Dialog och Vision

Dialog och Vision – i Europas heta smältdegel

Klimatfrågan och andra hållbarhetsfrågor har under de senaste åren av allt fler både upplevts och beskrivits som en existentiell fråga. Därför blir jag inspirerad av att läsa Harry Månsus text om vårt fossilberoende, och vad vi i klimatfrågan kan lära oss från ”tolvstegsfolket”. Det finns många likheter när det gäller beskrivningen av beroende, missbruk, förnekelse – och inte minst att missbruket påverkar vänner och familjemedlemmar, både nu och i framtiden.

Det finns även likheter när det gäller vägen ut från beroendet. Vi behöver gemensamt ett uppvaknande, en djupare insikt om den ekologiska kris vi befinner oss i och de långtgående följder det kommer att innebära. Och för att ta oss ur krisen och missbruket av fossil energi, och även andra begränsade resurser, kan vi inte längre hoppas på små steg i rätt riktning. Vi behöver en stor förändring när det gäller värderingar. Det räcker inte med att vi försöker göra rätt saker, så ofta som möjligt. Det viktiga är att vi helt slutar med att göra fel saker.

Det många av oss längtar efter

Det är inte bara i Kungsträdgården de japanska körsbärsträden blommar, utan också utanför EU-borgen i Bryssel.

Det extremt materialistiska samhälle som vi byggt upp under ett par generationer, har kanske missat de aspekter av livet som nog många medvetet eller omedvetet längtar efter – oavsett om vi väljer att kalla det för andlighet eller sökandet efter en inre balans eller något annat. Jakten på lycka och självförverkligande handlar nog för allt fler inte om att köpa och äga mer saker, kanske inte heller om att resa och uppleva mer – utan för många snarare om raka motsatsen. Att unna sig själv tid när man inte gör något, eller åtminstone att unna sig tid när man inte har krav på sig att behöva göra något.

Att ha tid för längre och djupare samtal med sina vänner. Att meditera. Att ta en längre promenad, kanske i skogen, och där våga gå vägar som vi inte riktigt vet vart de leder, kanske just för att upptäcka vart de leder. Att för en stund våga gå vilse, med en inre övertygelse om att även en okänd väg efterhand leder fram till ett mål, måhända tar det lite längre tid, men det var ju just det som var lyxen vi skulle kunde unna oss.

Några måste våga vara stigfinnare och trampa upp nya leder i det okända. Utmaningen är ofta att gå lagom långt före, så att inte stigarna hinner växa igen och åter bli svårframkomliga – eller till och med oframkomliga, för de som vill följa efter. I den situation som mänskligheten och vårt samhälle nu befinner sig är det viktigare än någonsin att vissa vågar leta efter nya vägar framåt – och kanske framför allt vågar ta en riktig funderare över åt vilket håll som ”framåt” egentligen är.

Jag upplever tyvärr att de flesta som deltar i samhällsdebatten i stort, och kanske klimatdebatten i synnerhet, fortfarande är övertygade om att ”framåt” är att fortsätta i den riktning som vi är på väg sedan årtionden. Bara lite smartare, mer energieffektivt, mer resurseffektivt. Har vi bara tillräckligt mycket ekonomisk tillväxt – alltså tillräckligt mycket fortsatt ekonomisk exponentiell tillväxt – så löser sig olika miljöproblem av bara farten. Nästa generations kärnkraftverk löser energiförsörjningen, och smart teknik som kan pumpa ner växthusgaser i berggrunden löser klimatfrågan, och det där med förlust av biologisk mångfald är nog inte så farligt, om vi gödslar tillräckligt borde det väl växa mer – och med lite smart genmodifiering kan vi väl skapa nya djur- och växtarter?

Tunnelseende eller helhetssyn

Alice Bah Kuhnke och Pär Holmgren är inte bara ett radarpar i EU-parlamentet, utan också på videos som tar upp heta frågor, t ex utbyggnaden av Preem-raffinaderiet.

Ständigt detta tunnelseende, och försök att lösa ett mer eller mindre litet problem i taget – utan att se helheten. Nu skulle jag verkligen aldrig kalla klimatförändringarna eller att vi med full fart är på väg in i den sjätte stora massutrotningen, för små problem. Men samtidigt måste vi inse att dessa ”problem” egentligen är konsekvenser av ett ännu större problem. Själva grundproblemet. Vi har skapat ett samhälle som inte är hållbart. Vi har ett ekonomiskt system som inte är hållbart. Så länge vi inte förstår och inser det helhetsperspektivet kommer vi heller aldrig kunna lyckas fullt ut med att lösa de olika följdproblemen – utan att skapa nya problem och utmaningar.

När vi redan inom några år blir över åtta miljarder människor på planeten jorden blir det ännu viktigare att förstå helhetsperspektivet. Det blir ofrånkomligen en allt mindre tårtbit till oss var, ju fler det är som ska dela på hela tårtan. Men det är alltför många som försöker skylla ifrån sig hela problematiken på ”överbefolkningen” i sig. Det blir ännu en ursäkt till varför vi i den rika delen av världen inte skulle behöva ta vårt ansvar. Ska vi bygga ett hållbart samhälle behöver vi solidariskt ta vår del av ansvaret, inte minst genom att bidra till att utrota fattigdomen i världen. Det är dessutom ett mycket effektivt sätt att bromsa upp kommande befolkningsökning under kommande årtionden, och kanske till och med få stopp på befolkningsökningen under andra halvan av detta århundrade.

Ett kollektivt missbruk

Jag tror att samhället i stort har en del att lära av tolvstegsprogram och liknande. Inte minst det första steget. Vi behöver gemensamt, på riktigt, erkänna vår nuvarande maktlöshet, och att vårt samhälle är på väg att bli ohanterligt. Det vill säga att vi är maktlösa OM vi väljer att stanna kvar i det nuvarande paradigmet, med missbruk av jordens begränsade resurser. Jag upplever verkligen att samhället i stort sitter fast i en stor förnekelse inför de ekologiska utmaningarna – och det grundläggande “missbruksberoendet” är inte bara beroendet av fossil energi, utan kanske snarare är det jakten på evig ekonomisk tillväxt och tron på att ny teknik alltid löser alla problem. Och i det sammanhanget är så klart beroendet av olja, kol och fossilgas egentligen bara symptom, precis som att ett drogberoende eller annat missbruk, oftast är ett symptom på något mer djupliggande.

Det påstås att det var Albert Einstein som myntade uttrycket: ”Allting borde förenklas så mycket som möjligt, men inte mer.” Det ligger mycket i det. Inte minst i hållbarhetsfrågorna ser vi ofta överförenklingar, som inte tar hänsyn till komplexiteten och helhetsperspektivet. Givetvis ska vi satsa på teknikutveckling, och hoppas på exempelvis smartare fordon i framtiden, som gör oss mindre bilberoende – och i stället ser till att alla på säkra och effektiva sätt kan göra de nödvändiga resor som behövs i vardagen. Men omställningen handlar mer om beteendeförändringar än teknikutveckling – även om dessa ofta går hand i hand. Och när vi ställer om vårt samhälle till ett hållbart samhälle behöver vi hela tiden ha ett helhetsperspektiv, med en tydlig och förhoppningsvis för de flesta lockande bild av hur ett framtida hållbart samhälle skulle kunna se ut.

“Jag betraktar Kate Raworth som det tjugoförsta århundradets John Maynard Keynes … Nu gäller det bara att omsätta hennes idéer i politik” (George Monbiot)

Omställningen behöver vara rättvis. Det räcker inte med att fokusera enbart på ekologisk hållbarhet, vi behöver även social hållbarhet. Den ekonomiska hållbarheten är den som brukar prioriteras, och den tolkas oftast som fortsatt stabil exponentiell tillväxt. Men långsiktigt hållbar ekonomisk utveckling är i själva verket den ekonomiska utveckling som vi får och som vi kan ha i ett socialt och ekologiskt hållbart samhälle. Den måste underordnas den ekologiska och sociala hållbarheten. Det finns flera beskrivningar av hur ett sådant ekonomiskt system skulle kunna se ut. Själv tycker jag, precis som många andra som arbetar med hållbarhetsfrågorna, att Kate Raworths ”Donut ekonomi” är ett intressant sådant system. Läs gärna hennes bok med den titeln.

Social hållbarhet ur ett systemperspektiv

Om de ekologiska frågorna ofta blir uppsplittrade i så små detaljer att det till slut blir mer eller mindre omöjligt att ha koll på helheten, är det trots allt ingenting jämfört med diskussionerna kring social hållbarhet. Ibland är det för mig uppenbart att vissa aktörer i samhällsdebatten gör detta medvetet, just för att försvåra och undvika den större och mer övergripande diskussionen om samhällsbygget i stort.

Ett tydligt exempel i klimatdebatten är hur vissa i stället för att diskutera hur utsläppen av växthusgaser kan minska nu, leder över diskussionen på hur vi någon gång i framtiden borde bygga nya kärnkraftverk. Nu beror detta antagligen på en kombination av flera orsaker, där två kanske är mer tydliga än andra. För det första vill man verkligen leda bort uppmärksamheten från det akuta i situationen, man vill helt enkelt inte erkänna att vi befinner oss i en kris. För det andra, och det gör tyvärr diskussionen ännu svårare, man har inte insikt och kompentens för att diskutera hållbarhetsfrågorna ur ett systemperspektiv.

