag ställde höga krav på mig själv och andra. Mitt andliga sökande hade lett in mig på olika former av personlig utveckling där jag hade plockat ihop min egen livsfilosofi med tankar från psykologi och nyandlighet. Genom olika terapimetoder försökte jag hitta min egen väg till en inneboende kraft och en tro på mig själv. Men detta sökande ledde mig till en återvändsgränd. Till slut handlade allt om att jag skulle bli bättre på att prestera och leverera, även inom det andliga. Allt handlade om mig och min egen styrka. Det handlade om att tänka positivt i alla lägen. Och om jag misslyckades var det bara mitt eget fel och det fanns ingen nåd att få.

Vi kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde återge oss vårt förstånd

Det var inte förrän jag kört slut på mig som jag kom till vägs ände och insåg att min egen kraft inte räckte till. Jag fick problem med högt blodtryck och andra stress-symptom och jag minns att jag i slutänden åkte på en svår influensa och lunginflammation. Jag låg hemma sjuk i soffan och var ynklig. Då tog jag ner den bibel jag hade i bokhyllan och för första gången läste jag ur den med ett öppet sinne.

Jag överrumplades av det kärleksbudskap som jag mötte – ett budskap som jag varit oförmögen att omfamna tidigare. En kärleksfull och förlåtande Gud framträdde för mig genom personen Jesus från Nasaret. Gud fick det ansikte som jag så länge sökt. Jag kunde inte värja mig längre. Jag vågade mitt Ja – för att travestera Hammarskjöld – och upplevde en mening – och jag bara grät av befrielse. Det var så befriande att få omfamna den tro som jag krampaktigt hållit ifrån mig, trots att det var min barnatro. Och nu blev den också min vuxna tro.

Vi beslöt att överlämna vår vilja och våra liv till Guds omsorg…

Nu hade jag mycket att göra. Jag ville förstå och fördjupa mig i kristen tro. Jag läste mycket och samtalade med många. Vi hade under samma tid kommit i kontakt med Baptistförsamlingen i Piteå. Det var en spännande tid. Det var som att jag var inne i ett stort översättningsarbete som handlade om att skapa ett nytt språk för min tro. Att använda ord som ”Gud” och ”Jesus” igen som vuxen var inte helt lätt. Men det fanns en befrielse i att kunna göra det.

Harrys Månsus bok ”Den kosmiska katedralen” (Libris förlag) blev i detta skede viktigt för mig lika väl som ”Boken om recovery” (Libris förlag, Tomas Andersson Wij red.) Starkast var upptäckten av nåden. Nu var det inte längre upp till min egen kraft att bli en bättre människa. Jag upptäckte att Gud ville bära och förvandla mig, om jag bara vågade överlämna mig åt honom. Så enkelt och så nära. Tidigare hade jag bara överlämnat mig åt mig själv och min egen förmåga, vilket inte lett mig någonvart.

Gud bar oss genom svårigheter

Från sjukhustiden i Lund 2002, de fick nio fantastiska år med hjärtebarnet Hannes, som gick bort 2011.

Jag fick nu en tid uppleva en frälsningens förälskelse. Men snart skulle vi som familj prövas svårt. 2002 föddes vårt fjärde barn, Hannes, med ett mycket svårt hjärtfel och han hade bara 50 procents chans att överleva. Det blev fyra svåra hjärtoperationer med långa konvalescenser i Lund och mycket oro och många tårar. Om andlighet tidigare i mitt liv varit mycket ett intellektuellt filosoferande kom nu tron att verkligen bli kött, vår bästa vän och det enda som höll oss uppe. Vi kände att Gud bar oss och hur beroende vi var av det stödet.

Varje dag vi fick med Hannes blev en dag av nåd som vi tacksamt tog emot ur Guds hand. Och när allting så småningom började stabilisera sig och Hannes blev bättre, fanns ingen väg tillbaka till det gamla livet för mig. Jag hade fått uppleva ett förtätat liv där Gud varit så nära oss och visat en ny väg framåt. För mig fanns det bara en väg: att fortsätta följa honom.

Jag kände att Gud manade mig att ta konsekvenserna av det jag fått erfara. Ur den erfarenheten kom min kallelse till att bli präst, vilket i sig innebar en stor osäkerhet för vår stora familj med sjuka barn. Men med kallelsen kom också ett löfte – genom en dröm. Ett löfte om att Gud skulle gå med oss. Och slutligen efter många års studier kunde jag prästvigas juni 2009.

Mötet med pilgrimsrörelsen och Dag Hammarskjölds led

Något som också kom att förändra mitt liv var att jag under studietiden 2006 fick möjlighet att delta på en pilgrimsvandring längs Dag Hammarskjöldsled, som går i väglöst land 10 mil mellan Abisko och Nikkaluokta.

https://www.svenskakyrkan.se/luleastift/pilgrimsled

Det var starkt att få dela livet längs vägen med andra medvandrare, bokstavligt bära varandras bördor och att få fira mässa tillsammans på fjället i all enkelhet. Jag tände på alla cylindrar och en pilgrim var nu född. Jag fann att några av mina största passioner i livet rymdes i pilgrimsrörelsen, här fanns naturen och friluftslivet, här fanns en spiritualitet som också omfamnade kroppen och det kroppsliga, här fanns enkelheten och mystiken, här fanns medvandrarskapet och delandet, allt i en välsignad blandning. Sedan dess har det blivit många pilgrimsvandringar, både korta och långa, hemmavid, utomlands och i fjällvärlden, både med vuxna, barn och konfirmander. Och det verkar kunna bli fler …

Andrum Brynäs och sinnesrogudstjänsternas Mekka

Rickard Borgenback (till vänster) med pionjärerna för Andrum Brynäs: Eva Stibe, Per-Erik Lindberg och Lennart Thorsell. Läs mer om Andrum Brynäs i vår Reportage-serie!

Både jag och Helena hade nu fått en stark tilltro och erfarenhet av att Gud vill leda oss och bära oss genom svårigheter, om vi lyssnar och följer. Som familj fick vi nu en kallelse till ett uppbrott. Vägen förde oss till Gävle och jag kom snart i kontakt med den varma gemenskap som fanns runt Andrum Brynäs – Gävles egen dialoggemenskap – en avknoppning av Brommadialogen. I Gävle startade Andrum Brynäs 1998 först som ett ekumeniskt samarbete mellan Svenska kyrkan och Baptistkyrkan på Brynäs. I den engagerade ledningsgruppen fanns en härlig blandning av människor, både nya och gamla i tron. Så här presenteras verksamheten:

ANDRUM BRYNÄS en plats med rum för livet. En plats där vi får mötas med våra olika upplevelser av livet som något större än oss själva. En del kallar det Gud inom människan. Andra talar om en kraft utanför dem själva. Genom föredrag, grupper och kurser vill ANDRUM BRYNÄS skapa möjlighet att växa i mötet med varandra.

https://www.andrumbrynas.com/

Jan-Erik Isaksson, kyrkoherde och Gävles mest kända alkoholist, tog initiativet till Sveriges mest välbesökta sinnesrogudstjänster och ledde dem i 25 år. Läs mer i vår Reportage-serie!

För mig personligen var det en stor gåva att få möta denna bredd av människor som gick långt utanför den gudstjänstfirande församlingens skara. Här fanns alla möjliga människor som på olika sätt längtade efter ett rimligare och helare liv. De många tolvstegsgrupperna var hela tiden navet för Andrum Brynäs som allt kretsade kring. Till detta lades de återkommande föreläsningarna, caféer som tillsammans med sinnesrogudstjänsterna var viktiga mötesplatser för sökare, kyrkfolk och tolvstegsmänniskor.

På helig mark i Vadstena

I Vadstena finns klosterkyrkan, en gång i tiden Nordens mest besökta pilgrimskyrka, tillsammans med Nidarosdomen i Trondheim. I Vadstena finns också Birgittasystrarnas kloster.

Efter nio år i Gävle blev det dags för ännu ett uppbrott. Genom mina kontakter med pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström och resor till Vadstena hade jag och Helena kommit att älska denna stad, pilgrimsrörelsens centrum i Sverige. Vadstena är en speciell plats på många sätt som har långa anor som kyrkligt centrum och att vara en bönens plats.

Redan under 1300 talet började ett klosterliv växa fram här och på 1400 talet blev det ett av Europas viktigaste pilgrimsmål. Vadstena kallades då för Nordens Rom. Hit kom pilgrimer från alla håll för att söka bot, helande och andlig fördjupning och för att besöka Heliga Birgittas grav. Och denna rörelse pågår fortfarande, i dag i förnyad form. Många som kommer hit säger att det är något speciellt med platsen.

I den keltiska traditionen talas det om “thin places” – platser där det finns en särskild energi och där hinnan mellan det jordiska och det himmelska verkar vara särskilt tunn. Kanske är det Heliga Birgittas klosterkyrka med hennes reliker som ger staden denna nimbus och känsla? Eller så beror det på mötet med alla människor som fortsätter komma hit för att be och fira gudstjänst, ägna sig åt andlig fördjupning och dela tro och liv med varandra? Här finns också två levande kloster genom Birgittasystrarna i Vadstena och Mariadöttrarna vid Omberg. Sammantaget blir det inte svårt att kalla Vadstena just för helig mark.

Pilgrimsrörelsen – inget soloprojekt

På Pilgrimscentrum möts människor från alla håll och alla åldrar för att dela liv – här personal, volontärer och husfolk.

Hans-Erik Lindström har på sidan under länken ”nyheter och reportage” skrivit om sin egen väg och om pilgrimscentrums historia från 1997 då verksamheten tog sin början. Hans-Erik var den första pilgrimsprästen och har genom sitt författarskap precis som Harry Månsus nått ut till en bred skara människor utanför kyrkans hank och stör. Pilgrimsrörelsen har visat sig vara en rörelse som tilltalar en bredd av människor. Hans Erik Lindström har också bidragit till att skapa en pilgrimsteologi som blivit en viktig tolkningsnyckel för hela pilgrimsrörelsen i Norden. Grunden till denna teologi är bibelns berättelser om ett folk på vandring och de sju nyckelorden, frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

I Lindströms böcker finns också ett viktigt diakonalt perspektiv kopplat till pilgrimsrörelsen. Att vara kristen är inget soloprojekt, det är något vi är tillsammans och så har det alltid varit i kyrkan. Och i logik med det tänker jag att pilgrimsrörelsen inte heller är något soloprojekt för andliga strebers. Det handlar hela tiden om att ”bära varandras bördor”, att gå ”lång-tid-tillsammans” och dela livet längs vägen. Lindström skriver ”En pilgrim är gjord för att gå, men inte att gå förbi” Och därför är det lika logiskt att det sedan 2002 finns en pilgrimsdiakon vid pilgrimscentrum, nämligen Ewa Lund.

Hon har tillsammans med Martin Lönnebo skapat den gröna pärlan på frälsarkransen ”diakonins och skapelsens pärla” som vi vårdar särskilt ömt på Pilgrimcentrum. 

Ett pilgrimsteologiskt centrum med låga trösklar

Vid pilgrimsteologiskt seminarium (10-12/2) får vi möta veteranen Hans-Erik Lindström och Rickard Borgenback, men också Tomas Sjödin och Karin Olofsdotter. Karin är välkänd pilgrimsledare i Brommadialogen, vid Midsommardialogerna och i Equmeniakyrkan.

Pilgrimscentrum drivs sedan starten av Svenska kyrkan Linköpings stift i samarbete med Vadstena församling. Intentionen har hela tiden varit att det ska vara ett andligt pilgrimsteologiskt centrum med ”låga trösklar” för sökande människor. Pilgrimscentrum ska arbeta i ekumenisk anda. Varje år ordnar vi ett pilgrimsteologiskt seminarium i februari. Nästa år 2021 kommer det att bli webbsänt seminarium tillsammans med det då antal tillåtna deltagare som går. Vi är glada att i år kunna välkomna bland andra Mikael Kurkiala, Karin Olofsdotter och Hans-Erik Lindström för samtal och delande om att vara pilgrim på väg.

