Så minns jag Martin Luther King

2015-06-01

Den första gången jag såg Martin Luther King i verkligheten var 1965. Jag hade just börjat arbeta för ett förlag som ägdes av svarta och vände sig till en svart läsekrets. Förlaget gav ut månadstidningen Ebony – en svart motsvarighet till de vitas Life –, veckomagasinet Jet – de svartas Time eller Newsweek – och flera andra publikationer och böcker. 

Ragni Lantz

Det hade gått 10 år sedan de svartas bussbojkott i Montgomery, Alabama, som blev början till den unge baptistpastorn Martin Luther King Jrs ledarskap för medborgarrättsrörelsen i Södern. Kampen fördes med fredliga metoder, utan våld från de svartas sida, men deras marscher, sit-ins och andra manifestationer möttes av fruktansvärda övergrepp från motståndarsidan. Värst var kanske bombattentatet mot en baptistkyrka i Birmingham 15 september 1963 – mindre än en månad efter demonstrationen i Washington – som dödade fyra söndagsskolflickor.

Många viktiga mål hade uppnåtts

Under de tio åren hade ändå många viktiga mål uppnåtts. Sommaren 1964 antogs en lag som upphävde rasdiskriminering på allmänna platser och inrättningar. Jag var själv med och integrerade damtoaletter på busstationer mellan Nashville, Tenn och Jackson, Miss och även en restaurang i Jackson – men det är en annan historia.

1965 godkände Kongressen en rösträttsreform som införde samma rösträttsvillkor för svarta som för vita medborgare, och nu skulle den lagen skrivas under av president Lyndon B Johnson i Vita huset. Alla ledarna för de olika medborgarrätts¬organisationerna var inbjudna att bevittna detta, inklusive naturligtvis dr King. Jag var med som journalist för att skriva om händelsen i Jet.

I ett brev hem till mina föräldrar efteråt skrev jag att jag inte var så värst imponerad av Kings yttre – han var ganska kort till växten – men hans inre lugn gjorde stort intryck på mig. ”Hans lugn är desto mer fantastiskt när man vet att han knappt räknar med att få leva året ut,” skrev jag. ”Det är många som önskar hans död.”

Dr King tar sikte på slumområden i norr

Vid detta tillfälle talade dr King också inför ca 10 000 åhörare i ett av Washingtons slumområden och jag var med även där. Hittills hade King och hans organisation, Southern Christian Leadership Conference, begränsat sin verksamhet till Sydstaterna, men nu sonderade han terrängen för en eventuell utvidgning av kampen till storstäderna i norr. Där levde många svarta i stor misär. Deras situation påverkades inte nämnvärt av de nya lagarna utan hängde samman med bostadssegregation, dåliga skolor, arbetslöshet, social misär och fattigdom. King hade besökt fyra städer i norr och var mycket bekymrad över vad han sett. ”Jag har större hopp om framsteg på många håll i djupaste södern än för ghettona i New York och Chicago”, sade han.

I sitt tal den här kvällen började han med att beskriva sin livsfilosofi. Temat var ”Om en man inte funnit något han är beredd att dö för är hans liv inte värt att leva.” Lågmält berättade han hur han inspirerats bland annat under ett besök i Indien. I en skola för kastlösa där, hade han introducerats som ”en av våra kastlösa bröder från Amerika”.
– Jag hajade till inför ordvalet, sade King. Men så insåg jag att vi svarta i USA är kastlösa. Vi utgör en ö av fattigdom i ett hav av materiell välfärd. Men den perioden är över. Vi vill ha frihet, och vi vill ha den –
”NU!” ropade åhörarna.
– Men det är inte nog att drömma om frihet, fortsatte King med stigande intensitet. Vi måste utnyttja vad vi har. Vi måste använda våra fötter och kroppar för att skriva lagar.
– Allt detta kan ske utan hat och utan vapen. Jag har sett för mycket hat i mångas ansikten. Vårt mål är inte att förödmjuka den vite mannen. En lära som predikar överlägsenhet är lika ond vare sig den gäller svart eller vit.

Jag hade många tillfällen att träffa och lyssna till MLK de följande åren, och så här i efterhand kan man konstatera att han 1965 stod på höjden av sin bana. Han hade fått Nobels fredspris 1964 och mycket av den lagstiftning som han hade kämpat för hade genomförts.