Många känner sig säkert rätt bekväma med att exempelvis diskutera för och nackdelar med elbilar eller dieselbilar. Det blir däremot mycket obekvämt att ta till sig insikten att vi människor gemensamt, globalt, för överskådlig framtid bara har en mycket begränsad mängd växthusgaser kvar som vi eventuellt kan släppa ut i atmosfären och ändå lyckas med konststycket att hålla den globala uppvärmningen väl under två grader. Debatten bör då i stället handla om i vilka sammanhang vi kan tillåta oss att släppa ut ytterligare växthusgaser – främst då i sammanhang som verkligen hjälper oss att bygga ett hållbart samhälle.

När det gäller social hållbarhet blir debatten dessutom ännu mer spretig på grund av att det finns så många åsikter om vad social hållbarhet är – och i nästa steg drar diskussionerna sedan ofta iväg åt en massa olika håll, när det gäller att föreslå ”lösningar” på dessa utmaningar. För många aktörer blir det då enklare att skrika högt om lag och ordning, eller möjligen ordning och reda. Debatten skulle kunna bli så mycket mer framåtsyftande och konstruktiv om den grundade sig i de vetenskapliga definitioner som finns för social hållbarhet.

Läkaren och cancerforskaren Karl Henrik Robèrt, vän och mentor till Pär, är mest känd som visionär initiatiativtagare till miljöorganisationen Det naturliga steget.

Det handlar om att identifiera och tillsammans arbeta bort de hinder som kan finnas i ett samhälle för att alla ska känna tillit till själva samhället. Det kan uppstå hinder för tilliten inom fem olika grundläggande områden. Hälsa, inflytande, kompetensutveckling, opartiskhet och sist men absolut inte minst meningsfullhet. Om individer i samhället upplever att det finns hinder för något av minskar tilliten inte bara till samhället och dess ledare, utan även mellan medborgarna i samhället. I slutet av sommaren 2020 hade jag ett samtal med professor Karl Henrik Robèrt, nu verksam vid Blekinge Tekniska Högskola. Det samtalet går att hitta på youtube som ett avsnitt av ”20.22”.

Att förvalta skapelsen

Jag har under de årtionden jag arbetat med klimatfrågan vid flera tillfällen haft möjligheten att diskutera med flera som satt sig in i hållbarhetsfrågorna utifrån ett mer andligt perspektiv, eller kanske helt enkelt sina religiösa övertygelser. För många ursprungsbefolkningar är det exempelvis en sådan självklarhet att allt hänger ihop. Vi människor är släkt med träden, floderna, djuren och allt annat i naturen. Och med den världsbilden blir man också mer uppmärksam när naturen förändras. När glaciärer eller havsis minskar och försvinner, när regn och torrperioderna inte längre är att lita på, när naturen rubbas från den stabilitet och pålitlighet som funnits i generationer lägger man märke till det betydligt snabbare än vad många storstadsmänniskor i den rikare delen av världen gör.

Jag har hört många kristna prata om hur självklart det är för dem att förvalta skapelsen, att det i grunden är det som är människans viktigaste uppgift på jorden. Men ibland hör jag även konservativa kristna som envist håller sig fast i övertygelsen om att människan, oftast då kanske den vita människan, eller kanske till och med den vite mannen, är skapelsens krona – och att allt annat finns till för att tjäna denne skapelsens fulländning. För mig är det märkligt att en religion går att tolka så totalt olika. Det är däremot inte alls märkligt för mig när jag har hört ursprungsbefolkningar beskriva oss blekansikten som deras yngre broder, som inte har vuxit upp än, och därmed inte heller kommit till insikt i det självklara att allting faktiskt hänger ihop.

Ungdomlig hybris och omsorg om gamla mor

Det finns också något hoppfullt i den beskrivningen. Vårt samhälle är med en sådan liknelse kanske för närvarande i puberteten, och försöker i den göra någon slags tonårsrevolt och frigörelse från våra föräldrar. I någon slags ungdomlig hybris tror vi kanske till och med att vi skulle kunna klara oss utan ”moder jord”. Det gör vi inte. Vi är mycket, mycket mer beroende av naturen runt omkring oss, än vad den är av oss. Åtminstone om vi betraktar evolutionen och biologin på planeten under flera miljoner år, eller kanske till och med miljarder år.

Men just nu, är planeten – moder jord – i så dåligt skick att vår gamla mamma behöver vårt stöd. Vi kan visserligen inte rätta till allt som vi har ställt till med under de senaste hundratals åren. De växter och djur som vi har utrotat är borta för alltid. Men vi kan rena haven från plast, vi kan lämna de fiskar i haven som återstår i fred och låta dem återhämta sig, vi kan skydda de områden av orörd natur som trots allt finns kvar, och vi kan till och med långsamt ta bort växthusgaser från atmosfären. Kort sagt, vi 1900-talister bör åtminstone städa upp efter oss, innan vi lämnar över hela ansvaret till 2000-talisterna. De lär få tillräckligt stora utmaningar även om vi gör vårt allra yttersta.

Den moderna religionen – en sekt?

Pär Holmgren reste tillsammans med “domedagskomikern” och sångaren Staffan Lindberg på Elmopedturnén 400 mil genom landet och besökte bland annat Omställningsgatan 2012.

Vårt moderna samhälle beskrivs ofta som sekulariserat. Trots detta finns en stor religion kvar, mitt i samhället, och det är oerhört sällan som den kritiseras eller ifrågasätts. Denna förhärskande och av de allra flesta accepterade religionen är tron på den eviga exponentiella ekonomiska tillväxten. För det är just det. En tro. En sekt, där det inte tillåts kritik eller ifrågasättande av de grundläggande normerna, av de grundläggande trossatserna.

För att försvara denna religion blir det av yttersta vikt att bara diskutera en fråga i taget – inte lyfta blicken och försöka se helheten. Det är starka konservativa krafter som bromsar all form av stora förändringar. De vill bara göra små justeringar inom det nuvarande systemet. Inom det nuvarande paradigmet. Vi som kämpar för de tillräckligt stora och snabba förändringar som krävs, för att exempelvis lyckas med att hålla den globala uppvärmningen under två grader, beskrivs ofta som orealistiska. När det enda som är orealistiskt i sammanhanget är att tro att det nuvarande globala samhället skulle kunna anpassas till en uppvärmning på tre eller fyra grader.

Tillväxt, alltså riktig långsiktig, ”evig”, hållbar tillväxt, kan vi bara ha och se i naturen. Men den är inte exponentiell. Vi människor kan sedan förädla och förbättra, vilket gör att vi även kan få långsiktig tillväxt inom samhället, inte minst inom exempelvis vetenskapen, tekniken och kulturen. Men den blir inte heller exponentiell annat än under kortare tidsperioder, som från tiden efter andra världskriget fram tills nu, inte minst beroende på den stora befolkningsökningen. Men mot slutet av detta århundrade pekar många scenarier på att befolkningen på jorden inte längre ökar, utan kanske tvärtom minskar. Och när konsumenterna blir färre blir det efterhand allt svårare, och till slut omöjligt, att upprätthålla en exponentiellt växande ekonomi. Befolkningen lär antagligen minska relativt långsamt och stabilt, om vi fortfarande har ett välfungerande samhälle och har lyckats hålla den globala uppvärmningen väl under två grader. Kanske betydligt snabbare och långt ifrån stabilt om den globala uppvärmningen närmar sig tre eller fyra grader. Det är så evolutionen fungerar. Det är så ”moder jord” reagerar.

Ett nytt paradigm som inger hopp

Det är lätt att måla en dyster framtidsbild. Och tvärtom mot vad många förståsigpåare brukar säga, skulle jag hävda att det inte är viktigt att förmedla hopp i klimatdebatten. Det är väl precis det som vi har försökt under de snart trettio år som jag har varit engagerad i klimatfrågan. Jag har mer en känsla av att denna förmedling av ”hopp” har varit passiviserande. Det stora flertalet av människorna har bevisligen fortfarande inte insett att vi befinner oss i en kris, eller åtminstone inte att den krisen är så akut som den är.

Men trots det, visst finns det ett slags hopp. Eftersom det är vi människor och vårt samhälle som har orsakat denna kris kan vi så klart också avstyra krisen. När det gäller klimatfrågan och mängden koldioxid i vår atmosfär är det ju i teorin inte svårare än att vi tar bort koldioxid från atmosfären, och binder kolet i marken igen. När det gäller vårt icke hållbara beroende av den eviga exponentiella ekonomiska tillväxten är det, i teorin, ännu enklare. Det är ju ett system som vi människor har hittat på. Det följer verkligen inga naturlagar – även om många ekonomer gärna vill få oss att tro det. Med andra ord så räcker det med att vi bestämmer oss för att använda ett nytt ekonomiskt system. Ett som inte är på kollisionskurs med moder jord och planetens begränsade naturtillgångar.

Vi vet från historien att den typen av stora paradigmskiften har hänt tidigare. Vi vet också från historien att sådant ibland kan ta tid. Men blir vi en kritisk massa, med tillräckligt många personer som vill se en tillräckligt stor förändring, kan en sådan stor och snabb förändring ske.