Vid Pilgrimscentrum finns också en vardag med en daglig puls där bönen står i centrum. Fyra gånger varje dag ringer klockorna i rödtornet till bön i klosterkyrkan. Om helgerna kommer normalt många tillresande gäster för att delta i de vandringar, retreater och kurser som vi ordnar vid Pilgrimscentrum. Mariagården är vår egna retreatgård i anrik klostermiljö. Hit är man också välkommen som enskild gäst för egen retreat eller övernattning.

Planerade program 2021 Läs mer

Pilgrimsrörelsen – en del av en grön rörelse

Pilgrimsrörelsen har redan från början på 90-talet på många sätt varit en motrörelse mot mycket av det rådande paradigmet om ständig ekonomisk tillväxt till priset av utarmning av både människor och natur (som Pär Holmgren skriver om). Genom att visa på vägar att leva ett enklare liv med lättare packning vill pilgrimen inspirera till ett hållbart liv där andligheten och bönen likväl som tjänsten till medmänniskan är central.

Pilgrimscentrum i Vadstena ingår sedan några år i olika internationella samarbeten och EU-projekt. Genom projektet ”green pilgrimage” finns ett fokus på att skydda natur och kulturvärden vid populära pilgrimsmål och utveckla hållbara sätt att vandra längs kända pilgrimsleder. I detta ligger också möjligheten till attitydförändring och fördjupad kunskap. Lokalt innebär det att vi nu arbetar med att utveckla vandrandet längs våra leder till Vadstena på ett hållbart sätt. Det gäller allt ifrån boende, sopor, transporter och mat till digitalisering.

https://www.interregeurope.eu/greenpilgrimage/

Linköpings stift ligger långt framme när det gäller arbete med klimatomställning och på pilgrimscentrum i Vadstena ordnar vi regelbundet arrangemang, kurser och retreater med klimattema. Två gånger per år ges en klimatvila (tors – söndag.) Dessa helger är tänkta att ge inspiration till andlig fördjupning och fördjupat engagemang för naturen och skapelsen. Metoden bygger främst på förundran och bön. Vi bärs av tanken att andlig eller existentiell hälsa är hör ihop med ett engagemang för miljön och klimatet. Det talas ofta om betydelsen av ekonomisk-, social- och ekologisk hållbarhet i samhället, men till detta tror vi att en fjärde dimension bör tillfogas, nämligen existentiell-andlig hälsa.

Vandring till klimatmötet i Glasgow 2021

I Glasgow har också ett annat pilgrimsfolk sitt centrum – Iona Community. Bilden är tagen under en pilgrimsvandring ute på ön Iona, där hinnan mellan himmel och jord sägs vara speciellt tunn.

Till vår stora glädje har vi nu fått ett nationellt uppdrag från Svenska kyrkan att leda en pilgrimsvandring till klimatmötet i Glasgow, Storbritannien 2021. Planen är att vandringen ska starta i Vadstena under sommaren 21 och vara framme i Glasgow lagom till klimatmötet i 1-12 november 2021. Just i skrivande stund befinner vi oss mitt i en pandemi och ingen vet just nu hur något blir. Men det finns ännu hopp. Det finns goda förhoppningar om ett vaccin skulle kunna hindra pandemin och att det därmed skulle det bli möjligt att genomföra FNs klimatmöte och vandringen som planerat.

Förberedelsearbetet för vandringen är i alla fall redan i gång och vi kommer strax att gå ut för att bjuda in både församlingar, föreningar, företag och organisationer att delta i denna vandring och manifestation på olika sätt. Man kan delta på olika sätt. Genom att vandra med den grupp som startar i Vadstena, genom att delta vissa sträckor eller genom att ordna både kortare och längre vandringar lokalt för klimatet.

Som alltid vid pilgrimsvandringar är en viktig del det som man får med sig längs vägen. Under vandringen kommer deltagarna att uppmuntras att dela berättelser och vittnesmål i samtal med varandra. Olika former av gemensamma aktiviteter kan bli föreläsningar andakter, böner, studiebesök i församlingar och hos företag m.m. för att se och lära av konkreta exempel på klimatarbete. Vi hoppas att vandringen ska kunna kommuniceras tydligt och att många ska få upp ögonen för att klimatfrågan genom vandringen. Fokus för projektet är att inge hopp, det går att lösa klimatkrisen om alla hjälps åt.

Bekymmerslöst vandrar pilgrimen mot en bättre värld

Avslutningsvis vill jag lyfta ett av pilgrimens sju nyckelord – bekymmerslöshet. Detta nyckelord ska inte tolkas som att pilgrimen söker ett liv i ansvarslöshet och i förnekelse – att pilgrimen skulle göra sig obekymrad över sakernas tillstånd med världen och klimatet och vara ute på en andlig egotripp. Tvärtom.

En pilgrim som vandrar med öppna sinnen längs vägarna lär sig snart se och förstå mer om hur världen ser ut och hänger i hop. Hon lär sig att under vandringen klara sig med mindre och finna lyckan i små enkla glädjeämnen, som en maskros vid vägkanten eller en drillande lärka i skyn. Hon lär sig förundras över skapelsen skönhet. Och längs vägen övar pilgrimen sig att leva i bön och ”helig bekymmerslöshet”, vilket mer handlar om att lita till Gud än till sin egen förmåga. Längs vägen får hon också ofta möta nöden och utsattheten, både bland människor och i skapelsen i stort. Ur sådana möten föds ofta engagemang. En sorts vandrande exposure – som leder till tro i handling. Detta faktum kan vara ett nog så gott skäl för att ge sig ut på pilgrimsvandring, kortare eller längre. För pilgrimen vill tillsammans med andra vandra mot en bättre värld.

Pax et bonum!

Rickard Borgenback

 

Harry:

Vårt första samarbete var ett seminarium på Omställningsgatan 2012 i Stockholm. Läs mer Pär var klimatexpert och jag talade om hur förnekelsen kan blockera en missbrukare, så att han inte tar in verkligheten – i likhet med många fossilberoende. Jag visste inte hur Pär skulle reagera och blev väldigt överraskad, när han använde halva sin tid åt att spinna vidare på temat.

Vårt samarbete ledde till en direkt fortsättning i Jönköping, när alla kyrkor mönstrade sitt folk till en gemensam temadag om klimat, hållbarhet och jordens framtid. Jag blev då berörd av Pärs lyhördhet och öppenhet i våra dialoger och det gav mersmak. Nu följer vi upp samtalet efter att ha läst varandras senaste böcker – först Pär och sedan Harry.

Dialog och Vision – i Europas heta smältdegel

Klimatfrågan och andra hållbarhetsfrågor har under de senaste åren av allt fler både upplevts och beskrivits som en existentiell fråga. Därför blir jag inspirerad av att läsa Harry Månsus text om vårt fossilberoende, och vad vi i klimatfrågan kan lära oss från ”tolvstegsfolket”. Det finns många likheter när det gäller beskrivningen av beroende, missbruk, förnekelse – och inte minst att missbruket påverkar vänner och familjemedlemmar, både nu och i framtiden.

Det finns även likheter när det gäller vägen ut från beroendet. Vi behöver gemensamt ett uppvaknande, en djupare insikt om den ekologiska kris vi befinner oss i och de långtgående följder det kommer att innebära. Och för att ta oss ur krisen och missbruket av fossil energi, och även andra begränsade resurser, kan vi inte längre hoppas på små steg i rätt riktning. Vi behöver en stor förändring när det gäller värderingar. Det räcker inte med att vi försöker göra rätt saker, så ofta som möjligt. Det viktiga är att vi helt slutar med att göra fel saker.

Det många av oss längtar efter

Det är inte bara i Kungsträdgården de japanska körsbärsträden blommar, utan också utanför EU-borgen i Bryssel.

Det extremt materialistiska samhälle som vi byggt upp under ett par generationer, har kanske missat de aspekter av livet som nog många medvetet eller omedvetet längtar efter – oavsett om vi väljer att kalla det för andlighet eller sökandet efter en inre balans eller något annat. Jakten på lycka och självförverkligande handlar nog för allt fler inte om att köpa och äga mer saker, kanske inte heller om att resa och uppleva mer – utan för många snarare om raka motsatsen. Att unna sig själv tid när man inte gör något, eller åtminstone att unna sig tid när man inte har krav på sig att behöva göra något.

Att ha tid för längre och djupare samtal med sina vänner. Att meditera. Att ta en längre promenad, kanske i skogen, och där våga gå vägar som vi inte riktigt vet vart de leder, kanske just för att upptäcka vart de leder. Att för en stund våga gå vilse, med en inre övertygelse om att även en okänd väg efterhand leder fram till ett mål, måhända tar det lite längre tid, men det var ju just det som var lyxen vi skulle kunde unna oss.

Några måste våga vara stigfinnare och trampa upp nya leder i det okända. Utmaningen är ofta att gå lagom långt före, så att inte stigarna hinner växa igen och åter bli svårframkomliga – eller till och med oframkomliga, för de som vill följa efter. I den situation som mänskligheten och vårt samhälle nu befinner sig är det viktigare än någonsin att vissa vågar leta efter nya vägar framåt – och kanske framför allt vågar ta en riktig funderare över åt vilket håll som ”framåt” egentligen är.

Jag upplever tyvärr att de flesta som deltar i samhällsdebatten i stort, och kanske klimatdebatten i synnerhet, fortfarande är övertygade om att ”framåt” är att fortsätta i den riktning som vi är på väg sedan årtionden. Bara lite smartare, mer energieffektivt, mer resurseffektivt. Har vi bara tillräckligt mycket ekonomisk tillväxt – alltså tillräckligt mycket fortsatt ekonomisk exponentiell tillväxt – så löser sig olika miljöproblem av bara farten. Nästa generations kärnkraftverk löser energiförsörjningen, och smart teknik som kan pumpa ner växthusgaser i berggrunden löser klimatfrågan, och det där med förlust av biologisk mångfald är nog inte så farligt, om vi gödslar tillräckligt borde det väl växa mer – och med lite smart genmodifiering kan vi väl skapa nya djur- och växtarter?

Tunnelseende eller helhetssyn

Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren är inte bara ett radarpar i EU-parlamentet, utan också på videos som tar upp heta frågor, t ex utbyggnaden av Preem-raffinaderiet.

Ständigt detta tunnelseende, och försök att lösa ett mer eller mindre litet problem i taget – utan att se helheten. Nu skulle jag verkligen aldrig kalla klimatförändringarna eller att vi med full fart är på väg in i den sjätte stora massutrotningen, för små problem. Men samtidigt måste vi inse att dessa ”problem” egentligen är konsekvenser av ett ännu större problem. Själva grundproblemet. Vi har skapat ett samhälle som inte är hållbart. Vi har ett ekonomiskt system som inte är hållbart. Så länge vi inte förstår och inser det helhetsperspektivet kommer vi heller aldrig kunna lyckas fullt ut med att lösa de olika följdproblemen – utan att skapa nya problem och utmaningar.

När vi redan inom några år blir över åtta miljarder människor på planeten jorden blir det ännu viktigare att förstå helhetsperspektivet. Det blir ofrånkomligen en allt mindre tårtbit till oss var, ju fler det är som ska dela på hela tårtan. Men det är alltför många som försöker skylla ifrån sig hela problematiken på ”överbefolkningen” i sig. Det blir ännu en ursäkt till varför vi i den rika delen av världen inte skulle behöva ta vårt ansvar. Ska vi bygga ett hållbart samhälle behöver vi solidariskt ta vår del av ansvaret, inte minst genom att bidra till att utrota fattigdomen i världen. Det är dessutom ett mycket effektivt sätt att bromsa upp kommande befolkningsökning under kommande årtionden, och kanske till och med få stopp på befolkningsökningen under andra halvan av detta århundrade.

