Nyheter och reportage

När helheten blir mer än delarna

Sofia Rosshagen

När jag mötte Harry första gången var det – såklart – som den brobyggare han sedan länge var och alltid kommer att vara. I början av 2000-talet hade vi en föredragsserie Tro och Vardag.  Harry tackade genast ja till att ställa upp tillsammans med en av Krishnarörelsens grundare i Sverige och Eva Basch Kårhe, psykoanalytiker och katolik. Det handlade om nyandlighet och kristendom. Harrys öppenhet och samtidigt helhjärtade kristna tro gjorde intryck på mig. Som kursarrangör lägger man ett sådant möte på minnet.

Flera år senare föreslår en församlingsmedlem ett panelsamtal med Harry Månsus, då Vän till Anonyma Alkoholister, och jesuitpater Rainer Carls. Underbart tyckte jag och så även kyrkoherden som gav sin välsignelse. Även personligen var båda rörelserna betydelsefulla för mig, och jag hade hört sägas att de tolv stegen byggde på Ignatius 500 års tradition av Andliga Övningar. Jag förstod sedan att detta inte stämde – även om jesuiten Father Ed kom att berika tolvstegsrörelsen i dess tidiga år.

Den kvällen i S:ta Eugenia med jesuitpatern och batistpastorn om AA:s Tolv Steg och Ignatius Andliga Övningar, som jag hade förmånen att moderera, var något alldeles speciellt. Ni vet, när något börjar leva av sig själv, när helheten blir mer än delarna, och luften blir förtätad av något; en intensitet som nästan går att skära i – så var det den kvällen. Den blev startskottet på ett långt samarbete mellan Katolskt Forum och Harry, Lea och Djupare Liv. Här är programmet för kvällen Läs mer

Sofia är engagerad i Fridays For Future – här med en skylt utanför sin kyrka vid en demonstration.

Snart nog lärde jag även känna Harrys och Leas starka engagemang i klimat- och miljöfrågan, som gick hand i hand med den Martin Luther King-andlighet, som handlar om rättvisa, förändring och hopp. Det trotsiga hopp som fortsätter tro – även när det verkar för sent. Den är besläktad med AA:s andlighet och den ignatianska spiritualiteten.

Hur många heldagsseminarier det blev med fantastiska deltagare – på höstarna en del av Djupare Livs tredagarskonferenser – har jag tappat räkningen på.  Andreas Carlgren, medlem i S:ta Eugenias församling, och talare från hela Norden har medverkat tillsammans med olika rörelser (Celebrate Recovery, Intiatives of Change, Omställningsrörelsen/End Ecocide, Gospelverkstaden osv).

Det som till sist kanske gjort allra djupast intryck på mig är när någon från tolvstegsrörelsen, mitt i den redan förtätade stämningen, har låtit oss ta del av sin livsberättelse. Det är då som orden har blivit kött, konkret. Jag känner stor tacksamhet till Harry, som hela tiden varit den samlande och den drivande, för alla dessa gemensamma erfarenheter. Utan honom hade det aldrig gått, och kommer det inte att gå – i alla fall inte på det sättet.

Sofia Rosshagen, programansvarig på Katolskt Forum

Mitt möte med Harry och AA-rörelsen

Mitt Intresse för de tolv stegen och bekantskapen med Harry Månsus har sin upprinnelse i mina kurser om jesuitordens grundare Ignatius av Loyolas Andliga övningar (1500-talet), vilka jag som jesuitpräst med verksamhet vid S:ta Eugenia katolska kyrka har hållit. Många deltagare i dessa kurser hade antytt att Ignatius övningar hade likheter med AA:s tolv steg.

Jag blev intresserad och såg snart, hur många likheter som fanns mellan AA:s fem första steg och det som kallas Princip och fundament och den första veckan i Ignatius övningar. Mina efterforskningar visade att de tolv stegen redan var skrivna innan Bill W., AA:s medgrundare, kom i kontakt med jesuitprästen Father Ed Dowling och genom honom med Ignatius övningar, så att AA:s tankar inte kan bero på dessa.

Min bekantskap med Harry härrörde från ett missförstånd av honom. Harry hade läst annonsen om dessa kurser och kom en kväll och trodde att det var en vanlig föredragskväll – inte inledningen på en kurs i två år. Han stannade under hela kursen och bidrog med viktiga inlägg. Detta resulterade sedan i vår första gemensamma föredragskväll i någon av Stockholms frikyrkor, som blev en viktig milstolpe i den kommande utvecklingen.

Under de följande tre åren blev jag inbjuden att medverka som talare i större konferenser i den katolska S:ta Eugeniakyrkan i Stockholms centrum. De anordnades av Harry och ett team inom ramen för Katolskt Forums verksamhet under Sofias ledning.

Många intresserade åhörare kunde då få stifta bekantskap med likheterna mellan den fundamentala processen av tillfrisknandet hos deltagare i AA:s program och den religiösa processen hos sådana som gör de Andliga Övningarna belysas. Intresset och uppmärksamheten hos deltagarna i dessa välbesökta möten var påtagliga. Jag själv fick tack vare Harrys inbjudan tillfälle att fördjupa mina insikter i det gemensamma i båda rörelserna, men kunde också klargöra hur den katolska bakgrunden i Ignatius övningar skiljer sig från den allmänreligiösa grunden i AA:s program.

Pater Rainer Carls, S.J.

 

Pilgrimsrörelsen – inre fördjupning och diakonalt samhällsansvar

Foto: Per Friberg

Harry Månsus avslutade vid Höstkonferensen ett engagemang på 25-30 år och en ny vision började sakta växa fram. Den fick arbetsnamnet: En profetisk rörelse – för inre och yttre hållbarhet. Djupare Livs nya inriktning märks tydligt i de senare Reportagen nedan.

Då håller Nordens egen Franciskus-själ, Hans-Erik Lindström, ett föredrag vid Iona-nätverkets Vintermöte. Alla blir berörda, men för Harry slår det ner som en bomb. Hans-Erik formulerar bättre än vad vi själva lyckats med vart Djupare Liv är på väg!

Därför är vi glada att få ge hans rika erfarenheter vidare till våra kontakter i Norden. Som ingen annan har Hans-Erik bidragit till den nordiska Pilgrimsrörelsens renässans, inte minst genom Pilgrimscentrum i Vadstena. Lagom till sommaren dyker hans klassiker, Pilgrimens sju nyckelord – inspiration för din livsresa, upp i pocket. Vad passar bättre i dessa Corona-tider än pilgrimsvandringar i det nordiska kulturlandskapet? 

Den barmhärtige samariern

Så hände något när jag nyss fyllt 20 år. Fortfarande vet jag inte varför jag vek av in mot kyrkan och ställde cykeln mot en björk och gick in i halvdunklet i Dala-Järnas kritvita kyrka. Jag minns väldigt lite från gudstjänsten, det var inte många i kyrkan och jag kände mig främmande inför alltihop. Då – när jag var på väg att gå ut – så läste prästen dagens predikotext. Den handlade om den barmhärtige samariern – han som på vägen mellan Jerusalem och Jeriko bistod en vilt främmande människa som hade blivit nerslagen.

Berättelsen slog ner som en bomb i hjärtat. En spricka öppnade sig i själen. In strömmade en våg av hänförelse. Om Gud var som denna samarier… ja, då ville jag vara med. Omtumlad vacklade jag ut ur kyrkan och satte mig i ett dike och försökte förstå vad som egentligen hände. I backspegeln förstod jag att jag hade fått en begynnande gudstro. Jag blev kristen.  Som själv ville gå ut bland människor som samariern. Som själv ville följa i hans fotspår. Som nu hade funnit den stora meningen med mitt liv. Att bli en pilgrim…

Franciskus av Assisi

Samma höst fann jag ännu ett stort föredöme i en blå bok på biblioteket i Solna. Jag satt en hel dag på en hård stol med den nyfunna boken i min hand och läste. Och läste. Till dess bibliotekarien meddelade att det var dags att stänga. Jag hade hittat Franciskus av Assisi – Guds lille fattige. Sommarens himlastormande upplevelse fick hos honom färg, substans och innehåll. Jag visste redan då att hans livsberättelse skulle komma att påverka min framtid och mina livsval, min gudsbild, min människosyn, min världsbild och mitt värderingssystem.

Han var en vandringsman han med. En pilgrim, som älskade att gå, men som aldrig gick förbi. Som den barmhärtige samariern. Så ville jag nu försöka leva. Gå ut, men inte gå förbi. Tidigt fick jag denna längtan efter det som alltmer kommit att prägla den nygamla pilgrimsrörelsen: en andlig fördjupning och ett diakonalt samhällsansvar. Vad jag än har gjort av mitt liv, har jag dessa två gestalter att tacka för att de visade mig vägen till Gud. Som ledde mig ut på gator och torg för att söka upp människor i utsatta livssituationer. Där fördjupades pilgrimstanken.

Ny Gemenskap – en solidaritetsrörelse

Under min tid som fältarbetare i Stockholm och Linköping, då jag packade en ryggsäck med kaffe, mackor, plåster, bussbiljetter och en vattenflaska för att söka upp människor i hemlöshet, ensamhet och sorg, så har jag nu, så här efteråt, förstått att pilgrimsidentiteten var stark redan då, utan att jag använde själva begreppet pilgrim om mig själv. Min identitet präglades av det ”ID-kort”, som sedan blev alltmer tydligt för mig – en längtan efter en Inre fördjupning (I) och en diakonal hållning (D). Det identitetskortet blev också min tolkning av själva pilgrimsbegreppet – ”människan är gjord för att gå, men inte gå förbi”.