Som Harry Månsus skriver i sin text. ”Men att släppa taget och öppna sig för ett nytt paradigm är en omskakande erfarenhet. Därför behöver vi – precis som tolvstegsfolket – värmen och kraften i en gemenskap. Vi behöver en motkultur av frizoner, där livets långsamma processer respekteras. Där vi får ta rygg på dem som lever i lösningen och vet var rösena finns på vägen mot en rimligare värld.

 

Harrys gensvar på Pär:s bok och bidrag:

Det första som fångar blicken när jag får boken i min hand är ett citat på pärmen av Greta Thunberg: Att förstå grunderna till mänsklighetens största kris borde vara en självklarhet för alla. Den här boken måste varenda människa läsa.

Pär lärde känna Greta när hennes föräldrar, Svante Thunberg och Malena Ernman, gick en kurs för Artister för miljön som han arrangerade. Pär tycker att Greta förändrats påtagligt sedan dess – från att ha varit inåtvänd till att bli utåtriktad. Han har också varit med vid Fridays For Future-demonstrationer och behållit kontakten med Greta och hennes pappa. Även meteorologen Martin Hedberg finns med i kretsen och hjälpte dem att förbereda seglatsen över Atlanten.

Till Expressen avslöjar Pär varför han beundrar Greta: Hon är fantastisk, en av de få som verkligen har satt ner foten ordentligt … Det kan bli så att folk slutar lyssna om man blir domedagsprofet. Därför försöker man med lite lull-lull linda in problemen och få dem att framstå som mindre än vad de faktiskt är. Greta gör inte det. Hon är ren och ärlig.

Varför lyfter jag fram Stefans och Pärs böcker?

En flod av klimat- och miljöböcker sköljer över oss med olika stil och färg. De flesta grundar sig på fakta som tusentals forskare samlat i FN:s klimatpanel. Vissa böcker målar läget så svart att det är omöjligt att få tag på sömnen när man läst färdigt. Andra böcker – även med kristna förtecken – och peppar oss genast med hoppet och målar med ljusa färger, utan att ta verkligheten på allvar.

Stefans och Pärs böcker lyckas behålla balansen mellan lägets allvar och möjligheterna att vända utvecklingen. Detta ligger helt i linje med min grundhållning som teolog. Jag vet att det är skymning och sent på jorden (Björn Wiman), men jag vet också från bibeln, historien och de tolv stegen – att det aldrig är så mörkt som strax före gryningen! Jag kan inte tro på en Gud, som låter barn födas till en värld, där det är för sent att vara människa, bli förälskad och kämpa för mänsklig värdighet. Eller som Jesus uttryckte det: Ljuset lyser i mörkret och mörkret har inte övervunnit det.

Jag håller också med Pär om balansen mellan hoppet och paniken, när han skriver: Det är viktigt att vi behåller hoppet, men det är också viktigt att vi drabbas av lagom mycket panik – för att förstå hur akut läget är. Jag både tror och hoppas att en kombination av hopp och panik ska leda till snabbare omställning av hela det globala samhället nu, runt 2020. Inom bara något årtionde måste vi ha skapat en balans mellan hur mycket växthusgaser vi släpper ut och hur mycket vårt samhälle kan binda – i jordbruk, skogsbruk och med ny teknik (sid 13f).    

Jag känner dessutom en djup släktskap med deras böcker, eftersom de genomgående speglar dialogen med folk i hela landet – med studenter, forskare, politiker, företagsledare, kyrkor, miljörörelser och klimatförnekare. Stefans bok besvarar frågor som ställts vid otaliga föredrag och samtal i årtionden. Och man tappar nästan andan, när man lever sig in hur Pär hunnit snurra land och rike runt i 20-30 år. Just nu skärps hans teser vid Europas heta och avgörande smältdegel i Bryssel.

Kan vi se våra barnbarn i ögonen?

Pär blev känd för svenska folket som meteorolog på SVT i 20 år. Hans klimat- och miljökompetens fick emellertid ett nytt allvar, när deras första barn föddes. Då insåg han att det är barnen som drabbas. Sedan dess har han hunnit bli morfar och den nya boken börjar med en förpliktande ”dedikation”: Till mitt första barnbarn Melker. Jag lovar att jag ska göra så mycket som möjligt – och lite till, för att få oss 1900-talister att lämna över en så hållbar värld som möjligt till dig och alla andra 2000-talister, och ännu ofödda generationer.

Det finns en hoppingivande grundtes i boken, nämligen att det är en avgörande skillnad mellan generationerna: Kunskapen om hållbarhetsfrågorna ökar snabbt. Vi står inför ett paradigmskifte nu när den yngre generationen … får mer att säga till om när det gäller samhällsutvecklingen. Det är också hoppingivande att allt fler ekonomer pekar på det oekonomiska i att stanna kvar i det fossila samhället – och att allt fler samhällsdebattörer äntligen börjar förstå att ekonomi och ekologi i grund och botten är samma sak … Att bry sig om miljöfrågorna är som att betala hyran. Gör man inte det, har man till slut ingenstans att bo (sid 33).

Vi befinner oss mitt i ett paradigmskifte … Vi är sakta på väg att inse att vi behöver förändra hela vår världsbild, och vår syn på hur samhället kan och bör fungera. De flesta av dem som föds nu på 2000-talet kommer tidigt att inse att planeten har begränsningar och att den inte är oändligt stor. Den unga generationen behöver inte ändra världsbild. Dagens unga kan dessutom ha en annan världsbild eftersom de inte är lika skyldiga till de problem som framför allt de rika 1900-talisterna har orsakat.

Pär vill inte fly från det ansvaret och ställer oss i den vuxna generationen inför omställningens (omvändelsens) nödvändighet med ett patos, som påminner om profeterna: Vi som är vuxna idag är den första generationen med tillräckligt mycket fakta och insikt för att agera. Ingen generation före oss har haft den kunskapen … Vi är dessutom den sista generationen som kan se till att vi undviker alltför stora katastrofer i framtiden. Vad ska framtida generationer säga om oss 1900-talister? Ska de se på oss som generationen som å ena sidan lyfte fram klimatfrågan, men å andra sidan misslyckades med att sätta in den i ett större sammanhang? Det avgör vi nu.

Kan vetenskap och ny teknik rädda världen?

Stefan Edman ledde på regeringens uppdrag (1994-2005) en miljövårdsberedning och sammanfattade resultatet i Bilen, Biffen, Bostaden – om våra transporter, vår mat och våra fastigheter. Pär utgår ifrån den när han skriver:

När det gäller bilen och bostaden kan vi nog hoppas en del på teknikutveckling … När det gäller maten däremot är nog beteendeförändringar klart viktigare än teknikutveckling.  … övertro på teknik hindrar och försenar egentligen omställningen, som när det gäller framför allt flyg och köttätande i första hand handlar om beteendeförändringar. En sund syn på teknikutveckling kan däremot leda till en snabbare omställning och även bidra till beteendeförändringar … Förhoppningsvis kommer vi nu under 2020-talet se fler nya exempel där teknikutveckling och beteendeförändringar går hand i hand – och där kanske främst yngre smarta entreprenörer hittar nya affärsmöjligheter (sid 164-166).

Precis som Stefan betonar Pär allas människovärde och ett globalt ansvarstagande. Så här uttalar han sig i en intervju i Expressen: Om vi i de områden där befolkningen växer mest drastiskt får sämre förutsättningar att producera mat (genom torka osv) kommer många människor i första steget börja bråka med varandra om begränsade resurser och i andra hand fly. Kopplar man det till klassperspektivet – att de flesta i Sverige är förhållandevis rika och trygga och hävdar att de ska fortsätta flyga så säger man indirekt att vi är mer värda. Det resonemanget köper inte jag. Högsta prio måste vara att alla människor ska få ett drägligt liv och kan äta sig mätta.

Andlighet – är det inre balans?

Jag studsar till när jag i tidningen Dagen läser att Pär efterlyser mer andlighet. Där definierar han det på samma sätt som i början av sitt bidrag (ovan): Det extremt materialistiska samhälle som vi byggt upp under ett par generationer, har kanske missat de aspekter av livet som nog många medvetet eller omedvetet längtar efter – oavsett om vi väljer att kalla det för andlighet eller sökandet efter en inre balans eller något annat.

Jag vet att många i kyrkan reagerar med en ryggmärgsreflex – vilken flummig definition av andlighet, det kan ju vara New Age eller precis vad som helst! Jag vet att uttalandet inte formulerar en klassisk kristen tro, men som bibelteolog stannar jag inte där. I min första bok Shalom Jord utgår jag från bibelns definition av andlighet – sammanfattat i ordet shalom (fred/frid, rättvisa, helhetssyn, inre/yttre balans). Genom hela bibeln framställs andlighet som ett liv i relationer – med naturen, andra människor och Gud/Livet.

Redan då (1983) drog jag därför slutsatsen: Den som i lyhördhet för skapelsens grundmönster stiger in i en riktig relation till naturen och medmänniskan … börjar intuitivt ana och söka också den tredje shalomrelationen, den andliga dimensionen i skapelsens sinnrika helhet. Vart detta andliga sökande kommer att leda beror i hög grad på kyrkans gensvar. En förkunnelse som renodlar människans gudsförhållande på bekostnad av de övriga shalomrelationerna har ingen anknytning till denna sökande generation (sid 19f).