Ett kollektivt missbruk

Jag tror att samhället i stort har en del att lära av tolvstegsprogram och liknande. Inte minst det första steget. Vi behöver gemensamt, på riktigt, erkänna vår nuvarande maktlöshet, och att vårt samhälle är på väg att bli ohanterligt. Det vill säga att vi är maktlösa OM vi väljer att stanna kvar i det nuvarande paradigmet, med missbruk av jordens begränsade resurser. Jag upplever verkligen att samhället i stort sitter fast i en stor förnekelse inför de ekologiska utmaningarna – och det grundläggande “missbruksberoendet” är inte bara beroendet av fossil energi, utan kanske snarare är det jakten på evig ekonomisk tillväxt och tron på att ny teknik alltid löser alla problem. Och i det sammanhanget är så klart beroendet av olja, kol och fossilgas egentligen bara symptom, precis som att ett drogberoende eller annat missbruk, oftast är ett symptom på något mer djupliggande.

Det påstås att det var Albert Einstein som myntade uttrycket: ”Allting borde förenklas så mycket som möjligt, men inte mer.” Det ligger mycket i det. Inte minst i hållbarhetsfrågorna ser vi ofta överförenklingar, som inte tar hänsyn till komplexiteten och helhetsperspektivet. Givetvis ska vi satsa på teknikutveckling, och hoppas på exempelvis smartare fordon i framtiden, som gör oss mindre bilberoende – och i stället ser till att alla på säkra och effektiva sätt kan göra de nödvändiga resor som behövs i vardagen. Men omställningen handlar mer om beteendeförändringar än teknikutveckling – även om dessa ofta går hand i hand. Och när vi ställer om vårt samhälle till ett hållbart samhälle behöver vi hela tiden ha ett helhetsperspektiv, med en tydlig och förhoppningsvis för de flesta lockande bild av hur ett framtida hållbart samhälle skulle kunna se ut.

“Jag betraktar Kate Raworth som det tjugoförsta århundradets John Maynard Keynes … Nu gäller det bara att omsätta hennes idéer i politik” (George Monbiot)

Omställningen behöver vara rättvis. Det räcker inte med att fokusera enbart på ekologisk hållbarhet, vi behöver även social hållbarhet. Den ekonomiska hållbarheten är den som brukar prioriteras, och den tolkas oftast som fortsatt stabil exponentiell tillväxt. Men långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling är i själva verket den ekonomiska utveckling som vi får och som vi kan ha i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Den måste underordnas den ekologiska och sociala hållbarheten. Det finns flera beskrivningar av hur ett sådant ekonomiskt system skulle kunna se ut. Själv tycker jag, precis som många andra som arbetar med hållbarhetsfrågorna, att Kate Raworths ”Donut ekonomi” är ett intressant sådant system. Läs gärna hennes bok med den titeln.

Social hållbarhet ur ett systemperspektiv

Om de ekologiska frågorna ofta blir uppsplittrade i så små detaljer att det till slut blir mer eller mindre omöjligt att ha koll på helheten, är det trots allt ingenting jämfört med diskussionerna kring social hållbarhet. Ibland är det för mig uppenbart att vissa aktörer i samhällsdebatten gör detta medvetet, just för att försvåra och undvika den större och mer övergripande diskussionen om samhällsbygget i stort.

Ett tydligt exempel i klimatdebatten är hur vissa i stället för att diskutera hur utsläppen av växthusgaser kan minska nu, leder över diskussionen på hur vi någon gång i framtiden borde bygga nya kärnkraftverk. Nu beror detta antagligen på en kombination av flera orsaker, där två kanske är mer tydliga än andra. För det första vill man verkligen leda bort uppmärksamheten från det akuta i situationen, man vill helt enkelt inte erkänna att vi befinner oss i en kris. För det andra, och det gör tyvärr diskussionen ännu svårare, man har inte insikt och kompentens för att diskutera hållbarhetsfrågorna ur ett systemperspektiv.

Många känner sig säkert rätt bekväma med att exempelvis diskutera för och nackdelar med elbilar eller dieselbilar. Det blir däremot mycket obekvämt att ta till sig insikten att vi människor gemensamt, globalt, för överskådlig framtid bara har en mycket begränsad mängd växthusgaser kvar som vi eventuellt kan släppa ut i atmosfären och ändå lyckas med konststycket att hålla den globala uppvärmningen väl under två grader. Debatten bör då i stället handla om i vilka sammanhang vi kan tillåta oss att släppa ut ytterligare växthusgaser – främst då i sammanhang som verkligen hjälper oss att bygga ett hållbart samhälle.

När det gäller social hållbarhet blir debatten dessutom ännu mer spretig på grund av att det finns så många åsikter om vad social hållbarhet är – och i nästa steg drar diskussionerna sedan ofta iväg åt en massa olika håll, när det gäller att föreslå ”lösningar” på dessa utmaningar. För många aktörer blir det då enklare att skrika högt om lag och ordning, eller möjligen ordning och reda. Debatten skulle kunna bli så mycket mer framåtsyftande och konstruktiv om den grundade sig i de vetenskapliga definitioner som finns för social hållbarhet.

Läkaren och cancerforskaren Karl Henrik Robèrt, vän och mentor till Pär, är mest känd som visionär initiatiativtagare till miljöorganisationen Det naturliga steget.

Det handlar om att identifiera och tillsammans arbeta bort de hinder som kan finnas i ett samhälle för att alla ska känna tillit till själva samhället. Det kan uppstå hinder för tilliten inom fem olika grundläggande områden. Hälsa, inflytande, kompetensutveckling, opartiskhet och sist men absolut inte minst meningsfullhet. Om individer i samhället upplever att det finns hinder för något av minskar tilliten inte bara till samhället och dess ledare, utan även mellan medborgarna i samhället. I slutet av sommaren 2020 hade jag ett samtal med professor Karl Henrik Robèrt, nu verksam vid Blekinge Tekniska Högskola. Det samtalet går att hitta på youtube som ett avsnitt av ”20.22”.

Att förvalta skapelsen

Jag har under de årtionden jag arbetat med klimatfrågan vid flera tillfällen haft möjligheten att diskutera med flera som satt sig in i hållbarhetsfrågorna utifrån ett mer andligt perspektiv, eller kanske helt enkelt sina religiösa övertygelser. För många ursprungsbefolkningar är det exempelvis en sådan självklarhet att allt hänger ihop. Vi människor är släkt med träden, floderna, djuren och allt annat i naturen. Och med den världsbilden blir man också mer uppmärksam när naturen förändras. När glaciärer eller havsis minskar och försvinner, när regn och torrperioderna inte längre är att lita på, när naturen rubbas från den stabilitet och pålitlighet som funnits i generationer lägger man märke till det betydligt snabbare än vad många storstadsmänniskor i den rikare delen av världen gör.

Jag har hört många kristna prata om hur självklart det är för dem att förvalta skapelsen, att det i grunden är det som är människans viktigaste uppgift på jorden. Men ibland hör jag även konservativa kristna som envist håller sig fast i övertygelsen om att människan, oftast då kanske den vita människan, eller kanske till och med den vite mannen, är skapelsens krona – och att allt annat finns till för att tjäna denne skapelsens fulländning. För mig är det märkligt att en religion går att tolka så totalt olika. Det är däremot inte alls märkligt för mig när jag har hört ursprungsbefolkningar beskriva oss blekansikten som deras yngre broder, som inte har vuxit upp än, och därmed inte heller kommit till insikt i det självklara att allting faktiskt hänger ihop.

Ungdomlig hybris och omsorg om gamla mor

Det finns också något hoppfullt i den beskrivningen. Vårt samhälle är med en sådan liknelse kanske för närvarande i puberteten, och försöker i den göra någon slags tonårsrevolt och frigörelse från våra föräldrar. I någon slags ungdomlig hybris tror vi kanske till och med att vi skulle kunna klara oss utan ”moder jord”. Det gör vi inte. Vi är mycket, mycket mer beroende av naturen runt omkring oss, än vad den är av oss. Åtminstone om vi betraktar evolutionen och biologin på planeten under flera miljoner år, eller kanske till och med miljarder år.

Men just nu, är planeten – moder jord – i så dåligt skick att vår gamla mamma behöver vårt stöd. Vi kan visserligen inte rätta till allt som vi har ställt till med under de senaste hundratals åren. De växter och djur som vi har utrotat är borta för alltid. Men vi kan rena haven från plast, vi kan lämna de fiskar i haven som återstår i fred och låta dem återhämta sig, vi kan skydda de områden av orörd natur som trots allt finns kvar, och vi kan till och med långsamt ta bort växthusgaser från atmosfären. Kort sagt, vi 1900-talister bör åtminstone städa upp efter oss, innan vi lämnar över hela ansvaret till 2000-talisterna. De lär få tillräckligt stora utmaningar även om vi gör vårt allra yttersta.

Den moderna religionen – en sekt?

Pär Holmgren reste tillsammans med “domedagskomikern” och sångaren Staffan Lindberg på Elmopedturnén 400 mil genom landet och besökte bland annat Omställningsgatan 2012.

Vårt moderna samhälle beskrivs ofta som sekulariserat. Trots detta finns en stor religion kvar, mitt i samhället, och det är oerhört sällan som den kritiseras eller ifrågasätts. Denna förhärskande och av de allra flesta accepterade religionen är tron på den eviga exponentiella ekonomiska tillväxten. För det är just det. En tro. En sekt, där det inte tillåts kritik eller ifrågasättande av de grundläggande normerna, av de grundläggande trossatserna.

För att försvara denna religion blir det av yttersta vikt att bara diskutera en fråga i taget – inte lyfta blicken och försöka se helheten. Det är starka konservativa krafter som bromsar all form av stora förändringar. De vill bara göra små justeringar inom det nuvarande systemet. Inom det nuvarande paradigmet. Vi som kämpar för de tillräckligt stora och snabba förändringar som krävs, för att exempelvis lyckas med att hålla den globala uppvärmningen under två grader, beskrivs ofta som orealistiska. När det enda som är orealistiskt i sammanhanget är att tro att det nuvarande globala samhället skulle kunna anpassas till en uppvärmning på tre eller fyra grader.

Tillväxt, alltså riktig långsiktig, ”evig”, hållbar tillväxt, kan vi bara ha och se i naturen. Men den är inte exponentiell. Vi människor kan sedan förädla och förbättra, vilket gör att vi även kan få långsiktig tillväxt inom samhället, inte minst inom exempelvis vetenskapen, tekniken och kulturen. Men den blir inte heller exponentiell annat än under kortare tidsperioder, som från tiden efter andra världskriget fram tills nu, inte minst beroende på den stora befolkningsökningen. Men mot slutet av detta århundrade pekar många scenarier på att befolkningen på jorden inte längre ökar, utan kanske tvärtom minskar. Och när konsumenterna blir färre blir det efterhand allt svårare, och till slut omöjligt, att upprätthålla en exponentiellt växande ekonomi. Befolkningen lär antagligen minska relativt långsamt och stabilt, om vi fortfarande har ett välfungerande samhälle och har lyckats hålla den globala uppvärmningen väl under två grader. Kanske betydligt snabbare och långt ifrån stabilt om den globala uppvärmningen närmar sig tre eller fyra grader. Det är så evolutionen fungerar. Det är så ”moder jord” reagerar.

Ett nytt paradigm som inger hopp

Det är lätt att måla en dyster framtidsbild. Och tvärtom mot vad många förståsigpåare brukar säga, skulle jag hävda att det inte är viktigt att förmedla hopp i klimatdebatten. Det är väl precis det som vi har försökt under de snart trettio år som jag har varit engagerad i klimatfrågan. Jag har mer en känsla av att denna förmedling av ”hopp” har varit passiviserande. Det stora flertalet av människorna har bevisligen fortfarande inte insett att vi befinner oss i en kris, eller åtminstone inte att den krisen är så akut som den är.