I över 50 år har Ny Gemenskap – en alternativrörelse från 1968 – arbetat med människor i utsatthet. Hans-Erik Lindström, präst i Svenska Kyrkan, var med och grundade rörelsen . Han menar att det är ett litet mirakel att man finns kvar med tanke på att i 30 år bestod allt arbete av frivilliga insatser. I dag möter Ny Gemenskap dagligen ca 500 personer som behöver stöd och gemenskap av olika slag. I tidningen Dagen berättar Hans-Erik om de femtio åren Läs mer

Pilgrimens ledstjärnor

Under de mer än två decennier som snart gått sedan Pilgrimscentrum i Vadstena startade, har sju nyckelord använts som ett sätt att försöka beskriva den nutida ”pilgrimens själ” och längtan efter ett annat sätt att leva. Orden påminner om vår längtan efter mer frihet i en alltför tidskomprimerad livssituation, mer enkelhet i en alltför konsummistisk kultur, mer tystnad i en tillvaro präglad av bild och ljudbrus, en dos av bekymmerslöshet där livspusslet slukar så mycket av vår energi, mer långsamhet i en tid av snabbhet och stress, mer andlighet i en kroppsfixerad tillvaro och mer delande i en tidsepok av självförverkligande och ytkontakter. Hans-Eriks Lindströms Pilgrimens sju nyckelord – inspiration för din livsresa är numera en klassiker i den nordiska pilgrimsrörelsen.

Varför dras alltfler idag till att pröva att gå en vandring i det nordiska naturlandskapet? Vad är det som lockar? Hans-Erik pekar på fem sidor i pilgrimsvandringens egenart, som bidrar till intresset och utvecklingen och som blivit ett allt viktigare bidrag till kyrkornas tro och liv. Läs mer

De ofrivilliga pilgrimerna

För över 20 år sedan myntades begreppet ”ofrivilliga pilgrimer” på Pilgrimscentrum i Vadstena. Det avsåg alla de som var tvungna att gå utan att vilja det. Det kunde gälla flyktingar, hemlösa och rotlösa människor, som av olika skäl tvingades att göra ofrivilliga uppbrott och beträda en ny livsväg av osäkerhet och hopplöshet. Dessa människor från när och fjärran kom att stå pilgrimsrörelsen nära. En alldeles särskild känsla av solidaritet utvecklades för dem.

Det kunde handla om att öppna sina hem för nyanlända, delta i välkomnandet när de först kom till Sverige, besöka flyktingförläggningar och bli fadder. Det kunde också handla om att gå för de mest utsatta och samla in pengar till arbetet bland flyktingar och andra hemlösa, delta i opinionsskapande arbete och på olika sätt föra talan för dem som inte hade lärt sig svenska språket. I mötet med de ofrivilliga pilgrimerna fick de sju nyckelorden en djupare och mer utmanande innebörd. Läs mer

https://www.pilgrimscentrum.se/

Min samiska resa – från skam till stolthet

Yngvar Ruud kom till Brommadialogen 1997 och tog initiativet till sinnesrogudstjänster i Norge. Harry hade samarbetat med hans bror vid en årskonferens. Han var då Metodistkyrkans biskop för Norden och Baltikum. Vi hörde inte ett ord och hade ingen aning om deras ursprung i Samiland (Sapmi). Det började sippra fram långt senare.

Yngvar Ruud

I sin gripande Lifestory skildrar Yngvar hur han, efter en lång resa, kommit hem i dubbel bemärkelse. Vi får förklaringen till tystnaden, men också vilka ”rösen” över fjället som ledde vandraren hem igen. Det här är första Reportaget om ”pilgrimsfolket” bland de djupa sjöarna och blånande vidderna, som rör sig med lätta fotavtryck på jorden. Under sitt besök på Jockmocks Marknad sade Greta Thunberg att vi behöver lyssna till dem – för livets och planetens skull.

Vad är det som får en 73 år gammal metodistpastor att sitta framför dataskärmen i en Zoom-konferens med 120 personer i alla åldrar från hela världen för att lära sig nordsamiska?

Jo, därför att jag vill lära mig lite av det språk som min farfar kunde, men som jag aldrig hörde honom använda. Han och tusentals andra samer slutade tala sitt språk på grund av majoritetskulturens hårda och systematiska maktövergrepp – det som kallades ”förnorskningsprocessen”. Den pågick från mitten av 1800-talet och nästan fram till vår tid – med motsvarande övergrepp i de andra nordiska länderna. Därför känns det bra att jag nu kan ta tillbaka något som tillhör min samiska identitet, nämligen språket.

Nåjd, rentjuv och alkoholist

Barnbarnet Trym följer sin morfar till Talma sameby norr om Torne träsk.

Jag är född och uppvuxen i Narvik och tillhör två samiska släkter, Svonni och Partapouli. De har sina rötter i Talma sameby på nordsidan av Torneträsk, väster om Kiruna. Min farfar växte upp i en familj där fadern var en kraftfull nåjd, men han var också känd för renstölder och han var förtjust i alkohol. Han hade en äldre syster, Jerpe-Gaddja, och en äldre halvbror, Nirpin-Jouni. För den senare gick det illa. Den 30 juni 1841 blev han halshuggen på Jukkasjärvi kyrkplats (nära Kiruna) för att han hade mördat en annan.

En ung samekvinna – väckelsens redskap

Jerpe-Gaddja var den andra ytterligheten. Som 17-årig sameflicka skickades hon från Norge för att konfirmeras i Jukkasjärvi 1848, där hon också döptes. Hon kom i kontakt med den laestadianska väckelsen. Hon blev så berörd att när hon återvände till Norge, samlade hon samiska medsystrar i kåtor och tält och berättade vad som hade skett med henne. Hon blev redskap för en väckelse runt Narvik och ända till Lofoten och kom senare att kallas ”kristendomens mor”. Men allt började med en sårbar tonårings genomgripande Gudsmöte.

Ett skambelagt folk

Jag minns att när jag var pojke kunde folk från min samiska släkt komma på besök hos oss. Särskilt om de kom i sina samiska tröjor kände jag ett obehag och en skam, något som många med samisk bakgrund kände på den tiden. Jag hoppades för allt i världen att ingen av mina kamrater skulle upptäcka det. Ingen ville bli mobbad och kallad ”lappdjävul”. Det räckte att min far var söndagsskolföreståndare i Metodistkyrkan.

Från min tonårstid tills jag 1996 fyllde 50 år levde jag i ett omedvetet förhållande till min samiska identitet. Först när kyrkan sände mig som pastor till Finnsnes i Nordnorge vaknade min samiska identitet till liv. Det var som om jag måste vara på plats i landskapet där jag hörde hemma för att ett uppvaknande skulle ske. Jag kände både glädje och sårbarhet i att återvända till mina rötter.

Upprättelse – genom Guds nåd

Den upprättelse som då ägde rum genom Guds nåd, hade nog aldrig hänt om jag inte samtidigt kom i kontakt med tolvstegsprogrammet. Det skedde på Brommadialogens höstakademier i Stockholm dit jag vallfärdade i flera år som en ”Recovery-pilgrim”. Det hade ett befriande inflytande på mitt liv. Min farfar var inte bara same – han var ju också alkoholist!

Vid Sametingets 100-årsjubileum fylldes Nidarosdomen i Trondheim av en färggrann publik.

Som barnbarn till en alkoholist fick jag genom tolvstegsprogrammet ett verktyg att jobba med skammen och medberoendet i mitt liv. Och jag kunde mer och mer börja använda samma verktyg i min relation till det samiska. Mitt projekt blev att ersätta skam med stolthet, men för att det skulle ske måste jag börja med ärlighet och maktlöshet!

Det första jag gjorde konkret var att anmäla mig till Sametingets röstlängd i början av 2000-talet. För första gången kunde jag rösta både i Stortingsvalet (Riksdagen) och i Sametingsvalet. En annan verklig höjdare på min samiska resa var att få delta i 100-årsjubileet för Sametinget TRÅANTE 2017 (Tråante är sydsamiska för Trondheim). Det var här i Metodistkyrkan som det första samiska landsmötet ägde rum i februari 1917. Det kändes fint att mitt eget trossamfund den gången öppnade sina dörrar och välkomnade samer från hela Norden.

Samernas festgudstjänst och jojkkonsert i kyrkan

Jojk-konsert i Metodistkyrkan i Trondheim när Sametinget firade 100 år.

För mig var det en stark upplevelse att få vara med under TRÅANTE 2017. Vart jag än gick i staden mötte jag samer. Det fyllde mig med stolthet och glädje. Det var mäktigt när den väldiga Nidarosdomen fylldes till trängsel av samer den 6 februari – på Samefolkets dag. Först invigdes ett samiskt altare i katedralen och sedan var det festgudstjänst i närvaro av kungen och statsministern. Tjugo år tidigare hade kung Harald bett samerna om förlåtelse med orden:

Den norska staten grundas på två folks territorium – norrmän och samer. Samisk historia är tätt sammanflätad med norsk historia. I dag måste vi beklaga den orätt som den norska staten utsatte det samiska folket för genom en hård förnorskningsprocess.

Eller tänk dig att få vara med på en jojkkonsert i stadens Metodistkyrka, proppfull med människor i koltar och dräkter i alla regnbågens färger. Metodistkyrkans biskop var där. Han ingick i en delegation av urfolksmetodister från alla världens hörn som deltog i TRÅANTE 2017. Vid ett av seminarierna fick jag dela min samiska livsresa för den internationella delegationen.

Morfar, jag har aldrig sett dig så lycklig

Här provar Yngvar Ruud sin färdiga samiska kolt – en stor dag!

Det var under jubileet jag kom i kontakt med en svensk sydsame från Vilhelmina. Han lyssnade till min predikan under gudstjänsten i Metodistkyrkan. Vid kyrkkaffet kom han att säga två saker, som blev helt avgörande för min fortsatta resa. Det ena var att jag skulle sluta att tala om mig själv med uttryck som ”min samiska identitet” och ”mina samiska rötter”.

Antingen är du en same eller så är du det inte, var hans klara besked. Jag hade ännu inte skaffat mig någon samisk kolt, så det andra kloka beskedet jag fick var: En samisk kolt är något man växer in i! Det kändes som att få ta emot samisk tolvstegsvägledning från en svensk samisk bror: Acceptera vem du är och väx in i gemenskap, så faller det andra på plats efter hand!