Harry Månsus, Djupare Liv

Stefan Edman och Harry Månsus stod ofta sida vid sida vid stora evenemang på åttiotalet. En definitiv höjdpunkt var Kristna Riksmötet i Jönköping (J 83), då de gavs generöst utrymme och deras böcker blev bästsäljare. Nu möts de igen till ett samtal utifrån sina nya böcker. 

Hur stora doser skapelseteologi behöver kyrkorna för att komma loss i kampen för jorden?

Tack käre Harry för din nya bok ”Sången om livet” och din inbjudan att delta i en dialog kring den och andra böcker och tankar som vill förmedla kunskap och inspiration för en mera hållbar framtid – i Sverige och världen! Och tack för vänskap och stimulerande samarbete genom åren, inte minst under ”pionjäråren” på 1980-talet när den kristna miljöväckelsen växte fram i kyrkor och församlingar. Min första fråga i dialogen är för mig idag rätt fundamental:

Behövs det en speciell teologi för att kyrkornas folk ska få ork och lust att engagera sig i klimat- och miljöfrågorna?

Räcker det inte med att vi alla rätt och slätt är människor, jordevarelser som vill överleva och skapa en god framtid för våra barn och barnbarn på denna sköna men ack så hotade planet? Skulle det kanske räcka med en travestering av gyllene regeln: ”Allt vad du vill att haven, skogarna, åkermarken och den biologiska mångfalden ska göra för dig, det måste du också göra för dem!” Det är ju i grunden ren ekologi, en insikt om hur allt hör samman med allt. Plus psaltarpsalmerna 8,19,104,139 m fl som stämmer till förundran och besinning! Är detta inte nog? Jag tänker på alla engagerade jag mött som utan komplicerad teori gör små och stora insatser för Jorden, växterna, djuren och sina medmänniskor.

 Idag blir mitt svar på den frågan: Jo, visst borde det räcka!

Resten är väl egentligen daglig begrundan, kunskapsinhämtning, övning i att handla, göra något. I min bok ”Mot alla odds? När hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro” (Verbum 2017) prövar jag i slutkapitlet Störst är kärleken följande tes: ”Om Gud finns (och det tror jag alltså, min kommentar) måste det vara han eller hon som genom besjälade människor lämnar spår i varje kärleksfokuserad tro, i konstens och musikens uttryck för längtan, sorg och glädje, i vetenskapens utforskande förnuft. Det måste vara Guds varma hjärta som klappar i alla människor som visar omsorg om varandra och skapelsen”.

Jag känner numera, från och till, lätt trötthet inför de många orden och ambitionerna att ”få ihop allting”. Min livssyn vilar idag väsentligen på två ”enkla” pelare, Bergspredikans och Jesu etiska undervisning och Den stora Gåtan, alltså att det mot alla odds ändå finns en kärleksfull Skapare bakom tillvaron och att denna Skapare fått ett mänskligt ansikte. Kanske borde jag betrakta mig som kväkare? Å andra sidan hyser jag en kärlek till kyrkorna och det arbete som görs där; min bas är Svenska kyrkan fast jag är ”vild ekumen” sedan ungdomens dagar

Utan kärlekens kompass kan kyrkor och tro förvandlas till maktens megafoner!

När jag väl sagt detta vill jag understryka hur djupt ödmjuk jag känner mig inför det behov av en teologisk begreppsapparat och reflektion som jag vet att många har inom kyrkorna.  Harry, jag lär mig så mycket när jag läser din text om t ex de hängivna gammaltestamentliga profeterna. Och jag inser förstås hur betydelsefull den (kritiska) reflektionen är, både över bibeltexterna och hur de tolkats och använts i den 2000-åriga kyrkliga traditionen. Historien lär oss ju att utan kärlekens kompass kan kyrkor och tro förvandlas till maktens megafoner och tvärtemot evangeliets kärnbudskap göra skada i sitt samhälle. Just nu förfäras jag bl a av att delar av den amerikanska väckelsekristendomens skaror – fjärran från Jesus anser jag – garanterar den nuvarande presidentens politiska makt, kanske i fyra år till.

Jag är naturvetare, biolog, miljöaktivist och bärs i detta av min kristna tror. Det var ju också så vi möttes, Harry, du och jag hösten 1979, då många kristna samlade sig till kamp inför folkomröstningen om kärnkraft våren 1980. Vi skrev, debatterade och gav ut ett kristet magasin där vi pläderade för det som kallades linje 3, en avveckling av den kärnkraft vi dittills byggt i Sverige. Sol, vind och vatten var vår paroll! 1980 och 1981 ställde vi oss tillsammans med andra personer från olika samfund i spetsen för de första kristna miljökonferenserna, i Hjortsberga i Småland och Ljungskile på västkusten. En oförglömlig och härlig tid!

Vi reste också runt i landet – ofta tillsammans – på miljökonferenser och gudstjänster med massor av unga och äldre som ville engagera sig. Och vi gjorde tv-program. Du sammanfattade dig i dina viktiga böcker ”Shalom jord!” och ”Vägen hem”. Jag kom vid samma tid ut med ”Jord att älska”, ”Jordens sång” och ”Härlig är jorden? Kristna i 80-talets miljökamp”.

Vad hände när våra vägar skiljdes åt?

Så småningom började du ditt arbete på behandlingshemmet Noor och fick kontakt med AA, medan jag fortsatte med miljökampen – ekumeniskt men också nu alltmer i Svenska kyrkan. Biskop Martin Lönnebo och jag drog igång Kyrkans miljövärn 1992, i anslutning till FNs miljökonferens i Rio de Janeiro.

Miljövärn växte på 90-talet raskt fram i alla stift och i många församlingar. Även stiftens jägmästare som sköter kyrkans skogar var livfullt engagerade, bl a inrättades på många håll frivilliga naturreservat på kyrkans mark. Centralt bildade vi en styrgrupp som ilade runt och utbildade i stift och församling, ofta med våra nya böcker som grund: ”Gröna postillan”, ”Nådegåvan”, ”Kyrkogården – en Noas ark” (om biologisk mångfald) och flera andra.

Jag fick också personligen en utlöpare i miljöpolitiken, lokalt hemma i Växjö kommun, där jag då var lärare på kyrkans folkhögskola, S:t Sigrid, men också i rikspolitiken bl a genom samarbete med Göran Persson kring ”det gröna folkhemmet”.  Jag skrev bl a böckerna ”Jorden har feber” och ”Världens chans” och fungerade som föreläsare och utbildare i kommuner, företag, lärar- och lantbruksorganisationer mm.

Förundran, naturintresse, politik och trotsigt hopp

Min tro – baserad på förundran inför skapelsen och utmaningen att gå i Jesu fotspår – har varit mina djupa källsprång; därutöver fanns också naturintresset och samhällsengagemanget. 2006 kom jag ut med min ”Förundran” med de 6 F-ens strategi mot en hållbar framtid, alla med anknutna bibeltexter: Förundran, Förståelse, Försoning/Förlåtelse, Förnöjsamhet, Förändring och Förtröstan. Ibland plockar jag ytterligare några F.

Året 2008 skrev Martin Lönnebo och jag ”Jordens och själens överlevnad”, en fiktiv brevbok om klimatkrisen där vi sitter tio år fram i tiden, alltså 2018. Vi skriver till varandra om hur den stora katastrofen kan undvikas. Idag är det redan 2020 och min nya bok ”Bråttom men inte kört. Frågor och svar om klimatet” bärs av samma realistiska optimism om att förändring är möjlig. Det trotsiga hoppet (f ö ju också en titel på en bok som bl a du och jag gav ut på 1980-talet, Harry!)  Men tillbaka till dialogfrågan:

Hur ska teologin, predikan och gudstjänstlivet utformas så att det  kan förstås och inspirera till handling – hos de redan frälsta men också bland människor som på våra hemorter kan smittas av församlingens roll och budskap?

I min första bok ”Jord att älska. Skapelsen och miljökampen” (1981) finner jag ”sex radikala teser”; många av dem håller än. Och de genomsyras – ser jag – av Jesaja, både hans stränga dom och förmaningar och hans hopp.

Det är ju precis det du återigen vill förmedla genom din nya bok ”Sången om livet”, Harry. Och som du presenterar på din hemsida för läsning. Jag får mycket stoff och tankar av den. Men min inledande grundfråga ovan vill jag få belyst i fortsatt dialog.

Vi hörs! Stefan

*************

Käre broder!

Jag fattar inte hur vi kunde bli sådana ”parhästar” när den kristna miljöväckelsen tog fart på åttiotalet. Du skildrade kunnigt vårt kosmos med ljusår hitåt och ditåt. Jag var bondson och fick svindel redan vid molnen och ville ner till jorden. Du talade hänfört om mikrobernas fantastiska liv i en handfull jord. Det var mitt område som bondson, ändå var det idel nya insikter för mig. För att inte tala om ditt skimrande lyriska språk när du höll dina föredrag. Jag talade sävlig finlandssvenska med patetisk laddning från kapell och tältmöten. Ändå kallade man oss att medverka tillsammans.