Men trots det, visst finns det ett slags hopp. Eftersom det är vi människor och vårt samhälle som har orsakat denna kris kan vi så klart också avstyra krisen. När det gäller klimatfrågan och mängden koldioxid i vår atmosfär är det ju i teorin inte svårare än att vi tar bort koldioxid från atmosfären, och binder kolet i marken igen. När det gäller vårt icke hållbara beroende av den eviga exponentiella ekonomiska tillväxten är det, i teorin, ännu enklare. Det är ju ett system som vi människor har hittat på. Det följer verkligen inga naturlagar – även om många ekonomer gärna vill få oss att tro det. Med andra ord så räcker det med att vi bestämmer oss för att använda ett nytt ekonomiskt system. Ett som inte är på kollisionskurs med moder jord och planetens begränsade naturtillgångar.

Vi vet från historien att den typen av stora paradigmskiften har hänt tidigare. Vi vet också från historien att sådant ibland kan ta tid. Men blir vi en kritisk massa, med tillräckligt många personer som vill se en tillräckligt stor förändring, kan en sådan stor och snabb förändring ske.

Som Harry Månsus skriver i sin text. ”Men att släppa taget och öppna sig för ett nytt paradigm är en omskakande erfarenhet. Därför behöver vi – precis som tolvstegsfolket – värmen och kraften i en gemenskap. Vi behöver en motkultur av frizoner, där livets långsamma processer respekteras. Där vi får ta rygg på dem som lever i lösningen och vet var rösena finns på vägen mot en rimligare värld.

 

Harrys gensvar på Pär:s bok och bidrag:

Det första som fångar blicken när jag får boken i min hand är ett citat på pärmen av Greta Thunberg: Att förstå grunderna till mänsklighetens största kris borde vara en självklarhet för alla. Den här boken måste varenda människa läsa.

Pär lärde känna Greta när hennes föräldrar, Svante Thunberg och Malena Ernman, gick en kurs för Artister för miljön som han arrangerade. Pär tycker att Greta förändrats påtagligt sedan dess – från att ha varit inåtvänd till att bli utåtriktad. Han har också varit med vid Fridays For Future-demonstrationer och behållit kontakten med Greta och hennes pappa. Även meteorologen Martin Hedberg finns med i kretsen och hjälpte dem att förbereda seglatsen över Atlanten.

Till Expressen avslöjar Pär varför han beundrar Greta: Hon är fantastisk, en av de få som verkligen har satt ner foten ordentligt … Det kan bli så att folk slutar lyssna om man blir domedagsprofet. Därför försöker man med lite lull-lull linda in problemen och få dem att framstå som mindre än vad de faktiskt är. Greta gör inte det. Hon är ren och ärlig.

Varför lyfter jag fram Stefans och Pärs böcker?

En flod av klimat- och miljöböcker sköljer över oss med olika stil och färg. De flesta grundar sig på fakta som tusentals forskare samlat i FN:s klimatpanel. Vissa böcker målar läget så svart att det är omöjligt att få tag på sömnen när man läst färdigt. Andra böcker – även med kristna förtecken – och peppar oss genast med hoppet och målar med ljusa färger, utan att ta verkligheten på allvar.

Stefans och Pärs böcker lyckas behålla balansen mellan lägets allvar och möjligheterna att vända utvecklingen. Detta ligger helt i linje med min grundhållning som teolog. Jag vet att det är skymning och sent på jorden (Björn Wiman), men jag vet också från bibeln, historien och de tolv stegen – att det aldrig är så mörkt som strax före gryningen! Jag kan inte tro på en Gud, som låter barn födas till en värld, där det är för sent att vara människa, bli förälskad och kämpa för mänsklig värdighet. Eller som Jesus uttryckte det: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Jag håller också med Pär om balansen mellan hoppet och paniken, när han skriver: Det är viktigt att vi behåller hoppet, men det är också viktigt att vi drabbas av lagom mycket panik – för att förstå hur akut läget är. Jag både tror och hoppas att en kombination av hopp och panik ska leda till snabbare omställning av hela det globala samhället nu, runt 2020. Inom bara något årtionde måste vi ha skapat en balans mellan hur mycket växthusgaser vi släpper ut och hur mycket vårt samhälle kan binda – i jordbruk, skogsbruk och med ny teknik (sid 13f).    

Jag känner dessutom en djup släktskap med deras böcker, eftersom de genomgående speglar dialogen med folk i hela landet – med studenter, forskare, politiker, företagsledare, kyrkor, miljörörelser och klimatförnekare. Stefans bok besvarar frågor som ställts vid otaliga föredrag och samtal i årtionden. Och man tappar nästan andan, när man lever sig in hur Pär hunnit snurra land och rike runt i 20-30 år. Just nu skärps hans teser vid Europas heta och avgörande smältdegel i Bryssel.

Kan vi se våra barnbarn i ögonen?

Pär blev känd för svenska folket som meteorolog på SVT i 20 år. Hans klimat- och miljökompetens fick emellertid ett nytt allvar, när deras första barn föddes. Då insåg han att det är barnen som drabbas. Sedan dess har han hunnit bli morfar och den nya boken börjar med en förpliktande ”dedikation”: Till mitt första barnbarn Melker. Jag lovar att jag ska göra så mycket som möjligt – och lite till, för att få oss 1900-talister att lämna över en så hållbar värld som möjligt till dig och alla andra 2000-talister, och ännu ofödda generationer.

Det finns en hoppingivande grundtes i boken, nämligen att det är en avgörande skillnad mellan generationerna: Kunskapen om hållbarhetsfrågorna ökar snabbt. Vi står inför ett paradigmskifte nu när den yngre generationen … får mer att säga till om när det gäller samhällsutvecklingen. Det är också hoppingivande att allt fler ekonomer pekar på det oekonomiska i att stanna kvar i det fossila samhället – och att allt fler samhällsdebattörer äntligen börjar förstå att ekonomi och ekologi i grund och botten är samma sak … Att bry sig om miljöfrågorna är som att betala hyran. Gör man inte det, har man till slut ingenstans att bo (sid 33).

Vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte … Vi är sakta på väg att inse att vi behöver förändra hela vår världsbild, och vår syn på hur samhället kan och bör fungera. De flesta av dem som föds nu på 2000-talet kommer tidigt att inse att planeten har begränsningar och att den inte är oändligt stor. Den unga generationen behöver inte ändra världsbild. Dagens unga kan dessutom ha en annan världsbild eftersom de inte är lika skyldiga till de problem som framför allt de rika 1900-talisterna har orsakat.

Pär vill inte fly från det ansvaret och ställer oss i den vuxna generationen inför omställningens (omvändelsens) nödvändighet med ett patos, som påminner om profeterna: Vi som är vuxna idag är den första generationen med tillräckligt mycket fakta och insikt för att agera. Ingen generation före oss har haft den kunskapen … Vi är dessutom den sista generationen som kan se till att vi undviker alltför stora katastrofer i framtiden. Vad ska framtida generationer säga om oss 1900-talister? Ska de se på oss som generationen som å ena sidan lyfte fram klimatfrågan, men å andra sidan misslyckades med att sätta in den i ett större sammanhang? Det avgör vi nu.

Kan vetenskap och ny teknik rädda världen?

Stefan Edman ledde på regeringens uppdrag (1994-2005) en miljövårdsberedning och sammanfattade resultatet i Bilen, Biffen, Bostaden – om våra transporter, vår mat och våra fastigheter. Pär utgår ifrån den när han skriver:

När det gäller bilen och bostaden kan vi nog hoppas en del på teknikutveckling … När det gäller maten däremot är nog beteendeförändringar klart viktigare än teknikutveckling.  … övertro på teknik hindrar och försenar egentligen omställningen, som när det gäller framför allt flyg och köttätande i första hand handlar om beteendeförändringar. En sund syn på teknikutveckling kan däremot leda till en snabbare omställning och även bidra till beteendeförändringar … Förhoppningsvis kommer vi nu under 2020-talet se fler nya exempel där teknikutveckling och beteendeförändringar går hand i hand – och där kanske främst yngre smarta entreprenörer hittar nya affärsmöjligheter (sid 164-166).

Precis som Stefan betonar Pär allas människovärde och ett globalt ansvarstagande. Så här uttalar han sig i en intervju i Expressen: Om vi i de områden där befolkningen växer mest drastiskt får sämre förutsättningar att producera mat (genom torka osv) kommer många människor i första steget börja bråka med varandra om begränsade resurser och i andra hand fly. Kopplar man det till klassperspektivet – att de flesta i Sverige är förhållandevis rika och trygga och hävdar att de ska fortsätta flyga så säger man indirekt att vi är mer värda. Det resonemanget köper inte jag. Högsta prio måste vara att alla människor ska få ett drägligt liv och kan äta sig mätta.

Andlighet – är det inre balans?

Jag studsar till när jag i tidningen Dagen läser att Pär efterlyser mer andlighet. Där definierar han det på samma sätt som i början av sitt bidrag (ovan): Det extremt materialistiska samhälle som vi byggt upp under ett par generationer, har kanske missat de aspekter av livet som nog många medvetet eller omedvetet längtar efter – oavsett om vi väljer att kalla det för andlighet eller sökandet efter en inre balans eller något annat.

Jag vet att många i kyrkan reagerar med en ryggmärgsreflex – vilken flummig definition av andlighet, det kan ju vara New Age eller precis vad som helst! Jag vet att uttalandet inte formulerar en klassisk kristen tro, men som bibelteolog stannar jag inte där. I min första bok Shalom Jord utgår jag från bibelns definition av andlighet – sammanfattat i ordet shalom (fred/frid, rättvisa, helhetssyn, inre/yttre balans). Genom hela bibeln framställs andlighet som ett liv i relationer – med naturen, andra människor och Gud/Livet.

Redan då (1983) drog jag därför slutsatsen: Den som i lyhördhet för skapelsens grundmönster stiger in i en riktig relation till naturen och medmänniskan … börjar intuitivt ana och söka också den tredje shalomrelationen, den andliga dimensionen i skapelsens sinnrika helhet. Vart detta andliga sökande kommer att leda beror i hög grad på kyrkans gensvar. En förkunnelse som renodlar människans gudsförhållande på bekostnad av de övriga shalomrelationerna har ingen anknytning till denna sökande generation (sid 19f).

Harry Månsus, Djupare Liv

Harry:

Stefan Edman var en profilerad frontfigur, när den kristna miljöväckelsen bröt fram i Sverige i början av åttiotalet. Då stod vi ofta sida vid sida. En definitiv höjdpunkt var Kristna Riksmötet i Jönköping (J 83), som gav oss generöst utrymme och då våra första böcker blev bästsäljare.

Nu när den andra miljövågen väller in över Sverige och världen, tar Stefan ton i klimatdebatten med en viktig bok. Han utmanar den svartsynthet som skapar ångest – inte minst hos många unga. Han vet att jorden har feber och att det är bråttom, men han har en smittande tro på att planeten kan tillfriskna och att Sverige kan bli en förebild. Nu möts vi igen till en dialog – med utgångspunkt i våra nya böcker.

 

Stefan:

Hur stora doser skapelseteologi behöver kyrkorna för att komma loss i kampen för jorden?

Tack käre Harry för din nya bok ”Sången om livet” och din inbjudan att delta i en dialog kring den och andra böcker och tankar som vill förmedla kunskap och inspiration för en mera hållbar framtid – i Sverige och världen! Och tack för vänskap och stimulerande samarbete genom åren, inte minst under ”pionjäråren” på 1980-talet när den kristna miljöväckelsen växte fram i kyrkor och församlingar. Min första fråga i dialogen är för mig idag rätt fundamental:

Behövs det en speciell teologi för att kyrkornas folk ska få ork och lust att engagera sig i klimat- och miljöfrågorna?

