Eric: Lifestory

Den på BB nöddöpte pojken Eric klarade krisen. Efter några år började han söndagsskolan i det ena av den norrländska byns båda bönhus. Söndagsskolan följdes av scouterna, juniorföreningen, strängmusiken och seniorföreningen. Manegen var krattad och frihetens alla dörrar stod öppna. Han hade till och med valt rätt sorts flickvän enligt dåtidens och bönhusets oskrivna regelbok.

En varm och solig sommardag presenterade en av Erics vänner i bönhuset en nyhet, nämligen några burkar mellanöl. De båda beslöt sig för att prova nyheten alla talade om. Så religiösa behövde de väl inte vara att de inte kunde testa och det hela skedde ju dessutom på missionshusets bakgård. De trodde sig också veta att i Stockholm fanns det missionsförbundare som drack vin.

Geografisk flykt till friheten

Efter tömd burk och efter bara några minuter upplevde Eric något han längtat efter, nämligen ett inre själsligt lugn. Välbefinnandet var storartat. Vad han däremot inte visste var att han nu slagit igen dörren till sin frihet och kastat nyckeln.

Sen följde den klassiska utvecklingen. För att ostört kunna konsumera den rogivande drogen fann Eric det välbetänkt att lämna både hemtrakt och församling. Flytten gick till Stockholm. Där i huvudstaden innehöll syndkatalogen betydligt färre punkter än i byn och den lilla församlingen.

Parkbänken i vardagsrummet

Efter bara några år var Eric en fullfjädrad alkoholist mentalt frihetsberövad och utan vilja att hitta nyckeln till frihetens dörr. I mer än 20 år var han inlåst i sitt missbruk och berövad all tankefrihet förutom på drogen. Han tillhörde den stora grupp missbrukare som flyttat parkbänken in i vardagsrummet. Nu hade han dessutom berövat sina två små döttrar och sin fru deras frihet och låst in dem i medberoende.

Även barndomens gudstro hade nu blivit kaotiskt neurotiskt. Erics böner bestod mest i instruktioner till Gud om att hyfsa till drickandet så att han enligt norrländskt språkbruk skulle uppföra sig som folk. Han var också i många år en flitig gäst hos många olika så kallade alkoholterapeuter vilket i mannens fall inte minskade alkoholintaget men tjänade som alibi när klagomålen på hans drickande uttalades.

Du är allvarligt sjuk – men kan bli frisk!

Så en dag befann sig Eric på ännu en alkoholmottagning. Efter ett kort samtal med en knubbig, kortväxt och finskbrytande kvinna, lade hon armen runt Erics axlar och sa kärleksfullt att han var allvarligt sjuk, men kunde bli frisk. Av lätt förståeliga skäl hade inte många lagt en vänlig arm runt hans axlar de senaste 20 åren och när nu detta gjordes, hände något i Erics inre – en stark beslutsamhet att nu ville han göra något åt sitt missbruk. Det ledde till att Eric efter några veckor fick plats på behandlingshemmet Noor.

En vacker försommardag 1991

När jag kom till Noor var min inställning till Gud minst sagt sval. Jag tyckte att Gud varit lomhörd för mina noggranna instruktioner till Honom. Jag visste vad Han borde göra. Men så blev det inte.

Så steg jag in på behandlingshemmet en vacker försommardag. Bland det första jag fick syn på var en text där ordet Gud stod skrivet. Då utropade jag i mitt inre: Herre min Gud är det här Du är!

Redan under de första dagarna lyssnade jag till behandlingshemmets etiske rådgivare Harry Månsus. Jag fick genast ett starkt förtroende för innehållet i hans budskap. Det skilde sig så markant från de högteologiska förkunnelserna i min frikyrkas hemförsamling som betonade att jag duger som jag är vilket missbrukaren Eric noterade med tacksamhet. Harrys budskap däremot var okomplicerat, tydligt och användbart för mig och den situation jag befann mig.

Eric återvänder ”hem”

Efter några veckor fick jag söndagspermission från behandlingshemmet. Och med nyvunnen Gudsgemenskap besökte jag förmiddagsgudstjänsten i den hemförsamling som jag varit medlem i under många år men sällan besökt under min missbrukstid. Redan vid inträdet i kyrkan kändes att något var fel. Jag tyckte att jag var osynlig för gudstjänstbesökarna. Än värre blev det vid kyrkkaffet. Vid det bord jag satte mig utspann sig ett intensivt samtal om villaprisutvecklingen i Stockholm.

Fruktansvärt besviken återvände jag till Noor och berättade om min söndagsupplevelse för Harry Månsus. Ärligt talat minns jag inte hur mina ord föll men jag märkte att Harry lyssnade intresserat på min berättelse. Det gjorde naturligtvis att jag berättade och berättade om min erfarenhet från gudstjänstbesöket. Jag minns inte hur samtalet slutade bara att jag var utom mig av lycka över att någon lyssnat på mig och inte minst förstod vad jag talade om.

Nådens Gud inkarneras – med finsk brytning

Sen dess har det gått 33 drogfria år och här står jag nu, prisande nådens Gud som gestaltade sig för mig i en liten, knubbig, finskbrytande kvinna som lade sin arm om mina axlar samt en etisk rådgivare som såg mig och lyssnade.

Den kärleksfulla arm som lades runt mina axlar och dialogen med Harry Månsus ledde mig inte bara bort från drogerna utan också tillbaka till min barndoms enkla gudstro. Den består bland annat i ett begränsat antal böneämnen, exempelvis förmågan att känna igen Gud när han kommer mig till mötes i en annan människa – även om Gud uppenbaras och verkar genom en knubbig kvinna som bryter på finska och en etisk rådgivare och teolog som såg mig.

Den frihetens dörr som slogs igen och låstes återfann jag nyckeln till. Det är med glädje jag instämmer i psalmen:

– Jag kom ur tvivel, mörka djup,
ur vanmakt och ur skam.
Den nåd som bar mig intill nu
ska bära ända fram.

Eric Björklund

Det finns ett annat stort intresse som förenar Eric och Harry – engagemanget i det finska folkets svåra krigsår (1939-1945). Om detta har Eric skrivit flera böcker och lett många veteranresor till frontlinjerna. För denna hängivna insats förlänades han Finlands Vita ros av landets president. Tidningen Sändaren intervjuade honom Läs mer