Vi hade ett inomkyrkligt fokus

När jag nu bläddrar i våra böcker från den tiden slår det mig hur inomkyrkligt vårt fokus var. Vi ville väcka kristenheten i miljö, freds- och rättvisefrågor. Svenska Kyrkan var din hemvist, frikyrklig väckelsefromhet och Jesusrörelsen min. Jag trodde helhjärtat att arvet från folkväckelsen kunde glöda och förändra igen, som i Sverige på 1800-talet och när slaveriet avskaffades. Jag skrev Arvet som glöder i dialog med nestorn Frank Mangs. Det var då du och andra satte in artilleriet, som jag i självbiografin kallar Mitt Pearl Harbor – där visionerna sänks. Jag glömmer aldrig den feedback du gav mig nere vid Mälaren:

– Harry, jag beundrar din sisu och din glöd, att du aldrig ger upp om dina väckelsekristna sammanhang. Du skildrar väckelser i det förflutna, men kan du tala om för mig hur det ser ut på dessa orter idag … Broder, du har verkligen gjort ditt i dessa sammanhang och vill de inte vakna nu så låt ”de döda begrava sina döda” som det står i bibeln. Du ska byta spår, det är utanför kyrkorna du och dina böcker behövs. Där finns just nu fantastiska öppningar som vi inte får missa.

En annan god vän och idag välkänd teolog skrädde inte heller orden efter att ha läst boken:

För Guds skull, lämna Mangs-spåret! Det dryper av nostalgi som inte leder till uppbrott och förändring utan cementerar den frikyrkliga subkulturen. Återvänd till Vägen hem-spåret och din kallelse att aktualisera arvet från Gustaf Wingren i ett nytt andligt landskap.

Jag sögs med av svallvågorna

Jag kan bara konstatera: Jag bytte spår – radikalt! Eller rättare sagt, svallvågorna från mina böcker sög in mig på helt nya spår. Så snart Shalom Jord kom ut blev mina huvudarenor Nordens lutherska kyrkor och miljörörelserna. Bland annat skulle vi ut på turné med ett stort ”Alternativtält”, där vi visade framtidens Sverige och jag skulle ha seminarier om ekoteologi. Nu blev det inte så eftersom den stora tröttheten drabbade många. Leden glesnade och även kyrkornas u-veckor fick punktering på många orter. Det var bara eliten som segdrog vidare.

Olle Carlsson och Harry Månsus samarbetade på Noor och fick inspirationen till att starta sinnesrogudstjänster och alternativa mässor i Allhelgonakyrkan, Katarina kyrka och Kontempel. Här fann Harry nycklar till en djupare förståelse av miljö- och klimatengagemanget.

Vägen hem nådde tiotusentals sökare och öppnade vägen in i missbruksbehandling. Där hade jag uppgiften att föreläsa om sorg, skuld, skam och andlighet. Jag följde upp föredragen genom att samtala med patienterna om dessa laddade känslor, som låg bakom deras djupa förnekelse av sitt missbruk. Om vi inte kom genom förnekelsens pansar var all vår kompetens och terapi ett slag i luften. Det var då jag hittade nycklar till en djupare förståelse av miljö- och klimatengagemanget. Det är detta jag skriver om i boken, speciellt i kapitlet Fossilberoendet och jordens framtid.

Jag har lagt märke till två reaktioner på mina föredrag om ämnet. Några säger att det är ett unikt bidrag och att hela min bok borde handla om det. Andra tittar på mig som om jag kom lufsande raka vägen från Mumindalen – och byter samtalsämne. Här har jag en fråga till dig, Stefan: Jag har noterat i samtal och nu i din feedback på mitt manus att du inte kommenterar detta för mig så viktiga inslag. Är det av artighet och vänskap du undviker att säga vad du tycker? Så till din viktiga fråga:

Hur stora doser skapelseteologi behövs för att kyrkorna ska komma loss i kampen för jorden?

Du fick kanske segla i lugna vatten med din skapelsesyn i Svenska Kyrkan på åttiotalet? Jag däremot fick navigera i häftig sjögång med förrädiska kastvindar från olika håll. Jag förfasas som du över att väckelsekristna röstar på Trump i USA och på Bolsonaro i Brasilien. Det fanns liknande starka strömningar i svensk väckelsefromhet och karismatiska sammanhang på den tiden. Jag hade definitivt skjutits i sank i dessa farvatten – om jag inte haft ”stora doser”  biblisk skapelseteologi, profeternas patos, bergspredikan och Uppenbarelseboken. Jag tror det behövdes då.

Du ”känner numera, från och till, lätt trötthet inför de många orden och ambitionerna att få ihop allting”. Precis lika trött blir jag om någon ber mig skriva en inomkyrklig miljöbok som får ihop allting – det skedde så sent som för ett par månader sedan. Mina böcker förde mig ut på en resa, där jag upptäckte att Guds verkstad är långt större än kyrkan – även om den nu också behövs som kanske aldrig förr, för livets och planetens skull.

Därför hyser jag en dröm om att det ska lysa i fönstren på församlingshem och missionshus som blivit visionshus – där olika rörelser åter möts i dialogen om en levande demokrati och en rimligare värld. Kanske våra böcker än en gång kan bli ”parhästar” och komplettera varandra i en större nordisk exodus- och pilgrimsrörelse – för de små människornas och planetens skull? Så till sist din raka fråga i ett mail:

Måste man ta omvägen över Abraham och Melkisedek för att skriva en relevant miljöbok idag?

Definitivt inte! Men vi lever i ett folk som är på väg att förlora den stora berättelsen, som är grunden för vår kultur, våra värderingar och som gett kraft åt angelägna frihetsrörelser i historien. Även om det är ett ”Kamikaze-projekt”, så är det min kallelse som bibelteolog att aktualisera den berättelsen igen. Och jag gör det i djup tacksamhet för att berättelsen gjorde min livsresa så spännande i mötet med Guds sjudande verkstäder – både inom och utanför kyrkans väggar.

Med varm brodershälsning Harry

 

***************************

Käre Harry,

tack för ditt svar! Du undrar hur vi kunde bli parhästar i den första miljöväckelsen. Jo, vi kompletterade ju varandra så lyckosamt! Du som teolog och frikyrklig med rötter i den finlandssvenska kulturen och fromheten och med erfarenheter av krigsårens smärta; jag som naturvetare, uppvuxen i Svenska kyrkan och den svenska ”folkhemsidyllen” och med ett begynnande politiskt engagemang. Våra ständigt pågående samtal inspirerade mig. Jag fascinerades av dina fängslande bibelutläggningar med tillämpning på vår egen tid och utmaning. Och jag ska aldrig glömma ”föreläsarturnén” vi gjorde i ditt Österbotten!

Och visst har vi glöden kvar, Harry?

Ditt patos värmer när jag fördjupar mig i Sången om livet igen. Och upptäcker sådant jag märkligt nog hastade förbi vid första läsningen: Ditt mångåriga arbete i tolvstegsbaserad missbruksbehandling som gör att du ser den existentiella, inre dimensionen i klimatarbetet, tydligare än många av oss andra. Alltså: Bristen på livsmening och andlighet som många försöker döva med en ytlig, nästan berusande konsumism – vilket i sin tur utarmar planeten. Här en passage i boken som grep tag i mig och där du också visar på den enda möjliga ”medicinen”:

– Men vem orkar leva med insikten att vi saboterar våra barns framtid och livskvalitet? Man kan ju knappt tanka bilen och boka sommarens resor om man börjar grubbla på sådana ödesfrågor. Alkoholisten uthärdar inte att se sig i spegeln och andra i ögonen – utan att förtränga, förneka och fly bort från den verklighet, som blivit så skrämmande och skuldtyngd.

Därför krävs det också för oss fossilberoende allt häftigare underhållning, kickar, projekt och ett ständigt uppskruvat livstempo för att hålla ångesten och de existentiella frågorna ”under locket”. Och ju närmare mullret från en global katastrof kommer, desto mer distraktion måste till. När planeten nu får slagsida klänger vi oss desperat fast vid tron på mirakler – att forskning och ny teknik ska rädda oss i sista stund.

Jag är tacksam för forskning och ny teknik. De räddade mitt liv på Karolinska Sjukhuset för några år sedan. Samtidigt vet jag att deras imponerande kompetens fungerar – endast om de samarbetar med livsflödet och självläkningen i våra kroppar sedan urminnes tid. Spetsforskning och avancerad ny teknik har ännu inte lyckats skapa en enda gnutta nytt liv. Livet självt är gåva, mystik och mirakler från källsprång bortom oss själva.

I planetens utsatta läge är inte heller mer fakta om klimathot och de fattiga folkens oförskyllda lidande någon förlösande faktor – lika lite som moralpredikningar för en missbrukare som sitter fast. De förstärker bara försvaret, avtrubbningen och den nedstuvade klimatångesten. Instängda i själens spökrum växer rädslan, skulden och vanmakten. De leder så småningom till handlingsförlamning och resignation. Till slut slocknar hoppet och cynismen tar hem spelet.

En träffsäker och oumbärlig analys, Harry, baserad på de insikter du skaffat dig under alla år av samtal med människor i utsatthet. Jag menar att detta är ditt unika bidrag till klimat- och meningsdebatten på 2020-talet. Det är en stor utmaning eftersom denna dimension saknas nästan helt i den politiska debatten.

Vi har allt – men det är också allt vi har

Det är inte en avlägsen framtid det handlar om, utan vilken värld vi lämnar över till nästa generation. Här är farfar Stefan ute med barnbarnen i hallonsnåren.

