Mary Philipson: Dialog och Vision

Vi hade just startat Brommadialogen när Mary, full av entusiasm, återvände från studier vid Hazelden och kontakten med Hal Durham, pionjären för Hazelden Renewal Center i USA. Durham ledde kort därefter två fullbokade Renewals på Brommadialogen tack vare hennes kontakt.

Mary blev präst på Lidingö och startade tidigt sinnesrogudstjänster i församlingen. De blev mycket uppskattade och välbesökta. Samtidigt hade hon en deltidstjänst som etisk rådgivare på ett behandlingshem. Under många år har Mary senare tjänstgjort som karismatisk förkunnare – på brustenhetens våglängd – i Allhelgonamässorna på Söder. Som pensionerad präst har hon förkunnat i Katarina kyrka och skrivit två böcker om de tolv stegens livsinsikter. Jag betraktar henne som en av mina allra viktigaste mentorer i sinnesroarbetet.

Mary Philipsons recension:

Harry Månsus böcker har blivit en stor inspirationskälla för många sökare, sökare som känner sig oberörda, vilsna och förkvävda i den religiösa ordvärlden. Nu har han gett ut två nya böcker: Sången om livet och Pilgrimsguide för livsresan. Han är en mycket bibelkunnig teolog, som med ett vardagsspråk kan förflytta de bibliska berättelserna till vår egen samtid och våra egna liv. Han ger läsaren existentiella och ekologiska glasögon som vidgar vyerna och fördjupar det andliga sökandet.

Författaren och jag tycks dela en inre klangbotten: Guds allestädes närvaro.  Båda uppfattar universum – inte som två dimensioner, den andliga och den materiella – utan som en enda värld. Guds skapande ande uppfyller allt och alla. Varje människa har ett gudagivet inre sensorium, som Harry så vackert beskriver det. Detta vårt inre sensorium utgör vår djupaste identitet.

Gud och andlighet är relationer

Det är inte bara människor som är Guds heliga skapelser, även stenarna på marken bär Guds ”signatur”.  Med den helige Franciskus kan vi tala med syster sol och broder måne. Och Gud uppfyller också relationerna mellan allt skapat. Vi människor är skapade för att spegla Guds relaterande väsen – att GUD ÄR RELATIONER.  Livet handlar om samhörighet och allt som bidrar till samhörighet är heligt. Vi människor är skapade för att relatera och öppna oss för varandra. Som Martin Buber skrev: Människan blir genom DUET till ett JAG.

Harry och jag definierar andlighet på ett liknande sätt.  Andlighet är människans förmåga att kunna relatera till sig själv, till andra, till världen och till Gud så som vi själva förstår Gud. Det är denna andliga insikt som ligger till grund för Harry Månsus passionerade kärlek för jordens framtid – hans patos för att rädda klimatet, miljön och människans överlevnad.,

Vi är båda hemmastadda i Anonyma Alkoholisters tolvstegsprogram. Båda strävar efter att finna ett språk som kan hjälpa oss att tolka de bibliska texterna så att åhörarna lättare kan leva sig in i dem.  Detta arbete gör oss till verkliga själsfränder. Harry använder sällan ordet synd, utan i stället skadegörelsen – att människor söker andligt helande för sin skada, sina sår och sin inre brustenhet. I tolvstegsprogrammet talar vi om karaktärsdefekter. Själv använder jag ofta av Luthers beskrivning av vad synd är: Synd är vara inkrökt i sig själv. Människor missbrukar inte därför att de är dåliga människor utan deras missbruk är en respons på emotionell smärta.

Gud kommer underifrån – vid smärtpunkterna

Ett ämne som Harry lyfter fram och som återknyter till tolvstegsprogrammet är temat historiens smärtpunkter. Han utgår från den bibliska berättelsen om hur Israels folk fick lämna förtrycket och lidandet i ”träldomshuset” i Egypten. Denna exodus-berättelse har inspirerat förtryckta människor och folk i alla tider. Det tycks vara så att historiens smärtpunkter öppnar porten till nya och befriande krafter.

Denna sanning är grundläggande i AA:s tolvstegsprogram. Tillfrisknande alkoholister vet att en transformation endast kan äga rum när människor på något plan når sin botten.  Den sårbarhet och maktlöshet som erkänns i AA:s första steg öppnar dörren till en kraft starkare än oss själva (steg två). Att vi möter Gud i vanmakten, när livet gör ont, tror jag är trons innersta väsen. I berättelserna om Jesus ser vi att han alltid gick mot smärtpunkten i människornas liv och situation. Han kom inte till de friska, utan till de sjuka. Harry säger att kristna ska vara ett fältsjukhus – inte ett renhållningsverk. Vi är kallade att gå i Jesu fotspår.

Ofta ställer jag mig frågan om vad det är som egentligen känns heligt för de flesta av oss. Jag har en bestämd känsla av att det som för många upplevs som heligt inte är orienterat uppåt, mot det upphöjda och mäktiga – utan åt det motsatta hållet. Det vi upplever som heligt är ofta orienterat neråt, mot det ringa, det sårbara, det nära. ”När vårt barn föddes”, ”när pappa dog och jag höll honom i handen”, när jag hörde ”jag älskar dig”, eller när jag upplevde en häpnadsväckande vacker natur. Det är sådana upplevelser i livet som kan ge oss en erfarenhet av något större än oss själva. Harry kallar sådana upplevelser för existentiella beröringar i vardagen – vardagsnära helighet. Han börjar där och ger oss möjlighet att få växa på djupet.

Pär Friberg, pilgrim och kyrkoherde:

Harry Månsus nya bok Sången om livet – om pilgrimsfolket och jordens framtid har vuxit fram steg för steg. Det har gått att följa framväxten på www.djupareliv.se Det är glädjande att boken nu kommer ut på Votum förlag i juni 2021. Harrys karakteristiska stil, som vi känner igen från hans tidigare böcker, föreläsningar och predikningar gör läsningen till ett hoppfullt och inspirerande äventyr.

Det som tar tag i läsaren är det personliga språket med färgstarka bilder och formuleringar som berör och engagerar. Harry är rotad i ett dialogorienterat förhållningssätt och strävar konsekvent efter att skapa möten mellan vår tids avgörande frågor och de bibliska texterna. Vi möter författare, aktivister, klimatforskare, ekonomer, läkare, teologer och många fler. Deras livsberättelser och analyser förs i dialog med författaren själv på ett ärligt och uppriktigt sätt.

En folkrörelse för positiva tipping points

I samma anda låter Harry människor han mött längs pilgrimsvägen komma till tals. Det är tydligt att Harry vill ge ett bidrag till en folklig rörelse med tillräcklig kraft för att skapa positiva tipping points som bidrar till att vända utvecklingen i en mer hållbar riktning:

Det är ju den existentiella bearbetningen, som är människans adelsmärke och den bästa grunden för en levande demokrati och för att vi själva ska förbli levande, varma och sanna människor. Därför vill den här boken förmedla verktyg för livstolkning och hoppets bilder – en dröm om en folklig rörelse underifrån (Sången om livet, sid 39 i den tryckta utgåvan).

 Jag har följt Harrys bokprojekt med särskilt intresse eftersom jag läst det han skrivit sedan 1980-talet. Då började jag studera vid Betelseminariet och Harry frågade mig om jag ville gå med i skolans Freds- och miljögrupp. Jag var 20 år och blev också engagerad i Kristna Freds Stockholms avdelning. Vi arrangerade föredrag, fredsdemonstrationer, en utställning på Kulturhuset och publicerade en egen tidning.

Under de följande åren hade jag Harry som lärare i mina teologistudier. Jag fick som student ta del av de tankar som långt fler fick stifta bekantskap med när hans första bok Shalom jord! (1983) kom ut. Harry utmanade oss studenter att ge respons på sin undervisning. Han och hans fru Lea bjöd hem studenter på kvällsthé och fortsatta dialoger. De teologiska grundperspektiv Harry utvecklade har haft stor betydelse för mitt eget teologiska tänkande, min livsstil och mitt ledarskap.

Brommadialogen lyfter från startbanan

1991 började Harry som etisk rådgivare vid behandlingshemmet Noor. Där arbetade man med missbrukare enligt den tolvstegsbaserade Minnesota-modellen. Erfarenheterna ledde till att han tog initiativet och blev ledare för Brommadialogen, en mötesplats för människor som söker tro och andlighet. 1992 firades den första Sinnesrogudstjänsten i Bromma, en gudstjänstform som numera är integrerad i många församlingar.

Harry är en driven entreprenör och lyckades övervinna många hinder för detta omfattande projekt. Brommadialogens verksamhet har påverkat, inspirerat och förenat människor från vitt skilda sammanhang och fått betydelse långt utanför kyrkans väggar. Svenska Baptistsamfundet var värd för verksamheten, som var en del av campus tillsammans med Teologiska Högskolan Stockholm (THS) och Bromma folkhögskola.

