Det är mörkt före gryningen

Ett massmöte i Kapstaden har just stoppats av regeringen. Biskop Desmond Tutu svarar med att utlysa en gudstjänst i stadens stora katedral som fylls till bristningsgränsen. Utanför kyrkan patrullerar kravallpoliser och beväpnade soldater. Även inne i kyrkan står poliser längs väggarna. De spelar in och antecknar varje ord som yttras.  Apartheidregimen har ett järngrepp om åttiotalets Sydafrika och spänningen är olidlig.

Den kortväxta biskopen intar predikstolen. Med intensitet förkunnar han att apartheidsystemets ondska och förtryck inte har någon framtid. En annan profetgestalt, Jim Wallis från  USA, följer skeendet och skriver i sin bok  Tro som förändrar världen: ” I det ögonblicket tillhörde den sydafrikanska ärkebiskopen en av de få som verkligen trodde på de orden.”

I nästa ögonblick pekar Desmond Tutu rakt mot poliserna längs väggarna och utropar: ”Ni är mäktiga, oerhört mäktiga – men ni är inte Gud! Och det går inte att gäcka levande Gud. Därför har ni redan förlorat!” Med de orden lämnar Tutu talarstolen. Med sitt smittande leende vänder han sig direkt till maktens hantlangare: ”Välkommen att förena er med den vinnande sidan!” Då börjar församlingen sjunga och dansa medan poliserna försvinner ut som skuggor genom dörrarna.

Desmond Tutu är inte ensam om att se ett annat Sydafrika för sin inre syn. Avskuren från det politiska skeendet i mer än tjugo år finns fången Nelson Mandela ute på Robben Island. Han har inte den minsta garanti för att han någonsin ska få lämna fängelset. Ändå stiger han tidigt upp varje morgon och förbereder både sig själv och hela sin omgivning på livet i det nya och fria Sydafrika.

Den 11 februari 1990, efter tjugosju långa år lämnar Nelson Mandela det fängelse som senare kallats ”Mandelauniversitetet”. Han slår en hel värld med häpnad genom sin spänst, sitt leende och sin moraliska resning. En kommentator uttryckte det så här: Han kom inte ut i friheten – han hade levt i den hela tiden! Samma kväll återförenas Nelson Mandela med familjen hemma hos Desmond Tutu.

Fyra år senare gryr den stora dag för vilken så många svarta jagats med tårgas, bitits av polishundar, slagits med batonger, fängslats, torterats, gått i landsflykt och dömts till döden. Den 17 april 1994 kan bland andra nobelpristagaren Desmond Tutu – vid sextiotvå års ålder – för första gången rösta i ett demokratiskt val:

Två veckor senare är det dags för en ny historisk höjdpunkt. Jim Wallis som stött Sydafrikas frihetskamp skildrar det historiska tillfället:

Jag glömmer aldrig den dag som förändrade vår planet, den 10 maj 1994, då jag stod bland 150 000 jublande sydafrikaner som delade tårar och glädje vid Nelson Mandelas installation. Det var en av de sällsynta dagar när man kn se och känna världen förändras mitt framför ens egna ögon. Alla talde om ”miraklet” den dagen … Och jag vände mig till Desmond Tutu och påminde om det laddade mötet i hans katedral: Nu har alla förenat sig med den vinnande sidan!

Mot alla odds hade övergången till demokrati skett utan våld och blodbad. Men att försöka fly från det förflutnas makt över våra liv skapar ingen varaktig försoning – vare sig hemma vid köksbordet eller i djupet av en nation. Därför utsåg Nelson Mandela ärkebiskop Desmond Tutu att leda den omtalade Sannings- och försoningskommissionen. I stället för segrarnas hämnd skulle amnesti beviljas åt alla som erkände sina brott och i detalj berättade vad de gjort. I boken Ingen framtid utan förlåtelse skildrar Tutu kommissionens arbete.