Räcker det inte med att vi alla rätt och slätt är människor, jordevarelser som vill överleva och skapa en god framtid för våra barn och barnbarn på denna sköna men ack så hotade planet? Skulle det kanske räcka med en travestering av gyllene regeln: ”Allt vad du vill att haven, skogarna, åkermarken och den biologiska mångfalden ska göra för dig, det måste du också göra för dem!” Det är ju i grunden ren ekologi, en insikt om hur allt hör samman med allt. Plus psaltarpsalmerna 8,19,104,139 m fl som stämmer till förundran och besinning! Är detta inte nog? Jag tänker på alla engagerade jag mött som utan komplicerad teori gör små och stora insatser för Jorden, växterna, djuren och sina medmänniskor.

 Idag blir mitt svar på den frågan: Jo, visst borde det räcka!

Resten är väl egentligen daglig begrundan, kunskapsinhämtning, övning i att handla, göra något. I min bok ”Mot alla odds? När hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro” (Verbum 2017) prövar jag i slutkapitlet Störst är kärleken följande tes: ”Om Gud finns (och det tror jag alltså, min kommentar) måste det vara han eller hon som genom besjälade människor lämnar spår i varje kärleksfokuserad tro, i konstens och musikens uttryck för längtan, sorg och glädje, i vetenskapens utforskande förnuft. Det måste vara Guds varma hjärta som klappar i alla människor som visar omsorg om varandra och skapelsen”.

Jag känner numera, från och till, lätt trötthet inför de många orden och ambitionerna att ”få ihop allting”. Min livssyn vilar idag väsentligen på två ”enkla” pelare, Bergspredikans och Jesu etiska undervisning och Den stora Gåtan, alltså att det mot alla odds ändå finns en kärleksfull Skapare bakom tillvaron och att denna Skapare fått ett mänskligt ansikte. Kanske borde jag betrakta mig som kväkare? Å andra sidan hyser jag en kärlek till kyrkorna och det arbete som görs där; min bas är Svenska kyrkan fast jag är ”vild ekumen” sedan ungdomens dagar

Utan kärlekens kompass kan kyrkor och tro förvandlas till maktens megafoner!

När jag väl sagt detta vill jag understryka hur djupt ödmjuk jag känner mig inför det behov av en teologisk begreppsapparat och reflektion som jag vet att många har inom kyrkorna.  Harry, jag lär mig så mycket när jag läser din text om t ex de hängivna gammaltestamentliga profeterna. Och jag inser förstås hur betydelsefull den (kritiska) reflektionen är, både över bibeltexterna och hur de tolkats och använts i den 2000-åriga kyrkliga traditionen. Historien lär oss ju att utan kärlekens kompass kan kyrkor och tro förvandlas till maktens megafoner och tvärtemot evangeliets kärnbudskap göra skada i sitt samhälle. Just nu förfäras jag bl a av att delar av den amerikanska väckelsekristendomens skaror – fjärran från Jesus anser jag – garanterar den nuvarande presidentens politiska makt, kanske i fyra år till.

Jag är naturvetare, biolog, miljöaktivist och bärs i detta av min kristna tror. Det var ju också så vi möttes, Harry, du och jag hösten 1979, då många kristna samlade sig till kamp inför folkomröstningen om kärnkraft våren 1980. Vi skrev, debatterade och gav ut ett kristet magasin där vi pläderade för det som kallades linje 3, en avveckling av den kärnkraft vi dittills byggt i Sverige. Sol, vind och vatten var vår paroll! 1980 och 1981 ställde vi oss tillsammans med andra personer från olika samfund i spetsen för de första kristna miljökonferenserna, i Hjortsberga i Småland och Ljungskile på västkusten. En oförglömlig och härlig tid!

Vi reste också runt i landet – ofta tillsammans – på miljökonferenser och gudstjänster med massor av unga och äldre som ville engagera sig. Och vi gjorde tv-program. Du sammanfattade dig i dina viktiga böcker ”Shalom jord!” och ”Vägen hem”. Jag kom vid samma tid ut med ”Jord att älska”, ”Jordens sång” och ”Härlig är jorden? Kristna i 80-talets miljökamp”.

Vad hände när våra vägar skiljdes åt?

Så småningom började du ditt arbete på behandlingshemmet Noor och fick kontakt med AA, medan jag fortsatte med miljökampen – ekumeniskt men också nu alltmer i Svenska kyrkan. Biskop Martin Lönnebo och jag drog igång Kyrkans miljövärn 1992, i anslutning till FNs miljökonferens i Rio de Janeiro.

Miljövärn växte på 90-talet raskt fram i alla stift och i många församlingar. Även stiftens jägmästare som sköter kyrkans skogar var livfullt engagerade, bl a inrättades på många håll frivilliga naturreservat på kyrkans mark. Centralt bildade vi en styrgrupp som ilade runt och utbildade i stift och församling, ofta med våra nya böcker som grund: ”Gröna postillan”, ”Nådegåvan”, ”Kyrkogården – en Noas ark” (om biologisk mångfald) och flera andra.

Jag fick också personligen en utlöpare i miljöpolitiken, lokalt hemma i Växjö kommun, där jag då var lärare på kyrkans folkhögskola, S:t Sigrid, men också i rikspolitiken bl a genom samarbete med Göran Persson kring ”det gröna folkhemmet”.  Jag skrev bl a böckerna ”Jorden har feber” och ”Världens chans” och fungerade som föreläsare och utbildare i kommuner, företag, lärar- och lantbruksorganisationer mm.

Förundran, naturintresse, politik och trotsigt hopp

Min tro – baserad på förundran inför skapelsen och utmaningen att gå i Jesu fotspår – har varit mina djupa källsprång; därutöver fanns också naturintresset och samhällsengagemanget. 2006 kom jag ut med min ”Förundran” med de 6 F-ens strategi mot en hållbar framtid, alla med anknutna bibeltexter: Förundran, Förståelse, Försoning/Förlåtelse, Förnöjsamhet, Förändring och Förtröstan. Ibland plockar jag ytterligare några F.

Året 2008 skrev Martin Lönnebo och jag ”Jordens och själens överlevnad”, en fiktiv brevbok om klimatkrisen där vi sitter tio år fram i tiden, alltså 2018. Vi skriver till varandra om hur den stora katastrofen kan undvikas. Idag är det redan 2020 och min nya bok ”Bråttom men inte kört. Frågor och svar om klimatet” bärs av samma realistiska optimism om att förändring är möjlig. Det trotsiga hoppet (f ö ju också en titel på en bok som bl a du och jag gav ut på 1980-talet, Harry!)  Men tillbaka till dialogfrågan:

Hur ska teologin, predikan och gudstjänstlivet utformas så att det  kan förstås och inspirera till handling – hos de redan frälsta men också bland människor som på våra hemorter kan smittas av församlingens roll och budskap?

I min första bok ”Jord att älska. Skapelsen och miljökampen” (1981) finner jag ”sex radikala teser”; många av dem håller än. Och de genomsyras – ser jag – av Jesaja, både hans stränga dom och förmaningar och hans hopp.

Det är ju precis det du återigen vill förmedla genom din nya bok ”Sången om livet”, Harry. Och som du presenterar på din hemsida för läsning. Jag får mycket stoff och tankar av den. Men min inledande grundfråga ovan vill jag få belyst i fortsatt dialog.

Vi hörs! Stefan

*************

Käre broder!

Jag fattar inte hur vi kunde bli sådana ”parhästar” när den kristna miljöväckelsen tog fart på åttiotalet. Du skildrade kunnigt vårt kosmos med ljusår hitåt och ditåt. Jag var bondson och fick svindel redan vid molnen och ville ner till jorden. Du talade hänfört om mikrobernas fantastiska liv i en handfull jord. Det var mitt område som bondson, ändå var det idel nya insikter för mig. För att inte tala om ditt skimrande lyriska språk när du höll dina föredrag. Jag talade sävlig finlandssvenska med patetisk laddning från kapell och tältmöten. Ändå kallade man oss att medverka tillsammans.

Vi hade ett inomkyrkligt fokus

När jag nu bläddrar i våra böcker från den tiden slår det mig hur inomkyrkligt vårt fokus var. Vi ville väcka kristenheten i miljö, freds- och rättvisefrågor. Svenska Kyrkan var din hemvist, frikyrklig väckelsefromhet och Jesusrörelsen min. Jag trodde helhjärtat att arvet från folkväckelsen kunde glöda och förändra igen, som i Sverige på 1800-talet och när slaveriet avskaffades. Jag skrev Arvet som glöder i dialog med nestorn Frank Mangs. Det var då du och andra satte in artilleriet, som jag i självbiografin kallar Mitt Pearl Harbor – där visionerna sänks. Jag glömmer aldrig den feedback du gav mig nere vid Mälaren:

– Harry, jag beundrar din sisu och din glöd, att du aldrig ger upp om dina väckelsekristna sammanhang. Du skildrar väckelser i det förflutna, men kan du tala om för mig hur det ser ut på dessa orter idag … Broder, du har verkligen gjort ditt i dessa sammanhang och vill de inte vakna nu så låt ”de döda begrava sina döda” som det står i bibeln. Du ska byta spår, det är utanför kyrkorna du och dina böcker behövs. Där finns just nu fantastiska öppningar som vi inte får missa.

En annan god vän och idag välkänd teolog skrädde inte heller orden efter att ha läst boken:

För Guds skull, lämna Mangs-spåret! Det dryper av nostalgi som inte leder till uppbrott och förändring utan cementerar den frikyrkliga subkulturen. Återvänd till Vägen hem-spåret och din kallelse att aktualisera arvet från Gustaf Wingren i ett nytt andligt landskap.

Jag sögs med av svallvågorna

Jag kan bara konstatera: Jag bytte spår – radikalt! Eller rättare sagt, svallvågorna från mina böcker sög in mig på helt nya spår. Så snart Shalom Jord kom ut blev mina huvudarenor Nordens lutherska kyrkor och miljörörelserna. Bland annat skulle vi ut på turné med ett stort ”Alternativtält”, där vi visade framtidens Sverige och jag skulle ha seminarier om ekoteologi. Nu blev det inte så eftersom den stora tröttheten drabbade många. Leden glesnade och även kyrkornas u-veckor fick punktering på många orter. Det var bara eliten som segdrog vidare.

Olle Carlsson och Harry Månsus samarbetade på Noor och fick inspirationen till att starta sinnesrogudstjänster och alternativa mässor i Allhelgonakyrkan, Katarina kyrka och Kontempel. Här fann Harry nycklar till en djupare förståelse av miljö- och klimatengagemanget.

Vägen hem nådde tiotusentals sökare och öppnade vägen in i missbruksbehandling. Där hade jag uppgiften att föreläsa om sorg, skuld, skam och andlighet. Jag följde upp föredragen genom att samtala med patienterna om dessa laddade känslor, som låg bakom deras djupa förnekelse av sitt missbruk. Om vi inte kom genom förnekelsens pansar var all vår kompetens och terapi ett slag i luften. Det var då jag hittade nycklar till en djupare förståelse av miljö- och klimatengagemanget. Det är detta jag skriver om i boken, speciellt i kapitlet Fossilberoendet och jordens framtid.

Jag har lagt märke till två reaktioner på mina föredrag om ämnet. Några säger att det är ett unikt bidrag och att hela min bok borde handla om det. Andra tittar på mig som om jag kom lufsande raka vägen från Mumindalen – och byter samtalsämne. Här har jag en fråga till dig, Stefan: Jag har noterat i samtal och nu i din feedback på mitt manus att du inte kommenterar detta för mig så viktiga inslag. Är det av artighet och vänskap du undviker att säga vad du tycker? Så till din viktiga fråga:

Hur stora doser skapelseteologi behövs för att kyrkorna ska komma loss i kampen för jorden?