I min bok Mot alla odds? (Verbum 2017) är jag inne på samma tema. Här ett citat:

Ingen generation i Sverige har levt ett så bekvämt och materiellt tryggt liv som merparten av oss nu fått privilegiet att göra. Välståndsutvecklingen i vår del av världen är unik. På hundra år har svenskarnas löner ökat tio gånger. Sedan 1960 har vår totala konsumtion tredubblats. Betyder det att vi också är tre gånger lyckligare idag än för drygt femtio år sedan? Frågan kan tyckas banal, eller i varje fall omöjlig att besvara… Ändå borde detta vara den mest angelägna saken för oss alla!

Den mänskliga tillvarons essens måste lyftas upp som samhällets viktigaste mål: kärlek, gemenskap, sammanhang, solidaritet, harmoni med naturen. Medan det som politiken alltjämt så ensidigt fokuserar – ekonomi, marknad, tillväxt, konsumtion – borde få sina rätta proportioner och värderas för vad de är: Provisoriska redskap för en mera hållbar utveckling.

Men den brittiske ekonomiprofessorn Richard Layard visar i sin bok ”Happiness” att människor över en viss inkomstnivå inte känner sig mera harmoniska även om plånboken fortsätter att bli allt tjockare. Och han undrar: Vad vi skall vi med all rikedom till, om den ändå inte gör oss lyckligare?  Särskilt som den samtidigt späder på miljö- och klimatkrisen på Moder Jord. Layard menar att det finns ett löfte i just detta: En omställning till ett ekologiskt hållbart samhälle borde kunna ske utan att vi förlorar något väsentligt, det skulle tvärtom kunna vara var ett lyckobefrämjande gemensamt projekt.

Den folkkäre norske vissångaren Ole Paus slår huv´et på spiken: ”Vi har allt, men det är också allt vi har”.

Kan våra nya böcker bli parhästar igen?

Harry, jag vet att vår dialog är avslutad för den här gången. Jag blir väldigt glad när du skriver att Sången om livet och min optimistiska klimatbok ”Bråttom men inte kört” kanske skulle kunna komplettera varandra och bli en del av en större nordisk rörelse med pilgrimens perspektiv på livet.

”Bråttom men inte kört” handlar ju främst om den yttre pilgrimsresan våra samhällen måste ge sig ut på. Alltså de systemförändringar som krävs, och är fullt möjliga, för att klara en klimatomställning – tekniskt, ekonomiskt, politiskt. Men den inre resan – värderingarna och livsstilen – är ju ett helt nödvändigt komplement. Det behövs två åror i båten! Låt mig till sist förmedla några enkla tankar som jag satt på pränt i boken ”Mot alla odds”:

Kan tro och andlighet hjälpa oss?

Här möts veteranen Stefan och eldsjälen i en ny kristen miljörörelse med många unga, Johannes Widlund, som inte ens var född på 80-talet. Vi tackar Sändaren för att vi får publicera deras samtal – om då och nu (se nedan).

Kan religionen – tron, ”andligheten” – bidra till att skapa mening i en sekulär kultur som vår? Och inspirera till gränsöverskridande empati för planeten och mänskligheten som nu brådskar? Ja, jag tror det, förutsatt att tron och teologin bärs upp av kärlek, humanism och vidsynthet och vägrar att utnyttjas av makten (allt detta svårt, det visar oss tyvärr historien och nuets händelser).

För mig är Bergspredikan, gyllene regeln och Jesus´ undervisning en kärna i andligheten; den är ju också så befriande universell.

”Vi brottas alla – på ett sekulärt eller religiöst vis – med ’intet’, den tomhet som finns i själva den moderna kulturens hjärta”, skriver religionshistorikern Karen Armstrong. Och biologin menar att vi är ett religiöst däggdjur, Homo religiosus, som genom hundratusentals år ständigt försöker besvärja tomheten och bygga meningsskapande sammanhang. Och när vi misslyckas med att finna tron på en levande Gud så blir gud något annat, i dagens samhälle främst konsumtion och pengar; att ha, äga, sälja, köpa. Poeten Gunnar Ekelöf sammanfattar det underfundigt så här: ”Jag tror på Gud som han fattas mig”.

Men under ytan – där hjärnan tvivlar men hjärtat vill tro – är vi människor ju också rituella.  Riten, den meningsskapande symbolen eller handlingen blir ett viktigt tecken för oss att det finns ordning och sammanhang även mitt i en annars kaotisk verklighet. Riten kan vara sekulär eller religiös. Den kristna nattvarden är en måltid där människor delar bröd och vin som tecken på samhörighet med både varandra och naturen (som producerat det vi äter och dricker) men också som en vision om solidaritet och enighet i mänskligheten. Många i vårt så kallade avkristnade Sverige låter alltjämt viga sig och döpa sina barn enligt kyrkans ritualer.

Kvintessensen – för en enad mänsklighet?

Harry, låt mig avsluta med det jag anser religionens/gudstrons viktigaste utmaning idag, vid sidan av att ge mening och upprättelse åt oss som enskilda. Det är, menar jag, att bidra till ökad empati, kärlek och solidaritet för en sargad mänsklighet och plågad planet. Karen Armstrong försöker i sin stora bok om Gud visa att religionen i äldre tider väldigt ofta lyckats utöva denna funktion.

Om detta ska kunna ske även idag måste teologin/kyrkorna sannolikt förenkla och ”modernisera” somligt i den troslära flertalet av dem byggt på i kanske tusen år eller mer.  Och låta det som finns av konst och musik få större utrymme så att alla sinnen och inte bara hjärnan kan bli delaktiga.

Detta handlar inte om religionsblandning eller att själva den meningsskapande kärnan inte skulle få finnas kvar. Men att vi försöker fokusera på de mänskliga värdena och behoven som är gemensamma för i princip alla religioner. Att lyfta fram kvintessensen, det bästa ur varje tradition.

 Påven Franciscus har anslagit denna ton av ömsesidig förståelse och gemensam kamp för tolerans, fred och jordens framtid, inte minst i sin tänkvärda klimatencyklika 2015: ”Vad är syftet med våra liv i denna värld? Vad vill vi med allt vårt arbete och all vår möda? Och vad behöver jorden av oss?”

Varma hälsningar (Fil 4:4) Stefan

Länken till Erik Lindfelts intervju med Stefan Edman och Johannes Widlund i Sändaren. Läs mer:

Harrys gensvar på Stefans bok finns mot slutet av det som redan är publicerat på www.djupareliv.se

 

 

Karin Olofsdotter:

Dialog och vision

– arvet, erfarenheterna och framtiden

Först var jag bonnunge varje sommar.  Skogen och hagarna var mina. Kossor och höns. Smultron och blåbär. Och lena grusvägar med grässträngar i mitten.

Det formade min världsbild mer än vinterns stadsliv någonsin gjorde. Och det skapade en stark kärlek till jorden.

Så småningom blev jag fältbiolog och lärde mig mer om naturen och deltog i kampen mot förstörelsen. Och sen blev jag kristen och började läsa bibeln på allvar. Där fann jag texter som väckte anklanger i mitt hjärta. Det fanns också en lovsång som vi sjöng då på sjuttiotalet med text från den 96:e psalmen i Psaltaren: “Himlen vare glad och jorden fröjde sig! Ja, då juble alla skogens träd! Inför Herren ty han kommer. Lovat vare ditt namn!”

Det är klart att det är så, kände jag. Det är klart att hela skapelsen lovsjunger Gud, skaparen. Jag kunde inte föreställa mig något annat. Det var helt i samklang med kossorna hos morfar och kungsfiskarna hos fältbiologerna. Min tro och mitt patos fann varandra och bildade en sömlös allians.

Förundran och profeternas glödande patos

 Kampen för skapelsen och Gud på alla utsattas sida var till att börja med en intuitiv förståelse hos mig. Men så småningom kom jag på bibelskola och pastorsutbildning och där fanns Harry Månsus som tog oss med in i en biblisk värld med profeter som predikade skarpt om rättfärdighet och rättvisa och inte tvekade att ta maktens män vid örat. Här fanns inte en tillstymmelse till “pie-in-the-sky”-telogi.

Karin Olofsdotter och Per Westblom (pastor i Sollentuna) leder Midsommardialogerna i Roslagen.

Och det var något med Harrys sätt att förankra sin teologi bland gäddorna i de finska vikarna och blåsippsbackarna i Norden. Något med att möta människor just i den förundran vi känner inför skapelsens mäktiga skönhet, just i de stunder då vi är beredda att släppa lite på vår hårt skyddade autonomi och öppna oss för något större i tillvaron.

Detta var långt innan Brommadialogen hade sett dagen ljus men det fanns en miljörörelse i Sverige som också letade sig in i kyrkorna.  Där fanns bla Stefan Edman som fortfarande är en stark röst i dessa frågor. Det här var den första miljövågen.  Och in i allt detta skriver Harry boken Shalom jord! Om fred, helhetssyn och jordens framtid. Det där med helhetssyn kändes så oändligt viktigt och är det fortfarande.