Ett år senare kunde jag ta på mig min nya samiska kolt för första gången och då föll något viktigt på plats i mitt liv. Mitt 15-åriga barnbarn Trym var med mig hos den samiska sömmerskan i Nordnorge. Han följde allt med spänning och sedan utbrast han spontant: Morfar, jag har aldrig sett dig så lycklig förr!  Det är aldrig för sent att hitta hem och kunna glädja sig över att vara same.

Yngvar Ruud

PS: Journalisten och teologen Ole-Einar Andersen skildrar bakgrunden till det första samiska landsmötet, den samiska nationaldagens ”mor”, pionjären Elsa Laura Renberg och Metodistkyrkans roll – då och idag. Läs mer

Samerna kan berika oss

Boken hugger tag i mig från första stund. Det är inte så vanligt att ett ungt par från Mellaneuropa tillbringar sin semester i Sameland. Där får de en djup kontakt med samekvinnan Ibba, som är en bra bit över 80 år och som berättar om den sista kalvmärkningen hon var med om på gammalt vis (utan motorfordon). Hon bjuder dem tillbaka nästa sommar för att få uppleva det själva. Den ljusa sommarnatten blev en enda lång magisk upplevelse, som kom att få konsekvenser för resten av deras liv:

Den natten förvandlades ett mera akademiskt intresse för samisk kultur till en samhörighet med det samiska folket … På något sätt hade våra liv denna natt sammanflätats med detta folk och denna kultur. Någonstans där började vi också ana att vår framtid skulle hänga ihop med det samiska folket. Vi förstod att vårt öde skulle höra ihop med dem (Gud i Sápmi, sid 7). Läs mer

Det blev 22 år. Idag är Gerard Willemsen internationell chef i Equmeniakyrkan, där också kontakten med urfolk i Sibirien ingår i hans arbetsuppgifter. 

Gerard Willemsen

Under 80-talet kom min hustru och jag i kontakt med det samiska folket och den samiska kulturen under våra resor till Sápmi. Vi bodde då i vårt hemland Nederländerna. Snart upptäckte vi också vad samerna hade utsatts för när koloniseringen av Sápmi tog fart på allvar – och den kristna kyrkans roll i detta. Vi lärde känna samer – många är ännu våra goda vänner – och vi läste på. Detta var en viktig faktor i att vi 1991 flyttade till Kiruna och fördjupade oss i kultur och språk, samtidigt som vi utbildade oss till pastorer.

Kan man jojka i kyrkan?

Vi kom att vara kvar i Sápmi under 22 år. Som pastor i Missionskyrkan, senare Equmeniakyrkan, fick jag möjlighet att arbeta särskilt med den samiska kyrkan. I början fanns inte mycket öppenhet för samiska uttryckssätt i kyrkan, språket hördes knappast och en del motstånd fanns. I Missionskyrkan fanns inget särskilt samiskt arbete 1991 – och hade inte funnits på nästan hundra år. Men vi använde samiska symboler, de samiska språken och annat i gudstjänsterna.

Frågor kom upp: kan man jojka i kyrkan? Kan man använda en samisk trumma? För 30 år sedan var svaret inte alls självklart. Men jag bad samer medverka med dessa uttryck, väl medveten om kritiken som skulle komma. Men samiska gudstjänster föll i god jord. Allt mer började jag också engagera mig i rättvisefrågor som berör samerna. Kyrkan har en stark tradition där när det gäller olika folk och grupper i andra länder, men hemma i Sverige fanns en blind fläck hos många.

Samerna kan berika kyrka och teologi

Kalvmärkning i Sápmi.

Jag upptäckte snart att samiska förhållningssätt och traditioner kan berika kyrkan oerhört. Där finns mycket viktigt att lära när det gäller hur man kan förhålla sig till skapelse och till miljön. Det har berikat mig personligen. Det andliga förhållningssättet som finns i samisk tradition till skapelsen knöt an till mina egna tankar kring skapelsen, förvaltarskap och omsorg för miljön. Jag kom till Sverige med en bakgrund i biologi och geologi i bagaget och ett engagemang när det gäller miljön, som jag ofta saknat i den evangeliska rörelsen på den tiden.

Mitt engagemang har under senare år också gått till många andra urfolk i andra länder – där jag ser samma goda tankar när det gäller vårt uppdrag att förvalta skapelsen. Tillsammans kan urfolken ge avgörande bidrag in i dagens problematik kring miljö och klimat. Samer och även många andra urfolk ser inte på landet de bor i och naturen som en resurs, som man äger och säljer och gör vinst på. Utan snarare som någonting som vi är en del av och som vi bör förvalta väl. I väst är skapelseteologi och ekoteologi relativt nya företeelser. Här har samiska synsätt mycket att bidra.

Det är tragiskt att samisk andlighet inte har fått utrymme, och att kyrkan i alltför många fall blev ett instrument i koloniseringen. Men idag kan vi göra annorlunda, genom att välkomna samers bidrag till kyrkans teologi. Att respektera jorden, som innerligt förbunden med oss människor, att se vårt förvaltaransvar, att inse att skapelsen är vårt hem som vi är beroende av är ytterst bibliska sanningar.

Läs mer.

(c) 2020 Gerard Willemsen

 

Brobygge i klimatkrisens tid

Lena Bergström var kyrkoledare i Norrland när hon antog utmaningen att bli ny ledare för Brobygge (tidigare: Brommadialogen). Hon försvann inte in i korridorerna, utan satte sig i ur och skur på Mynttorget, i rörelsen Fridays For Future. Hon var med och tog  initiativet till Preachers For Future, som vi ibland sett skymta på teve.

För oss som var med när det startade för trettio år sedan väcktes förhoppningar. Vi gick då till Fryshuset, Hela Människan, S:t Lukasstiftelsen, miljörörelserna och många fler. Alla ville vara med och nätverksrörelsen lyfte från startbanan i Bromma.

Utsiktspunkten avgör vad vi ser och här delar Lena sin vision – vid en av planetens viktigaste vägskäl.

Vi har sett de enorma demonstrationerna ringla sig genom världens städer, men det är fråga om helt vanliga ungdomar som drömmer om att få leva ett liv – som det var tänkt.

Sedan oktober 2018 har jag tillbringat fredagarna bland skolstrejkare och andra klimataktivister runt Mynttorget vid Riksdagen i Stockholm. I centrum stod från början självklart Greta Thunberg, hon som tog initiativ till Skolstrejk för klimatet och som kommit att inspirera en hel värld. Greta fick snart några efterföljare de där första veckorna i Stockholm och idag är det en trogen skara som möts. Det kommer också ständigt nya människor som delar oron och engagemanget. Vid Mynttorget står numera de unga skolstrejkarna på fredagarna och vid Sagerska palatset samlas vuxna, där bland andra en grupp konstnärer bidrar med kreativa inslag och forskare ibland ger gatuföreläsningar.

Vi delar oro, hopp och erfarenheter

Att finnas där har varit en resa i både uthållighet och otålighet. Det är timmar som känns i kroppen. Att vara utomhus med väder och vind mitt i staden är en ny och värdefull upplevelse. Men också detta att gå dit igen. Och igen. Att inte ge sig. Jag har fått lära mig allt mer om påverkan på klimatet och extremväder och blivit frustrerad över den långsamma processen i politik och näringsliv. Det är samtalen som gör väntan möjlig. Delandet av både oro och vänskap. Ibland tar någon med bröd och bjuder på. Det är människor från olika sammanhang och yrkesbakgrund som delar erfarenheter och berättelser. Det händer mycket i möten.

Rosa Parks vägrade lämna sin plats i bussen och snart rullade protestvågen vidare genom Sydstaterna. För ett år sedan satte sig Greta Tunberg med en skylt utanför Riksdagshuset och idag rullar svallvågorna runt hela planeten. Då ledde svarta pastorer marscherna och i Stockholm startade Jennie Högberg, Lena Bergström och Karin Ingridsdotter (saknas på bilden) Preachers For Future.

Som verksamhetsledare för Brobygge – dialog med livet lever jag med öronen öppna för de samtal som pågår i samtiden. Var hörs det existentiella ropet? Vad sägs om att vara människa? Var gör människor andliga erfarenheter idag? Hur kan Brobygge bidra till mötesplatser där tro får växa? Var är kyrkan? Här har min roll framförallt blivit att själv vara en brobyggare, att söka mig ut.

Klimatkrisen ställer de stora frågorna på sin spets

Klimatkrisen ställer de stora frågorna på sin spets. Frågor som kanske är särskilt tunga att hantera i ett samhälle där andlighet länge stått på undantag. Å ena sidan finns i vår tid ännu ett kallhamrat ointresse för naturens egenvärde, å andra sidan finns en djupt erfaren sorg och smärta som får människor att vilja förändra. Vad är en människa? Vad är ett gott liv? Hur hör vi ihop? På torget blir det tydligt att vår största kontaktyta med varandra är vår sårbarhet. I en gemensam förtvivlan över sakernas tillstånd kan vi ändå söka kraft till förändring. Equmeniakyrkans klimatfasta som initierades förra året har hjälpt oss en bit på vägen, fler församlingar och enskilda hittar vägar till handling. Ett nätverk för engagerade församlingar byggs upp under vinjetten Grön Kyrka (www.gronkyrka.se).

På plats där människor redan möts

Genom närvaron bland klimatstrejkare har jag försökt vara en brobyggare mellan den rörelse som växer så starkt nu och den kyrka som självklart bör ha sin plats på torget. Kanske ser jag den viktigaste vägen framåt för Brobygge, och för kyrkan, som just detta – att inte alltid ta den invanda rollen som inbjudare utan helt enkelt vara på plats där människor redan möts. Börja brobygget utanför de egna sammanhangen. Förhoppningen är att allt fler vill vara Brobyggare framöver.

Sinnesrobönen har följt Brobygge från start. Om vi fått ha mycket fokus på sinnesro en period kanske det nu är dags att på allvar be om mod – mod att förändra det vi kan. Mod att gå andra vägar än de invanda. Mod att älska medmänniskan som inte liknar mig. Mod att älska jorden också när det gör ont. En dag i taget. Läs mer.

