Olle Jonasson

Olle är veteran. Han fanns med i Ebeneserkyrkans legendariska team på Mariatorget som då kallades ”Marijuana-torget”. Han har jobbat med missbrukare på en socialförvaltning i en av söderförorterna. Under sin tid som pastor har han arbetat på Norrtäljeanstalten (2000-2006) och nu på Häktet Sollentuna. Han är dessutom en drivande kraft bakom Rastplats Söder och mötesplatsen Strömsborg – en pärla i Roslagen.

 Mina erfarenheter som häktespastor

Jag sitter dag efter dag på häkte och på anstalt och lyssnar på unga pojkars berättelser hur de hamnade i gängkriminalitet. Ett tydligt mönster träder fram: Deras uppväxt präglas av utanförskap i förorten från tidig ålder med nyfattigdom och stigmatisering att inte höra till. Att tidigt snegla på dem som har råd med allt, den senaste mobilen, märkeskläder, möjligheter att resa etc.

Någon kommer i ens väg och erbjuder en bra slant, för att vara mellanhand i någon transaktion som har med droger, försäljning av stulna kläder eller dylikt att göra. En femhundring till en 12-åring är mycket pengar och är ofta startpunkten för att från tidig ålder dras in i kriminella sammanhang. Det ger spänning och tillhörighet. Ju äldre du blir ju mer avancerat blir det och större risker tas det.

Många som jag möter har drömmen om att genom kriminalitet skaffa sig grundplåten att kunna ta sig bort från orten själv och med sin familj. På vägen dit blir kriminaliteten alltmer avancerad tills våldet eskalerat till där vi är idag.

Var finns platser för tuff kärlek i Sverige?

Kriminologer kan bättre än jag teckna bilden av kriminaliteten som livsstil som i sig skapar ett beroende av spänning och adrenalinkickar. Låt mig beskriva en personlig erfarenhet: Jag jobbade under 1986 och i början av 90-talet som biståndsarbetare i Uganda. Efter kriget 1986 var det en stor grupp unga pojkar som varit barnsoldater. De utmärkte sig genom att vara gränslösa. De skickades ofta till fronten och många blev kanonmat.

Dessa barnsoldater var “helt orädda” eller rättare sagt – empatiskadade. Något grundläggande skadas och dör inom den som har varit med om att ta en annan människas liv.  Jag ser tydliga paralleller till det vi bevittnar bland unga pojkar i våra förorter i Sverige idag.

I Uganda sattes dessa pojkar i speciella skolor där man med “tuff kärlek” försökte få dem att återta gränser och respekt för liv och lem. Vad skulle vara motsvarande i Sverige idag? Var finns de platser och hem där ungdomar får en ärlig chans att hoppa av den kriminella banan och där det fick kosta med dessa insatser?

Åtgärder som kan vända utvecklingen

Vi ska självklart döma ut straff där liv tas, men det viktiga är vad som händer med de dömda under fängelsetiden. Ofta är det en skola för fortsatt brottslighet. Diamant Salihu journalist på SVT och författare till böckerna Tills alla dör och När ingen lyssnar skildrar gängkriminaliteten i Järva.

Själv hade han förmånen att hans familj när de kom från krigets Balkan fick möta svenska familjer som välkomnade dem. Han ser en utveckling där svenska samhället i mångt och mycket har gett upp inför den tilltagande segregationen som skapar parallella samhällen. Här utvecklas stor otrygghet som definitivt bekräftas i mina möten med unga pojkar på fängelser och häkten.

Diamant Salihu tror att vi kan ändra utvecklingen om det finns en politisk vilja till social upprustning av förorterna i miljonprogrammen. Detta måste vara en prioriterad uppgift under de kommande åren. Det är ett långsiktigt arbete som måste kombineras med mer kortsiktiga åtgärder för att möta dagens verklighet.

Jag är övertygad om att vi måste skapa alternativ, anstalter, där det satsas massivt på behandlingsprogram och utbildning. Detta finns redan på vissa ställen. Alternativ som gör det möjligt för unga människor att lämna den kriminella karriären och att få tillbaka respekten för andra människors liv – och för sitt eget.

Lyssna till forskare och kriminologer. De är helt entydiga i sina svar att högre och längre straff inte är en framkomlig väg. Det finns ingen evidens för att längre och hårdare straff förändrar någon till det bättre. Tvärtom, hatet mot samhället växer. När dessa pojkar, snart unga män, friges inom några år vad har hänt med dem då?

Låt inte våldet och rädslan ta över!

Det finns vägar till förändring. Jag tror att vi tillsammans kan lära oss kulturförståelse för förortens villkor och att tidigt skapa samarbete med familjerna. Vi har hört om mammor som vädjat om hjälp men insatserna kommer försent. Nyligen berättade Faysa Idle om sin uppväxt i förorten med gängkriminalitet och patriarkala strukturer . Hon är en av dem som bryter tystnadskulturen kring detta i sin bok Ett ord för blod.

Kanske kommer en avgörande förändring genom kvinnor och tjejer i förorten som inte kan vara tysta längre?  Det finns också hoppfulla församlingsmiljöer där exkriminella har hittat ett sammanhang – HeartSthlm, HomeSthlm, Vision 24 (ett avhopparprogram), Ankarstiftelsen, med flera.

Låt oss tro att vi kan hitta och skapa sammanhang i Sverige där vi kan ”lära om” ungdomar som tappat respekten för sitt eget och andras liv. Här är ett ord från bibeln till oss alla: Låt dig inte övervinnas av det onda utan övervinn det onda med det goda. 

Olle Jonasson  (kriminalvårdspastor)