Nyheter och reportage

Ska diakonerna ta ton och bli profetiska?

 

Utsiktspunkten avgör vad vi ser

Det tillhör inte vanligheten att en kyrka är fullsatt vid en bokrelease, allra minst när en nykläckt diakon är författare. Andreaskyrkan på Söder är Anna Ardins andliga hem idag, men hon talar med stor värme om sina många år i Vårdklockans kyrka i Visby. Vi speglade denna hoppets fyrbåk i vårt senaste reportage med sin profilerade diakon, utbildad på samma Diakonilinje i Bromma som Anna.

Anna har två utsiktspunkter som bidragit till att utmejsla visionen om en profetisk kyrka. Jag mötte henne på Socialforum mitt i City (nära Stadshuset) där hon är verksamhetsutvecklare. Den andra tjänsten är uppdraget att genomlysa och teckna en vision för Equmeniakyrkans diakonala uppdrag i framtiden. Hennes CV är omfattande för en 40-åring, med studieår i Uruguay, praktikperiod på ambassaden i Argentina, studier vid olika universitet i statsvetenskap och etnologi samt talrika uppdrag i kyrkor, politik och idéburna rörelser.

 

Medberoende är diakonins fälla – att bli ”städhjälp” och ”smörjmedel”

Vi lever mitt i illusionen att människor kan må bra i ett samhälle och på en jord som mår allt sämre. Även kyrkan erbjuder verktyg för sinnesro, recovery, wellbeing, retreater och pilgrimsvandringar. Men utan en profetisk helhetssyn kan dessa viktiga verktyg bidra till att dölja grundproblemet – genom att ta hand om offren utan att säga något om den samhällsutveckling som slår ut allt fler och tar struptag på planeten. Då urartar diakoni och själavård till att bli ”smörjmedel” så att maskineriet inte ska gnissla så illa och störa oss med allt hetare febersignaler från ett sjukt samhälle.

Det är på denna punkt Anna Ardins bok vill hjälpa oss. Hon är radikal, men inte aggressiv. Megafonen är inte hennes primära instrument. Precis som Martin Luther King talar hon om att först lyssna ödmjukt, att sedan gå in i en rak men respektfull dialog och – om detta misslyckas – använda megafonen i kyrkor, politikens högborgar och på gator och torg, precis som King gjorde. I boken finns stringenta bidrag av medförfattare med ett befrielseteologiskt patos, även om alla inte når upp till samma nivå.

 

Panelen speglar bokens utmaning och löfte

Joel Halldorf trodde inte att någon i panelen ville skriva ”profet” på sitt visitkort. Ändå är han själv besläktad med bibelns profeter genom sin skarpa tidsanalys som ledarskribent i Dagen, krönikör på Expressen och böcker som Gud – återkomsten. Precis som Halldorf navigerar Anna Ardin mellan engagemanget i kyrkan och livet på barrikaderna långt utanför. Det som berör mig och många andra är deras glödande tro att kyrkan behövs och kan göra en skillnad.

Omar Mustafa är välkänd muslim, född i Libanon 1985, som gjorde raketkarriär inom svensk socialdemokrati och kom ända in i partistyrelsen (2013). Men då anklagas han att som ordförande i Islamiska förbundet ha medverkat till att inbjuda antisemitiska och homofoba föreläsare, vilket ledde till hans dramatiska avgång. På nätet kan vi se hur många protesterar mot ”drevet” och mitt i skaran av muslimer, kristna socialdemokrater och andra står Anna Ardin, diakonklädd och med sin megafon i högsta hugg. Nu deltar Omar i hennes releasepanel som rektor för Ibn Rushd (muslimskt studieförbund). Sannolikt studsade åtskilliga till att han skulle medverka, men det rimmar oerhört väl med diakonins ledstjärna – Jesus och hans rörelse för tvåtusen år sedan. Inte minst den avspända dialogen mellan pingstvännen Halldorf och muslimen Mustafa är ett löfte för Sveriges utsatta stadsdelar som hotar att bli lika våldsdrabbade som på Jesu tid.

Magnus Bodin lärde jag känna och hade ett fint samarbete med när han var diakon på Fryshuset och i den välkända Fryshuskyrkan. Nu har han varit diakon på Kyrkokansliet och – precis som Ardin – arbetat fram Vägledning för diakonin inom Svenska Kyrkan. Han har gjort det i olika fokusgrupper i dialog med en referensgrupp på 50 resurspersoner, bland andra Anna Ardin (boken publiceras senare). Det finns många likheter och det är uppenbart att de två processerna berikat varandra. Det är inte bara Magnus Bodin som talar varmt om Ardins bok i Svenska Kyrkan, KG Hammar använder osedvanligt starka ord i sin baksidestext. Läs mer!

 

Harrys reflektion: Profetisk och prästerlig teologi

Under releasen hade jag en inre dialog med portalgestalten för den profetiska diakonin som levde för 2700 år sedan. Nere på kontinenten drabbades jag som ung student av Amos, Kings favoritprofet. På slätten utanför Jerusalem hörde han ”Lejonet” ryta som fick honom att med hast bryta upp och bege sig till årets stora religiösa högtid i Norra Rikets centralhelgedom i Betel. Där blev det frontalkollision med den prästerliga teologin.