Mvh Lena Bergström

 

God Jord – fröet till en ny Jesusrörelse?

Johannes Widlund presenterar God Jord i Centrumkyrkan i Sundbyberg.

Kring årsskiftet börjar det dyka upp notiser om en ny Jesus-centrerad miljörörelse som heter God Jord – kristna för miljö och rättvisa. Initiativtagare och ”språkrör” är Johannes Widlund (27 år) och rörelsen tycks få luft under vingarna direkt. På kort tid har God Jord fått 250 medlemmar och 1.500 sympatisörer på Facebook. Artiklar har dykt upp bland annat i Dagen, Sändaren och Kyrkans Tidning Det har bildats lokalgrupper i Lund, Göteborg, Stockholm och Uppsala. God Jord har fått plats i Sveriges Kristna Råds referensgrupp för klimat och miljö.

På sociala medier upptäcker jag att Johannes ska hålla föredrag om rörelsen efter kyrkkaffet i Centrumkyrkan i Sundbyberg. Jag åker dit. Johannes är pingstvän, student, artist och avspänd miljökämpe. Det är lätt att lyssna och språket bygger broar mellan miljöengagemang och väckelsefromhet. Efteråt frågar jag om han vill medverka vid vår konferens 13-14/9, då visionen är att ge stafettpinnen till nästa generation? Han lovar direkt, men vill i utbyte att jag ställer upp på en längre intervju om Shalom Jord och miljöväckelsen på 80-talet vid deras konferens redan i mars.

När jag kliver in på God Jord-konferensen söder om Stockholm inser jag genast – detta är inte bara ”nästa generation”, detta är två generationer ner i ålder. Majoriteten av deltagarna är 20-25 år och Johannes själv som intervjuar mig är ett halvt sekel yngre än mig. Ändå finns det ett säreget släktskap mellan eventet och de stora Jesuskonferenserna på 70-talet, där jag som ny i Sverige fick medverka som bibellärare och ”livsstilsprofet”.

Jag valde att vara med på ett seminarium där Karin Olofsdotter med bibeln i hand talade om ekoteologi. Återigen slår det mig hur ivrigt dessa ungdomar slår upp det ena bibelstället efter det andra, medan Karin förklarar tankegången och vissa hebreiska nyckelord. Jag tror inte det är sedan 70-talet jag sett en grupp unga leta efter bibeltexter med en sådan förväntan? Jag börjar undra om detta är fröet till en ny ”Jesusrörelse” där jordnära efterföljelse står högt i kurs?

Karin Olofsdotter är studentpastor i Lund och aktiv inom miljörörelsen God Jord.

För mig är det rörande att se Karin agera i detta sammanhang. Jag har följt henne ända sedan hon ung och hängiven dök upp på Bibelinstitutet i Bromma. Hon har varit vår pastor i Järfälla, då hon höll meditationer vid scoutbålen, inspirerade till ”matlag” för hållbarhet och tog alla åldrar på pilgrimsfärder till fjällen. Hon hade just avslutat samma akademiska karriär i Schweiz som oss andra, när hon höll oförglömliga ”kosmiska” bibelstudier med församlingen på Joutenheimens sluttningar. Det känns fint att hon bevarat ”tonen” när hon talar till ungdomarna på konferens 2019. Jag frågar henne:

** Varför tackade du JA till att ingå i styrelsen för God Jord?

Jag tror att jag väntat på något som God Jord sen jag var mycket ung. Det kändes så riktigt att det kom just nu. Det finns en längtan efter en kristen tolkningsmodell för miljöengagemanget bland unga människor. Jag tycker att det är jättebra att God Jord har sin främsta hemvist bland unga och det är viktigt att det är de unga vuxna som leder och drar, även om naturligtvis alla av god vilja är välkomna. Nu är jag ju inte någon ungdom själv men bidrar kanske med lite historia bakåt då jag varit engagerad för miljön hela mitt liv.

** Vad är dina farhågor, förhoppningar och drömmar om God Jord framöver?

​En farhåga är att styret skulle tas över av en massa medelålders och äldre, lite desillusionerade miljörävar. Inte för många gamlingar i styrelsen, påpekar jag inför valen. Min förhoppning är att vi ska kunna fortsätta att enas över tolkningar och traditioner för att göra det som är det allra viktigaste just nu; rädda Guds skapelse. Min dröm är att kyrkorna ska vakna upp inför allvaret i tillståndet på vår planet och att vi tillsammans ska hitta vägar ut ur egoismen och bekvämligheten som jag tror är det svåraste vi har att kämpa mot.

Jag ber också Johannes beskriva God Jord och sina förhoppningar inför framtiden:

** Vi är en bred rörelse där det finns olika åsikter om en otrolig mängd hållbarhetsfrågor. Allt från kärnkraft, kapitalism, småskalighet till teologiska frågor om huruvida jorden skall förnyas eller bli helt ny, osv. Gott så! Det God Jord vill bli kända för är inte en fullständig enhet i åsikter, men alltid respektfulla dialoger och en anda av att vilja förstå varandra och hjälpa varandra att bättre ära Gud genom hur vi lever våra liv.

** Mina förhoppningar inför hösten och nästa år är en kyrka som hittar glädjen i ett uppoffrande kärleksfullt liv. Härlig helgelse som med nåden som fundament smittar av sig i församlingar och ut i hela samhället. En kyrka som är ett ljus för en värld alltför fokuserad vid dystopier snarare än vardagliga visioner som doftar hopp!

På bilden figurerar konferensens ”veteraner” med Johannes Widlund. Både Karin Olofsdotter och Lennart Renöfelt, ”språkrör” för Equmeniakyrkans uppmärksammade Klimatfasta-aktion, tillhör God Jords styrelse. Fotograf: Sandra Peterson

 

Roder – om vi vill hålla kursen i livet

I många år har Bertil Forsberg skapat livsbearbetande kurser med en kristen klangbotten, som berikat många i församlingen och hundratals utanför. Det gör att kyrkans sommarläger Dagar för hela människan är fullbokade med kursdeltagare, tolvstegare och folk från församlingen.

Den nya kursen Roder har fått ett starkt gensvar från första stund och när den presenterades vid vår höstkonferens väckte den stor uppmärksamhet. Därför är det glädjande att vi nu i ett reportage kan ge verktyget vidare till en större allmänhet. För reportage, programbroschyr och kontaktuppgifter

Bertil Forsberg har under många år arbetat i sin kyrka med livsbearbetning med kristen andlighet som klangbotten. Nu berättar han om det nya verktyget Roder som han arbetat med i tre år och som fått ett starkt gensvar av deltagarna.

Kurs i konsten att leva (KKL)

En fredagseftermiddag för 20 år sedan drabbades Bertil Forsberg av en stark vision om ett kursprogram som innehöll verktyg för att hantera livet utifrån ett helhetsperspektiv. Han ingick i en styrgrupp för ett managementprogram och satt längst ner i en föreläsningssal och betraktade deltagarna som hade en intensiv vecka bakom sig.

Bertil Forsberg

-Jag gjorde då reflektionen att det som egentligen fångade deltagarna mest var möjligheten att få reflektera över det egna livet.

-Jag sa till mig själv att man borde starta en kurs om konsten att leva. Det fanns ju kurser om så mycket men inte om det viktigaste – hur vi hanterar livet. Efter en stunds funderande kom jag till slutsatsen att sådana kurser borde anordnas av kyrkor som ju enligt min mening ska stå för en helhetssyn på människan med andligheten i centrum. Den tanken blev oerhört stark inom mig.

Team Roder

Den eftermiddagen blev startpunkten för en mångårig verksamhet som påverkat både det egna livet och hemförsamlingen. Visionen resulterade i det livsbearbetande programmet ”Kurs i konsten att leva” (KKL) som han sedan dess har erbjudit tillsammans med andra ledare i Kyrkan vid Brommaplan. Konceptet bygger på handfasta pedagogiska verktyg för livsbearbetning och vännen och pedagogen Johan Arvidsson har varit en viktig inspirationskälla. Under många år har han arbetat tillsammans med sin fru Anna och Ronald Fondin, den senare med rötter i 12-stegsrörelsen. Alla har civila yrken och arbetar som lekmän med detta.

Roder – kursen som hjälper dig att hålla kursen i livet

Nu har Bertil utvecklat ytterligare ett kurskoncept – Roder. Det introducerades hösten 2017.

-Jag ville hitta ett kortare koncept inför en hösttermin. KKL sträcker sig över två terminer och just då fanns det inte utrymme för det. Därför satte jag mig med det tomma papperet igen för att skapa ett nytt koncept.

Papperet fylldes snabbt med en handfull laddade ämnen: Vår känsla av att inte duga eller räcka till, det vill säga skam och skuld. Vår förmåga att förlåta andra och oss själva liksom att försonas med livet som det blev. De rädslor vi bär på och som begränsar vårt liv. Och så kärleken förstås och vår brottningskamp med relationer och gemenskap. Vårt livs mål och mening hörde också till listan. Det sista ämnet som kom med, var behovet av att pejla vår djupa längtan. Tillsammans med en introduktionskväll om riktningen i livet, blev det kursens innehåll.

-När jag hade gjort listan slog det mig: Dessa frågor utgör ju tillsammans det centrala i kristen tro! Det gav oss inspiration att fördjupa det kristna perspektivet ytterligare i programmet. Namnet Roder står för det som finns under ytan och styr vårt liv. Och de här sakerna gör ju ofta just det. Namnet anknyter också till behovet av att vi faktiskt försöker styra vårt liv så gott det nu går. Vi är inte hjälplösa offer.