Du fick kanske segla i lugna vatten med din skapelsesyn i Svenska Kyrkan på åttiotalet? Jag däremot fick navigera i häftig sjögång med förrädiska kastvindar från olika håll. Jag förfasas som du över att väckelsekristna röstar på Trump i USA och på Bolsonaro i Brasilien. Det fanns liknande starka strömningar i svensk väckelsefromhet och karismatiska sammanhang på den tiden. Jag hade definitivt skjutits i sank i dessa farvatten – om jag inte haft ”stora doser”  biblisk skapelseteologi, profeternas patos, bergspredikan och Uppenbarelseboken. Jag tror det behövdes då.

Du ”känner numera, från och till, lätt trötthet inför de många orden och ambitionerna att få ihop allting”. Precis lika trött blir jag om någon ber mig skriva en inomkyrklig miljöbok som får ihop allting – det skedde så sent som för ett par månader sedan. Mina böcker förde mig ut på en resa, där jag upptäckte att Guds verkstad är långt större än kyrkan – även om den nu också behövs som kanske aldrig förr, för livets och planetens skull.

Därför hyser jag en dröm om att det ska lysa i fönstren på församlingshem och missionshus som blivit visionshus – där olika rörelser åter möts i dialogen om en levande demokrati och en rimligare värld. Kanske våra böcker än en gång kan bli ”parhästar” och komplettera varandra i en större nordisk exodus- och pilgrimsrörelse – för de små människornas och planetens skull? Så till sist din raka fråga i ett mail:

Måste man ta omvägen över Abraham och Melkisedek för att skriva en relevant miljöbok idag?

Definitivt inte! Men vi lever i ett folk som är på väg att förlora den stora berättelsen, som är grunden för vår kultur, våra värderingar och som gett kraft åt angelägna frihetsrörelser i historien. Även om det är ett ”Kamikaze-projekt”, så är det min kallelse som bibelteolog att aktualisera den berättelsen igen. Och jag gör det i djup tacksamhet för att berättelsen gjorde min livsresa så spännande i mötet med Guds sjudande verkstäder – både inom och utanför kyrkans väggar.

Med varm brodershälsning Harry

 

***************************

Käre Harry,

tack för ditt svar! Du undrar hur vi kunde bli parhästar i den första miljöväckelsen. Jo, vi kompletterade ju varandra så lyckosamt! Du som teolog och frikyrklig med rötter i den finlandssvenska kulturen och fromheten och med erfarenheter av krigsårens smärta; jag som naturvetare, uppvuxen i Svenska kyrkan och den svenska ”folkhemsidyllen” och med ett begynnande politiskt engagemang. Våra ständigt pågående samtal inspirerade mig. Jag fascinerades av dina fängslande bibelutläggningar med tillämpning på vår egen tid och utmaning. Och jag ska aldrig glömma ”föreläsarturnén” vi gjorde i ditt Österbotten!

Och visst har vi glöden kvar, Harry?

Ditt patos värmer när jag fördjupar mig i Sången om livet igen. Och upptäcker sådant jag märkligt nog hastade förbi vid första läsningen: Ditt mångåriga arbete i tolvstegsbaserad missbruksbehandling som gör att du ser den existentiella, inre dimensionen i klimatarbetet, tydligare än många av oss andra. Alltså: Bristen på livsmening och andlighet som många försöker döva med en ytlig, nästan berusande konsumism – vilket i sin tur utarmar planeten. Här en passage i boken som grep tag i mig och där du också visar på den enda möjliga ”medicinen”:

– Men vem orkar leva med insikten att vi saboterar våra barns framtid och livskvalitet? Man kan ju knappt tanka bilen och boka sommarens resor om man börjar grubbla på sådana ödesfrågor. Alkoholisten uthärdar inte att se sig i spegeln och andra i ögonen – utan att förtränga, förneka och fly bort från den verklighet, som blivit så skrämmande och skuldtyngd.

Därför krävs det också för oss fossilberoende allt häftigare underhållning, kickar, projekt och ett ständigt uppskruvat livstempo för att hålla ångesten och de existentiella frågorna ”under locket”. Och ju närmare mullret från en global katastrof kommer, desto mer distraktion måste till. När planeten nu får slagsida klänger vi oss desperat fast vid tron på mirakler – att forskning och ny teknik ska rädda oss i sista stund.

Jag är tacksam för forskning och ny teknik. De räddade mitt liv på Karolinska Sjukhuset för några år sedan. Samtidigt vet jag att deras imponerande kompetens fungerar – endast om de samarbetar med livsflödet och självläkningen i våra kroppar sedan urminnes tid. Spetsforskning och avancerad ny teknik har ännu inte lyckats skapa en enda gnutta nytt liv. Livet självt är gåva, mystik och mirakler från källsprång bortom oss själva.

I planetens utsatta läge är inte heller mer fakta om klimathot och de fattiga folkens oförskyllda lidande någon förlösande faktor – lika lite som moralpredikningar för en missbrukare som sitter fast. De förstärker bara försvaret, avtrubbningen och den nedstuvade klimatångesten. Instängda i själens spökrum växer rädslan, skulden och vanmakten. De leder så småningom till handlingsförlamning och resignation. Till slut slocknar hoppet och cynismen tar hem spelet.

En träffsäker och oumbärlig analys, Harry, baserad på de insikter du skaffat dig under alla år av samtal med människor i utsatthet. Jag menar att detta är ditt unika bidrag till klimat- och meningsdebatten på 2020-talet. Det är en stor utmaning eftersom denna dimension saknas nästan helt i den politiska debatten.

Vi har allt – men det är också allt vi har

Det är inte en avlägsen framtid det handlar om, utan vilken värld vi lämnar över till nästa generation. Här är farfar Stefan ute med barnbarnen i hallonsnåren.

I min bok Mot alla odds? (Verbum 2017) är jag inne på samma tema. Här ett citat:

Ingen generation i Sverige har levt ett så bekvämt och materiellt tryggt liv som merparten av oss nu fått privilegiet att göra. Välståndsutvecklingen i vår del av världen är unik. På hundra år har svenskarnas löner ökat tio gånger. Sedan 1960 har vår totala konsumtion tredubblats. Betyder det att vi också är tre gånger lyckligare idag än för drygt femtio år sedan? Frågan kan tyckas banal, eller i varje fall omöjlig att besvara… Ändå borde detta vara den mest angelägna saken för oss alla!

Den mänskliga tillvarons essens måste lyftas upp som samhällets viktigaste mål: kärlek, gemenskap, sammanhang, solidaritet, harmoni med naturen. Medan det som politiken alltjämt så ensidigt fokuserar – ekonomi, marknad, tillväxt, konsumtion – borde få sina rätta proportioner och värderas för vad de är: Provisoriska redskap för en mera hållbar utveckling.

Men den brittiske ekonomiprofessorn Richard Layard visar i sin bok ”Happiness” att människor över en viss inkomstnivå inte känner sig mera harmoniska även om plånboken fortsätter att bli allt tjockare. Och han undrar: Vad vi skall vi med all rikedom till, om den ändå inte gör oss lyckligare?  Särskilt som den samtidigt späder på miljö- och klimatkrisen på Moder Jord. Layard menar att det finns ett löfte i just detta: En omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle borde kunna ske utan att vi förlorar något väsentligt, det skulle tvärtom kunna vara var ett lyckobefrämjande gemensamt projekt.

Den folkkäre norske vissångaren Ole Paus slår huv´et på spiken: ”Vi har allt, men det är också allt vi har”.

Kan våra nya böcker bli parhästar igen?

Harry, jag vet att vår dialog är avslutad för den här gången. Jag blir väldigt glad när du skriver att Sången om livet och min optimistiska klimatbok ”Bråttom men inte kört” kanske skulle kunna komplettera varandra och bli en del av en större nordisk rörelse med pilgrimens perspektiv på livet.

”Bråttom men inte kört” handlar ju främst om den yttre pilgrimsresan våra samhällen måste ge sig ut på. Alltså de systemförändringar som krävs, och är fullt möjliga, för att klara en klimatomställning – tekniskt, ekonomiskt, politiskt. Men den inre resan – värderingarna och livsstilen – är ju ett helt nödvändigt komplement. Det behövs två åror i båten! Låt mig till sist förmedla några enkla tankar som jag satt på pränt i boken ”Mot alla odds”:

Kan tro och andlighet hjälpa oss?

Här möts veteranen Stefan och eldsjälen i en ny kristen miljörörelse med många unga, Johannes Widlund, som inte ens var född på 80-talet. Vi tackar Sändaren för att vi får publicera deras samtal – om då och nu (se nedan).

Kan religionen – tron, ”andligheten” – bidra till att skapa mening i en sekulär kultur som vår? Och inspirera till gränsöverskridande empati för planeten och mänskligheten som nu brådskar? Ja, jag tror det, förutsatt att tron och teologin bärs upp av kärlek, humanism och vidsynthet och vägrar att utnyttjas av makten (allt detta svårt, det visar oss tyvärr historien och nuets händelser).

För mig är Bergspredikan, gyllene regeln och Jesus´ undervisning en kärna i andligheten; den är ju också så befriande universell.

”Vi brottas alla – på ett sekulärt eller religiöst vis – med ’intet’, den tomhet som finns i själva den moderna kulturens hjärta”, skriver religionshistorikern Karen Armstrong. Och biologin menar att vi är ett religiöst däggdjur, Homo religiosus, som genom hundratusentals år ständigt försöker besvärja tomheten och bygga meningsskapande sammanhang. Och när vi misslyckas med att finna tron på en levande Gud så blir gud något annat, i dagens samhälle främst konsumtion och pengar; att ha, äga, sälja, köpa. Poeten Gunnar Ekelöf sammanfattar det underfundigt så här: ”Jag tror på Gud som han fattas mig”.

Men under ytan – där hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro – är vi människor ju också rituella.  Riten, den meningsskapande symbolen eller handlingen blir ett viktigt tecken för oss att det finns ordning och sammanhang även mitt i en annars kaotisk verklighet. Riten kan vara sekulär eller religiös. Den kristna nattvarden är en måltid där människor delar bröd och vin som tecken på samhörighet med både varandra och naturen (som producerat det vi äter och dricker) men också som en vision om solidaritet och enighet i mänskligheten. Många i vårt så kallade avkristnade Sverige låter alltjämt viga sig och döpa sina barn enligt kyrkans ritualer.

Kvintessensen – för en enad mänsklighet?

Harry, låt mig avsluta med det jag anser religionens/gudstrons viktigaste utmaning idag, vid sidan av att ge mening och upprättelse åt oss som enskilda. Det är, menar jag, att bidra till ökad empati, kärlek och solidaritet för en sargad mänsklighet och plågad planet. Karen Armstrong försöker i sin stora bok om Gud visa att religionen i äldre tider väldigt ofta lyckats utöva denna funktion.

Om detta ska kunna ske även idag måste teologin/kyrkorna sannolikt förenkla och ”modernisera” somligt i den troslära flertalet av dem byggt på i kanske tusen år eller mer.  Och låta det som finns av konst och musik få större utrymme så att alla sinnen och inte bara hjärnan kan bli delaktiga.

Detta handlar inte om religionsblandning eller att själva den meningsskapande kärnan inte skulle få finnas kvar. Men att vi försöker fokusera på de mänskliga värdena och behoven som är gemensamma för i princip alla religioner. Att lyfta fram kvintessensen, det bästa ur varje tradition.

 Påven Franciscus har anslagit denna ton av ömsesidig förståelse och gemensam kamp för tolerans, fred och jordens framtid, inte minst i sin tänkvärda klimatencyklika 2015: ”Vad är syftet med våra liv i denna värld? Vad vill vi med allt vårt arbete och all vår möda? Och vad behöver jorden av oss?”