En viktig del i Brommadialogens arbete var att förmedla tips på aktuella författare och böcker. Lea var bibliotekarie på THS och drev dessutom bokshopen på campus. Många mötte henne i konferensbyrån och vid bokbordet vid Brommadialogens stora konferenser. Nu skrev också Harry Den kosmiska katedralen (1996) och senare Livet har en framtid – om livsmod och befriande andlighet (2001). Dessa böcker som relaterade till samtidens erfarenhetsbaserade andlighet gjorde ett starkt intryck på mig.

Pilgrimsledare och präst i Svenska Kyrkan

Pilgrimsvandrandet började för min del 1996 på ön Iona i nordvästra Skottland. Jag har sedan dess lett pilgrimsvandringar i många sammanhang. På ön Iona finns en kommunitet som präglas av en teologi och en livshållning som förenar himmel och jord, bön och arbete. De teologiska perspektiven fördjupades och jag kom på hemmaplan i kontakt med Pilgrimscentrum i Vadstena och Hans-Erik Lindström.

Det var också genom pilgrimsrörelsen som jag bestämde mig för att efter 20 år som pastor i Baptistsamfundet söka som prästkandidat i Svenska kyrkan. Efter kompletterande studier och praktik blev jag prästvigd 2010 och började som pastorsadjunkt i Tyresö församling – vid Pilgrimscentrum i Tyresö. Senare arbetade jag på Fryshuset i Stockholm och startade pilgrimsvandringar med ungdomar i 16-19 års åldern.

Fem år i rad reste vi till Spanien och vandrade längs den franska pilgrimsleden till Santiago de Compostela. Jag har även rest med vuxna och senare med konfirmander i Skarpnäcks församling. I strävan efter att få ihop min teologi, värderingar och ledarskap har det varit viktigt att sluta flyga och istället resa med tåg. Det är spännande att färdas genom Europa med tåg, att uppleva miljöer, städer, möten med människor längs vägen. Resan är en del av pilgrimslivet. Att resa klimatsmart ger så mycket mer av intryck och perspektiv.

Det vackraste i livet är gratis

Under dessa händelserika år har Harry Månsus fortsatt att vara en dialogpartner, vilket har varit mycket betydelsefullt för mig och många som ingår i nätverket kring teologi, andlighet och omställning. Hösten 2019 fick jag tillfälle att hälsa på hemma hos Harry och Lea i samma radhus igen. Det var nästan fyrtio år sedan jag bjöds hem till dem som student. Jag kommer ihåg att jag reagerade på den enkla livsstilen som präglade hemmet.

Under intervjun nämner jag detta för Harry som ler och pekar på den röda soffan och säger: ”Det mesta är sig likt, men vi har ärvt den där soffan sedan du var här förra gången.” Kommentaren är typisk för Harrys humor som är drastisk och underfundig. Vi skrattar hjärtligt tillsammans. Ett liv på skapelsens villkor är inte fattigt, men det fokuserar inte på konsumtion. Det bästa och vackraste i livet är trots allt gratis.

Harry Månsus:

Pilgrimsvandringar kan ”kidnappas”

Det är märkligt hur många författare och andliga ledare som laddats vid de norrländska älvarna och milsvida skogarna. Martin Lönnebo fick sin djupa ton och pilgrimssjäl vid Storkågeträsk. Den når långt in i svenska folket – inte minst genom Frälsarkransen.

Jag har samarbetat med honom i konferenser och böcker om andlighet och en friskare jord. Det är just den helhetssynen som nu vävs in i Pär Fribergs och Magnus Myrbergs viktiga bok om Frälsarkransen – med hållbarhet och pilgrimsmotivet som grundackord.

Språket är folkligt och kan nå in i många sammanhang. Den bärande tanken är att människan är förbunden med skapelsen och att hennes inre liv och mognad hör samman med ansvarstagandet för jorden. Bön och handling går hand i hand.

Boken kommer i absolut rätt tid

 Det är hoppingivande att pilgrimsrörelsen nu alltmer gestaltar sig till en profetisk alternativrörelse för vår utsatta planet. I vår tid tar pilgrimsvandrare sikte, inte bara på heliga platser, utan på de stora och livsavgörande klimatmötena. Det är denna folkliga rörelse Greta Thunberg och många med henne sätter sitt hopp till.

Utan en profetisk helhetssyn kan diakoni, retreater och pilgrimsvandringar ”kidnappas” och bli smörjmedel så att maskineriet inte gnisslar så illa – genom att ta hand om offren utan att säga något om den utveckling som slår ut alltfler och som tagit ett struptag på skapelsen.

KG Hammar och Martin Lönnebo var talare vid Brommadialogens Höstakademi En rimligare värld med 450 deltagare. Då var Frälsarkransen ny och jag bad Lönnebo om lite information. Jag blev närmast chockad när jag ett par dagar senare fick ett långt personligt brev från den upptagne biskopen. Brevet är en av mina klenoder och ger den bästa introduktionen till hur det hela började och utvecklade sig de första åren. Läs mer

Lena Bergström (ledare för Brobygge):

En dröm om förvandlade liv och en förvandlad värld

Maktlöshet är en grundläggande erfarenhet hos dem som fått hjälp ur beroenden genom ett tolvstegsprogram. Vändningen sker på botten. I en erfarenhet av maktlöshet inför den egna oförmågan eller i förtvivlan över att gång på gång svika allt man tror på. Där sträcker sig människan ut ur sig själv och ropar efter någon, något som kan rädda. En kraft större än den egna. En högre makt. Vid vägs ände finns ett rop som söker fäste.

Även den som inte kämpar med ett missbruk har sin botten. Erfarenheter av att stå fullständigt tomhänt eller de tillfällen då vi inte står ut med oss själva. Varje människa har en vändpunkt. Kanske också mänskligheten?

När förtvivlan och hopp samverkar

Tolvstegaren får i gemenskapen med andra som gått samma väg möta en försäkran om att Någon vill deras liv. De ser hos andra att förändring är möjlig och det blir starten för den gnista av hopp som gör överlåtelsen möjlig. Där kan resan mot tillfrisknande börja. Och jag kan förundras över hur förtvivlan och hopp samverkar, det är som om de räcker varandra handen. Som att de båda är nödvändiga och förstärker varandra i vändpunkten.

Det talas en del om hoppet i vår tid. Inte minst i relation till miljö- och klimatkris. En del menar att hoppet står i vägen för handling, att vi behöver bli just förtvivlade för att agera. Andra menar att hoppet behövs för att vi alls ska orka agera. Annars stänger vi av. Troligen finns det sanningar i båda synsätten. Jag tror att det finns ett slags ogrundat hopp som inte når botten, och det kan bedöva oss när vi borde vara oroliga. Det finns något bedrägligt i ett hopp som inte utmanar oss när vi lever i destruktiva cirklar. Det är den där bottenkänningen som behövs. Insikten om att det måste vända.

En situation som saknar motstycke

Vi har, på riktigt, aldrig varit här förut. Vi är så vana vid åldrandet, de långsamma förändringarna, känslan av att rita nästan samma cirkel år efter år, känna igen oss och dra paralleller fast världen förändras. Men den utmaning mänskligheten står inför nu är en utmaning om vilken det är svårt att säga: “Det här är som när…” Våra referensramar räcker inte till. Vi sträcker oss mot historieböckerna med våra frågor, letar analogier och prövar teorier.

Men vi är i en situation som saknar motstycke. Aldrig förr har vi stått inför ett så allvarligt och svårhanterligt problem som den kombinerade krisen av miljöförstöring och klimatkris innebär. Är det för att vi saknar analogier som vi inte känner igen detta som en slags botten? Jag önskar av hela mitt hjärta att vi inte behöver sjunka längre innan det vänder.

En dröm om en Jesusrörelse för vår tid

 Jag har en dröm, den må vara naiv, om att kyrkan kan vara en gemenskap som vet hur livet börjar om vid vägs ände. I just vår tid. En plats där vi möts i ärliga samtal om maktlösheten inför felval, både de egna och samhällets. Jag har en dröm om att det kan födas gnistor av hopp i läsningen av berättelserna om Jesus, han som rörde sig bland de hopplösa och gick till botten med allt som drog nedåt. Han som fortfarande rör vid dem som ingen vill röra vid.

Jag har ingen annan att fästa mitt hopp vid. Han är min Någon, min högre makt, min Kristus. Jag har en dröm om förvandlade liv och en förvandlad värld. Jag finns i en gemenskap som berättar om hur Jesus kan förvandla hjärtan. Han får gärna börja med mitt.

