Bloggen

Klimatskuld och befriande andlighet

Harry Månsus har ofta kallats “befrielseteolog” och tror att befrielsen finns i en ny syntes mellan de tolv stegen, profetisk solidaritet och det första århundradets ursprungskristendom.

Innerst inne vet alla att vi tillägnat oss en livsstil som jorden inte orkar bära. Ja, vi orkar snart inte själva, alltför många stupar dödströtta i sängen om kvällarna och alltfler sjukskrivs för utmattning. Vi vet att växthuseffekten håller på att få oåterkalleliga konsekvenser för dem vi älskar mest – våra barn och barnbarn. Detta har forskarpaneler och media bränt in vårt medvetande med starka bilder.

Men vem orkar leva med sådana insikter i sitt medvetande? Man kan knappt tanka bilen och boka sommarens utlandsresor om man ska börja grubbla på sådana ödesfrågor. Därför hamnar alltfler av oss in i alkoholistens svåra belägenhet. Han orkar ju inte se sig själv eller andra i ögonen – om han inte förtränger, förnekar och flyr bort från verkligheten som blivit så skrämmande och skuldtyngd. Därför krävs det allt starkare doser av bedövning, kickar och uppskruvat livstempo för att hålla ångesten och ”spökfrågorna” instängda.

I det här läget är mer information om klimathot och de fattiga folkens oförskyllda lidande ingen förlösande faktor – lika lite som moralpredikningar för missbrukaren som sitter fast. Moraliserandet förstärker bara ångesten och avtrubbningen – det som bibelns profeter kallar ett folks förhärdelse. Men det finns ett folk med en säregen livsfilosofi som kan hjälpa oss en bit på vägen mot befrielse.

Jag frågade terapeuterna i en sådan behandlingsmiljö hur de kan arbeta i ett hav av smärta, skuld och skam och ändå må bra? De svarade att ingen klarar det ensam, det behövs en livlina av stödgrupper där man kan dela både smärtan och hoppet. En av dem sade så här: Den dag vi släpar med oss smärtan hem efter arbetsdagens slut är vi snart inte bra för någon, allra minst för våra patienter. Därför får vi, precis som våra patienter, hålla oss till ”24-timmarsprincipen”.

Denna princip – att leva en dag i taget – är en hörnsten i tolvstegsprogrammet. Så snart nyktra alkoholister börjar oroa sig för hur de ska hålla sig nyktra resten av livet blir bördan för stor, musklerna spänns och återfallet hänger i luften. Därför överlämnar de varje kväll den lidande världen och sin framtid åt Någon som är starkare – en Högre Makt som vill jorden och människorna väl. Det är därför de sover gott, trots att en stor del av deras liv ligger i spillror.

Men flyr inte dessa människor från sin skuld och tar lätt på frågan om gottgörelse? Efter hundratals samtal vet jag att det är så långt från sanningen man kan komma. Men även här gäller livsprincipen – en dag och en sak i taget! Om de tar itu med hela skuldbördan på en gång, då kommer ångesten och de står snart i Systemkön igen. Därför söker de upp en människa i taget, ber om förlåtelse och tar upp konkreta frågor om gottgörelse. Det är tufft, men för varje gång blir skuldbördan lättare och hoppet om förändring får näring.

Senare frågade teamet hur jag själv i skydd av tystnadsplikten kunde ta emot så många hemska saker som hade gjort dem anmälningsskyldiga? Svaret är att jag laddade mitt inre med Jesu människosyn och scenerna från Galileen. Den patient som jag mötte och som hade gått så vilse hade inte själv bett om att få stiga in i livet – även han eller hon hade sprungit fram ur en skaparhand som inte gör några missfoster. Det var ju utstrålningen från Jesu ansikte – så fullt av nåd och sanning – som fick den tidens ”missfoster” att dra ut från skuld och skam, resa sig och bli jordens salt och världens ljus.

Det är tufft att inse att man gått så vilse och är på väg in i en total återvändsgränd – som den förlorade sonen i Jesu liknelse. Men under lyckliga stjärnor kan det leda till besinning och de första stegen på vägen hem. När vi som förlorade söner och döttrar vänder om och bekänner inför allas vår Far – att vi förött arvet (himlajorden) och inte längre är värda att kallas hans barn, då kramar han även oss och ställer till med en stor välkomstfest samma kväll. Enligt Honom är det inte konstruktivt för någon, allra minst för vår utsatta planet, att vi släpar på skuldbörden en enda dag till. I stället inbjuder Han oss att ta plats vid förlåtelsens bord och sedan sova gott om natten. Följande morgon inbjuder Han oss att kavla upp ärmarna och arbeta för ”hemgårdens” välbefinnande – en dag i taget.

Harry Månsus