Tydlig struktur och trygg inramning

En kurskväll inleds med måltidsgemenskap. Sedan följer en guidad meditation med avslappning. Många deltagare kommer direkt från jobbet och behöver få landa innan de tar sig an de stora frågorna i livet. Efter en introduktion av kvällens tema, får deltagarna reflektionshäften på 16-20 sidor som innehåller det viktigaste i dragningen och ett antal reflektionsfrågor. Till stilla musik sitter deltagarna för sig själva och bearbetar sina liv. Tempot är lågt. Atmosfären stillsam.

Tid för eftertanke med kvällens reflektionshäfte

Därefter samlas man till små samtalsgrupper där man delar sina tankar och erfarenheter med varandra. Samtalen omgärdas av tydliga regler (”Safe Space”) och det som delas handlar alltid om de egna erfarenheterna. Alla tankar är tillåtna. Ingen blir ifrågasatt. Roder är ingen diskussionsklubb.

En öppenhet som fascinerar

-Jag blir alltid lika fascinerad över öppenheten och nakenheten i samtalen. Ibland delar människor tankar de inte ens berättat för den egna familjen. Livserfarenheterna kan ju variera enormt, men det finns ändå alltid en befriande igenkänning när man tar del av varandras livsberättelser. Jag är inte ensam med mina frågor och min kamp.

Samtal i smågrupper med tryggt ramverk

Till sist återsamlas hela gruppen och det är då man formulerar sina beslut och böner. Kurskvällen avslutas med sinnesrobönen.

Samtalen handlar alltid om de egna erfarenheterna.

Roder innehåller tunga ämnen som kan beröra på djupet. Därför erbjuder man samtalsstöd för de som känner att de skulle må bra av det efter en kurskväll. Pastorer, diakoner och andra erfarna själavårdare står till förfogande och det kan vara ett viktigt komplement. I informationen om kursen betonas också att den handlar om friskvård. Tunga psykiska problem bör hanteras i professionella sammanhang.

Samtidigt är det just detta – att man i en trygg miljö får sätta ord på det svåraste i livet – som skapar förändringskraft.

-I våra utvärderingar får deltagarna berätta hur kursen påverkat dem. De kommentarerna har varit överväldigande och berörande. Jag tror att det finns ett enormt behov av den här typen av frizoner där människor får samtala om det viktigaste i livet.

Alla ska känna sig bekväma oavsett religiös övertygelse

En viktig utgångspunkt för Roder är att människor med en annan livstolkning än den kristna ska kunna känna sig bekväma under kurskvällarna. Det kristna perspektivet presenteras varje kurskväll men det presenteras separat och sammanblandas inte med psykologiska aspekter eller allmänmänskliga reflektioner.

-Vi håller isär de bägge perspektiven så långt det låter sig göras. Det handlar om att visa respekt men också om att skapa goda förutsättningar för reflektion och lärande. Om jag deltar i en meditationskurs skulle jag inte vilja att hinduistiska läror ”smygs” in i undervisningen. Om det hände, skulle jag sitta på helspänn och säkert vara ganska blockerad. Därför tar vi det kristna perspektivet sist i föredragen liksom i reflektionshäftet.

En bön för din egen längtan avslutar kvällen

Varje kurskväll avslutas dock med att alla deltagare uppmanas att formulera en bön för sig själva. Även de som inte tror på en högre makt får den uppmaningen med instruktionen att se det som en önskan för sig själva som inte begränsas av vad man uppfattar som möjligt.

-En effekt av kursen tror jag blir att vi ”restaurerar” en del människors syn på vad kristet liv egentligen innebär. Det finns ju så många vanföreställningar. Vid upprepade tillfällen har inbitna ateister kommit fram till mig och berättat att man insett att man inte alls är en ateist och man tillstår att man börjat öppna sig för den andliga dimensionen i tillvaron.

Efter avslutad kurs, erbjuds också alla som vill separata samtalskvällar då man tillsammans fördjupar sig i det kristna perspektivet i Roder.

Barmhärtighet – en frizon i prestationssamhället

Den gode herden utgör fonden i Kyrkan vid Brommaplan.

Roder skiljer sig från många självhjälpskurser genom att den inte syftar till personlig framgång och ett högpresterande liv. Om man frågar kursdeltagare vilket ord som används oftast, svarar många ”barmhärtighet”. Vi måste vara barmhärtiga mot oss själva och varandra. Det är budskapet.

-I vårt prestationsinriktade samhälle, behöver kyrkan vara en motkultur och en frizon, en plats där vi delar vår brustenhet och vi lyfter av oken från varandras axlar.

-Vi försöker också undvika det dike som heter självupptagenhet. Vi påminner om att vi finns till för varandra och att det är där vi hittar meningen i tillvaron.

-Under hela den här resan har jag haft full support från församlingens ledning. När jag började med KKL, var Per Westblom föreståndare och han var oerhört stödjande. Sedan tillträdde Klas Eriksson, som nu arbetar med församlingsutveckling inom Equmeniakyrkan, och även han gav full support. Under hösten har Larsåke W Persson varit vakanspastor och under den perioden han har varit väldigt uppmuntrande. Utan det aktiva stödet hade det inte gått.

Årlig Roder-dag för ”livsbesiktning”

Man möts vid sju tillfällen under hösten med en uppföljande samling ett par månader senare. Då får alla göra en vandring till olika rum som representerar kursens olika teman – kärlekens rum, förlåtelsens rum etc. Under vandringen får man beskriva sitt nuläge, sin tacksamhet och sin vilja och längtan i ett reflektionshäfte som blir till en slags resehandbok för livet.

Vandring olika rum för Roders teman vid uppföljande samling. Här ”Kärlekens Rum”

Den vandringen upprepas sedan vid en årlig ”Roder-dag” på försommaren. Då får alla som någonsin gått kursen chansen till en årlig avstämning av livets viktigaste områden med både allmänmänskligt och andligt perspektiv. Dagen syftar till att hjälpa deltagarna att fortsatt hålla kursen i livet.

Ni har hållit på den här typen av livsbearbetande mötesplatser i så många år nu. Vad är det som driver er att fortsätta?

-Allvarligt talat, många gånger har min fru Anna och jag tittat på varandra inför en kurskväll och sett varandras trötthet. Vi kan ha haft en lång arbetsdag och känt oss helt utmattade. Men när vi 3-4 timmar senare avslutat kurskvällen ser vi på varandra igen och läser varandras tacksamhet. Så är det alltid. Vi blir själva så berörda och det känns så meningsfullt.

Nästa Roder startar i september 2020 i Kyrkan vid Brommaplan. Antalet deltagare är maximerat till 24. Det finns planer på att under året skriva en ledarhandledning för att kunna sprida konceptet till fler kyrkor. Här finns en presentationsbroschyr Läs mer

 

Frälsningsarmén anfaller på två fronter

Många förknippar Frälsningsarmén med goa pensionärer med Stridsropet, julgrytor och strängmusik på torget. Det är dags att komplettera den bilden. Under 2019 har unga med samma uniform och hög kompetens angripit samhällets värsta förljugenhet och misär bakom fina fasader. I vårt första reportage berättade vi om filmen Safe Havens och angreppet på människohandeln i Europa och Sverige. I vårt nya reportage skildrar vi en djärv diakonal satsning – sjösättningen av en unik vårdkedja som tar sikte på hela landet.

Frälsningsarmén inviger en hoppets
fyrbåk nära Värtahamnen

Socialborgarråd Jan Jönsson och Frälsningsarméns ledare Clive Adams. Foto: Jonas Nimmersjö

Den 27 september flödar solskenet när vi passerar färjorna i Värtahamnen på vår väg till Frälsningsarméns Halvvägshus i Ropsten. När vi får syn på det ståtliga huset hör vi också hur hornmusiken spelar på avstånd. Väl framme vajar de blåröda fanorna med ”blod och eld”, den röda mattan är utrullad och vi får njuta av kaffe och förplägnad – allt till ackompanjemang av andlig hornmusik.

Första talare på röda mattan är Jan Jönsson, Stockholms socialborgarråd. Han ger en snabb återblick på socialvården under hundra år och använder sedan starka ord om sina förväntningar på den nya vårdmodell som nu introduceras i Sverige. Ledaren för Frälsningsarmén i Sverige och Lettland, Clive Adams, kliver fram och låter profeten Jesaja tolka visionen bakom de 40 nyrenoverade lägenheterna vi har framför oss: Herren har sänt mig att frambära glädjebud till de betryckta … att förkunna frihet för de fångna, befrielse för de fjättrade och förkunna ett nådens år från Herren …

En vårdkedja med lyckade förebilder i Europa

Per-Johan Fernström i mitten bland halvvägshusets team och ledare för Frälsningsarmén sociala arbete

De flesta som ska bo här är vuxna över 18 år som genomgått behandling för alkohol- och drogmissbruk. De stannar i minst ett halvt år, vid behov ända upp emot ett år. Per-Johan Fernström är chef för den nya vårdkedjan med sammanlagt 148 platser på olika håll i landet, bland annat välkända Kurön. Han säger: Att bli frisk från missbruk måste få ta tid. Vi ser att vårdens och samhällets insatser har för stora maskor i nätet där ingen tar ett samlat ansvar för en persons resa mot att bli frisk och komma i funktion. Det är det behovet vi vill fylla. Kan vi med Halvvägshuset hjälpa några procent av Stockholms 7500 hemlösa vore det fantastiskt.

Höjdpunkten närmar sig när socialborgarrådet och Frälsningsarméns ledare ska klippa banden. Hornmusiken stämmer upp en fanfar och vi sjunger alla med i Han har öppnat pärleporten. Sedan går vi in genom porten i små grupper med de anställda som ciceroner. Allt är nytt, fräscht och genomtänkt. Från vissa lägenheter är utsikten över vattnet och Lidingö betagande. Jag har arbetat på halvvägshus och lever mig in i hur det ska kännas att få flytta in efter ett brokigt liv då man gått vilse tidigt i livet. De fina rummen med självhushåll och stöd av kvalificerad personal är att förunnas en ny chans i livet. Därför tillönskar vi teamet och Frälsningsarmén välsignelse över den djärva satsningen med förebilder i Tjeckien och England. Läs mer

Historiens vingslag över Frälsningsarmén i Sundbyberg

Harry Månsus lämnar över arvet och verktygen på Frälsningsarmén i Sundbyberg.