Vibeke Olsson:

Vi mötte Vibeke när hon studerade till pastor i Bromma och var med i seminariets freds- och miljögrupp, som inspirerade många unga på den tiden. Som pastor och välkänd romanförfattare har hon bevarat sitt glödande patos för rättvisa och demokrati. Hon har tilldelats många priser – nu senast Moa Martinsson-priset. Läs hennes text om folkrörelsernas betydelse för demokratin som hon skrev för Djupare Liv inför demokratins 100 års-firande!

Demokratin byggdes underifrån

Demokratin i Sverige fyller hundra år i år. Nästan ingen talar om att frikyrkan är demokratins vagga i Sverige – inte heller frikyrkan själv.

Den första frikyrkoförsamlingen bildades 1848 i Vallersvik i Halland. Det blev det första sammanhang där drängar och pigor, arbetare och arbeterskor hade rösträtt.

Under 1800-talets andra hälft bildades många församlingar – och de övriga folkrörelserna, nykterhetsrörelsen, rösträttsrörelsen, arbetarrörelsen och idrottsrörelsen bildades efter samma mönster.

Demokratin byggdes underifrån. Människorna i folkrörelserna gjorde demokrati i praktiken. En stark historisk belysning av detta finns i Ronny Ambjörnssons ”Den skötsamme arbetaren”, en skönlitterär dito i Albert Vikstens ”Blå gryning”.

En fantastisk resurs i vårt folkrörelsearv

Det finns en fantastisk skatt i vårt folkrörelsearv; en unik praktik för att skapa lokalt engagemang med globalt tänkande, bryta ensamhet och förändra samhället.

När den politiska demokratin väl blev verklighet var den djupt förankrad. En stor del av riksdagsledamöterna var organiserade nykterister.

På försommaren 1879 bröt den första stora strejken i Sverige ut. Sextusen sågverksarbetare i Sundsvallsområdet strejkade för att få tillbaka föregående års löner. Lönerna hade sänkts med 20-25% på grund av en depression på världsmarknaden.

Strejken kom att präglas av arbetarnas lugna och värdiga uppträdande – i bjärt kontrast till myndigheternas panik. Tusen soldater inkallades till området och sex kanonbåtar låg och pekade på Sundsvall.

Strejken pågick en vecka och arbetarna fick inte igenom sitt krav. Men de förändrade Sverige för alltid.

Många människor – också de som inte sympatiserade med själva strejken – reagerade mot den massiva militära närvaron. Insikten att vanligt folk inte kunde ordna en fredlig protest utan att få gevärsmynningar riktade mot sig satte fart på rösträttsrörelsen. 1879 hade ungefär fem procent av befolkningen rösträtt till riksdagen, det gick ju efter inkomst.

Rösträttsrörelsen var en livaktig folkrörelse, t ex fanns 1890 tjugotvå aktiva lokalavdelningar bara i Medelpad.

Är Sundsvallsstrejken ”läsarnas” fel?

Redan medan strejken pågick uppstod en livlig tidningsdebatt om huruvida ”läsarna”, d v s frikyrkan, var orsak till strejken. Landshövding Curry Treffenberg hävdade det. ”Den religiösa anarkin leder snart till världslig anarki.”

Journalisten Ernst Beckman från Stockholms Dagblad skrev en artikelserie månaderna efter strejken, ett fantastiskt kraftprov i undersökande journalistik. Han går till botten med frågan om läsarna. Han finner inga belägg för att frikyrkopredikanter uppmanat till strejk. Men själva tanken att man kan gå samman och påverka, den kom från frikyrkan. Beckman påpekar att de teologiska diskussionerna på brädstaplarna och överläggningarna vid de talrika missionsmötena gett arbetarna ”ett visst välde över orden” och vana att tala offentligt.

Varför har det revolutionära arvet fallit i glömska?

Frikyrkan är demokratins vagga i Sverige. Man kan undra varför detta fallit i sådan glömska. Här är inte platsen att reda ut det. Kanske har vi i frikyrkan varit för självutplånande, rädda att bli betraktade som dömande moralister?

Det kan jag känna igen från senare tid. Under åttiotalet var jag pastor i Elim, Stockholms femte baptistförsamling.

Vi läste MUDI-MUMS-guiden (mat utan djurindustri och multinationella företag). Vi hade temakvällar om ny ekonomisk världsordning, hållbar utveckling, motverka två-tredjedelssamhället, solidarisk handel…

Nu när Greta fått många att öppna ögonen – vilket är oerhört glädjande – framställs det ofta som att vi som då kämpade emot konsumism, globalisering och storskalighet aldrig hade funnits.

Nu står vi här med pandemi, flyktingkris, klimatkris… I skrivande stund har en glaciär på Himalaya kollapsat och dränkt människor, djur och byggnader.

Varför, varför var det så få som lyssnade på oss på sjuttio- åttio- och nittiotalen? Det är svårt att prata om detta – man vill inte verka självrättfärdig.

Överröstade trosrörelsen profetrösterna?

Kanske var det också så, att vi liksom tystades av framgångsteologin – den högljudda trosrörelsen, som verkligen inte ifrågasatte den rådande världsordningen.

Det kanske är så att trosrörelsen bidragit till att dränera frikyrkan på mer än ett sätt – dels att många engagerade människor försvann till nya församlingar – dels att man förkunnade seger och bönesvar bara vi tror ”rätt”.

Dilemmat är att detta är sant när det gäller frälsningen – den är vunnen på Golgata, vi har bara att ”kvittera ut den” med vårt ja.

När det gäller vårt fysiska, psykiska, sociala och ekonomiska liv har kristna ingen gräddfil utan lever i världen.
Många människor har gett upp eller skrämts bort av en förkunnelse som inte känns sann.

Detta har i sin tur skymt blicken för det som frikyrkan verkligen är bra på, och där mirakler ofta sker; möjligheten till gemenskap, sammanhang, livsförändring och sociala rörelser. Här finns en enorm potential.

Hur förvaltar vi detta i vår tid av skriande ensamhet?

När jag själv för första gången sökte mig till en frikyrka var gemenskap och inbördes hjälp helt avgörande.

En kille några år äldre än jag kom fram och frågade:
– Kan du hjälpa oss att flytta på lördag?

Jag blev helt tagen. Det fanns en värld där man hjälper varandra. Handen på hjärtat: finns den kvar?

Hans-Erik Lindström:

Pilgrimsrörelsen har fått en renässans

Gustav Wasa tog ett struptag på pilgrimrörelsen i Norden, när han förbjöd pilgrimsvandringar. Efter att dörren varit stängd ett halvt årtusende öppnas nu ett fönster igen. Pilgrimscentra har redan anlagts på många orter, inte bara i Sverige utan i hela Skandinavien. Nya och gamla leder anläggs för vandringar, medan pilgrimsnätverk och pilgrimsprojekt uppstår på olika håll.

Alltfler tar på sig en ryggsäck, täljer en stav, tar fram vandringskängorna och ger sig ut på en inre vandring i den yttre vandringens form. Man går för att få distans till allt det myckna man är indragen i. Man vill finna sig själv, livet och den Gud man kanske tidigare trott på men tappat kontakten med. Det är en vandring för både kropp och själ. ”En sund själ i en sund kropp”, som det heter i en gammal devis.

Pilgrimens längtan är att i det synliga landskapet se tecken på det osynliga och att finna en hållbar livsstil i höghastighets- och konsumtionssamhället. Till hjälp tar många avstamp i de sju nyckelorden, som är saknadens och längtans ord i vår tid. De talar om mer frihet i en tidskomprimerad livssituation, mer enkelhet i konsumismens kultur, mer tystnad i en tillvaro av ljud och bildbrus, mer bekymmerslöshet där livspusslet slukar vår energi, mer långsamhet i en tid av stress och snabbhet, mer andlighet i en kroppsfixerad tillvaro och mer delande i en epok av självförverkligande och ytliga kontakter.

Att vara pilgrim handlar om hela vår livsvandring. Man kan vara pilgrim utan att gå ett enda steg. Pilgrim är man i själen då vardagslivet alltmer präglas av andan i de sju nyckelorden. Vi har fått vårt liv till göra det bästa av det. Biskop emeritus Martin Lönnebo använder sig ofta av devisen: ”Gör det lilla du kan. Gör det villigt och glatt.”

Harry Månsus och pilgrimsrörelsen

Pilgrimsrörelsen har en samhällstillvänd sida. Pilgrimen är gjord för att gå, men inte gå förbi! Inte minst det sjunde nyckelordet blir allt viktigare: Delande. Människan är till för att dela sitt liv med andra i både yttre och inre mening. Harry Månsus har skrivit och talat om detta i årtionden. Han är bibelteolog, pastor och författare till bästsäljare som Shalom jord, Vägen hem och Den kosmiska katredalen.