Det är kanske inte så lätt att höra när Lejonet ryter bland smattrande trumpeter och mitt i den högljudda lovsången i templet? Men håller man elden vid liv hela natten under den tysta stjärnhimlen och är herde för de vettskrämda fåren, då hör man lejonen tydligt och vet att det är allvar å färde. Jag lämnar sista ordet till Amos när han framför budskapet och sätter sitt liv på spel:

– Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider …
Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!
(Amosboken 5:21-24)

 

 

En hoppets fyrbåk har tänts i Visby

I teamet finns pastorer (på deltid), en diakon, tolvstegare och flera musiker som är välkända långt utanför kyrkorna. Vid vår senaste konferens ansvarade teamet för en berörande sinnesrogudstjänst i Turebergskyrkan i Sollentuna. Samma förmiddag skildrade diakonen Lilian Edman den dramatiska utvecklingen i ett föredrag som gjorde starkt intryck på oss.

 

Sinnesroarbetet i Vårdklockans kyrka i Visby

Diakonen Lilian Edman har arbetat i Vårdklockans kyrka under hela den tid den lilla församlingen utvecklats till ett andligt hem och “växthus” för många.
Fotograf: Mikael Lindholm

Jag heter Lilian Edman och är diakon och har mitt vardagliga arbete i Vårdklockans kyrka i Visby.   Det är den kyrka som tidigare var Metodistkyrka, numer en del av Equmeniakyrkan, och som blivit känd genom att Equmeniakyrkan nationellt har många arrangemang i den under Almedalsveckan.

För åtta år sen var vi en liten församling som höll på att dö. Vi var få som var aktiva och få som gick på gudstjänster som i stort sätt var den enda verksamhet vi hade.

Vi frågade oss vem som kunde behöva våra lokaler? VI hyrde ut några kvällar i veckan till körer som repade i kyrkan.  Även några ”självhjälpsgrupper” hyrde in sig, AA och familjeklubbar var de första. Vi hyrde också ut församlingsvåningen till en liten butik. Vi behövde ju inte lokalerna??

Men så började vi aktivt söka kontakt med våra själavårdande hyresgäster. Vi lärde känna några av människorna i tolvstegsfolket. I församlingen startades en studiecirkel i ”Tolv steg för vanliga människor ” efter en bok av Eva Stibe. Vi gamla församlingsmedlemmar försökte sätta oss in i vad det handlade om. Detta gav oss inte bara nya vänner och så småningom nya medlemmar utan rentav en ny start och i och med det nya insikter om vad det är och kan vara – att vara kyrka.

 

Vi hittade en sinnesro-ton som genomsyrar alla våra möten

Idag har vi en stor verksamhet med det vi nu kallar ”Sinnesroarbete”. VI var tvungna att säga upp kontraktet med butiken, när vi nu själva behövde alla våra lokaler. En del av mitt arbete idag handlar om att koordinera vem som ska vara var i kyrkan och vid vilken tid, för att undvika kollisioner.  Det händer något nästan jämt.

 

Idag betyder sinnesroarbete för oss:

Sinnesrogudstjänst 1 g/månad, där delandet av den som varit med om en livsförvandling står i fokus, tillsammans med musik som framförs av egna eller gästande musiker.  Ljuständning, bönelappar och ”korset i pannan”, en symbol för förlåtelse och befrielse.  Fika efteråt är en fin plats av gemenskap.

Andrum varje tisdagmorgon. En andakt av delande. runt ljusbäraren följd av frukost som alltid samlar 15-20 personer. Här delar vi livets glädje och sorg, i förtroende kan vi tända ljus för varandra och för fysisk och mental ohälsa. För glädje över nya barnbarn eller sorg över döda vänner. Vi delar livet.

Ann-Christine Lindholm är pastor, fängelsepastor och retreatledare – bland annat för kvinnliga interner. Fotograf: Mikael Lindholm

Vardagsmässa 2-3 torsdagkvällar i månaden.  En enkel och fin stund med nattvard.

Steggudstjänst en söndagskväll per månad då undervisning står i fokus och ämnet är stegen i tolvstegsprogrammet.  Pastor predikar och erfarna tolvstegare delar. Ljuständning, bönelappar och stenar, som en symbol för bördor som lämnas på altaret. Stillhetsövning och fem minuters tyst meditation. Allt inramat av några få psalmer, avskalat och enkelt. Vi ber Sinnesrobönen.

Självhjälpsgrupper/ Samtalsgrupper med ledare i olika former.  Traditionella AA – möten fortsätter hyra in sig och/ eller andra grupper för andra beroenden. VI har också samtalsgrupper om olika teman som en ledare leder. Vi har bl.a. i vår kyrka en beroendeterapeut.

Meditation. En gång i veckan erbjuds tid för meditation, enkel och vägledd, av erfarna ledare.