Två veckor tidigare (14/9) invigdes en annan djärv länk i vårdkedjan. På Frälsningsarmén i Sundbyberg börjar tolvstegsgrupper i samarbete med den svenska delen av Celebrate Recovery. Det var därför Djupare Liv valde att förlägga Höstkonferensens andra dag till Sundbyberg. Under förmiddagen presenterades Celebrate Recovery – en syntes av AA:s tolv steg och Jesu bergspredikan (mer info: www.celebraterecovery.se).

På eftermiddagen höll jag mitt föredrag om de tolv stegens ursprung och lämnade samtidigt över ”arvet” och verktygen till nya bärare. Per Johan Fernström presenterade den nya Vårdkedjan utförligt och besvarade frågor. Det var mitt första möte med honom och jag påmindes starkt om bortgångne vännen Anders Carlberg och vårt spännande samarbete med Fryshuset.

Över mitt lilla liv kände jag historiens vingslag denna dag. Det var på ett AA-konvent i Frälsningsarméns lokaler på Östermalm (mars 2011) som jag gjorde en märklig upptäckt. På norska Stridsropet ser jag ordet Recovery med braskande bokstäver över hela framsidan. Jag hade besökt ursprunget i Kalifornien, men nu insåg jag att Celebrate Recovery fått ett litet brohuvud på västkusten i Norge. Jag inbjöd teamet därifrån till Djupare Liv-konferensen 2012 och sedan dess har Torbjörn Freij varit det växande nätverkets svenska ”språkrör”. Elisabeth Söderström blir, efter många år på Kurön, ledare för CR-arbetet mm på kåren i Sundbyberg – alldeles intill pendeltågsstationen.

 

Blod och eld – Frälsningsarmén tar strid mot människohandeln

Profetisk diakoni (del 2)

Det tillhör inte vanligheten att en kyrka inbjuder till filmvisning på en stor biograf mitt i Stockholm. Vi är närmare 200 som minglar med kaffe och frallor i händerna i foajen. Det talas engelska, holländska, finska, norska, danska och flera östeuropeiska språk omkring oss. Väldigt många begär hörlurar på väg in i salongen för att kunna följa panelsamtalet på svenska direkt efter filmen.

Den starka och välgjorda filmen Safe Havens (55 min) ger oss skakande och sorgliga inblickar i den cyniska människohandeln i Sverige, Holland, England och inte minst i utsatta östeuropeiska länderna. Samtidigt är filmen starkt berörande när den speglar Frälsningsarméns närvaro och insatser bland offren och vi får lyssna till offrens drömmar. Ciceron på samtliga platser i Europa är den svenska juristen Madeleine Sundell, ledare i ett stort EU-projekt med namnet Restoring Broken Dreams – tillsammans med Frälsningsarmén i 28 länder.

 

Foto: Jonas Nimmersjö

Panel med profetisk genomlysning

Det finns ingen möjlighet att här ge rättvisa åt paneldeltagarnas rika fakta, erfarenheter och socialetiska patos. Jag räknar upp deras namn från vänster till höger och ger möjlighet att googla på dem:

  • Per-Anders Sunesson, Ambassadör mot Människohandel, Utrikesdepartementet
  • Lisa Hultin Knutas, Central samordnare mot Människohandel, Migrationsverket
  • Silvia Ingolfsdottir Åkermark, Advokat, Brottsbyrån
  • Simon Häggström, Kriminalinspektör, Nationella Operativa Avdelningen, Polismyndigheten
  • Fanny Ljungholm, Verksamhetsledare Safe Havens Stockholm, Frälsningsarmén
  • Madeleine Sundell, jurist och nationell samordnare för Frälsningsarméns arbete mot människohandel i Sverige.

 

Vi erbjuds billiga tjänster – men till ett högt mänskligt pris

Madeleine och Silvia utanför EU-parlamentet.

Filmen ingår i ett flerårigt projekt som vill få Europas länder att sluta blunda för hur människor utnyttjas för sexuell och ekonomisk vinning. Filmen hade veckan innan samlat fullt hus på en biograf i Umeå och efter Stockholm står Göteborg och Almedalen på tur. I februari startade en annonskampanj i de 28 länderna som vill väcka uppmärksamhet kring den brutala verkligheten bakom människohandel och prostitution.

Annonserna varnar personer i riskzonen och deras anhöriga för att nappa på jobberbjudanden som låter för bra för att vara sanna. I andra ändan av kedjan vill kampanjen skärpa blicken hos oss konsumenter på tjänster som är orimligt billiga – vare sig det gäller jordgubbar på torget, städ- och byggfirmor, jordbruk, restauranger och massage.  Sistnämnda bransch bedriver ofta människohandel med sexuell exploatering och prostitution. Många som lyckas ta sig ur det moderna slaveriet tar sin tillflykt till Frälsningsarméns skyddade boenden.

Helsingborg visar vägen – i Almedalen

Emma Cotterill
Foto: Jonas Nimmersjö

I Frälsningsarméns tält vid hamnen i Visby presenterade härom året en panel den uppmärksammade Helsingborgsmodellen, ett samarbete med Polisen, Socialtjänsten, flera hotellkedjor och Frälsningsarmén i nätverket ”Helsingborg mot människohandel”. Deras vision är både att försvåra sexköpen och att hjälpa offren. Emma Cotterill, jurist och verksamhetsansvarig för socialt arbete på Frälsningarmén, är initiativtagare till Helsingborgsmodellen och betonar det lokala perspektivet:

– Vi behöver få en mänsklig koppling till ärendena på hemmaplan för att inse att problematiken inte bara är global, utan rör vår stad och vårt ansvar. Även utanför storstäderna ser vi att människohandeln pågår. Hon betonar att samarbetet mellan olika kompetenser är nödvändig för att lösa problemen, inte minst samarbetet med Polisen är ovärderligt. De är nyckeln till att våra förövare faktiskt får betala i olika typer av straff. Tillsammans kan vi strypa efterfrågan på alla dessa tjänster.

 

Madeleine Sundell – en jurist med världens orättvisor på agendan

Foto: Jonas Nimmersjö

Jag har intresserat mig för profetisk diakoni och skrev nyligen ett reportage om Anna Ardins bokrelease (se längre ner). Därför såg jag fram emot att få träffa diakonala eldsjälar från olika samfund under minglet, men hittade inte en enda jag kände igen – frånsett några som jag sett på bild i Stridsropet (Frälsningsarméns tidning). Hur i all världen kan en så stark och angelägen företeelse ha gått under min och många andras radar?

Madeleine Sundell var ciceron genom hela filmen och moderator vid den efterföljande panelen. Hon blev utsedd till Årets unga juristalumn (2011) av Handelshögskolan vid Göteborgs Universitet med motiveringen: Med juridiken som instrument kämpar hon mot sociala orättvisor och är en röst för de svaga i samhället. Hon använder sin juristutbildning och sitt engagemang för att konkret och långsiktigt förbättra barns rättigheter på ett sätt som få jurister gör… Hon är en inspirationskälla för andra jurister att använda sin juristutbildning som ett sätt att förändra världen – inte bara förvalta den.

Resten är hisnande historia – googla gärna på hennes namn.

 

Harry kommenterar

Under panelen – precis som vid den tidigare bokreleasen – hade jag en inre dialog med portalgestalten för den profetiska diakonin som levde för 2700 år sedan. Jag drabbades själv som ung teologiestudent av profeten Amos radikala socialetiska budskap. Precis som panelsamtalet kastade Amos ett obarmhärtigt ljus över det cyniska utnyttjandet av de svaga och nedtystade i det forna Israel – inte minst kvinnor som utnyttjades.

När Amos framförde budskapet vid en av de stora religiösa högtiderna i Betel blev det frontalkollision med den prästerliga teologin. Det kanske inte var så lätt att höra när ”Lejonet ryter” och Gud talar bland smattrande trumpeter i den högljudda lovsången? Men håller man vakt vid elden hela natten under den tysta stjärnhimlen och är herde för de vettskrämda fåren, då hör man lejonen tydligt och vet att det är allvar å färde. Jag lämnar sista ordet till Amos när han med sin svetslåga å Guds och utsatta människors vägnar sätter sitt liv på spel:

– Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider …
Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!
(Amosboken 5:21-24)

Andrum Brynäs firar 20 år

Ledare från Andrum Brynäs-teamet (från vänster): Rickard Borgenback (Svenska Kyrkan), Eva Stibe, Per-Erik Lindberg och Lennart Thorsell.

Här har marschallerna tänts i mer än 20 år och välkomnat tusentals Gävlebor.

Från mitten av 90-talet fylldes många kristna tidningar med reportage om Brommadialogens sinnesrogudstjänster, ”Själavårdsskolan” på Kungsholmen och recovery-grupper i flera Stockholmskyrkor. De skrev också om Keith Millers två besök i Stockholm och några större städer då hans ”klassiker” kom ut på svenska, Steg in i livet – tolvstegsprogrammet som modell för andligt växande (i tre upplagor). Boken uppskattades av tolvstegsfolket och många använde den, speciellt i arbetet med stegen 4-5.

Det var då jag började höra rykten från Gävle om tre av våra studenter från Betelseminariet som var pastorer och ledare där: Margaretha Rudén, Lennart Thorsell och Per-Erik Lindberg. När jag senare fick chansen att medverka i Andrum Brynäs insåg jag att här händer mer än i Bromma och Stockholm (om man tar hänsyn till folkmängden). Ibland kunde jag hålla mitt föredrag i den rymliga och mysiga Café-våningen, men flera gånger måste jag och andra föreläsare flytta upp i kyrkolokalen för att få plats för ett par hundra åhörare.

Det var ett helt team av hängivna medarbetare som engagerade sig i dialogarbetet, inte minst som ledare i de grupper som möttes direkt efter föredragen. En viktig resursperson i teamet under många år är Eva Stibe som själv skrivit två böcker om hur de tolv stegen kan hjälpa oss ”normalstörda” i olika livssituationer. Vi tackar henne för den fina speglingen av de tjugo åren och mot slutet nämns hennes böcker.