Han är initiativtagare till Brommadialogen och sinnesrogudstjänsterna. Han har banat väg för dialogen med människor långt utanför kyrkornas väggar. Sökare och agnostiker har i honom funnit en partner i sitt andliga sökande efter mening och hopp. I sin senaste bok Sången om livet vidgar han begreppet pilgrim till att ännu tydligare föra in den samhällstillvända och profetiska dimensionen.

Precis som i hans tidigare böcker möter vi gammaltestamentliga profeter som nu samsas med nutida som Martin Luther King och Greta Thunberg. Fred, rättvisa och klimatfrågor blir en utmaning till oss alla att delta på de sätt som är möjliga för oss. Andlig fördjupning går här hand i hand med ett engagemang för människor i utsatthet och för jordens framtid. Denna profetiska diakoni är viktig så att pilgrimsrörelsen inte blir alltför förandligad. För detta är Harry Månsus en garant – och en nutida pilgrim.

Hans-Erik Lindström och Sanna Lindström (socionom och diakon):

Andlig fördjupning och samhällsansvar

Vi såg en debatt under Almedalsveckan för något år sedan mellan ärkebiskopen och Dagens dåvarande chefredaktör Elisabeth Sandlund. Utgångspunkten var påståendet att det talas för lite om Gud i kyrkan på bekostnad av olika typer av samhällsansvar (miljöarbete, internationell solidaritet). Vi har alltid haft svårt att förstå och acceptera motsatsförhållandet mellan andlig fördjupning (bön, bibelläsning, meditation, gudstjänstliv, evangelisk förkunnelse) och det diakonala engagemanget – för hemlösa, missbrukare, papperslösa, ensamstående föräldrar, miljön och internationellt solidaritetsarbete.

Jag (Hans-Erik) minns då Katarina kyrka var fullsatt av bedjande och lovsjungande människor på 1970-talet i en gudstjänst som slutade ca 19.15. En kvart senare började en annan gudstjänst om internationell solidaritet med lika många människor. När den förra gruppen gick ut ur kyrkan gick den andra in – men utan att mötas. Det visade i blixtbelysning spänningen som då fanns mellan de som ville satsa på det inre livets fördjupning och de som ville engagera sig socialt och politiskt. De två kristna studentrörelserna SESG och KRISS bar då på samma spänning – och den finns fortfarande  i våra olika kyrkor.

Vi tror att det är i mötet mellan det inre och det yttre livet, mellan andlig fördjupning och ett aktivt samhällsansvar, som en kristen kyrka blir hel och livskraftig. Det är vad våra fäder och mödrar i vår kristna historia påminner oss om – att vi möter Gud på två sätt, dels i gudstjänst, bön och nattvard och dels i mötet med människor i utsatthet. Ett exempel är Evangeliska Fosterlandsstiftelsen på 1850-talet i Sverige. Hand i hand med den kristna förkunnelsen i ord och skrift startade man upp Stockholms Stadsmission och Ersta diakoni – två av vårt lands största diakonala institutioner även idag.

Vi tror att det finns en stark längtan och förväntan hos många – både inom och utanför kyrkorna – att både få näring för själen och att få engagera sig i olika former av diakonalt/socialt arbete som volontärer och frivilliga. När det gäller den andliga fördjupningen har också nya skott på kyrkans träd kommit att betyda mycket -retreatrörelsen, pilgrimsrörelsen, katekumenatet, Alphagrupper och nya gudstjänstformer. Andlig fördjupning och samhällsansvar behöver befrukta varandra för att vi som kyrka ska bli hela och sanna mot vår uppdragsgivare och förtroendeingivande i samhället.

Rickard Borgenback:

Dialog och vision

– min livsresa till Pilgrimscentrum i Vadstena

Tack Harry för att jag får chansen att bidra till det pågående samtalet ”dialog och vision” och skriva utifrån mitt uppdrag som pilgrimspräst och föreståndare vid Pilgrimscentrum i Vadstena. Jag vill först tacka dig Harry för din stora livsgärning, för vad du betytt för mig och många pilgrimer och sökare där ute på fälten. Betydelsen av dina böcker och ditt engagemang för dialogen mellan ”Guds olika verkstäder” går inte att överskatta. Jag utgår från min egen livsberättelse och landar i några tankar om framtiden för pilgrimsrörelsen och dess roll för både yttre och inre klimat samt existentiell hälsa.

Uppvuxen vid en norrlandsälv

Jag är född och uppvuxen i Norrbottens kustland. Tidigt präglad av naturen och kulturen på mormor och morfars gård som ligger vid Åbyälven. Där fanns korna, hästen, grisarna, fåren och katterna. Eftersom det var långt till närmsta lekkamrat blev djuren mina bästa kompisar och naturen och åkrarna den mest spännande lekplatsen.

Som ung vuxen blev sedan naturen och skogen till ett större äventyr som jag gillade att utforska. Jag gav mig gärna ut på vandring i det böljande skogslandskapet och gjorde många turer i vår norrbottniska fjällkedja. Jag har nog alltid förundrats över naturens storslagenhet och funnit en ro där som jag i efterhand förstått djupast sett handlat om en andlig längtan- ja en hemlängtan.

Ett sökande efter livets djup tog sin början

När jag som ung vuxen började förstå betydelsen av denna djupa dragningskraft naturen hade på mig, blev jag nyfiken och ville undersöka vad denna längtan stod för. Jag började mer och mer förstå att det var en andlig längtan. Det var som att jag sett ”Gud på ryggen” där ute i markerna, men aldrig riktigt fått se hans ansikte och lära känna honom på riktigt. Jag anade instinktivt att det fanns mer att upptäcka.

Och någonstans där, i början av 90- talet, började ett andligt sökande för mig. ”Den längsta resan”, som Dag Hammarskjöld kallar den, ”är resan inåt” – och den vägen anträdde jag. Både jag och min Helena var välbekanta med den lågkyrkliga väckelsetradition som präglat norrlandskusten och därmed även oss. Men som många andra i vår generation ville vi hitta vår egen väg, finna våra egna svar, vilket gjorde att vi började söka.

Vi erkände att vi var maktlösa … att våra liv hade blivit ohanterliga.

Vandringen och sökandet kom först att leda mig in på vägar som sedan inte visade sig vara hållbara. Jag var under senare delen av 90-talet en ambitiös ung man som ville göra karriär. Jag hade blivit projektledare för ett större EU-projekt ”Akva Pite älvdal”. Vi byggde ett science center om naturen längs Pite älvdal. Jag var aktiv som ordförande i Naturskyddsföreningen och ville rädda världen. Samtidigt var jag småbarnspappa med tre barn. Vi bodde i ett nyinköpt hus som jag börjat renovera.

Prestation och duktighetsideal både pressade och stressade mig. Jag ställde höga krav på mig själv och andra. Mitt andliga sökande hade lett in mig på olika former av personlig utveckling där jag hade plockat ihop min egen livsfilosofi med tankar från psykologi och nyandlighet. Genom olika terapimetoder försökte jag hitta min egen väg till en inneboende kraft och en tro på mig själv. Men detta sökande ledde mig till en återvändsgränd. Till slut handlade allt om att jag skulle bli bättre på att prestera och leverera, även inom det andliga. Allt handlade om mig och min egen styrka. Det handlade om att tänka positivt i alla lägen. Och om jag misslyckades var det bara mitt eget fel och det fanns ingen nåd att få.

Vi kom till tro att en Kraft större än vi själva kunde återge oss vårt förstånd

Det var inte förrän jag kört slut på mig som jag kom till vägs ände och insåg att min egen kraft inte räckte till. Jag fick problem med högt blodtryck och andra stress-symptom och jag minns att jag i slutänden åkte på en svår influensa och lunginflammation. Jag låg hemma sjuk i soffan och var ynklig. Då tog jag ner den bibel jag hade i bokhyllan och för första gången läste jag ur den med ett öppet sinne.

Jag överrumplades av det kärleksbudskap som jag mötte – ett budskap som jag varit oförmögen att omfamna tidigare. En kärleksfull och förlåtande Gud framträdde för mig genom personen Jesus från Nasaret. Gud fick det ansikte som jag så länge sökt. Jag kunde inte värja mig längre. Jag vågade mitt Ja – för att travestera Hammarskjöld – och upplevde en mening – och jag bara grät av befrielse. Det var så befriande att få omfamna den tro som jag krampaktigt hållit ifrån mig, trots att det var min barnatro. Och nu blev den också min vuxna tro.

Vi beslöt att överlämna vår vilja och våra liv till Guds omsorg…

Nu hade jag mycket att göra. Jag ville förstå och fördjupa mig i kristen tro. Jag läste mycket och samtalade med många. Vi hade under samma tid kommit i kontakt med Baptistförsamlingen i Piteå. Det var en spännande tid. Det var som att jag var inne i ett stort översättningsarbete som handlade om att skapa ett nytt språk för min tro. Att använda ord som ”Gud” och ”Jesus” igen som vuxen var inte helt lätt. Men det fanns en befrielse i att kunna göra det.