Enskilda samtal/själavård erbjuder vi också, vilket utnyttjas till och från.

Vanlig söndagsgudstjänst hos oss har inslag av sinnesrogudstjänsten för att alla ska känna sig hemma. Det som går igen är ljuständning, bönelappar och Sinnesrobönen.

 

Vi vill inte ha två församlingar i Vårdklockans kyrka

Vi har flutit med i en våg, som vi inte har styrt eller värkt fram, den har kommit till oss. Men vi öppnade dörrarna.

Vi har några deviser som vi jobbar efter, som givetvis har präglat det som hänt.

  1. ” Alla är välkomna, om du är gammalfrom, nynykter, eller knappt nykter, eller med någon helt annan bakgrund. Du behöver inte bekänna dig som troende för att vara en i gemenskapen. Dina tankar och upplevelser är lika intressanta för oss.”
  2. Även hundar är välkomna. VI har förstått att det inte bara är synskadade som behöver ledarhundar, på samma sätt kan det vara vid andra funktionsvariationer. Eller så är den helt enkelt vår bästa vän, hunden alltså.
  3. Alla har vi begåvningar, erfarenheter och behov. Vi vill vara en kyrka med livet, såsom det är, i centrum.
  4. Det är väldigt viktigt för oss att alla får ge det de kan och få det de behöver.
  5. Vi lyssnar på idéer från alla våra medlemmar och vänner och försöker realisera det som går.

 

Från präktighetskultur till ärlighetskultur

Vi har alla mycket att lära från människor som varit vid vägs ände, upplevt en vändning och fått ett nytt liv.  Detta smittar av sig på alla våra medlemmar.

Tomas Boström har varit pastor och viktig för musiklivet i Vårdklockans kyrka under hela förnyelseprocessen. Han är ju en välkänd sångare, låtskrivare och skribent på riksplanet. Lyssna gärna på några av hans finstämda sånger med själavårds-ton på: www.vardklockanskyrka.se
Fotograf: Mikael Lindholm

Idag är Sinnesroarbetet ett av våra, kanske det största, men ändå ett av våra arbeten. Vi har ett kulturarbete, med klubb, konserter och utställningar.  Vi har studiegrupper i olika ämnen till och från, ibland kör.  Vi har arbetsgrupper för marktjänsten i kyrkan.  Vi har ett gott rykte i stan att vi är kyrkan med högt i tak. Till oss kan man vända sig i många olika situationer, vi är en gemenskap på väg mitt i det pulserande livet. Eller som vi sjunger i varje gudstjänst, med Tomas Boströms finstämda ord:

Så tänder vi stilla ett fladdrande ljus, vår bön formuleras i ord.

Vår tveksamma vandring är vägen till Gud, till tillit och tro som är god.

Vårdklockans kyrka har ett nationellt uppdrag att inspirera till ett fördjupat sinnesroarbete och välkomnar studiebesök, se närmare   www.vardklockanskyrka.se

 

Harrys kommentar: Ett viktigt komplement

Jag hade förmånen att uppleva och ibland medverka i sinnesrogudstjänsterna enligt ”Visby-modellen” i S:t Paulskyrkan i Stockholm. Det var eldsjälen Pelle S som tog dem till fastlandet och fyllde kyrkan fram till dess den såldes till Stadsmissionen. Tyngdpunkten i denna ofta berörande gudstjänst ligger på Från hjärta till hjärta, dvs en längre delning som är förberedd och sedan flera spontana delningar. Gudstjänsten ligger därmed betydligt närmare ett tolvstegsmöte än den form av sinnesrogudstjänst som spritt sig i Sverige och Norden.

Det är sällan man får höra ett sådant sug från ett dragspel som när musikern Patrik Silvereke från Gotland spelade sin egen komposition Tango vid sinnesrogudstjänsten i Sollentuna.

Jag ser dessa gudstjänster som ett viktigt komplement, men anser det olyckligt om de skulle ersätta den gängse sinnesrogudstjänsten som är ett möte mellan tolvstegsfolket och kyrkan. Här saknas nämligen viktiga bidrag från kyrkan värld: bibeltexter, predikan och nattvard. I S:t Paulskyrkan inskränkte sig pastorernas medverkan till att läsa förbönslappar, smörja dem som önskar med olja och att läsa välsignelsen mot slutet. Seden att smörja med olja i pannan kommer från Tomasmässan och blev tidigt en del i sinnesrogudstjänsterna i Staffans kyrka i Gävle under kyrkoherde Jan-Erik Isakssons ledning.

Det som gör Vårdklockans helhetsmodell till en utmaning för långt fler är att dessa sinnesrogudstjänster går hand i hand med Steggudstjänsterna. I dessa fördjupar pastorer de Tolv Stegens betydelse för både tolvstegare och alla oss andra. Ja, i Vårdklockans kyrka finns en hel pallett av Andrum, vardagsmässor och förmiddagsgudstjänster som genomsyras av en sinnesro-ton. Här är agendan för Vårdklockans sinnesrogudstjänst Läs mer