Läs mer…

 

Sinnesrons största eldhärd flammar i Gävle

Här säger Jan-Erik Isaksson, kyrkoherde och nykter alkoholist, farväl efter en legendarisk livsgärning bland tolvstegsfolket i mer än 25 år. Foto: Lennart Thorsell

 

Genom media får man lätt intrycket att det mesta händer i Stockholm. Men enligt en rikstäckande undersökning (2013) samlades långt fler till sinnesromässor och recovery i Gävle-regionen än vid alla sinnesro-, Allhelgona- och Katarinamässor tillsammans i Stockholm (om man tar hänsyn till folkmängden). Faktum är att Norrlandskusten då intog den absoluta täten med långt fler deltagare i sinnesrogudstjänster än i hela det tättbefolkade Sverige söder om Stockholm.

 

Gävles mest kända alkoholist – en sinnesro-ikon

Jan-Erik Isaksson, kyrkoherde och nykter alkoholist, brukar med glimten i ögat presentera sig som Gävles mest kända alkoholist. Han blev tidigt etisk rådgivare på behandlingshem och har haft över två tusen ”femtestegssamtal” med tillfrisknande missbrukare, ett svårslaget rekord bland präster i Sverige. Kort efter starten i Bromma inbjöd han till sinnesromässor i Staffans kyrka i Gävle. Även här är det fråga om ett mycket svårslaget rekord med 150-300 deltagare – någon gång över 500!

När bönelapparna i korgen läses upp får vi en inblick i nöden, tacksamheten och andligheten bakom fasaderna i det svenska folkdjupet. Foto: Peder Andersson

Jag har själv starka intryck från dessa sinnesromässor när jag hade förmånen att tala och samarbeta med Jan-Erik. Det var gripande att höra angelägna böneämnen läsas upp i 20-25 minuter. Det var inget fromt bönespråk, utan rop på hjälp och uttryck för tacksamhet när Gud gripit in bakom fasaderna i en vanlig svensk stad. Jag minns också glädjen och draget när solister och ”husbandet” stämde upp. Här fick man umgås med Gud i svängig dansbandsstil. För att inte tala om ”Spontankören”, när alla som ville fick komma fram och sjunga till proffsigt komp av bandet. Då var det fest och lysande ansikten – ungefär som när den förlorade sonen kom hem i en av Jesu liknelseberättelser. Jag greps också av den förväntan som lyste ur hundratals ansikten när de tog emot nattvarden och många smordes med olja i pannan (ett inslag från Tomasmässan i Finland).

 

Ninna Edgardh har dokumenterat den unika livsgärningen

Ninna Edgardh är professor i kyrkovetenskap vid Uppsala universitet med gudstjänstlivets förnyelse som en av sina specialiteter. Hon är också präst i Svenska Kyrkan och ledde under några år ett uppmärksammat experiment med sinnesrogudstjänsten som huvudgudstjänst varje söndag i Sala Backe kyrka. Med stark inlevelse beskriver hon försöket och vad det kunna betyda för gudstjänstlivets förnyelse i Svenska Kyrkan (Vägar till befrielse, 2015). När det gäller att skildra innehåll och atmosfär i en sinnesrogudstjänst spelar Ninna Edgardh och själavårdaren Larsåke W Persson i en högre division än oss andra.

Det visar Ninna inte minst i den viktiga intervjuartikeln där Jan-Erik Isaksson speglar sina erfarenheter som en av tolvstegsfolket och som ledare för Sveriges mest välbesökta sinnesrogudstjänster under ett kvarts sekel. Nu när Jan-Erik satt punkt för denna unika livsgärning känner vi stor tacksamhet till honom och Ninna för att de gett oss arvet som kan inspirera och vägleda kommande generationer.

Läs mer…

Ska diakonerna ta ton och bli profetiska?

 

 

Det finns en inställning att diakonerna är bra på att ta hand om problemfallen, ofta i tysthet. De är kyrkans förlängda arm in i utsatthet, missbruk och dolt lidande. Både församlingen och samhället är tacksamma för deras insats. De har samma förtroende som Frälsningsarmén alltid haft med sina puttrande grytor i vinterkölden.

Men vad händer om ”grytorna” och gitarrerna kompletteras med megafoner som ropar ut vad diakonerna hört och sett bland samhällets marginaliserade (Jesu minsta) – i kyrkoråd, församlingsmöten och ute på torgen? Det är detta den nya boken Politisk och profetisk diakoni handlar om.

 

Utsiktspunkten avgör vad vi ser

Det tillhör inte vanligheten att en kyrka är fullsatt vid en bokrelease, allra minst när en nykläckt diakon är författare. Andreaskyrkan på Söder är Anna Ardins andliga hem idag, men hon talar med stor värme om sina många år i Vårdklockans kyrka i Visby. Vi speglade denna hoppets fyrbåk i vårt senaste reportage med sin profilerade diakon, utbildad på samma Diakonilinje i Bromma som Anna.

Anna har två utsiktspunkter som bidragit till att utmejsla visionen om en profetisk kyrka. Jag mötte henne på Socialforum mitt i City (nära Stadshuset) där hon är verksamhetsutvecklare. Den andra tjänsten är uppdraget att genomlysa och teckna en vision för Equmeniakyrkans diakonala uppdrag i framtiden. Hennes CV är omfattande för en 40-åring, med studieår i Uruguay, praktikperiod på ambassaden i Argentina, studier vid olika universitet i statsvetenskap och etnologi samt talrika uppdrag i kyrkor, politik och idéburna rörelser.

 

Medberoende är diakonins fälla – att bli ”städhjälp” och ”smörjmedel”

Vi lever mitt i illusionen att människor kan må bra i ett samhälle och på en jord som mår allt sämre. Även kyrkan erbjuder verktyg för sinnesro, recovery, wellbeing, retreater och pilgrimsvandringar. Men utan en profetisk helhetssyn kan dessa viktiga verktyg bidra till att dölja grundproblemet – genom att ta hand om offren utan att säga något om den samhällsutveckling som slår ut allt fler och tar struptag på planeten. Då urartar diakoni och själavård till att bli ”smörjmedel” så att maskineriet inte ska gnissla så illa och störa oss med allt hetare febersignaler från ett sjukt samhälle.

Det är på denna punkt Anna Ardins bok vill hjälpa oss. Hon är radikal, men inte aggressiv. Megafonen är inte hennes primära instrument. Precis som Martin Luther King talar hon om att först lyssna ödmjukt, att sedan gå in i en rak men respektfull dialog och – om detta misslyckas – använda megafonen i kyrkor, politikens högborgar och på gator och torg, precis som King gjorde. I boken finns stringenta bidrag av medförfattare med ett befrielseteologiskt patos, även om alla inte når upp till samma nivå.

 

Panelen speglar bokens utmaning och löfte

Joel Halldorf trodde inte att någon i panelen ville skriva ”profet” på sitt visitkort. Ändå är han själv besläktad med bibelns profeter genom sin skarpa tidsanalys som ledarskribent i Dagen, krönikör på Expressen och böcker som Gud – återkomsten. Precis som Halldorf navigerar Anna Ardin mellan engagemanget i kyrkan och livet på barrikaderna långt utanför. Det som berör mig och många andra är deras glödande tro att kyrkan behövs och kan göra en skillnad.

Omar Mustafa är välkänd muslim, född i Libanon 1985, som gjorde raketkarriär inom svensk socialdemokrati och kom ända in i partistyrelsen (2013). Men då anklagas han att som ordförande i Islamiska förbundet ha medverkat till att inbjuda antisemitiska och homofoba föreläsare, vilket ledde till hans dramatiska avgång. På nätet kan vi se hur många protesterar mot ”drevet” och mitt i skaran av muslimer, kristna socialdemokrater och andra står Anna Ardin, diakonklädd och med sin megafon i högsta hugg. Nu deltar Omar i hennes releasepanel som rektor för Ibn Rushd (muslimskt studieförbund). Sannolikt studsade åtskilliga till att han skulle medverka, men det rimmar oerhört väl med diakonins ledstjärna – Jesus och hans rörelse för tvåtusen år sedan. Inte minst den avspända dialogen mellan pingstvännen Halldorf och muslimen Mustafa är ett löfte för Sveriges utsatta stadsdelar som hotar att bli lika våldsdrabbade som på Jesu tid.

Magnus Bodin lärde jag känna och hade ett fint samarbete med när han var diakon på Fryshuset och i den välkända Fryshuskyrkan. Nu har han varit diakon på Kyrkokansliet och – precis som Ardin – arbetat fram Vägledning för diakonin inom Svenska Kyrkan. Han har gjort det i olika fokusgrupper i dialog med en referensgrupp på 50 resurspersoner, bland andra Anna Ardin (boken publiceras senare). Det finns många likheter och det är uppenbart att de två processerna berikat varandra. Det är inte bara Magnus Bodin som talar varmt om Ardins bok i Svenska Kyrkan, KG Hammar använder osedvanligt starka ord i sin baksidestext. Läs mer!

 

Harrys reflektion: Profetisk och prästerlig teologi

Under releasen hade jag en inre dialog med portalgestalten för den profetiska diakonin som levde för 2700 år sedan. Nere på kontinenten drabbades jag som ung student av Amos, Kings favoritprofet. På slätten utanför Jerusalem hörde han ”Lejonet” ryta som fick honom att med hast bryta upp och bege sig till årets stora religiösa högtid i Norra Rikets centralhelgedom i Betel. Där blev det frontalkollision med den prästerliga teologin.