Harrys Månsus bok ”Den kosmiska katedralen” (Libris förlag) blev i detta skede viktigt för mig lika väl som ”Boken om recovery” (Libris förlag, Tomas Andersson Wij red.) Starkast var upptäckten av nåden. Nu var det inte längre upp till min egen kraft att bli en bättre människa. Jag upptäckte att Gud ville bära och förvandla mig, om jag bara vågade överlämna mig åt honom. Så enkelt och så nära. Tidigare hade jag bara överlämnat mig åt mig själv och min egen förmåga, vilket inte lett mig någonvart.

Gud bar oss genom svårigheter

Jag fick nu en tid uppleva en frälsningens förälskelse. Men snart skulle vi som familj prövas svårt. 2002 föddes vårt fjärde barn, Hannes, med ett mycket svårt hjärtfel och han hade bara 50 procents chans att överleva. Det blev fyra svåra hjärtoperationer med långa konvalescenser i Lund och mycket oro och många tårar. Om andlighet tidigare i mitt liv varit mycket ett intellektuellt filosoferande kom nu tron att verkligen bli kött, vår bästa vän och det enda som höll oss uppe. Vi kände att Gud bar oss och hur beroende vi var av det stödet.

Varje dag vi fick med Hannes blev en dag av nåd som vi tacksamt tog emot ur Guds hand. Och när allting så småningom började stabilisera sig och Hannes blev bättre, fanns ingen väg tillbaka till det gamla livet för mig. Jag hade fått uppleva ett förtätat liv där Gud varit så nära oss och visat en ny väg framåt. För mig fanns det bara en väg: att fortsätta följa honom.

Jag kände att Gud manade mig att ta konsekvenserna av det jag fått erfara. Ur den erfarenheten kom min kallelse till att bli präst, vilket i sig innebar en stor osäkerhet för vår stora familj med sjuka barn. Men med kallelsen kom också ett löfte – genom en dröm. Ett löfte om att Gud skulle gå med oss. Och slutligen efter många års studier kunde jag prästvigas juni 2009.

Mötet med pilgrimsrörelsen och Dag Hammarskjölds led

Något som också kom att förändra mitt liv var att jag under studietiden 2006 fick möjlighet att delta på en pilgrimsvandring längs Dag Hammarskjöldsled, som går i väglöst land 10 mil mellan Abisko och Nikkaluokta.

https://www.svenskakyrkan.se/luleastift/pilgrimsled

Det var starkt att få dela livet längs vägen med andra medvandrare, bokstavligt bära varandras bördor och att få fira mässa tillsammans på fjället i all enkelhet. Jag tände på alla cylindrar och en pilgrim var nu född. Jag fann att några av mina största passioner i livet rymdes i pilgrimsrörelsen, här fanns naturen och friluftslivet, här fanns en spiritualitet som också omfamnade kroppen och det kroppsliga, här fanns enkelheten och mystiken, här fanns medvandrarskapet och delandet, allt i en välsignad blandning. Sedan dess har det blivit många pilgrimsvandringar, både korta och långa, hemmavid, utomlands och i fjällvärlden, både med vuxna, barn och konfirmander. Och det verkar kunna bli fler …

Andrum Brynäs och sinnesrogudstjänsternas Mekka

Både jag och Helena hade nu fått en stark tilltro och erfarenhet av att Gud vill leda oss och bära oss genom svårigheter, om vi lyssnar och följer. Som familj fick vi nu en kallelse till ett uppbrott. Vägen förde oss till Gävle och jag kom snart i kontakt med den varma gemenskap som fanns runt Andrum Brynäs – Gävles egen dialoggemenskap – en avknoppning av Brommadialogen. I Gävle startade Andrum Brynäs 1998 först som ett ekumeniskt samarbete mellan Svenska kyrkan och Baptistkyrkan på Brynäs. I den engagerade ledningsgruppen fanns en härlig blandning av människor, både nya och gamla i tron. Så här presenteras verksamheten:

ANDRUM BRYNÄS en plats med rum för livet. En plats där vi får mötas med våra olika upplevelser av livet som något större än oss själva. En del kallar det Gud inom människan. Andra talar om en kraft utanför dem själva. Genom föredrag, grupper och kurser vill ANDRUM BRYNÄS skapa möjlighet att växa i mötet med varandra.

https://www.andrumbrynas.com/

För mig personligen var det en stor gåva att få möta denna bredd av människor som gick långt utanför den gudstjänstfirande församlingens skara. Här fanns alla möjliga människor som på olika sätt längtade efter ett rimligare och helare liv. De många tolvstegsgrupperna var hela tiden navet för Andrum Brynäs som allt kretsade kring. Till detta lades de återkommande föreläsningarna, caféer som tillsammans med sinnesrogudstjänsterna var viktiga mötesplatser för sökare, kyrkfolk och tolvstegsmänniskor.

På helig mark i Vadstena

Efter nio år i Gävle blev det dags för ännu ett uppbrott. Genom mina kontakter med pilgrimsprästen Hans-Erik Lindström och resor till Vadstena hade jag och Helena kommit att älska denna stad, pilgrimsrörelsens centrum i Sverige. Vadstena är en speciell plats på många sätt som har långa anor som kyrkligt centrum och att vara en bönens plats.

Redan under 1300 talet började ett klosterliv växa fram här och på 1400 talet blev det ett av Europas viktigaste pilgrimsmål. Vadstena kallades då för Nordens Rom. Hit kom pilgrimer från alla håll för att söka bot, helande och andlig fördjupning och för att besöka Heliga Birgittas grav. Och denna rörelse pågår fortfarande, i dag i förnyad form. Många som kommer hit säger att det är något speciellt med platsen.

I den keltiska traditionen talas det om “thin places” – platser där det finns en särskild energi och där hinnan mellan det jordiska och det himmelska verkar vara särskilt tunn. Kanske är det Heliga Birgittas klosterkyrka med hennes reliker som ger staden denna nimbus och känsla? Eller så beror det på mötet med alla människor som fortsätter komma hit för att be och fira gudstjänst, ägna sig åt andlig fördjupning och dela tro och liv med varandra? Här finns också två levande kloster genom Birgittasystrarna i Vadstena och Mariadöttrarna vid Omberg. Sammantaget blir det inte svårt att kalla Vadstena just för helig mark.

Pilgrimsrörelsen – inget soloprojekt

Hans-Erik Lindström har på sidan under länken ”nyheter och reportage” skrivit om sin egen väg och om pilgrimscentrums historia från 1997 då verksamheten tog sin början. Hans-Erik var den första pilgrimsprästen och har genom sitt författarskap precis som Harry Månsus nått ut till en bred skara människor utanför kyrkans hank och stör. Pilgrimsrörelsen har visat sig vara en rörelse som tilltalar en bredd av människor. Hans Erik Lindström har också bidragit till att skapa en pilgrimsteologi som blivit en viktig tolkningsnyckel för hela pilgrimsrörelsen i Norden. Grunden till denna teologi är bibelns berättelser om ett folk på vandring och de sju nyckelorden, frihet, enkelhet, tystnad, bekymmerslöshet, långsamhet, andlighet och delande.

I Lindströms böcker finns också ett viktigt diakonalt perspektiv kopplat till pilgrimsrörelsen. Att vara kristen är inget soloprojekt, det är något vi är tillsammans och så har det alltid varit i kyrkan. Och i logik med det tänker jag att pilgrimsrörelsen inte heller är något soloprojekt för andliga strebers. Det handlar hela tiden om att ”bära varandras bördor”, att gå ”lång-tid-tillsammans” och dela livet längs vägen. Lindström skriver ”En pilgrim är gjord för att gå, men inte att gå förbi” Och därför är det lika logiskt att det sedan 2002 finns en pilgrimsdiakon vid pilgrimscentrum, nämligen Ewa Lund.

Hon har tillsammans med Martin Lönnebo skapat den gröna pärlan på frälsarkransen ”diakonins och skapelsens pärla” som vi vårdar särskilt ömt på Pilgrimcentrum. 

Pilgrimsrörelsen – en del av en grön rörelse

Pilgrimsrörelsen har redan från början på 90-talet på många sätt varit en motrörelse mot mycket av det rådande paradigmet om ständig ekonomisk tillväxt till priset av utarmning av både människor och natur (som Pär Holmgren skriver om). Genom att visa på vägar att leva ett enklare liv med lättare packning vill pilgrimen inspirera till ett hållbart liv där andligheten och bönen likväl som tjänsten till medmänniskan är central.