Varma hälsningar (Fil 4:4) Stefan

Länken till Erik Lindfelts intervju med Stefan Edman och Johannes Widlund i Sändaren. Läs mer:

Harrys gensvar på Stefans bok finns mot slutet av det som redan är publicerat på www.djupareliv.se

 

 

 

Harry:

Karin Olofsdotter har lett pilgrimsvandringar vid stora årskonferenser, Iona-nätverkets sommarmöten och Brommadialogens välbesökta Midsommardialoger – där kyrkfolk, tolvstegare och sökare vandrar tillsammans. Ingen har varit med i dialogens centrum så länge och kan skildra dess idévärld och källflöden som hon. Efter att ha varit föreståndare i flera församlingar har hon senast arbetat som studentpastor i Lund, men är nu tillbaka i Uppland – där allt en gång började.

Karin Olofsdotter – Dialog och vision

Först var jag bonnunge varje sommar.  Skogen och hagarna var mina. Kossor och höns. Smultron och blåbär. Och lena grusvägar med grässträngar i mitten.

Det formade min världsbild mer än vinterns stadsliv någonsin gjorde. Och det skapade en stark kärlek till jorden.

Så småningom blev jag fältbiolog och lärde mig mer om naturen och deltog i kampen mot förstörelsen. Och sen blev jag kristen och började läsa bibeln på allvar. Där fann jag texter som väckte anklanger i mitt hjärta. Det fanns också en lovsång som vi sjöng då på sjuttiotalet med text från den 96:e psalmen i Psaltaren: “Himlen vare glad och jorden fröjde sig! Ja, då juble alla skogens träd! Inför Herren ty han kommer. Lovat vare ditt namn!”

Det är klart att det är så, kände jag. Det är klart att hela skapelsen lovsjunger Gud, skaparen. Jag kunde inte föreställa mig något annat. Det var helt i samklang med kossorna hos morfar och kungsfiskarna hos fältbiologerna. Min tro och mitt patos fann varandra och bildade en sömlös allians.

Förundran och profeternas glödande patos

 Kampen för skapelsen och Gud på alla utsattas sida var till att börja med en intuitiv förståelse hos mig. Men så småningom kom jag på bibelskola och pastorsutbildning och där fanns Harry Månsus som tog oss med in i en biblisk värld med profeter som predikade skarpt om rättfärdighet och rättvisa och inte tvekade att ta maktens män vid örat. Här fanns inte en tillstymmelse till “pie-in-the-sky”-telogi.

Karin Olofsdotter och Per Westblom (pastor i Sollentuna) leder Midsommardialogerna i Roslagen.

Och det var något med Harrys sätt att förankra sin teologi bland gäddorna i de finska vikarna och blåsippsbackarna i Norden. Något med att möta människor just i den förundran vi känner inför skapelsens mäktiga skönhet, just i de stunder då vi är beredda att släppa lite på vår hårt skyddade autonomi och öppna oss för något större i tillvaron.

Detta var långt innan Brommadialogen hade sett dagen ljus men det fanns en miljörörelse i Sverige som också letade sig in i kyrkorna.  Där fanns bla Stefan Edman som fortfarande är en stark röst i dessa frågor. Det här var den första miljövågen.  Och in i allt detta skriver Harry boken Shalom jord! Om fred, helhetssyn och jordens framtid. Det där med helhetssyn kändes så oändligt viktigt och är det fortfarande.

Så småningom behövde jag själv grotta ner mig och skriva teologiska arbeten och då dök den där sången om den jublande skapelsen upp igen. Detta var något som jag ville veta mer om. Fanns det flera ställen i Bibeln? Vad bottnade detta i? Var det tjusiga poetiska utsmyckningar eller var det uttryck för något djupare? Jo, men visst fanns där ett samband, ett starkt band mellan vad som hände människorna och naturen.

Människan och naturen – en ödesgemenskap

Så småningom blev det naturligt att undersöka baksidan. Det fanns ju bibeltexter som talade om en natur i sorg, en skapelse som led och klagade i stället för att sjunga lovsånger. Jag fann att människan och naturen befann sig i en sorts ödesgemenskap, en gemenskap där människan var den farligaste. Hennes agerande, på gott och ont, fick återverkningar i naturen. Detta har Peter Halldorf också skrivit om på senare tid.

På nittio-talet började FN tala och verka för Agenda 21. Det stod nu klart bortom allt tvivel att jordens framtid var hotad och att det måste till kraftfulla, internationella åtgärder. Jag insåg att det fanns en uråldrig sådan agenda som legat glömd i årtusenden. I Första Mosebok 2:15 står det att Gud satte människan i Edens trädgård att bruka och bevara den (1917 års översättning). Vad är det om inte en agenda för en hållbar framtid? Här finns både frihet och ansvar, utveckling och återhållsamhet. I all sin enkelhet är denna agenda genial.

Dialog och helhetssyn – där vägarna möts

Vid den här tiden startar Brommadialogen. Bara ordet dialog anger att detta inte är en enfrågesrörelse. Detta var en spännande mötesplats mellan sökare och troende, kyrkfolk och tolvstegsrörelsen, samhällsaktivism och andlig fördjupning. Det handlade om hela jorden och hela människan, ja, om att hela jorden och att hela människan. Det har naturligtvis funnits olika tyngdpunkter genom åren men helhetssynen på tillvaron har funnits med som en stadig grund.

Nu kommer jag och Brommadialogen också i kontakt med pilgrimsrörelsen. Det blir återigen en sån där fantastisk fusion. Friluftsliv och gudstjänstliv kunde bli ett. Blåsippsbackarna och vikarna blir på riktigt ett kyrkorum där vi kan öva oss i överlåtelse, enkelhet och omsorg. Där vi kan be, meditera och samtala. Pilgrimsvandring är att säga Shalom Jord!

Därför har pilgrimsvandringar blivit ett stående inslag i många av Brommadialogens arrangemang. Det är ett tillfälle att återkoppla till våra rötter i naturen, det är ett tillfälle för ande, kropp och själ att komma i dialog med varandra och med skapelsen och Skaparen själv. Det är mycket tystnad och stillhet, men också en möjlighet att dela sina upplevelser med medvandrarna.

Inspiration och modeller att leva tillsammans

I Brommadialogen började vi fundera på modeller för att leva tillsamman för att kunna stötta varandra till ett gott liv. Här föds Shalomgemenskapen där vi är en grupp som träffas varje söndag för att dela mat och liv, bekymmer och visioner och för att söka ett hållbart liv på alla plan. Vi är starkt inspirerade av Michael Lerner, rabbinen i USA som vill återuppliva sabbatstanken för moderna människor.

När vi sitter och funderar på hur vi ska kunna få till en sådan stödgrupp på ett mer nationellt plan så riktar Harry våra blickar mot Iona Community i Skottland. Där finner vi som en okänd kusin, sprungen ur samma andliga mylla, med samma helhetstänk, samma patos. Det handlar verkligen om fred, helhetssyn och jordens framtid. I Sverige uppstår Ionainspirerade smågrupper som fortfarande träffas och samlas till samlingar och konferenser.

En andra miljövåg – med unga bärare

Från vänster: Jennie Högberg, (grön) präst i Svenska Kyrkan, Greta Thunberg och Lena Bergström, ledare för Brobygge och pastor i Equmeniakyrkan.

När detta skrivs är vi mitt uppe i en andra miljövåg. För en gammal miljöräv är det hoppingivande och underbart att se det engagemang som unga människor har. Och det är gripande att se hur ledaren för Brommadialogens arvtagare Brobygge finns där på Mynttorget på Fridays For Future’s manifestationer.

Kyrkans unga har vaknat. Man nöjer sig inte längre med läran om att den här jorden bara är en oviktig passage på väg till himlen. Man anar att Skaparen inte lämnat sin älskade skapelse i sticket. Man vägrar gå med på att det skulle finnas en motsättning mellan att rädda själar och att rädda sälar.  Man sluter sig samman med målsättningen “att hjälpa individer och kyrkor att leva hållbara liv som speglar Jesus osjälviskhet och Faderns kärlek till sin skapelse.

Namnet på rörelsen är God Jord. En god jord på alla sätt. En helhetssyn. En dialog mellan främst ungdomar från olika kristna sammanhang. En stark vision av en annorlunda värld.

Från vänster: Johannes Widlund, visionären bakom God Jord, Harry Månsus, Karin Olofsdotter och Lennart Renöfelt – de två sistnämnda är med i God Jords styrelse.

Det är som att Shalom Jord skulle fött ett barn efter en lång, lång väntan. Och vi är några där som var med i den första miljövågen och som i tacksam förundran får vara med också denna gång. Det är ungefär som med de gamla Symeon och Hanna i Jerusalems tempel som länge hoppats och väntat på Guds utvalde, och som äntligen fick se det uppfyllas i det lilla barnet Jesus.

Shalom är ett av de vackraste ord jag vet. Det står för fred och frid, för helhet och balans på alla områden. Det har genomsyrat Brommadialogen ända från början och jag tänker att det är det finaste arvet att ha med sig på vägen hem.

Karin Olofsdotter – pastor, ekoteolog och pilgrimsledare

Harry:

Vi möttes i ett sammanhang där man inte högljutt broderar ut sitt förflutna. I stället talar man lågmält om hur man tappat rodret, gått på grund och nu anropar om hjälp. 

Sakta börjar det sippra fram att Sven-Gösta Holst arbetat med film och tv. Han har bland annat jobbat med några av de kända Astrid Lindgren-filmerna, haft ett nära samarbete med Colin Nutley och varit med om att starta TV3. När han sedan blir ett radarpar med Tomas Andersson Wij, skribent och sångare, lyfter Brommadialogen på kort tid till sin mest imponerande flyghöjd någonsin. De ger ut klassikern Boken om recovery (1999). Sven-Gösta är redaktör för antologin En rimligare värld och ledare för konferensen med samma namn (2002). Författare och talare är Ylva Eggehorn, Stefan Edman, Anita Goldman, Martin Lönnebo, KG Hammar, Stefan Einhorn, Susanna Ehdin, Tommy Hellsten, med flera. Konferensen i Immanuelskyrkan samlade 450 deltagare och gnistorna sprids över Norden. 

Tomas Andersson Wij

När Sven-Gösta och Tomas samma år ger ut kulturtidskriften Von Oben hamnar Brommadialogen på de stora tidningarnas kultursidor. Våra kontakter utökas formligen över en natt med 4000 prenumeranter. Tidskriften är gratis och anstormningen belastar budgeten. När börsnedgången drabbar Baptistsamfundet, som gett generösa bidrag, går Von Oben tyvärr ur tiden.

Idag är Sven-Gösta pastor i Equmeniakyrkan och känd från Helgsmål i Sveriges Radio. Tomas Andersson Wij kan vi följa genom musiken och i media, alltid med samma skarpa tidsanalys och kreativa språk. Man kan bara undra vilket fantastiskt brobygge det skulle bli om de möttes igen, som i vår soffa i Barkarby – när våra hjärtan brann? 

Sven-Gösta Holst:

En krokig väg som leder mig raka vägen hem

Vi jobbade med en musikgudstjänst i min kyrka, mitt andliga hem sedan sex, sju år.

Vi behövde en text till en sång, ord som skulle sammanfatta vad vi ville säga med den här mässan. Och då kom Victoria upp med de här raderna:

Min vindlande, vilsna väg
leder mig ändå fram
och när jag är trött till slut,
Du väntar med öppen famn
Och jag förstår allt mer, för varje dag med Dig,
vart jag ska gå, till vem:
En krokig väg som leder mig raka vägen hem

Då tyckte jag de var väldigt bra och kunde sammanfatta min egen väg, den jag fortfarande går på, utomordentligt bra.

En rörelses vindlande väg

Idag tänker jag: Ja! Och den sammanfattar hela vår rörelses väg, sedan början av 90-talet tills idag. Så här har det varit! Så här kommer det förmodligen fortsätta vara.