Det är kanske inte så lätt att höra när Lejonet ryter bland smattrande trumpeter och mitt i den högljudda lovsången i templet? Men håller man elden vid liv hela natten under den tysta stjärnhimlen och är herde för de vettskrämda fåren, då hör man lejonen tydligt och vet att det är allvar å färde. Jag lämnar sista ordet till Amos när han framför budskapet och sätter sitt liv på spel:

– Jag avskyr era fester, jag hatar dem, jag står inte ut med era högtider …
Låt mig slippa dina psalmer, jag vill inte höra ditt strängaspel!
Men låt rätten välla fram som vatten och rättfärdigheten som en outsinlig ström!
(Amosboken 5:21-24)

 

En hoppets fyrbåk har tänts i Visby

I Vårdklockans kyrka med magnifik utsikt över hamnen och havet började dirigenten Eric Ericsson sin lysande musikkarriär när hans pappa var pastor här. Men för åtta år sedan hotades församlingen av nedläggning och ljusen att släckas för gott. Idag lyser det åter i fönstren varje dag och Vårdklockans kyrka har blivit en inspirerande fyrbåk – inte minst för små kämpande församlingar.

I teamet finns pastorer (på deltid), en diakon, tolvstegare och flera musiker som är välkända långt utanför kyrkorna. Vid vår senaste konferens ansvarade teamet för en berörande sinnesrogudstjänst i Turebergskyrkan i Sollentuna. Samma förmiddag skildrade diakonen Lilian Edman den dramatiska utvecklingen i ett föredrag som gjorde starkt intryck på oss.

 

Sinnesroarbetet i Vårdklockans kyrka i Visby

Diakonen Lilian Edman har arbetat i Vårdklockans kyrka under hela den tid den lilla församlingen utvecklats till ett andligt hem och “växthus” för många.
Fotograf: Mikael Lindholm

Jag heter Lilian Edman och är diakon och har mitt vardagliga arbete i Vårdklockans kyrka i Visby.   Det är den kyrka som tidigare var Metodistkyrka, numer en del av Equmeniakyrkan, och som blivit känd genom att Equmeniakyrkan nationellt har många arrangemang i den under Almedalsveckan.

För åtta år sen var vi en liten församling som höll på att dö. Vi var få som var aktiva och få som gick på gudstjänster som i stort sätt var den enda verksamhet vi hade.

Vi frågade oss vem som kunde behöva våra lokaler? VI hyrde ut några kvällar i veckan till körer som repade i kyrkan.  Även några ”självhjälpsgrupper” hyrde in sig, AA och familjeklubbar var de första. Vi hyrde också ut församlingsvåningen till en liten butik. Vi behövde ju inte lokalerna??

Men så började vi aktivt söka kontakt med våra själavårdande hyresgäster. Vi lärde känna några av människorna i tolvstegsfolket. I församlingen startades en studiecirkel i ”Tolv steg för vanliga människor ” efter en bok av Eva Stibe. Vi gamla församlingsmedlemmar försökte sätta oss in i vad det handlade om. Detta gav oss inte bara nya vänner och så småningom nya medlemmar utan rentav en ny start och i och med det nya insikter om vad det är och kan vara – att vara kyrka.

 

Vi hittade en sinnesro-ton som genomsyrar alla våra möten

Idag har vi en stor verksamhet med det vi nu kallar ”Sinnesroarbete”. VI var tvungna att säga upp kontraktet med butiken, när vi nu själva behövde alla våra lokaler. En del av mitt arbete idag handlar om att koordinera vem som ska vara var i kyrkan och vid vilken tid, för att undvika kollisioner.  Det händer något nästan jämt.

 

Idag betyder sinnesroarbete för oss:

Sinnesrogudstjänst 1 g/månad, där delandet av den som varit med om en livsförvandling står i fokus, tillsammans med musik som framförs av egna eller gästande musiker.  Ljuständning, bönelappar och ”korset i pannan”, en symbol för förlåtelse och befrielse.  Fika efteråt är en fin plats av gemenskap.

Andrum varje tisdagmorgon. En andakt av delande. runt ljusbäraren följd av frukost som alltid samlar 15-20 personer. Här delar vi livets glädje och sorg, i förtroende kan vi tända ljus för varandra och för fysisk och mental ohälsa. För glädje över nya barnbarn eller sorg över döda vänner. Vi delar livet.

Ann-Christine Lindholm är pastor, fängelsepastor och retreatledare – bland annat för kvinnliga interner. Fotograf: Mikael Lindholm

Vardagsmässa 2-3 torsdagkvällar i månaden.  En enkel och fin stund med nattvard.

Steggudstjänst en söndagskväll per månad då undervisning står i fokus och ämnet är stegen i tolvstegsprogrammet.  Pastor predikar och erfarna tolvstegare delar. Ljuständning, bönelappar och stenar, som en symbol för bördor som lämnas på altaret. Stillhetsövning och fem minuters tyst meditation. Allt inramat av några få psalmer, avskalat och enkelt. Vi ber Sinnesrobönen.

Självhjälpsgrupper/ Samtalsgrupper med ledare i olika former.  Traditionella AA – möten fortsätter hyra in sig och/ eller andra grupper för andra beroenden. VI har också samtalsgrupper om olika teman som en ledare leder. Vi har bl.a. i vår kyrka en beroendeterapeut.

Meditation. En gång i veckan erbjuds tid för meditation, enkel och vägledd, av erfarna ledare.

Enskilda samtal/själavård erbjuder vi också, vilket utnyttjas till och från.

Vanlig söndagsgudstjänst hos oss har inslag av sinnesrogudstjänsten för att alla ska känna sig hemma. Det som går igen är ljuständning, bönelappar och Sinnesrobönen.

 

Vi vill inte ha två församlingar i Vårdklockans kyrka

Vi har flutit med i en våg, som vi inte har styrt eller värkt fram, den har kommit till oss. Men vi öppnade dörrarna.

Vi har några deviser som vi jobbar efter, som givetvis har präglat det som hänt.

  1. ” Alla är välkomna, om du är gammalfrom, nynykter, eller knappt nykter, eller med någon helt annan bakgrund. Du behöver inte bekänna dig som troende för att vara en i gemenskapen. Dina tankar och upplevelser är lika intressanta för oss.”
  2. Även hundar är välkomna. VI har förstått att det inte bara är synskadade som behöver ledarhundar, på samma sätt kan det vara vid andra funktionsvariationer. Eller så är den helt enkelt vår bästa vän, hunden alltså.
  3. Alla har vi begåvningar, erfarenheter och behov. Vi vill vara en kyrka med livet, såsom det är, i centrum.
  4. Det är väldigt viktigt för oss att alla får ge det de kan och få det de behöver.
  5. Vi lyssnar på idéer från alla våra medlemmar och vänner och försöker realisera det som går.

 

Från präktighetskultur till ärlighetskultur

Vi har alla mycket att lära från människor som varit vid vägs ände, upplevt en vändning och fått ett nytt liv.  Detta smittar av sig på alla våra medlemmar.

Tomas Boström har varit pastor och viktig för musiklivet i Vårdklockans kyrka under hela förnyelseprocessen. Han är ju en välkänd sångare, låtskrivare och skribent på riksplanet. Lyssna gärna på några av hans finstämda sånger med själavårds-ton på: www.vardklockanskyrka.se
Fotograf: Mikael Lindholm

Idag är Sinnesroarbetet ett av våra, kanske det största, men ändå ett av våra arbeten. Vi har ett kulturarbete, med klubb, konserter och utställningar.  Vi har studiegrupper i olika ämnen till och från, ibland kör.  Vi har arbetsgrupper för marktjänsten i kyrkan.  Vi har ett gott rykte i stan att vi är kyrkan med högt i tak. Till oss kan man vända sig i många olika situationer, vi är en gemenskap på väg mitt i det pulserande livet. Eller som vi sjunger i varje gudstjänst, med Tomas Boströms finstämda ord:

Så tänder vi stilla ett fladdrande ljus, vår bön formuleras i ord.

Vår tveksamma vandring är vägen till Gud, till tillit och tro som är god.

Vårdklockans kyrka har ett nationellt uppdrag att inspirera till ett fördjupat sinnesroarbete och välkomnar studiebesök, se närmare   www.vardklockanskyrka.se

 

Harrys kommentar: Ett viktigt komplement

Jag hade förmånen att uppleva och ibland medverka i sinnesrogudstjänsterna enligt ”Visby-modellen” i S:t Paulskyrkan i Stockholm. Det var eldsjälen Pelle S som tog dem till fastlandet och fyllde kyrkan fram till dess den såldes till Stadsmissionen. Tyngdpunkten i denna ofta berörande gudstjänst ligger på Från hjärta till hjärta, dvs en längre delning som är förberedd och sedan flera spontana delningar. Gudstjänsten ligger därmed betydligt närmare ett tolvstegsmöte än den form av sinnesrogudstjänst som spritt sig i Sverige och Norden.

Det är sällan man får höra ett sådant sug från ett dragspel som när musikern Patrik Silvereke från Gotland spelade sin egen komposition Tango vid sinnesrogudstjänsten i Sollentuna.

Jag ser dessa gudstjänster som ett viktigt komplement, men anser det olyckligt om de skulle ersätta den gängse sinnesrogudstjänsten som är ett möte mellan tolvstegsfolket och kyrkan. Här saknas nämligen viktiga bidrag från kyrkan värld: bibeltexter, predikan och nattvard. I S:t Paulskyrkan inskränkte sig pastorernas medverkan till att läsa förbönslappar, smörja dem som önskar med olja och att läsa välsignelsen mot slutet. Seden att smörja med olja i pannan kommer från Tomasmässan och blev tidigt en del i sinnesrogudstjänsterna i Staffans kyrka i Gävle under kyrkoherde Jan-Erik Isakssons ledning.

Det som gör Vårdklockans helhetsmodell till en utmaning för långt fler är att dessa sinnesrogudstjänster går hand i hand med Steggudstjänsterna. I dessa fördjupar pastorer de Tolv Stegens betydelse för både tolvstegare och alla oss andra. Ja, i Vårdklockans kyrka finns en hel pallett av Andrum, vardagsmässor och förmiddagsgudstjänster som genomsyras av en sinnesro-ton. Här är agendan för Vårdklockans sinnesrogudstjänst Läs mer