Pilgrimscentrum i Vadstena ingår sedan några år i olika internationella samarbeten och EU-projekt. Genom projektet ”green pilgrimage” finns ett fokus på att skydda natur och kulturvärden vid populära pilgrimsmål och utveckla hållbara sätt att vandra längs kända pilgrimsleder. I detta ligger också möjligheten till attitydförändring och fördjupad kunskap. Lokalt innebär det att vi nu arbetar med att utveckla vandrandet längs våra leder till Vadstena på ett hållbart sätt. Det gäller allt ifrån boende, sopor, transporter och mat till digitalisering.

https://www.interregeurope.eu/greenpilgrimage/

Linköpings stift ligger långt framme när det gäller arbete med klimatomställning och på pilgrimscentrum i Vadstena ordnar vi regelbundet arrangemang, kurser och retreater med klimattema. Två gånger per år ges en klimatvila (tors – söndag.) Dessa helger är tänkta att ge inspiration till andlig fördjupning och fördjupat engagemang för naturen och skapelsen. Metoden bygger främst på förundran och bön. Vi bärs av tanken att andlig eller existentiell hälsa är hör ihop med ett engagemang för miljön och klimatet. Det talas ofta om betydelsen av ekonomisk-, social- och ekologisk hållbarhet i samhället, men till detta tror vi att en fjärde dimension bör tillfogas, nämligen existentiell-andlig hälsa.

Bekymmerslöst vandrar pilgrimen mot en bättre värld

Avslutningsvis vill jag lyfta ett av pilgrimens sju nyckelord – bekymmerslöshet. Detta nyckelord ska inte tolkas som att pilgrimen söker ett liv i ansvarslöshet och i förnekelse – att pilgrimen skulle göra sig obekymrad över sakernas tillstånd med världen och klimatet och vara ute på en andlig egotripp. Tvärtom.

En pilgrim som vandrar med öppna sinnen längs vägarna lär sig snart se och förstå mer om hur världen ser ut och hänger i hop. Hon lär sig att under vandringen klara sig med mindre och finna lyckan i små enkla glädjeämnen, som en maskros vid vägkanten eller en drillande lärka i skyn. Hon lär sig förundras över skapelsen skönhet. Och längs vägen övar pilgrimen sig att leva i bön och ”helig bekymmerslöshet”, vilket mer handlar om att lita till Gud än till sin egen förmåga. Längs vägen får hon också ofta möta nöden och utsattheten, både bland människor och i skapelsen i stort. Ur sådana möten föds ofta engagemang. En sorts vandrande exposure – som leder till tro i handling. Detta faktum kan vara ett nog så gott skäl för att ge sig ut på pilgrimsvandring, kortare eller längre. För pilgrimen vill tillsammans med andra vandra mot en bättre värld.

Pax et bonum!

Rickard Borgenback

Harry:

Karin Olofsdotter har lett pilgrimsvandringar vid stora årskonferenser, Iona-nätverkets sommarmöten och Brommadialogens välbesökta Midsommardialoger – där kyrkfolk, tolvstegare och sökare vandrar tillsammans. Ingen har varit med i dialogens centrum så länge och kan skildra dess idévärld och källflöden som hon. Efter att ha varit föreståndare i flera församlingar har hon senast arbetat som studentpastor i Lund, men är nu tillbaka i Uppland – där allt en gång började.

Karin Olofsdotter – Dialog och vision

Först var jag bonnunge varje sommar.  Skogen och hagarna var mina. Kossor och höns. Smultron och blåbär. Och lena grusvägar med grässträngar i mitten.

Det formade min världsbild mer än vinterns stadsliv någonsin gjorde. Och det skapade en stark kärlek till jorden.

Så småningom blev jag fältbiolog och lärde mig mer om naturen och deltog i kampen mot förstörelsen. Och sen blev jag kristen och började läsa bibeln på allvar. Där fann jag texter som väckte anklanger i mitt hjärta. Det fanns också en lovsång som vi sjöng då på sjuttiotalet med text från den 96:e psalmen i Psaltaren: “Himlen vare glad och jorden fröjde sig! Ja, då juble alla skogens träd! Inför Herren ty han kommer. Lovat vare ditt namn!”

Det är klart att det är så, kände jag. Det är klart att hela skapelsen lovsjunger Gud, skaparen. Jag kunde inte föreställa mig något annat. Det var helt i samklang med kossorna hos morfar och kungsfiskarna hos fältbiologerna. Min tro och mitt patos fann varandra och bildade en sömlös allians.

Förundran och profeternas glödande patos

 Kampen för skapelsen och Gud på alla utsattas sida var till att börja med en intuitiv förståelse hos mig. Men så småningom kom jag på bibelskola och pastorsutbildning och där fanns Harry Månsus som tog oss med in i en biblisk värld med profeter som predikade skarpt om rättfärdighet och rättvisa och inte tvekade att ta maktens män vid örat. Här fanns inte en tillstymmelse till “pie-in-the-sky”-telogi.

Och det var något med Harrys sätt att förankra sin teologi bland gäddorna i de finska vikarna och blåsippsbackarna i Norden. Något med att möta människor just i den förundran vi känner inför skapelsens mäktiga skönhet, just i de stunder då vi är beredda att släppa lite på vår hårt skyddade autonomi och öppna oss för något större i tillvaron.

Detta var långt innan Brommadialogen hade sett dagen ljus men det fanns en miljörörelse i Sverige som också letade sig in i kyrkorna.  Där fanns bla Stefan Edman som fortfarande är en stark röst i dessa frågor. Det här var den första miljövågen.  Och in i allt detta skriver Harry boken Shalom jord! Om fred, helhetssyn och jordens framtid. Det där med helhetssyn kändes så oändligt viktigt och är det fortfarande.

Så småningom behövde jag själv grotta ner mig och skriva teologiska arbeten och då dök den där sången om den jublande skapelsen upp igen. Detta var något som jag ville veta mer om. Fanns det flera ställen i Bibeln? Vad bottnade detta i? Var det tjusiga poetiska utsmyckningar eller var det uttryck för något djupare? Jo, men visst fanns där ett samband, ett starkt band mellan vad som hände människorna och naturen.

Människan och naturen – en ödesgemenskap

Så småningom blev det naturligt att undersöka baksidan. Det fanns ju bibeltexter som talade om en natur i sorg, en skapelse som led och klagade i stället för att sjunga lovsånger. Jag fann att människan och naturen befann sig i en sorts ödesgemenskap, en gemenskap där människan var den farligaste. Hennes agerande, på gott och ont, fick återverkningar i naturen. Detta har Peter Halldorf också skrivit om på senare tid.

På nittio-talet började FN tala och verka för Agenda 21. Det stod nu klart bortom allt tvivel att jordens framtid var hotad och att det måste till kraftfulla, internationella åtgärder. Jag insåg att det fanns en uråldrig sådan agenda som legat glömd i årtusenden. I Första Mosebok 2:15 står det att Gud satte människan i Edens trädgård att bruka och bevara den (1917 års översättning). Vad är det om inte en agenda för en hållbar framtid? Här finns både frihet och ansvar, utveckling och återhållsamhet. I all sin enkelhet är denna agenda genial.

Dialog och helhetssyn – där vägarna möts

Vid den här tiden startar Brommadialogen. Bara ordet dialog anger att detta inte är en enfrågesrörelse. Detta var en spännande mötesplats mellan sökare och troende, kyrkfolk och tolvstegsrörelsen, samhällsaktivism och andlig fördjupning. Det handlade om hela jorden och hela människan, ja, om att hela jorden och att hela människan. Det har naturligtvis funnits olika tyngdpunkter genom åren men helhetssynen på tillvaron har funnits med som en stadig grund.

Nu kommer jag och Brommadialogen också i kontakt med pilgrimsrörelsen. Det blir återigen en sån där fantastisk fusion. Friluftsliv och gudstjänstliv kunde bli ett. Blåsippsbackarna och vikarna blir på riktigt ett kyrkorum där vi kan öva oss i överlåtelse, enkelhet och omsorg. Där vi kan be, meditera och samtala. Pilgrimsvandring är att säga Shalom Jord!

Därför har pilgrimsvandringar blivit ett stående inslag i många av Brommadialogens arrangemang. Det är ett tillfälle att återkoppla till våra rötter i naturen, det är ett tillfälle för ande, kropp och själ att komma i dialog med varandra och med skapelsen och Skaparen själv. Det är mycket tystnad och stillhet, men också en möjlighet att dela sina upplevelser med medvandrarna.

Inspiration och modeller att leva tillsammans

I Brommadialogen började vi fundera på modeller för att leva tillsamman för att kunna stötta varandra till ett gott liv. Här föds Shalomgemenskapen där vi är en grupp som träffas varje söndag för att dela mat och liv, bekymmer och visioner och för att söka ett hållbart liv på alla plan. Vi är starkt inspirerade av Michael Lerner, rabbinen i USA som vill återuppliva sabbatstanken för moderna människor.