Från bergets topp ner i kylan och snålblåsten

Kings sista år blev bittra – dels för att hans försök att sprida ickevåldsrörelsen i norr inte gick så bra, dels för att den svarta rörelsen splittrades mellan integrationister och separatister.”Svart makt” var slagordet för dagen, speciellt bland de yngre.
Situationen påverkade även mig i mitt arbete. Vissa  representanter för Svart makt-rörelsen vägrade att prata med mig på grund av min hudfärg. Att jag jobbade för en svart tidning hjälpte inte.

King kämpade för rättvisa och jämställdhet för USA:s svarta befolkning. Men för honom handlade kampen mot segregation och diskriminering inte så mycket om integrering i de vitas samhälle som om behovet av en radikal förändring av det amerikanska samhället – ja, hela världssamhället – genom ickevåld. Han kritiserades i alla fall av de unga svarta separatisterna som en ”onkel Tom”, eftersom han fortsatte att samarbeta med alla människor av god vilja, oavsett hudfärg.

Värst var dock de personliga förföljelser som King utsattes för när han öppet tog avstånd från kriget i Vietnam. Han såg kriget som en av huvudorsakerna till att de ekonomiska reformer som behövdes i USA inte genomfördes. Pengar som borde ha använts till att bekämpa fattigdomen i USA gick i stället till vapen och krigföring. Och han såg kriget som ett moraliskt dilemma.
– Hur kan jag predika ickevåld här hemma, när vår egen regering använder våld i enorm skala mot försvarslösa kvinnor och barn i ett litet land i Ostasien, undrade han. 

Den 3 april 1968 hörde jag honom för sista gången. Det var i Memphis i delstaten Tennessee.
Sedan flera månader strejkade stadens svarta renhållningsarbetare och de hade några veckor tidigare vädjat till dr King att komma och delta i en demonstration genom stadens gator. King stod mitt uppe i förberedelserna till en stor manifestation mot fattigdom i Washington men lät sig övertalas att gå med i marschen i Memphis.

Ingen av de otaliga demonstrationer som King och hans organisation ordnat under de gångna 13 åren hade urartat på grund av våld från de svartas sida, men i Memphis övergick demonstrationen snabbt i kravaller och våld mot butiker och åskådare. King tvingades avbryta marschen, chockad över vad som hänt. Han beskylldes i media för att ha tagit till flykten.

Nu blev det en hederssak för dr King att genomföra en fredlig demonstration i Memphis. Hans egna organisatörer skickades dit för att förbereda det hela och nu på kvällen skulle det vara möte i en godtemplarlokal. Det hörde nämligen till att demonstrationer skulle förberedas även i bön och sång och tal.

Ragni Lantz satt på podiet Kings sista kväll

Jag hade skickats till Memphis för att skriva om renhållningsarbetarnas kamp i Jet. Ingen trodde att det skulle bli något stort möte, för vädret var uruselt. Det var stormvarning, åskan gick och regnet öste ner. King, som var ganska trött och slutkörd, hade beslutat att låta Ralph Abernathy, hans närmaste man, sköta samlingen medan han själv vilade.

Men när vi kom till lokalen fann vi till vår förvåning att den var packad med folk, mest svarta men även några vita Memphisbor. Pressen fick inte plats bland åhörarna utan vi journalister fick sitta i en improviserad pressektion uppe på estraden, bakom talarstolen.
Att vara med här skulle nog göra King mer gott än några timmars vila, trodde Ralph  Abernathy. Man telefonerade King och övertalade honom att skynda till lokalen. Under tiden sjöng församlingen så att regnets smatter mot taket knappt hördes.

Slutligen infann sig dr King och klev upp i talarstolen. Efter vad jag minns hade han inget manuskript. Stämman var lugn som alltid, men vi som satt bakom honom kunde se att han vred sina händer bakom ryggen hela tiden under talet, så visst var han stressad. Temat var även denna gång ”Om en man inte funnit något värt att dö för, har han inget att leva för.” (Om man studerar Kings tal, märker man att han ofta återkom till samma teman – men med nya synvinklar och illustrationer.)