Jag kom in tidigt, om än inte från allra första början. Kom in på ben som knappt bar mig, Direkt från behandlingshem, direkt från ett kraschat liv, direkt från den ofruktsamma mylla där jag planterat mitt liv och mitt hopp i nästan fyrtio år – bara för att se hur hela jag vissnade – i den brända jord vi, som utropat oss själva till tillvarons centrum och gudar, kallade Livet.

Det är aldrig försent att ge upp, hade jag hört på flera AA-möten, och nu, var det -93 eller 94?,  gav jag upp mina motstånd och klev in i Betelseminariets kapell i Bromma, där det skulle bli en Sinnesrogudstjänst. Jag visste inte riktigt vad det var för något – men jag kände till Sinnesrobönen.

Vi bygger det osynliga templet tillsammans

Därinne fanns en man som aldrig ger upp, och ett hopp jag aldrig tidigare känt smaken av.

Jag har därefter aldrig lämnat det kapellet, det Osynliga Tempel som Harry Månsus börjat bygga på.

Vi hade träffats förut, han och jag, men då på en annan plats och i ett sammanhang då jag just, eller kanske knappt, fått upp näsan över vattenytan. Nu, när han såg mig här, i kapellet för första gången, så insåg han, som bara han kan, att Gud hade börjat jobba med mig. Så han gav mig en hammare, som också bara han gör, och pekade på de ännu inte byggda väggarna och sa: Kom, nu bygger vi tillsammans!

I den här sinnesrogudstjänsten predikade Harry över berättelsen om Den förlorade sonen (Luk 15:11-32) så att jag kunde se mig själv och Gud. Och inte minst – jag kunde se och smaka hoppet för mig och otaliga andra människor som inte längre hoppades och som aldrig, aldrig, aldrig kunde tro att det förlorade hoppet skulle kunna återfinnas i kyrkan!

Ja, jag såg det som ännu inte var byggt, jag såg visionen.

Vet faktiskt inte hur det gick till, att jag tog upp hammaren och slog följe med Harry och hans gäng. Dag Hammarskjöld skriver någonstans:

”Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något”.

Precis så känns det nu, när jag tänker efter. Och nej, det var inte Harry jag svarade ja till, det var till någon/något större.

Visst, jag har tappat hammaren många gånger – och plockat upp den igen.

Jag har slängt ifrån mig den i vrede – och letat upp den igen.

Jag har funnit nya platser att bygga på – och ibland gått vilse, men hittat tillbaka. Precis som vi alla gör när vi får tag på något stort och viktigt – men svårt och skört.

Dialogvisionens kärna är – Gud

Vad är det då vi hållit fast vid, hur ser visionen ut, hur långt har vi kommit?

Viktigast är hur vi talar om Gud. Det skulle jag säga är kärnan i ”Dialogens” vision.

Gud finns, även idag, vare sig du vill eller inte, tror eller inte, Gud finns ändå.

Du, jag och nästan alla känner att det är sant. Vi kan erfara närvaron av något eller någon i tillvaron liksom i våra egna liv – men både kyrka och det sekulariserade samhället har formulerat Gud, pratat om Gud, så att vi, lika instinktivt, tagit avstånd! Kanske mer från begreppet Gud än Gud själv. Få inser dock skillnaden. Jag gjorde det definitivt inte.

I Hebréerbrevet, som ofta talar om tro på ett, för oss, främmande språk står ändå förvånansvärt tydligt:

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Och, lite senare:

(…) den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Få, i vår tid, tror att det lönar sig att tro.

Men det gör det! Det lönar sig!

Vi måste bara hjälpas åt att röja bort några av de hinder som finns mellan oss och Gud. Och språket är ett av det svåraste.

Bara genom att sätta ord på Gud kan vi tänka Gud. Men om de ord som finns inte fungerar för en modern människa – då måste vi hitta bättre ord! Och frigöra oss från idén att några ”andra” skulle ha företräde på språket. Att några skulle kunna definiera vad som är rätt eller fel ord, tillåtna eller förbjudna, klara eller grumliga. Dina ord, vem du än är, är lika viktiga som någon annans! Vi bygger något som aldrig byggts förut och måste pröva varenda liten sten, eller pusselbit, för att se om och hur den passar in.

Inflytandet från tolvstegsrörelsen är påtagligt

Vår dialogrörelse har lånat ”Säg-som-det-är-språket” från tolvstegarna. Vi pratar om det som är ­– och inte det som borde vara eller ”ska” vara. Vi delar med oss av det vi vet något om, det vill säga våra egna erfarenheter ­– och inte våra förutfattade meningar om tillvaron. Vi pratar i jag-form och inte om vad ”man” tycker eller tänker. Det är vägen till sanningen, tror vi. Och sanningen ska göra oss fria. Det tror vi väldigt mycket på.

”Ta det du behöver och ­lämna resten!” är en annan konsekvens av tänkandet inom tolvstegsrörelsen – och en grundläggande kristen ”sanning”: Döm inte så ska du inte bli dömd.

Vi måste ha tillåtelsen att få ”tänka på prov”. Och inse att alla som tänkt om Gud och tillvarons innersta mening gjort det, tänkt på prov. I det ämnet finns inget facit, inga absoluta sanningar. Bara försök att göra det obegripliga, om än inte begripligt, så åtminstone gripbart.

Den ”Vision” jag pratar om har egentligen aldrig formulerats fullt ut. Men alla vi som delar den vet vilken det är, på ett mer intuitivt än konkret plan. Även om mycket av spänsten och dynamiken gavs från mötet med nyandliga rörelser i slutet av förra århundradet så kan jag egentligen bara säga något om mötet och inspirationen från AA och tolvstegrörelsen.

Den grenen av dialogrörelsen gav kraften åt sinnesrogudstjänsterna som, tror jag, inspirerade och förändrade svensk kyrklighet mer än vi riktigt insett. Och ur det mötet växte också mycket av rörelsens bas, människorna kom härifrån. Folk med en kyrklig bakgrund som såg och själva upplevde sprängkraften i det lilla, intima tolvstegsmötet, och som själva väcktes i sin tro.  Det var människor som Harry, de pastorskandidater han samlat runt sig, församlingsledare och kyrkfolk som tappat gnistan.

Cirkeln som bröts blir hel igen

Sen var det såna som jag; sekulariserade, starka, dådkraftiga mänskliga vrak som hittat tro, hopp och livslust i tolvstegrörelsen. Som i kyrkan och den kristna berättelsen såg en möjlighet att ”fördjupa sin medvetna kontakt med Gud”, som det heter i elfte steget. Och som med den nyfunna ödmjukhet AA föder i oss kunde se bortom våra fördomar om kyrkan.

Flera av oss såg dessutom möjligheten att den cirkel som en gång brutits, nu skulle kunna bli hel igen.

Så här såg cirkeln eller kedjan ut: tolvstegsrörelsen kom ur AA.

AA kom ur Oxfordgrupprörelsen, som var en kristen väckelserörelse, framförallt under första hälften av 1900-talet.

Oxfordgrupprörelsen kom, åtminstone i tanken, från de första kristna gemenskaperna. Man ville hitta de former man var kristen på, hur man ”talade” om sin tro – innan det fanns färdigtuggade svar i form av bibeltexter, präster eller läror.

Några år efter att AA fått vind under vingarna kände man sig dock tvingade att bryta med Oxfordgrupprörelsen. Den kompromisslösa formen av kristendom som förkunnades där var helt enkelt ett allt för stort hinder för att AA skulle kunna växa och hjälpa fler människor till tro – och därmed återupprättade liv.

Vi, som verkade 50-60 år efter det uppbrottet, såg en möjlighet att kunna fullborda cirkeln, så att kyrkan skulle ta tillbaks själva tänkandet, eller typen av fromhet som tolvstegsmänniskor funnit trygghet i. Vi skulle vara garanter för att vi inte tog med det aggressiva – bara den sanna, ödmjuka och innerliga form av gudstro man möter på tolvstegsmöten.
Det är fortfarande min kallelse och drivkraft. Det här jobbar jag – och många, många fler – fortfarande för. För mig handlar det om kyrkans framtid. Ja, kanske kyrkans existensberättigande.

Bara genom mitt möte med AA kunde jag komma till tro – och bli räddad till livet, fysiskt och bokstavligen.

Bara genom mitt möte med Harry och ”dialogrörelsen” vågade jag närma mig kyrkan – och fick därmed ett meningsfullt liv.

Kyrkan behöver brobyggare

Steget in i kyrkan är ibland för långt, för mig och för många andra, för att kunna ta. Det behövs brobyggare. Harry började bygga en bro och jag är stolt att få ha varit med i det bygget.

Och tacksam att jag fick gå på den.

2011 år blev jag pastor. Fick ett helt samfunds förtroende att föra det kristna budskapet vidare, på det vis jag lärt mig på min väg – den krokiga som lett mig hem. Det har jag själv fortfarande svårt att fatta. Men på något sätt personifierar jag att vi ändå kommit en bit på vägen; fem, tio år tidigare hade det helt enkelt inte varit möjligt att ordinera en sån som jag till pastor. Jag böjer mitt huvud i tacksamhet för det.

I de två församlingar jag fått leda som pastor har jag inte utvecklat sinnesrogudstjänsterna, inte startat någon dialogfilial, inte dragit igång samtalsgrupper enligt tolvstegsmodellen.

Dialogens andra fas – ett paradigmskifte

Det är inte så att jag förkastar det vi gjorde, har inte gjort avbön – nej, jag menar att vi nått fas två i förverkligandet av visionen. Det vi sysslar med är inte en egen form av kyrka, en egen form av verksamhet i församlingens periferi, en av flera former för det andliga livet, något människor (och kyrkan) kan välja eller inte välja. Det vi står för är ett paradigmskifte.

Eller, som jag viskade till Harry i ett upphetsat tillstånd, när Brommadialogen flög som kanske aldrig förr: Det är väl den andra reformationen vi sysslar med, Harry? Det är väl det?

Arvet, om det nu är från väckelsen eller tolvstegsrörelsen, kan och måste leva vidare i detta paradigm: Säg som det är-paradigmet, Gud som jag själv uppfattar Gud-paradigmet, Den förlorade sonen-paradigmet, Sår läggs mot sår-paradigmet… Dialogens paradigm.

Arvet från Harry och Brommadialogen

Det var inte en sinnesrogudstjänst vi förberedde när Victoria skrev den där sångtexten. Vi kallade det för Ansgarsmässa. Men utan sinnesrogudstjänsten hade det inte varit någonting,

Det är det här jag menar med fas 2! Vi vänder oss inte specifikt till tolvstegsfolk eller människor med hemvist i den alternativa andligheten. Använder inte deras språk och referenser – för det vore precis lika exkluderande som kyrkiskan är.

Men vi talar – i ord såväl som musik – ett modernt Säg som det är-språk, behandlar inte teologiska problem utan snarare problem och möjligheter i människors verkliga liv (där Gud finns och agerar), använder de gamla orden och sångerna när de är meningsfulla – och det vardagliga språket, de moderna tonerna, när de bäst kan skapa en gemensam plattform av förståelse.

När vi gör sådana försök så kommer de som sällan går i kyrkan och människor som Victoria, Rickard och många fler vill ställa sina begåvningar till förfogande – för att vi talar om Gud på ett sätt som kanske, kanske, kanske går att förstå lite, lite bättre.

Mer än så kan man inte begära.

Precis så tror jag att de andra, som var med när det började, tänker och agerar – förmodligen i allt arbete de gjort sedan vi tog de första stapplande stegen på den väg Harry pekade ut. Lea, Eva-Karin, Maria, Owe, de två Ollarna, Per, Karin och Karin, Birgit, Larsåke, Sven, PG, Lennart för att bara nämna några, bär och har burit. Och deras, vårt, arbete har burit frukt. Om än i det tysta.

Tack Harry för att du aldrig gav eller ger upp!

Sven-Gösta Holst, pastor i Equmeniakyrkan