När vi sitter och funderar på hur vi ska kunna få till en sådan stödgrupp på ett mer nationellt plan så riktar Harry våra blickar mot Iona Community i Skottland. Där finner vi som en okänd kusin, sprungen ur samma andliga mylla, med samma helhetstänk, samma patos. Det handlar verkligen om fred, helhetssyn och jordens framtid. I Sverige uppstår Ionainspirerade smågrupper som fortfarande träffas och samlas till samlingar och konferenser.

En andra miljövåg – med unga bärare

När detta skrivs är vi mitt uppe i en andra miljövåg. För en gammal miljöräv är det hoppingivande och underbart att se det engagemang som unga människor har. Och det är gripande att se hur ledaren för Brommadialogens arvtagare Brobygge finns där på Mynttorget på Fridays For Future’s manifestationer.

Kyrkans unga har vaknat. Man nöjer sig inte längre med läran om att den här jorden bara är en oviktig passage på väg till himlen. Man anar att Skaparen inte lämnat sin älskade skapelse i sticket. Man vägrar gå med på att det skulle finnas en motsättning mellan att rädda själar och att rädda sälar.  Man sluter sig samman med målsättningen “att hjälpa individer och kyrkor att leva hållbara liv som speglar Jesus osjälviskhet och Faderns kärlek till sin skapelse.

Namnet på rörelsen är God Jord. En god jord på alla sätt. En helhetssyn. En dialog mellan främst ungdomar från olika kristna sammanhang. En stark vision av en annorlunda värld.

Det är som att Shalom Jord skulle fött ett barn efter en lång, lång väntan. Och vi är några där som var med i den första miljövågen och som i tacksam förundran får vara med också denna gång. Det är ungefär som med de gamla Symeon och Hanna i Jerusalems tempel som länge hoppats och väntat på Guds utvalde, och som äntligen fick se det uppfyllas i det lilla barnet Jesus.

Shalom är ett av de vackraste ord jag vet. Det står för fred och frid, för helhet och balans på alla områden. Det har genomsyrat Brommadialogen ända från början och jag tänker att det är det finaste arvet att ha med sig på vägen hem.

Karin Olofsdotter – pastor, ekoteolog och pilgrimsledare

Harry:

Vi möttes i ett sammanhang där man inte högljutt broderar ut sitt förflutna. I stället talar man lågmält om hur man tappat rodret, gått på grund och nu anropar om hjälp. 

Sakta börjar det sippra fram att Sven-Gösta Holst arbetat med film och tv. Han har bland annat jobbat med några av de kända Astrid Lindgren-filmerna, haft ett nära samarbete med Colin Nutley och varit med om att starta TV3. När han sedan blir ett radarpar med Tomas Andersson Wij, skribent och sångare, lyfter Brommadialogen på kort tid till sin mest imponerande flyghöjd någonsin. De ger ut klassikern Boken om recovery (1999). Sven-Gösta är redaktör för antologin En rimligare värld och ledare för konferensen med samma namn (2002). Författare och talare är Ylva Eggehorn, Stefan Edman, Anita Goldman, Martin Lönnebo, KG Hammar, Stefan Einhorn, Susanna Ehdin, Tommy Hellsten, med flera. Konferensen i Immanuelskyrkan samlade 450 deltagare och gnistorna sprids över Norden. 

När Sven-Gösta och Tomas samma år ger ut kulturtidskriften Von Oben hamnar Brommadialogen på de stora tidningarnas kultursidor. Våra kontakter utökas formligen över en natt med 4000 prenumeranter. Tidskriften är gratis och anstormningen belastar budgeten. När börsnedgången drabbar Baptistsamfundet, som gett generösa bidrag, går Von Oben tyvärr ur tiden.

Idag är Sven-Gösta pastor i Equmeniakyrkan och känd från Helgsmål i Sveriges Radio. Tomas Andersson Wij kan vi följa genom musiken och i media, alltid med samma skarpa tidsanalys och kreativa språk. Man kan bara undra vilket fantastiskt brobygge det skulle bli om de möttes igen, som i vår soffa i Barkarby – när våra hjärtan brann? 

Sven-Gösta Holst:

En krokig väg som leder mig raka vägen hem

Vi jobbade med en musikgudstjänst i min kyrka, mitt andliga hem sedan sex, sju år.

Vi behövde en text till en sång, ord som skulle sammanfatta vad vi ville säga med den här mässan. Och då kom Victoria upp med de här raderna:

Min vindlande, vilsna väg
leder mig ändå fram
och när jag är trött till slut,
Du väntar med öppen famn
Och jag förstår allt mer, för varje dag med Dig,
vart jag ska gå, till vem:
En krokig väg som leder mig raka vägen hem

Då tyckte jag de var väldigt bra och kunde sammanfatta min egen väg, den jag fortfarande går på, utomordentligt bra.

En rörelses vindlande väg

Idag tänker jag: Ja! Och den sammanfattar hela vår rörelses väg, sedan början av 90-talet tills idag. Så här har det varit! Så här kommer det förmodligen fortsätta vara.

Jag kom in tidigt, om än inte från allra första början. Kom in på ben som knappt bar mig, Direkt från behandlingshem, direkt från ett kraschat liv, direkt från den ofruktsamma mylla där jag planterat mitt liv och mitt hopp i nästan fyrtio år – bara för att se hur hela jag vissnade – i den brända jord vi, som utropat oss själva till tillvarons centrum och gudar, kallade Livet.

Det är aldrig försent att ge upp, hade jag hört på flera AA-möten, och nu, var det -93 eller 94?,  gav jag upp mina motstånd och klev in i Betelseminariets kapell i Bromma, där det skulle bli en Sinnesrogudstjänst. Jag visste inte riktigt vad det var för något – men jag kände till Sinnesrobönen.

Vi bygger det osynliga templet tillsammans

Därinne fanns en man som aldrig ger upp, och ett hopp jag aldrig tidigare känt smaken av.

Jag har därefter aldrig lämnat det kapellet, det Osynliga Tempel som Harry Månsus börjat bygga på.

Vi hade träffats förut, han och jag, men då på en annan plats och i ett sammanhang då jag just, eller kanske knappt, fått upp näsan över vattenytan. Nu, när han såg mig här, i kapellet för första gången, så insåg han, som bara han kan, att Gud hade börjat jobba med mig. Så han gav mig en hammare, som också bara han gör, och pekade på de ännu inte byggda väggarna och sa: Kom, nu bygger vi tillsammans!

I den här sinnesrogudstjänsten predikade Harry över berättelsen om Den förlorade sonen (Luk 15:11-32) så att jag kunde se mig själv och Gud. Och inte minst – jag kunde se och smaka hoppet för mig och otaliga andra människor som inte längre hoppades och som aldrig, aldrig, aldrig kunde tro att det förlorade hoppet skulle kunna återfinnas i kyrkan!

Ja, jag såg det som ännu inte var byggt, jag såg visionen.

Vet faktiskt inte hur det gick till, att jag tog upp hammaren och slog följe med Harry och hans gäng. Dag Hammarskjöld skriver någonstans:

”Jag vet ej vem – eller vad – som ställde frågan. Jag vet ej när den ställdes. Jag minns ej att jag svarade. Men en gång svarade jag ja till någon – eller något”.

Precis så känns det nu, när jag tänker efter. Och nej, det var inte Harry jag svarade ja till, det var till någon/något större.

Visst, jag har tappat hammaren många gånger – och plockat upp den igen.

Jag har slängt ifrån mig den i vrede – och letat upp den igen.

Jag har funnit nya platser att bygga på – och ibland gått vilse, men hittat tillbaka. Precis som vi alla gör när vi får tag på något stort och viktigt – men svårt och skört.

Dialogvisionens kärna är – Gud

Vad är det då vi hållit fast vid, hur ser visionen ut, hur långt har vi kommit?

Viktigast är hur vi talar om Gud. Det skulle jag säga är kärnan i ”Dialogens” vision.

Gud finns, även idag, vare sig du vill eller inte, tror eller inte, Gud finns ändå.

Du, jag och nästan alla känner att det är sant. Vi kan erfara närvaron av något eller någon i tillvaron liksom i våra egna liv – men både kyrka och det sekulariserade samhället har formulerat Gud, pratat om Gud, så att vi, lika instinktivt, tagit avstånd! Kanske mer från begreppet Gud än Gud själv. Få inser dock skillnaden. Jag gjorde det definitivt inte.

I Hebréerbrevet, som ofta talar om tro på ett, för oss, främmande språk står ändå förvånansvärt tydligt:

Tron är grunden för det vi hoppas på; den ger oss visshet om det vi inte kan se.