Han berättade att hans plan från Atlanta tidigare på dagen hade försenats på grund av bombhot. ”Det förekommer många hotelser från en del av våra sjuka vita bröder”, sade han.
– Jag vet inte vad som kommer att hända mig, men det gör detsamma. Jag är inte gammal. Som alla andra skulle jag vilja leva ett långt liv. Men det oroar mig inte. Jag vill bara göra Guds vilja, och han har låtit mig bestiga bergets topp. Jag har skådat ut över det förlovade landet. Jag kanske inte når dit tillsammans med er, men jag vet att vi, vårt folk, kommer att nå fram.
– Så jag är lycklig i kväll. Jag oroar mig inte över någonting. Jag fruktar inte någon människa. ”Mine eyes have seen the glory of the coming of the Lord.” (början på “Battle hymn of the Republic”)

Sedan övergick han till att tala om hur han skulle vilja bli ihågkommen.
– Vid min begravning skulle jag vilja att någon nämnde att MLK gav sitt liv i tjänst för andra och att han försökte älska. Jag vill att ni den dagen ska kunna säga att jag försökte mätta de hungriga, klä de nakna, besöka de fångna. Jag vill att ni ska säga att jag försökte älska och tjäna mänskligheten…”
Och han avslutade sitt märkliga tal med att citera ännu en sång: ”If I can help somebody as I travel on, then my living will not be in vain.

Vi som lyssnade skakade förstås lite på huvudet över vad vi hört – det lät ju faktiskt som ett avskedstal. Och inom 24 timmar låg han döende på balkongen utanför sitt motellrum, skjuten av en lejd mördare. Han blev bara 39 år gammal.

Coretta King fortsätter arbetet

Jag umgicks aldrig privat med Martin Luther King. Men året efter hans död gifte jag mig med en av hans tidigare medarbetare och lärde känna Kings änka, Coretta Scott King, och de fyra barnen. Efter mordet vigde Coretta sitt liv till att fortsätta makens verk. Hon grundade och ledde MLK Center for Social Change i Atlanta och i många år kämpade hon för att få Kings födelsedag antagen som nationell helgdag. Min man hjälpte henne i den kampen, bland annat genom att ordna en stor konsert i Atlanta på Kings födelsedag varje år. (Han var PR-chef för skivbolaget Motown, som ställde stjärnor som Stevie Wonder, The Supremes, The Temptations och Jackson Five till Corettas förfogande.) 1986 beslöt USA:s kongress att tredje måndagen i januari skulle vara en federal helgdag.

När jag for till USA första gången, trodde jag i min enfald att jag kom från ett land utan rasfördomar. Att rasism var något som fanns i USA och Sydafrika och andra avlägsna platser men inte bland svenskar. Men som vi alla nu vet, präglas även vårt samhälle av rasism och främlingsfientlighet. Fördomarna tar sig inte samma uttryck som de gjorde i USA på Kings tid eller i Sydafrika under apartheid, men de finns där. Min yngsta, mörkhyade dotter sa nyligen: ”Det var först när vi flyttade till Sverige (1984) som jag mötte ren rasism.”

Jag vet inte varför det är så svårt för oss att respektera våra medmänniskor, och acceptera och uppskatta olikheter och mångfald. Men jag hittade ett uttryck i slutet av dr Kings tal den där dagen i Washington 1963, som jag tror uttrycker hans syn på saken. Han sade:
–   Jag har en dröm att vad ojämnt är ska jämnas ut och vad krokigt är ska göras rakt, och Herrens härlighet ska uppenbaras och allt kött ska se det tillsammans. Detta är vårt hopp. Detta är den tro med vilken jag återvänder till Södern. Med denna tro kan vi försätta berg. Med denna tro kan vi förvandla de gnisslande dissonanserna i vår nation till en vacker symfoni av broderskap. Med denna tro kan vi arbeta tillsammans, be tillsammans, kämpa tillsammans, gå i fängelse tillsammans i förvissningen att vi en dag ska bli fria.

King använde bilden av mänskligheten som en orkester som tillsammans skulle kunna skapa ”en vacker symfoni av broderskap.” Där behövs både violiner och trumpeter, slagverk och piccoloflöjter. Bara tillsammans kan vi åstadkomma den symfoni som vi skapades att framföra.

Ragni Lantz (i Sverige journalist på tidningen Sändaren, i styrelsen för Martin Luther King-priset och ledamot av Sverige Kristna Råds arbetsgrupp för Europafrågor 1993-1999)