Så småningom behövde jag själv grotta ner mig och skriva teologiska arbeten och då dök den där sången om den jublande skapelsen upp igen. Detta var något som jag ville veta mer om. Fanns det flera ställen i Bibeln? Vad bottnade detta i? Var det tjusiga poetiska utsmyckningar eller var det uttryck för något djupare? Jo, men visst fanns där ett samband, ett starkt band mellan vad som hände människorna och naturen.

Människan och naturen – en ödesgemenskap

Så småningom blev det naturligt att undersöka baksidan. Det fanns ju bibeltexter som talade om en natur i sorg, en skapelse som led och klagade i stället för att sjunga lovsånger. Jag fann att människan och naturen befann sig i en sorts ödesgemenskap, en gemenskap där människan var den farligaste. Hennes agerande, på gott och ont, fick återverkningar i naturen. Detta har Peter Halldorf också skrivit om på senare tid.

På nittio-talet började FN tala och verka för Agenda 21. Det stod nu klart bortom allt tvivel att jordens framtid var hotad och att det måste till kraftfulla, internationella åtgärder. Jag insåg att det fanns en uråldrig sådan agenda som legat glömd i årtusenden. I Första Mosebok 2:15 står det att Gud satte människan i Edens trädgård att bruka och bevara den (1917 års översättning). Vad är det om inte en agenda för en hållbar framtid? Här finns både frihet och ansvar, utveckling och återhållsamhet. I all sin enkelhet är denna agenda genial.

Dialog och helhetssyn – där vägarna möts

Vid den här tiden startar Brommadialogen. Bara ordet dialog anger att detta inte är en enfrågesrörelse. Detta var en spännande mötesplats mellan sökare och troende, kyrkfolk och tolvstegsrörelsen, samhällsaktivism och andlig fördjupning. Det handlade om hela jorden och hela människan, ja, om att hela jorden och att hela människan. Det har naturligtvis funnits olika tyngdpunkter genom åren men helhetssynen på tillvaron har funnits med som en stadig grund.

Nu kommer jag och Brommadialogen också i kontakt med pilgrimsrörelsen. Det blir återigen en sån där fantastisk fusion. Friluftsliv och gudstjänstliv kunde bli ett. Blåsippsbackarna och vikarna blir på riktigt ett kyrkorum där vi kan öva oss i överlåtelse, enkelhet och omsorg. Där vi kan be, meditera och samtala. Pilgrimsvandring är att säga Shalom Jord!

Därför har pilgrimsvandringar blivit ett stående inslag i många av Brommadialogens arrangemang. Det är ett tillfälle att återkoppla till våra rötter i naturen, det är ett tillfälle för ande, kropp och själ att komma i dialog med varandra och med skapelsen och Skaparen själv. Det är mycket tystnad och stillhet, men också en möjlighet att dela sina upplevelser med medvandrarna.

Inspiration och modeller att leva tillsammans

I Brommadialogen började vi fundera på modeller för att leva tillsamman för att kunna stötta varandra till ett gott liv. Här föds Shalomgemenskapen där vi är en grupp som träffas varje söndag för att dela mat och liv, bekymmer och visioner och för att söka ett hållbart liv på alla plan. Vi är starkt inspirerade av Michael Lerner, rabbinen i USA som vill återuppliva sabbatstanken för moderna människor.

När vi sitter och funderar på hur vi ska kunna få till en sådan stödgrupp på ett mer nationellt plan så riktar Harry våra blickar mot Iona Community i Skottland. Där finner vi som en okänd kusin, sprungen ur samma andliga mylla, med samma helhetstänk, samma patos. Det handlar verkligen om fred, helhetssyn och jordens framtid. I Sverige uppstår Ionainspirerade smågrupper som fortfarande träffas och samlas till samlingar och konferenser.

En andra miljövåg – med unga bärare

Från vänster: Jennie Högberg, (grön) präst i Svenska Kyrkan, Greta Thunberg och Lena Bergström, ledare för Brobygge och pastor i Equmeniakyrkan.

När detta skrivs är vi mitt uppe i en andra miljövåg. För en gammal miljöräv är det hoppingivande och underbart att se det engagemang som unga människor har. Och det är gripande att se hur ledaren för Brommadialogens arvtagare Brobygge finns där på Mynttorget på Fridays For Future’s manifestationer.

Kyrkans unga har vaknat. Man nöjer sig inte längre med läran om att den här jorden bara är en oviktig passage på väg till himlen. Man anar att Skaparen inte lämnat sin älskade skapelse i sticket. Man vägrar gå med på att det skulle finnas en motsättning mellan att rädda själar och att rädda sälar.  Man sluter sig samman med målsättningen “att hjälpa individer och kyrkor att leva hållbara liv som speglar Jesus osjälviskhet och Faderns kärlek till sin skapelse.

Namnet på rörelsen är God Jord. En god jord på alla sätt. En helhetssyn. En dialog mellan främst ungdomar från olika kristna sammanhang. En stark vision av en annorlunda värld.

Från vänster: Johannes Widlund, visionären bakom God Jord, Harry Månsus, Karin Olofsdotter och Lennart Renöfelt – de två sistnämnda är med i God Jords styrelse.

Det är som att Shalom Jord skulle fött ett barn efter en lång, lång väntan. Och vi är några där som var med i den första miljövågen och som i tacksam förundran får vara med också denna gång. Det är ungefär som med de gamla Symeon och Hanna i Jerusalems tempel som länge hoppats och väntat på Guds utvalde, och som äntligen fick se det uppfyllas i det lilla barnet Jesus.

Shalom är ett av de vackraste ord jag vet. Det står för fred och frid, för helhet och balans på alla områden. Det har genomsyrat Brommadialogen ända från början och jag tänker att det är det finaste arvet att ha med sig på vägen hem.

Karin Olofsdotter – pastor, ekoteolog och pilgrimsledare

Sven-Gösta Holst:

En krokig väg som leder mig raka vägen hem

Vi jobbade med en musikgudstjänst i min kyrka, mitt andliga hem sedan sex, sju år.

Vi behövde en text till en sång, ord som skulle sammanfatta vad vi ville säga med den här mässan. Och då kom Victoria upp med de här raderna:

Min vindlande, vilsna väg
leder mig ändå fram
och när jag är trött till slut,
Du väntar med öppen famn
Och jag förstår allt mer, för varje dag med Dig,
vart jag ska gå, till vem:
En krokig väg som leder mig raka vägen hem

Då tyckte jag de var väldigt bra och kunde sammanfatta min egen väg, den jag fortfarande går på, utomordentligt bra.

En rörelses vindlande väg

Idag tänker jag: Ja! Och den sammanfattar hela vår rörelses väg, sedan början av 90-talet tills idag. Så här har det varit! Så här kommer det förmodligen fortsätta vara.

Jag kom in tidigt, om än inte från allra första början. Kom in på ben som knappt bar mig, Direkt från behandlingshem, direkt från ett kraschat liv, direkt från den ofruktsamma mylla där jag planterat mitt liv och mitt hopp i nästan fyrtio år – bara för att se hur hela jag vissnade – i den brända jord vi, som utropat oss själva till tillvarons centrum och gudar, kallade Livet.

Det är aldrig försent att ge upp, hade jag hört på flera AA-möten, och nu, var det -93 eller 94?,  gav jag upp mina motstånd och klev in i Betelseminariets kapell i Bromma, där det skulle bli en Sinnesrogudstjänst. Jag visste inte riktigt vad det var för något – men jag kände till Sinnesrobönen.

Vi bygger det osynliga templet tillsammans

Därinne fanns en man som aldrig ger upp, och ett hopp jag aldrig tidigare känt smaken av.

Jag har därefter aldrig lämnat det kapellet, det Osynliga Tempel som Harry Månsus börjat bygga på.

Vi hade träffats förut, han och jag, men då på en annan plats och i ett sammanhang då jag just, eller kanske knappt, fått upp näsan över vattenytan. Nu, när han såg mig här, i kapellet för första gången, så insåg han, som bara han kan, att Gud hade börjat jobba med mig. Så han gav mig en hammare, som också bara han gör, och pekade på de ännu inte byggda väggarna och sa: Kom, nu bygger vi tillsammans!

I den här sinnesrogudstjänsten predikade Harry över berättelsen om Den förlorade sonen (Luk 15:11-32) så att jag kunde se mig själv och Gud. Och inte minst – jag kunde se och smaka hoppet för mig och otaliga andra människor som inte längre hoppades och som aldrig, aldrig, aldrig kunde tro att det förlorade hoppet skulle kunna återfinnas i kyrkan!

Ja, jag såg det som ännu inte var byggt, jag såg visionen.

Vet faktiskt inte hur det gick till, att jag tog upp hammaren och slog följe med Harry och hans gäng. Dag Hammarskjöld skriver någonstans:

”Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något”.

Precis så känns det nu, när jag tänker efter. Och nej, det var inte Harry jag svarade ja till, det var till någon/något större.

Visst, jag har tappat hammaren många gånger – och plockat upp den igen.

Jag har slängt ifrån mig den i vrede – och letat upp den igen.

Jag har funnit nya platser att bygga på – och ibland gått vilse, men hittat tillbaka. Precis som vi alla gör när vi får tag på något stort och viktigt – men svårt och skört.

Dialogvisionens kärna är – Gud

Vad är det då vi hållit fast vid, hur ser visionen ut, hur långt har vi kommit?

Viktigast är hur vi talar om Gud. Det skulle jag säga är kärnan i ”Dialogens” vision.