Och, lite senare:

(…) den som vill nalkas Gud måste tro att han finns och att han lönar dem som söker honom.

Få, i vår tid, tror att det lönar sig att tro.

Men det gör det! Det lönar sig!

Vi måste bara hjälpas åt att röja bort några av de hinder som finns mellan oss och Gud. Och språket är ett av det svåraste.

Bara genom att sätta ord på Gud kan vi tänka Gud. Men om de ord som finns inte fungerar för en modern människa – då måste vi hitta bättre ord! Och frigöra oss från idén att några ”andra” skulle ha företräde på språket. Att några skulle kunna definiera vad som är rätt eller fel ord, tillåtna eller förbjudna, klara eller grumliga. Dina ord, vem du än är, är lika viktiga som någon annans! Vi bygger något som aldrig byggts förut och måste pröva varenda liten sten, eller pusselbit, för att se om och hur den passar in.

Inflytandet från tolvstegsrörelsen är påtagligt

Vår dialogrörelse har lånat ”Säg-som-det-är-språket” från tolvstegarna. Vi pratar om det som är ­– och inte det som borde vara eller ”ska” vara. Vi delar med oss av det vi vet något om, det vill säga våra egna erfarenheter ­– och inte våra förutfattade meningar om tillvaron. Vi pratar i jag-form och inte om vad ”man” tycker eller tänker. Det är vägen till sanningen, tror vi. Och sanningen ska göra oss fria. Det tror vi väldigt mycket på.

”Ta det du behöver och ­lämna resten!” är en annan konsekvens av tänkandet inom tolvstegsrörelsen – och en grundläggande kristen ”sanning”: Döm inte så ska du inte bli dömd.

Vi måste ha tillåtelsen att få ”tänka på prov”. Och inse att alla som tänkt om Gud och tillvarons innersta mening gjort det, tänkt på prov. I det ämnet finns inget facit, inga absoluta sanningar. Bara försök att göra det obegripliga, om än inte begripligt, så åtminstone gripbart.

Den ”Vision” jag pratar om har egentligen aldrig formulerats fullt ut. Men alla vi som delar den vet vilken det är, på ett mer intuitivt än konkret plan. Även om mycket av spänsten och dynamiken gavs från mötet med nyandliga rörelser i slutet av förra århundradet så kan jag egentligen bara säga något om mötet och inspirationen från AA och tolvstegrörelsen.

Den grenen av dialogrörelsen gav kraften åt sinnesrogudstjänsterna som, tror jag, inspirerade och förändrade svensk kyrklighet mer än vi riktigt insett. Och ur det mötet växte också mycket av rörelsens bas, människorna kom härifrån. Folk med en kyrklig bakgrund som såg och själva upplevde sprängkraften i det lilla, intima tolvstegsmötet, och som själva väcktes i sin tro.  Det var människor som Harry, de pastorskandidater han samlat runt sig, församlingsledare och kyrkfolk som tappat gnistan.

Cirkeln som bröts blir hel igen

Sen var det såna som jag; sekulariserade, starka, dådkraftiga mänskliga vrak som hittat tro, hopp och livslust i tolvstegrörelsen. Som i kyrkan och den kristna berättelsen såg en möjlighet att ”fördjupa sin medvetna kontakt med Gud”, som det heter i elfte steget. Och som med den nyfunna ödmjukhet AA föder i oss kunde se bortom våra fördomar om kyrkan.

Flera av oss såg dessutom möjligheten att den cirkel som en gång brutits, nu skulle kunna bli hel igen.

Så här såg cirkeln eller kedjan ut: tolvstegsrörelsen kom ur AA.

AA kom ur Oxfordgrupprörelsen, som var en kristen väckelserörelse, framförallt under första hälften av 1900-talet.

Oxfordgrupprörelsen kom, åtminstone i tanken, från de första kristna gemenskaperna. Man ville hitta de former man var kristen på, hur man ”talade” om sin tro – innan det fanns färdigtuggade svar i form av bibeltexter, präster eller läror.

Några år efter att AA fått vind under vingarna kände man sig dock tvingade att bryta med Oxfordgrupprörelsen. Den kompromisslösa formen av kristendom som förkunnades där var helt enkelt ett allt för stort hinder för att AA skulle kunna växa och hjälpa fler människor till tro – och därmed återupprättade liv.

Vi, som verkade 50-60 år efter det uppbrottet, såg en möjlighet att kunna fullborda cirkeln, så att kyrkan skulle ta tillbaks själva tänkandet, eller typen av fromhet som tolvstegsmänniskor funnit trygghet i. Vi skulle vara garanter för att vi inte tog med det aggressiva – bara den sanna, ödmjuka och innerliga form av gudstro man möter på tolvstegsmöten.
Det är fortfarande min kallelse och drivkraft. Det här jobbar jag – och många, många fler – fortfarande för. För mig handlar det om kyrkans framtid. Ja, kanske kyrkans existensberättigande.

Bara genom mitt möte med AA kunde jag komma till tro – och bli räddad till livet, fysiskt och bokstavligen.

Bara genom mitt möte med Harry och ”dialogrörelsen” vågade jag närma mig kyrkan – och fick därmed ett meningsfullt liv.

Kyrkan behöver brobyggare

Steget in i kyrkan är ibland för långt, för mig och för många andra, för att kunna ta. Det behövs brobyggare. Harry började bygga en bro och jag är stolt att få ha varit med i det bygget.

Och tacksam att jag fick gå på den.

2011 år blev jag pastor. Fick ett helt samfunds förtroende att föra det kristna budskapet vidare, på det vis jag lärt mig på min väg – den krokiga som lett mig hem. Det har jag själv fortfarande svårt att fatta. Men på något sätt personifierar jag att vi ändå kommit en bit på vägen; fem, tio år tidigare hade det helt enkelt inte varit möjligt att ordinera en sån som jag till pastor. Jag böjer mitt huvud i tacksamhet för det.

I de två församlingar jag fått leda som pastor har jag inte utvecklat sinnesrogudstjänsterna, inte startat någon dialogfilial, inte dragit igång samtalsgrupper enligt tolvstegsmodellen.

Dialogens andra fas – ett paradigmskifte

Det är inte så att jag förkastar det vi gjorde, har inte gjort avbön – nej, jag menar att vi nått fas två i förverkligandet av visionen. Det vi sysslar med är inte en egen form av kyrka, en egen form av verksamhet i församlingens periferi, en av flera former för det andliga livet, något människor (och kyrkan) kan välja eller inte välja. Det vi står för är ett paradigmskifte.

Eller, som jag viskade till Harry i ett upphetsat tillstånd, när Brommadialogen flög som kanske aldrig förr: Det är väl den andra reformationen vi sysslar med, Harry? Det är väl det?

Arvet, om det nu är från väckelsen eller tolvstegsrörelsen, kan och måste leva vidare i detta paradigm: Säg som det är-paradigmet, Gud som jag själv uppfattar Gud-paradigmet, Den förlorade sonen-paradigmet, Sår läggs mot sår-paradigmet… Dialogens paradigm.

Arvet från Harry och Brommadialogen

Det var inte en sinnesrogudstjänst vi förberedde när Victoria skrev den där sångtexten. Vi kallade det för Ansgarsmässa. Men utan sinnesrogudstjänsten hade det inte varit någonting,

Det är det här jag menar med fas 2! Vi vänder oss inte specifikt till tolvstegsfolk eller människor med hemvist i den alternativa andligheten. Använder inte deras språk och referenser – för det vore precis lika exkluderande som kyrkiskan är.

Men vi talar – i ord såväl som musik – ett modernt Säg som det är-språk, behandlar inte teologiska problem utan snarare problem och möjligheter i människors verkliga liv (där Gud finns och agerar), använder de gamla orden och sångerna när de är meningsfulla – och det vardagliga språket, de moderna tonerna, när de bäst kan skapa en gemensam plattform av förståelse.

När vi gör sådana försök så kommer de som sällan går i kyrkan och människor som Victoria, Rickard och många fler vill ställa sina begåvningar till förfogande – för att vi talar om Gud på ett sätt som kanske, kanske, kanske går att förstå lite, lite bättre.

Mer än så kan man inte begära.

Precis så tror jag att de andra, som var med när det började, tänker och agerar – förmodligen i allt arbete de gjort sedan vi tog de första stapplande stegen på den väg Harry pekade ut. Lea, Eva-Karin, Maria, Owe, de två Ollarna, Per, Karin och Karin, Birgit, Larsåke, Sven, PG, Lennart för att bara nämna några, bär och har burit. Och deras, vårt, arbete har burit frukt. Om än i det tysta.

Tack Harry för att du aldrig gav eller ger upp!

Sven-Gösta Holst, pastor i Equmeniakyrkan