Gud finns, även idag, vare sig du vill eller inte, tror eller inte, Gud finns ändå.

Du, jag och nästan alla känner att det är sant. Vi kan erfara närvaron av något eller någon i tillvaron liksom i våra egna liv – men både kyrka och det sekulariserade samhället har formulerat Gud, pratat om Gud, så att vi, lika instinktivt, tagit avstånd! Kanske mer från begreppet Gud än Gud själv. Få inser dock skillnaden. Jag gjorde det definitivt inte.

I Hebréerbrevet, som ofta talar om tro på ett, för oss, främmande språk står ändå förvånansvärt tydligt:

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Och, lite senare:

(…) den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Få, i vår tid, tror att det lönar sig att tro.

Men det gör det! Det lönar sig!

Vi måste bara hjälpas åt att röja bort några av de hinder som finns mellan oss och Gud. Och språket är ett av det svåraste.

Bara genom att sätta ord på Gud kan vi tänka Gud. Men om de ord som finns inte fungerar för en modern människa – då måste vi hitta bättre ord! Och frigöra oss från idén att några ”andra” skulle ha företräde på språket. Att några skulle kunna definiera vad som är rätt eller fel ord, tillåtna eller förbjudna, klara eller grumliga. Dina ord, vem du än är, är lika viktiga som någon annans! Vi bygger något som aldrig byggts förut och måste pröva varenda liten sten, eller pusselbit, för att se om och hur den passar in.

Inflytandet från tolvstegsrörelsen är påtagligt

Vår dialogrörelse har lånat ”Säg-som-det-är-språket” från tolvstegarna. Vi pratar om det som är ­– och inte det som borde vara eller ”ska” vara. Vi delar med oss av det vi vet något om, det vill säga våra egna erfarenheter ­– och inte våra förutfattade meningar om tillvaron. Vi pratar i jag-form och inte om vad ”man” tycker eller tänker. Det är vägen till sanningen, tror vi. Och sanningen ska göra oss fria. Det tror vi väldigt mycket på.

”Ta det du behöver och ­lämna resten!” är en annan konsekvens av tänkandet inom tolvstegsrörelsen – och en grundläggande kristen ”sanning”: Döm inte så ska du inte bli dömd.

Vi måste ha tillåtelsen att få ”tänka på prov”. Och inse att alla som tänkt om Gud och tillvarons innersta mening gjort det, tänkt på prov. I det ämnet finns inget facit, inga absoluta sanningar. Bara försök att göra det obegripliga, om än inte begripligt, så åtminstone gripbart.

Den ”Vision” jag pratar om har egentligen aldrig formulerats fullt ut. Men alla vi som delar den vet vilken det är, på ett mer intuitivt än konkret plan. Även om mycket av spänsten och dynamiken gavs från mötet med nyandliga rörelser i slutet av förra århundradet så kan jag egentligen bara säga något om mötet och inspirationen från AA och tolvstegrörelsen.

Den grenen av dialogrörelsen gav kraften åt sinnesrogudstjänsterna som, tror jag, inspirerade och förändrade svensk kyrklighet mer än vi riktigt insett. Och ur det mötet växte också mycket av rörelsens bas, människorna kom härifrån. Folk med en kyrklig bakgrund som såg och själva upplevde sprängkraften i det lilla, intima tolvstegsmötet, och som själva väcktes i sin tro.  Det var människor som Harry, de pastorskandidater han samlat runt sig, församlingsledare och kyrkfolk som tappat gnistan.

Cirkeln som bröts blir hel igen

Sen var det såna som jag; sekulariserade, starka, dådkraftiga mänskliga vrak som hittat tro, hopp och livslust i tolvstegrörelsen. Som i kyrkan och den kristna berättelsen såg en möjlighet att ”fördjupa sin medvetna kontakt med Gud”, som det heter i elfte steget. Och som med den nyfunna ödmjukhet AA föder i oss kunde se bortom våra fördomar om kyrkan.

Flera av oss såg dessutom möjligheten att den cirkel som en gång brutits, nu skulle kunna bli hel igen.

Så här såg cirkeln eller kedjan ut: tolvstegsrörelsen kom ur AA.

AA kom ur Oxfordgrupprörelsen, som var en kristen väckelserörelse, framförallt under första hälften av 1900-talet.

Oxfordgrupprörelsen kom, åtminstone i tanken, från de första kristna gemenskaperna. Man ville hitta de former man var kristen på, hur man ”talade” om sin tro – innan det fanns färdigtuggade svar i form av bibeltexter, präster eller läror.

Några år efter att AA fått vind under vingarna kände man sig dock tvingade att bryta med Oxfordgrupprörelsen. Den kompromisslösa formen av kristendom som förkunnades där var helt enkelt ett allt för stort hinder för att AA skulle kunna växa och hjälpa fler människor till tro – och därmed återupprättade liv.

Vi, som verkade 50-60 år efter det uppbrottet, såg en möjlighet att kunna fullborda cirkeln, så att kyrkan skulle ta tillbaks själva tänkandet, eller typen av fromhet som tolvstegsmänniskor funnit trygghet i. Vi skulle vara garanter för att vi inte tog med det aggressiva – bara den sanna, ödmjuka och innerliga form av gudstro man möter på tolvstegsmöten.
Det är fortfarande min kallelse och drivkraft. Det här jobbar jag – och många, många fler – fortfarande för. För mig handlar det om kyrkans framtid. Ja, kanske kyrkans existensberättigande.

Bara genom mitt möte med AA kunde jag komma till tro – och bli räddad till livet, fysiskt och bokstavligen.

Bara genom mitt möte med Harry och ”dialogrörelsen” vågade jag närma mig kyrkan – och fick därmed ett meningsfullt liv.

Kyrkan behöver brobyggare

Steget in i kyrkan är ibland för långt, för mig och för många andra, för att kunna ta. Det behövs brobyggare. Harry började bygga en bro och jag är stolt att få ha varit med i det bygget.

Och tacksam att jag fick gå på den.

2011 år blev jag pastor. Fick ett helt samfunds förtroende att föra det kristna budskapet vidare, på det vis jag lärt mig på min väg – den krokiga som lett mig hem. Det har jag själv fortfarande svårt att fatta. Men på något sätt personifierar jag att vi ändå kommit en bit på vägen; fem, tio år tidigare hade det helt enkelt inte varit möjligt att ordinera en sån som jag till pastor. Jag böjer mitt huvud i tacksamhet för det.

I de två församlingar jag fått leda som pastor har jag inte utvecklat sinnesrogudstjänsterna, inte startat någon dialogfilial, inte dragit igång samtalsgrupper enligt tolvstegsmodellen.

Dialogens andra fas – ett paradigmskifte

Det är inte så att jag förkastar det vi gjorde, har inte gjort avbön – nej, jag menar att vi nått fas två i förverkligandet av visionen. Det vi sysslar med är inte en egen form av kyrka, en egen form av verksamhet i församlingens periferi, en av flera former för det andliga livet, något människor (och kyrkan) kan välja eller inte välja. Det vi står för är ett paradigmskifte.

Eller, som jag viskade till Harry i ett upphetsat tillstånd, när Brommadialogen flög som kanske aldrig förr: Det är väl den andra reformationen vi sysslar med, Harry? Det är väl det?

Arvet, om det nu är från väckelsen eller tolvstegsrörelsen, kan och måste leva vidare i detta paradigm: Säg som det är-paradigmet, Gud som jag själv uppfattar Gud-paradigmet, Den förlorade sonen-paradigmet, Sår läggs mot sår-paradigmet… Dialogens paradigm.

Arvet från Harry och Brommadialogen

Det var inte en sinnesrogudstjänst vi förberedde när Victoria skrev den där sångtexten. Vi kallade det för Ansgarsmässa. Men utan sinnesrogudstjänsten hade det inte varit någonting,

Det är det här jag menar med fas 2! Vi vänder oss inte specifikt till tolvstegsfolk eller människor med hemvist i den alternativa andligheten. Använder inte deras språk och referenser – för det vore precis lika exkluderande som kyrkiskan är.

Men vi talar – i ord såväl som musik – ett modernt Säg som det är-språk, behandlar inte teologiska problem utan snarare problem och möjligheter i människors verkliga liv (där Gud finns och agerar), använder de gamla orden och sångerna när de är meningsfulla – och det vardagliga språket, de moderna tonerna, när de bäst kan skapa en gemensam plattform av förståelse.

När vi gör sådana försök så kommer de som sällan går i kyrkan och människor som Victoria, Rickard och många fler vill ställa sina begåvningar till förfogande – för att vi talar om Gud på ett sätt som kanske, kanske, kanske går att förstå lite, lite bättre.

Mer än så kan man inte begära.

Precis så tror jag att de andra, som var med när det började, tänker och agerar – förmodligen i allt arbete de gjort sedan vi tog de första stapplande stegen på den väg Harry pekade ut. Lea, Eva-Karin, Maria, Owe, de två Ollarna, Per, Karin och Karin, Birgit, Larsåke, Sven, PG, Lennart för att bara nämna några, bär och har burit. Och deras, vårt, arbete har burit frukt. Om än i det tysta.

Tack Harry för att du aldrig gav eller ger upp!

Sven-Gösta Holst, pastor i Equmeniakyrkan